Vet inte om det här hamnar under rätt rubrik men: var kastar ni den använda katetern på en offentlig toalett? Vanliga papperskorgen eller den lilla 'hygienpåsen'?
Hygienpåsen är väl klart att föredra!
Då siktar jag på hygienpåsen framöver Ibland använder jag urinpåse hemma hos folk där jag inte kan komma in på toaletten. Den stoppar jag, ihopknuten, i en skräppåse och tar med hem. Köper extratjocka skräppåsar så att inga vassa kanter ska ta hål på dem. Brukar alltid sätta på hylsan innan jag kastar den, compacten är briljant. Är du kvinna och inte har provat den så har du missat något (ber om ursäkt för att jag låter som en husmor i en tysk reklamfilm där...) . Tack för alla åsikter!
Ja, ibland går en talgdank upp Jag kom på varför jag undrade över hur andra gör: den vanliga sopkorgen är ju öppen och då kan jag, när jag är färdig med katetern som jag drar plasthandsken ut-och-in över, lobba iväg den lite snyggt till skräpkorgen. Hygienpåsen har ju lock och då måste jag hålla rätt på den använda katetern tills jag kan nå den. Det är förstås därför jag har undrat.
Till sidans topp
Jag har en ryggmärgsskada i nedre delen av bröstryggen och övre ländryggen, med ganska kraftig spasticitet i benen. Jag fick positivt besked på ett gravtest för en tid sedan. Graviditeten slutade dock i ett missfall i vecka 8. Ett par dagar innan missfallet var ett faktum så började jag få ryckningar i nedre delen av magen och detta har inte slutat trots att graviditet och missfall nu är över. Ryckningarna kommer flera gånger dagligen och har pågått i 11 dagar nu. Ryckningarna påminner om spasticitet men jag har aldrig tidigare varit spastisk i magen endast i benen. Kan det vara spasticitet? Eller är det andra ryckningar tro? Är det någon som upplevt spasticitet i magen under sin graviditet? Är detta något som kan leda till komplikationer under en framtida graviditet? Vill du dela med dig av dina erfarenheter så blir jag jätteglad! Tack på förhand!
Jag tycker att du skall prata med din gyn och neuroläkare.
Pröva astt kontakta Spinaliskliniken 08-555 44 250 el spinalis.se som är specialister på ryggmärgsskador. Även om du inte hör till Stockholm kan de säkert ge information.
Snälla Du Friska kvinnor som är gravida kan uppleva samma sak! Det beror nog mera hur fostret sparkar och lever rullan än hur du uppfattar det. Men för att allt skall vara bra, uppsök om inte din läkare så bara droppa in på närmaste BB och berätta om dina farhågor så får du svar och hjälp. (mina båda fd fruar hade spastiska ryckningar sid och framledes utan att på nåt sätt vara sjuka) Det viktigaste är dock att Du själv mår bra och det som kan vara problem kan de oftast svara direkt på och om de inte kan, kan de hänvisa dig direkt till, dit du skall vända dig till. Lycka till och må bra. J
Först vill jag beklaga missfallet. Kämpa på! Gör/gjorde ryckningarna ont? Det låter lite som förvärkar, vilket jag också hade ganska tidigt i graviditeten. Men de var inte jättestarka, jag vet inte hur dina känns såklart... Den typen av värkar kan man även uppleva efter att barnet inte längre finns i magen. Nu är jag inte ryggmärgsskadad, och inte heller läkare.
Är det någon som vet något om denna sjukdom (även kallad erythermalgi)? Jag har enbart hittat en kort beskrivande text om denna sjukdom på nätet, och en del på norska. Är det någon som har svensk information eller några länkar, eller kanske egna erfarenheter att dela med sig av?
Var hon nerulogen! Väger bara 40 kilo. Det är en fördel att vara smal med min diagnos men inte att väga för lite. Jag kanske läggs in med näringsdropp för peg vill jag inte ha. Men glad är jag inte. Jag vill ha stöd men får inte tillräckligt! Nån som förtår hur det är?
Idag kom två kartonger med lite olika smaker som jag testade på sjukhuset. Det var meningen att jag skulle få direkt när jag kom hem... Men något strulade. 2-3 per dag en månad. Så jag inte svälter för att jag har svårt att tugga. Fungerar det bra så ska jag ska jag ringa till dietisten så skriver hon ut fler. Drickyoggi är inte fullständig näring. Så det ska bli skönt att slippa räkna ut sånt varje dag. Utan få tid att vila lite.
Låter dyrt (och äckligt) med näringsdrycker å piller... att du 8inte kan tugga bra är inte ett hinder för att kunna äta allsidigt och bra. Allt du behöver är en mixer/matberedare, så kan du mixa maten till en slät soppa. Godare, billigare och roligare
Nä, fy fn för mixad mat. Skulle aldrig få för mig det. En grå-grön sörja... brr...
Får jag vara nyfiken och fråga vad namnet på denna näringsdryck är?
jucieiga Addera Citron/fläder Provide xtra citron/lime mjölkiga Ensure Plus hallon Resoure protein skogsbär Tresubrin protein smultron
Lite info om näringsdrycker: http://www.ds.se/Web/NormalPage____898.aspx
undrar om ni blir van med att inte kunna göra saker? och på vilket vis? alltså om man har svårt att komma upp från sittande på golvet/marken eller låga plattser... lär man sej exakt vad man klarar och kan undvika dem eller föröker man och tar problemet hur man kommer upp sen.... eller gäller det mer då det är lite mer festliga situationer... som då man änligen kommer till stranden och vill sola ... eller har en sällsynt möjlighet att leka nått lämpligt med barn på golvet eller va det nu kan vara då man vil nått man inte riktigt klarar av.... hmm undrar om någon fattar hur jag menar (menar liksom alla såna situationer som begränsar en och man behöver eventuellt hjälp)
de är alltid svårt när man märker att ens fysiska förmåga "sviker en" jag kan inte säga att jag blir van..m man blir mkt duktig att hitta andra sätt klara sig , o det behöver inte betyda att man får en sämre livskvalitet brukar säga att inget är omöjligt m vägen dit kan vara ngt besvärligt ibland
Jo Du visst blir man blir van vid att inte vara van! Första åren håller man på och tramsar med att göra allt på samma gamla vis och blir bara mer och mer ledsen eller deprimerad för att det inte fungerar och över att tröttheten kommer så fort så att hart när ingenting blir gjort. När man sedan börjar att experimentera med kropp kommer man sakta igen, för man lär sig spara, nya tekniker, för att göra sådana saker som man ser helt normala. Att lära mig hantera handleder på nytt sätt var inte så enkelt. Man bör kunna snärta ungefär som man kastar en frisbee, fast hålla i ett burklock (och burken med andra handen) och så få upp dem trotts vakuum, som egentligen är lättare att pysa upp. Eller att köra rullstol med tyngden av en överkropp istället för att ta i med händerna. Lyfta barn som sparkar vilt med ett lutande plan av underben så att det går lätt att byta grepp och tyngdpunkt när det behöver komma upp i knät och bli stillade och få lugna ned sig. Det viktiga är att lära sig de förändringar som kommer i balanspunkterna i kroppen när den sitter istället för står. Det finns nåt som kallas Krok (kroppskännedom) som det undervisas i lite då och då på Rehab-kliniker. Man lär sig, balans, tyngdpunkter, hävstångseffekter, avslappning och greppteknik. Hur man "låser" leder vrider sig i balans och hjälper till med hela kroppen för att få till en liten rörelse för att komma vidare. När man väl kan sin kropp blir livskvaliteten mycket högre än när kroppen var "frisk" Somliga saker blir faktiskt lättare att utföra och "oöverstigliga" hinder blir bara kul att ta. Eftersom Du (som jag) befinner oss i en ständigt nedåtgående spiral i muskelkraften så blir det en sport att ständigt klara av och hinna . Det besvärliga skulle väl då vara förtänksamhet (dvs tänka, före det man sätter igång istället för att upptäcka att man bara var obetänksam) Nu är det ju så med krok- kurserna att de behöver vara olika för de flesta och den hjälp eller fingervisning man får sedan behöver tränas för var och en.(allt passar ingen) Det roligaste och mest hjälpande har varit när vi olika personer som "krokat" jämför och diskuterar. Jag har varit sjuk så det påverkat mig i 36 år och lär mig något nytt hela tiden, jag började som ett oförskämt vältränat och starkt sixpack, så det enda jag hade med mig av vikt och värde var tränings teknik och den är enkel. En rörelse skall alltid vara 30-60 sekunder och aldrig mindre. Träning är upprepning med vila, aldrig utan. Börja från det som är enkelt och inte tar ut dig och öka på med antal rörelser och lite vikt. Ge din kropp 20 minuter om dagen och det som inte är drabbat håller sig i skick. Sjukgymnaster kan hjälpa dig att finna rörelser som som du inte kunde göra genom att lära dig att "känna" hur dina muskler arbetar. Somligt kan ersätta somligt, känner somliga till. En kropp som får arbeta fysiskt mår psykiskt bättre. Besvärligt? nix men litet annorlunda Gott nytt och allt detdär J
Hej Johnny! Jag märker att jag både är medveten och ibland även omedveten om var min gräns går i vad jag klarar och inte klarar av att göra... Tex det där med att ha svårt att resa sig efter att ha suttit på golvet tog ett tag för mig att upptäcka. Jag hade helt enkelt omedvetet börjat undvika att göra det. När jag väl blev medveten om det var det en sorg, men också en motivation att försöka se om jag fortfarande kunde stärka de musklerna så jag med en rätt teknink för mig kan ta mig upp från golv eller mark om det skulle behövas.. Jag började att lyfta barn med hjälp av ett grabbatag i kläderna när styrkan sinade. nu kan jag endast lyfta mindre barn på så sätt och sätter mig i stället med barnet på en stol.. Jag har varit öppen med vad jag kan/inte kan. Senast i dag har jag sparkat prick med en elev på skolan. Om jag missar bollen hämtar eleven den då det går så mkt fortare än om jag ska hämta bollen. Man kan väl sammanfatta det med att man hittar på egna lösningar allteftersom. Självklart blir det väldigt individuellt eftersom man har olika styrkor och svagheter. Så på något konstigt sätt har jag blivit van.. //Anette
Min vänstra underarm blev mycket svag(are) efter min senaste hjärnoperation. (stor tumör vid finmotorikcentrat) Detta i sin tur påverkar mig inte så mkt förutom irritation när jag ska äta etc. Vad som påverkas betydligt mer är mitt pågående golfspel, där man aktiverar hela kroppen vid varje sving etc. Ursäkta om jag var ute och cyklade lite...
Vissa delar är lättare att acceptera. Bryr mig inte om att jag inte längre kan släpa mig fram med kryckor. Saknar inte den plågan. Saknar inte heller de plågsamma toalettbesöken jag hade före stomioperationen. Men att inte har styrka att skriva med penna är svårt. Eller att jag inte kan måla som jag tidigare kunde. Har fått lära om. Kan inte måla med munnen eftersom min käke och nacke är kassa. Blir trött på min kropp när jag för 4:e gången samma vecka missat få två vattenglas fyllda inom PA-n slutar... För då dröjer det länge innan jag kan dricka... Eller att jag inte själv klarar av toalettbesök. Eller att jag inte kan dra på mig ytterkläder och dra ut en kväll för snusköp. Glömmer bort att jag inte kan göra vissa saker, ex-vis scanna in massa bilder. Så jag har mer än en gång råkat lova att det ska jag fixa... Är väldigt less på att inte kunna ligga ner och sova/vila. Min rumpa instämmer högljutt. Men jag ska få prova ett elektrisk sängryggstöd. Det kanske hjälper till lite. Missar telefonsamtal för jag inte får händerna att lyda så jag kan svara. Det är jobbigt. Jag har telefontid efter 14 varje dag men en del envisas med att ringa andra tider. En privatperson ska visst inte ha telefontid. Men nu har min biståndsbedömare kommit på när den ska ringa. Och min AT... Att inte kunna plocka upp allt som lossnar ur händerna är jobbigt. Rullade över en dyr mårdhårspensel så den gick sönder förra veckan... Sånt gör ont i mig (och plånboken) Förbrukat flera bluetoothheadset. Lossnat ur örat, hamnat på golvet och där blivit överkört. Lärt mig gilla läget. Jag orkar inte lägga massa energi på att sakna, vara bitter över mitt liv. Det är ju mitt liv. Och bara jag kan se till att jag trivs i det.
Hej! Har varit hos läkaren som vill planera in en operation (embolisering av myom) där man vanligtvis använder epidural, både under själva operationen och sedan ett dygn efteråt för att förebygga de våldsamma smärtor som sedan brukar uppkomma. Eftersom jag har en muskelsjukdom (SMA) så råder dock en viss tvekan om epidural är lämpligt. Skall givetvis fråga min neurolog, men eftersom det dröjer innan jag får komma dit, så ville jag kolla med er här på forumet. Finns det någon som känner till hur det kan fungera med SMA och epidural?
När jag skulle opererat min höft var det tanken att jag skulle få epudural, men.. eftersom jag har scolios så kunde de inte sticka mig.. så har man inte scolios verkar det vara ok allafall enl den narkosläkaren jag hade, jag har oxå sma typ 2
Hej! Har du funderat på att börja träna? Jag skulle behöva hyra sjukgymnast för att träna i Hudiksvall. Nu undrar jag om någon är intresserad av att dela sjukgymnast med mig. Jag har så pass många assistentvikarier att det är svårt att få träningen hemma att funka. Om du är intresserad, hör av dig till din assistanssamordnare. Vänliga hälsningar Jazza
En snabb sökning på http://www.hitta.se http://www.hitta.se/SearchMixed.aspx?vad=sjukgymnast 1339 stycken
Nja! kan inte lova att jag börjar träna . Men fortsätter med mina promenader Dock dra ned på nyttiga saker som läsk&Godis
Jag så ensam, ingen ser mig, ingen bryr sig om mig. Suttit ensam med mina föräldrar hela dagen. Ingen säger mycket, de pratar inte med mig utan bara med varandra. Behövs jag, ingen älskar mig, ingen ser mig, jag är inte oumbärlig någonstans eller för någon. Alla vänner, nästan, har övergett mig, mitt ex eller snarare hennes syster hatar mig. Funderar på att verkligen göra något de närmsta dagarna, något avgörande som ett självmordsförsök t ex.
Vad vinner du på det? Ta vara på det enda liv du har istället.
Lyckas jag får jag själsfrid, misslyckas jag får jag hjälp och stöd och får se vilka mina riktiga vänner är. Så jag vinner oavsett hur det går.
Ring till hjälplinjens jourtelefon Vårt telefonnummer är: 020-22 00 60 Texttelefon: 020-22 00 70 Telefon öppettider: Måndag - torsdag:13.00-22.00 Fredag - söndag:13.00-24.00 http://www.psykiskhjalp.se http://www.hjalplinjen.se/html/start.asp Vi finns där för dig varje natt, 21.00 till 06.00, året runt... 08-702 16 80 http://www.jourhavande-medmanniska.com
Tack, tack, men jag vinner för lite på att leva.
Nej det är sant, innerst inne har jag inte velat leva de senaste 20 åren. Det är roliga projekt eller mina stora kärlekar som hållit mig vid liv. Jag behöver bli älskad för att vilja leva. Själv vill jag inte leva.
Läs mitt inläss här: http://www.funktionshinder.se/forum.php?Z3J1cHA9bSZrdGc9NCZyMT03NCZ0Yng9TDJadmNuVnRMbkJvY0Q5YU0wb3hZMGhCT1dKVFduSmtSMk01VGtFOVBRPT0=
förstår o respekterar att livet kan var tungt o svart. Men att ta livet av sig är en av det mest själviska man kan göra, Hur oomtyckt man än känner sig så finns det människor som bryr sig om en o som vill hjälpa till bara de blir uppmärksammade på hur man mår! men att hota de som står en nära med att man vill ta sig liv är inte rättvist! Jag har stått där, en av mina vänner tog sitt liv förra julen, o jag kan säga dig att julen i år är allt annat än rolig, frågorna om varför? hade vi kunnat göra nått? var det nått vi missade? varför räckte inte vi till? är frågor som aldrig får svar. Det enda vi kan göra är att försöka acceptera det som hänt. Så sök hjälp! det finns o livet är värt att leva, men att hota med självmord är ingen lösning för nån.
En gång i tiden ville jag inte leva p.g.a. det liv kag levde. men jag är glad att jag inte föröskte ta mitt liv för om jag gjort det hade jag inte fått vara med om allt jag fått vara med om. Man måste kämpa
Det har gått neråt nu! Ryggen värker & inga medeciner finns kvar! De första gav mig ingen hjälp & de sista hoppet kräktes jag av. Min man ger mig massage så gott han kan. men jag har gått ner i vikt & min gastroläkare kommer göra allt som står i hans makt men viktminskning ligger i min diagnos. Jga vet att de finns de som har det 1000 gånger värre än mig. Men att ha ryggont & gå ner i vikt samtidigt är pest!
© Copyright 1999-2024 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
