Finns det några sådana här?
Var kan man utbilda sig till detta?
Övriga erfarenheter och kommentarer kring detta mottages tacksamt!

Till sidans topp

Hejsan jag har aktivetetsersättning å behöver därför nödväntigtvis inte arbeta vill bara ha nått menings fullt å göra vad ska ja göra utan å förlora ersättningen

Kaptenkork skrev: Hejsan jag har aktivetetsersättning å behöver därför nödväntigtvis inte arbeta vill bara ha nått menings fullt å göra vad ska ja göra utan å förlora ersättningen

Det låter som ett skämt det här. Du får inte ta en praktikplats med aktivitetsersättning. Däremot ger aktivitetsersättningens knasiga regler dig rätten att få betalt en fritidssysselsättning som kan vara bra för din utveckling närmare arbetsmarknaden. Men om du seriöst funderar på att ligga på sofflocket för att du just nu får aktivitetsersättning så bör du tänka om. När du är 30 ryker aktivitetsersättningen. Då får du gå på socialbidrag och det blir du inte fet på!
Men du beskriver precis vad aktivitetsersättningen är - det är en passivitetsersättning.

Konstigt i så fall. för jag har haft praktikplats med aktivitetsersättning

PermoRejser skrev: Konstigt i så fall. för jag har haft praktikplats med aktivitetsersättning

Aktivitetsstöd möjligvis, inte aktivitetsersättning. Skillnad. (ialla fall till namnet och möjlighet till aktivering, läs mer på http://www.fk.se)

// A E

Håller med Lilleman, det är helt j-a sjukt! Men, när det nu ändå är som det är, att man får gå någon kvällskurs och få det betalt, så ska man absolut passa på att utnytja det! Välj omsorgsfullt ut något som du verkligen är intresserad av, som du kanske har velat gå kurs i ett tag men det har inte blvit av för att det är dyrt etc.

Lycka till!

liva upp våra hk-föreningar i stan och försöka få ihop fler till nästa års marsch tänker jag göra iaf.. det är meningsfullt om något! viva la revolutione!!

Till sidans topp

Efter att ha läst lite i denna kategori och över det gnäll som är gentemot arbetsförmedling, Sius-konsulenter och sånt... "jag vill inte jobba med det" "det är förnedrande" har jag läst som kommentarer.

Av mina funktionshindrade kamrater inkl. mig själv som har utbildat sig efter gymnasiet är ingen arbetslös. Därför kommer min fråga till er "gnällare", vad har ni för utbildning?!

Till oss som fått jobb, har vi fått dom genom arbetsförmedlningens personal som sökt jobb åt oss eller har vi "fixat" jobben själva?

Låter som en gnällfarbror men det är jag inte

Redigerat 2007-08-07 14:16

Själv har jag utbildat mig och sökt jobb som "vem som helst". Gått på flera intervjuer. Dit jag är nu blev kallad på intervju och fick då förklara ev problem som mitt funktionshinder kunde medföra... så några dagar senare var tjänsten min

Jag har gjort likadant. Utan min egen vilja och envishet hade jag aldrig kommit så långt som jag gjort. Lärarna ville tom att jag skulle hoppa av utbildningen pga mitt dolda funktionshinder men jag vägrade. Tack vare det har jag kunnat jobba hela sommaren då det skriks efter läkarsekreterare

Har blivit erbjuden jobb och för väldigt länge sedan sökt på sociallförvaltningen. Var inga problem. Fick t.o.m. erbjudande om jobb som 40åring efter att ha varit hemma med barn under många år. Är socionom och behandlingsassistent.

jag vill jobba när jag går ut gymnasiet om 2 år men pga min diagnos svår DAMP så vet jag inte var jag kan jobba för att det är mycket som sätter stopp för mig. tex så blir jag lätt ofta arg, svårt att koncentrera mig, svårt med motorik mm. om du ar nåt tips så hör av dej

Vet du vad. Faktiskt samma för mig. Hon på arbetsförmedlingen sa att de aldrig tidigare haft ett ärende där den arbetssökande kommer dit... jag har ej arbetat på ca 10 år (har bl.a. studerat), är inskriven på AF Rehab, men så kommer jag dit o säger att jag behöver hörseltekniska hjälpmedel till det jobb jag nu fått! Det är alltså ej tal om Lönebidrag eller Nystartsjobb (vilket jag absolut inte har emot. Det är bra att de möjligheterna finns!), utan en "vanlig" tjänst. Arbetsgivaren vet oxå om att jag har ADHD.

Jag vet ej hur det är för er som har fysiska funktionshinder men jag kan tala för oss med NPF: MÅNGA av oss har MKT. svårt att få jobb!!

* NPF= NeuroPsykiatriska Funktionshinder (ADHD, Asperger, Tourettes mm)

Jag är en av dem som just nu bråkar med AF och försöker få ny sius-konsulent. Utbildad inom offentlig rätt och har en fil.kland-examen. Visst kan och har jag sökt massa jobb men inte fått napp. Att låta bli att skriva att jag har ett funktionshinder är lockande, men mitt problem är att jag har ett tal som inte är som andra. Tror det skulle leda till att jag inte får jobbet för att ja "lurats". Jag gör absolut förstådd, men tyvärr finns fördomar som kanske visar sig i än högre grad när talet är påverkat?

Sen kan du gärna läsa min krönika. Gnäll, ja kanske men det hade inte behövts om AF gjort sitt jobb.

Rydisen skrev: Jag är en av dem som just nu bråkar med AF och försöker få ny sius-konsulent. Utbildad inom offentlig rätt och har en fil.kland-examen. Visst kan och har jag sökt massa jobb men inte fått napp. Att låta bli att skriva att jag har ett funktionshinder är lockande, men mitt problem är att jag har ett tal som inte är som andra. Tror det skulle leda till att jag inte får jobbet för att ja "lurats". Jag gör absolut förstådd, men tyvärr finns fördomar som kanske visar sig i än högre grad när talet är påverkat? Sen kan du gärna läsa min krönika. Gnäll, ja kanske men det hade inte behövts om AF gjort sitt jobb.

Hej Rydisen.
Jag har liknande erfarenheter från Af,tyvärr. Fil kand idag, men innan jag tog den ansåg Af att jag var för svårt hjärnskadad för att klara av att avsluta en akademisk examen. Utan att gå in på detaljer resulterade mina kontakter med resursdelen på AF i ett kvaddat självförtroende och depression. Idag har jag tagit mig upp ur detta samt tagit min examen (fil kand i pedagogik om 135p), men jag får, i likhet med många andra även utan funktionshinder, inte jobb. Jag söker allt som är möjligt för mig att arbeta med (är hyperallergiker och får inte lyfta tungt,där faller en hel del arbeten bort tyvärr), utan resultat. Och utan erfarenhet inget arbete. Men jag är faktiskt rädd för att blanda in AF rehab och resursdelen efter mina tidigare tråkiga erfarenheter av dessa. Du är med andra ord inte ensam om att vara besviken på dem, men samtidigt- man har faktiskt ett ansvar själv också. Försök att få tag i någon du kan bolla dina tankar med- om styrkor och möjligheter. och kämpa på- någon gång faller poletten ner,men det gäller att jobba på själv i första hand!! Det tänker i allafall jag göra.

Håller tummarna för dig.

Hälsningar Nilla

Har du inte provat att gå hos någon talpedagog, finns inte det inom move and walk? För även om det inte går att få ett pelt "perfekt" tal så finns det ju bevis på att det går att förbättra avsevärt, och därmed kan man ju minska en del av problemen.

Jag både håller med dig och inte håller med dig.

Det ÄR svårare att få jobb när man har ett funktionshinde och det kräve en kraft, envishet, dukrtighet och ..... charm och så tur att få ett bra jobb. Dvs man får göra "det" bätte än de andra utan funktionshinder. Dessutom vet jag att handläggare på FK och Af både kan var guld värda men också sätta krokben för en person. Så det är inte alls mkt gnäll utan ofta krass fakta.

Sedan håller jag med dig. Många ÄR försoffade och vill ha ett jobb utan vare sig utbildning eller accepterar ngn slags bidrag. Då händer det ju inte mkt.

Själv har jag sett till att utbilda mig ordentligt. Först en praktisk kontorsutbildning och sedan förvaltningshögskolan. Det är en bra grund att sitta på. Men .... nu är jag inte 25 år längre och jag undrar hur lätt det vore för mig att få ett nytt arbete om jag ville byta? Jag är tveksam till attt det dkulle vara så himla lätt - oj, nu gnällde visst jag lite.

Wasabi skrev: Efter att ha läst lite i denna kategori och över det gnäll som är gentemot arbetsförmedling, Sius-konsulenter och sånt... "jag vill inte jobba med det" "det är förnedrande" har jag läst som kommentarer. Av mina funktionshindrade kamrater inkl. mig själv som har utbildat sig efter gymnasiet är ingen arbetslös. Därför kommer min fråga till er "gnällare", vad har ni för utbildning?! Till oss som fått jobb, har vi fått dom genom arbetsförmedlningens personal som sökt jobb åt oss eller har vi "fixat" jobben själva? Låter som en gnällfarbror men det är jag inte Redigerat 2007-08-07 14:16

Jag ska till hösten utbilda mig till lärare, fritidspedagog. Börjar om en månad. Det är ett brett program som ger mig bl.a. lärarbehörighet upp till gymnasiet, jag kan jobba i projekt, med missbrukare, med äldre och unga.
Jag blev trött på att behöva förlita mig på lönebidrag och när jag förstod hur de slösar med lönebidraget så misstänkte jag att det kommer att försvinna i framtiden. Jag kan heller inte själv motivera varför jag ska ha 80% som de har beviljat mig.
Jag har sedan innan 60 poäng i handikapp- och rehabiliteringsvetenskap och 7 poäng i IT & rehabiliteringsteknik.
När jag gått klart utbildning ska det nog krävas ganska mycket konkurrens för att jag inte ska få jobbet. De kan ju då inte välja bort mig lika lätt.

Jag tycker du har en poäng i att man kan göra mycket själv som individ. Men jag tycker att politikerna måste sluta använda lönebidraget för att tillfälligt täppa till hål i arbetslösheten. Man kan också fråga sig om det är rätt att en "multihandikappad" person som bara kan slicka på kuvert hela dagarna ska ha rätt till 80 % när en annan inte blir beviljad 20% för att pengarna är slut.
Det är så det fungerar idag. Det finns inte oändliga resurser. De pengar som fattas i lönebidraget tas säkert sen från någon annan insats för funktionshindrade t.ex. bilstödet. Så det som gäller är att skaffa sig en utbildning. Sen har jag förståelse för att en del inte kan studera på universitet men det tycker jag i sig inte är ett skäl för lönebidrag. Då får man leta mindre roliga jobb - precis som alla andra.

Själv gick jag estetiska-programet i gymnasiet, o efter det bestämde jag mig för att jag ville jobba inom turismnäringen.
Sökte eftergymnasiala utbildningar, men kom inte in. Det enda jag kom in på var Allmän/linje med inrikning turism.

Jag tänkte ok, jag går den och efter det söker jag eftergymnasiala utbildningar igen. Sökte året därpå sökte jag igen, plus att jag sökte en tjänst på turismbyrån. Men de sa att de ville ha folk med eftergymnasiala utbildingar. Jag har godkänt ialla andra ämnen förrutom Matematik. Gjorde en neurologisk undersökning, där det klart och tydligt visade, att min hjärnskada sitter så pass att det påverkat mitt mattematiskatänkande. Högskolorna jag sökte gav ingen dispans, för denna avsaknad av betyg i matte. Jag skulle gärna plugga på högskolenivå.
Sökt jobb har jag verkligen gjort men får inga, men praktik på turismbyrå och slott har jag haft. Sius har jag haft 2 olika har inte fått ett enda erbjudande eller ens en längre praktik. Ska få min 3:e Sius nästa år eller så.
Ska föreläsa om " Att leva med ett lindrigt handikapp" Så viljan finns.

Jag svarar efter så många år med praktiker, att mitt gnäll är väl befogat!

Redigerat 2007-08-08 19:27

Men... om man inte uppfyller de kvalifikationer som finns, skada eller ej, så... är det väl så?

Jag sitter inte här och muttrar över att jag inte kan bli veterinär pga mina för svaga muskler. Jag valde nåt annat istället.

Jessma skrev: Men... om man inte uppfyller de kvalifikationer som finns, skada eller ej, så... är det väl så? Jag sitter inte här och muttrar över att jag inte kan bli veterinär pga mina för svaga muskler. Jag valde nåt annat istället.

Jag själv har inte så bra koll på det där. Men jag utgår nu ifrån att det är som jag tror så får du rätta mig sen.

Just matematik har jag för mig att många utbildningar kräver godkänt i (kanske har drömt det, men dock). Trots att det inte behövs några särskilda matematik-kunskaper inom en massa områden, så är det ändå en "kvalifikation", som du kallar det.

Blir det inte lite svårt att "välja nåt annat" ifall just det betyget förstör alla chanser att komma in på något av allt det man är intresserad av? .. När det egentligen inte spelar nån roll om man kan just denna grejen, det ämnet. (Nu vet jag inte hur det är i just detta fallet vi pratar om, men vi säger allmänt)

Jag är inte den som är för någon form av särbehandling, jag menar vi lever alla i denna världen och ska klara oss lika bra. Vi bör väl därför ha liknande kunskaper, och har man inte det så får man anpassa sitt liv efter det. Inte ger man någon som misslyckades på provet, ett pilotjobb just för att denna människan hade en "ursäkt" som ingen annan hade.

Men vid många tillfällen genom livet används dessa kvalifikationer enbart som sil. Alltså för att sålla ut "de sämsta i allmänhet".
Ibland kanske man förtjänar en chans ändå. Jag menar, jag vill inte bli nekad ett pappersjobb jag vet att jag kan klara för att jag inte kan laga mat, eller inte kan gå. Grov jämförelse, men jag tror du fattar poängen i mitt förvirrade inlägg.

Ja grundläggande matematik A måste du oavsett vilken utbildning och inriktning du än väljer Alldeles riktigt Elwah

Man kan ju söka särskilda skäl (medicinska) när man söker in på högskolan. Med motiveringar och läkarintyg. Så... man har ju en chans...

Jessma skrev: Man kan ju söka särskilda skäl (medicinska) när man söker in på högskolan. Med motiveringar och läkarintyg. Så... man har ju en chans...

Låter inte riktigt som du tycker att det är något bra?

Det tycker dock jag, svaga muskler och icke existerande matematiksinne (eller hur man nu ska uttrycka det) faktiskt inte är något man kan jämföra öht..

Jessma Om du har läst vad jag har skrivit förrut, så skrev jag att jag
inte har fått någon dispans på någon högskola som jag har sökt. Jag har en hjärnskada som har påverkat mig kognetivt samt mitt matematiska tänkande, för jag har gjort neurologiska test som visar på det.
Jag kommer aldrig kunna gemföra mig med någon som har muskelsjukdomar, för vi har olika förmågor och svagheter. Men ja jag har fungerande fysisk förmåga.
Har du några bra tips så får du gärna komma med dessa!

Redigerat 2007-08-14 15:23

Matte har aldrigt varit min starka sida. Jag lyckades bli godkänd i i A-kursen tack vare att min underbara tålmidiga lärare tragglade med mig, det tog många extratimmar och var ibland jättejobbigt men jag gav inte upp och det hjälpte ju. Jag hade aldrig fixat det utan honom.

Visst kan man ha medicinska skäl till att inte beöva plugga vissa ämnen men varför ska man ha det? Jag tycker att man ska ställa samma krav på funktionshindrade som alla andra. Det handlar om så mycket mer än bara ett betyg på ett papper, det man lär sig har man användning för i hela livet.

Dessutom anser jag att det ännu viktigare som funkis att vara i samma nivå som andra i samma ålder vad gäller kunskaper, eftersom vi oftare måste hälvda oss.

Tyvärr är det nog så att just Matte A är så grundläggande att man behöver det i de allra flesta ämnen på högskolan. Detta för att till exempel förstå forskningsresulatat och statistik.

Även i mer praktiska ämnen som snickare etc behövs det ju för att räkna vinklar mm.


Angående dispansen så använde jag mig av den. Hade iofs väldigt bra betyg så jag hade kunnat komma in nånstans, men pga medicinska skäl så kunde jag inte lika lätt flytta till en annan stad för att plugga samma ämne. Mina valmöjligheter var alltså begränsade, och då väger ju dispansen upp denna begränsning. Men... dispansen bör ju ej användas till att komma in utan de grundkunskaper som krävs.

Jessma skrev: pga medicinska skäl så kunde jag inte lika lätt flytta till en annan stad för att plugga samma ämne

Men, numera kan man ju plugga nästan allting på distans

Redigerat 2009-06-12 14:45

Jag är utbildad sjuksköterska och arbetar som det. Jag har inte fått mycket hjälp till jobb genom AF, jag fick mitt jobb genom att jag "visade framfötterna". Jag var ute i god tid innan examen, fick kontakt med en kvinna som är avdelningchef och fick jobb genom henne. Har också en firma "vid sidan av".

Jag är utbildad Förskollärare, men jobbar numer som extra resurs/ assistent i en blivande 6:e klass.
Där kan jag anv min pedagogiska utbildning på ett bra sätt. Min minskade uthållighet/muskelstyrka gör att jag inte längre kan jobba med de yngre barnen.

Jag har sökt och fått mina anställningar på samma villkor som andra utbildade förskollärare fram till min sista anställning, då jag var den som talade om för min arbetsgivare att den tjänst de tänkt för mig inte längre fungerade motoriskt för mig. (asssistent åt två 6-åringar som behövde utmanas mkt motoriskt utöver det pedagogiska. Helt klart var jag fel person till det, när jag knappt kunde ta mig upp från huksittande, än mindre springa eller hoppa!!

Jag blev då erbjuden att flyttas upp till mellanstadiet och ta hand om den sociala strukturen i en speciell klass samt ansv extra för elever med behov av extra stöd, socialt och pedagogiskt. Jag är nu inne på mitt 4:e år på mellanstadiet och trivs jättebra!
Anette

Jag har 2-årig gymnasieutbildning + läkarsekreterarutbildning (då på Komvux). Har arbetat heltid som läkarsekreterare sedan 1989.

Wasabi skrev: Efter att ha läst lite i denna kategori och över det gnäll som är gentemot arbetsförmedling, Sius-konsulenter och sånt... "jag vill inte jobba med det" "det är förnedrande" har jag läst som kommentarer. Av mina funktionshindrade kamrater inkl. mig själv som har utbildat sig efter gymnasiet är ingen arbetslös. Därför kommer min fråga till er "gnällare", vad har ni för utbildning?! Till oss som fått jobb, har vi fått dom genom arbetsförmedlningens personal som sökt jobb åt oss eller har vi "fixat" jobben själva? Låter som en gnällfarbror men det är jag inte Redigerat 2007-08-07 14:16

Att inte funktionshindrade generellt sätt har en bra utbildning är ett faktum och ett stort problem. Men det är inte hela sanningen. Å ena sidan slösas det med lönebidrag och aktivitetsersättning. Å andra sidan sägs det att pengarna är slut.
Icke funktionshindrade har en möjlighet att få extra jobb eller jobb utan utbildning. Samtidigt så har jag märkt hur dåliga universitet och högskolor är på att visa att funktionshindrade faktiskt är välkomna att söka till deras utbildningar. För det krävs ett aktivt rekryteringsarbete som inte högskolor eller universitet ägnar sig åt. Resultatet blir få funktionshindrade med bra utbldningar. Så jag håller inte med dig om att allt är gnäll. Mycket måste tas på allvar. Men jag håller helt med dig om att utbildning är mycket viktigt.

Jag själv studerar till lärare och fritidspedagog på Malmö Högskola. Jag sitter i rullstol efter en medfödd ryggmärgsskada. Jag är den enda i rullstol på denna skola som jag har för mig har ca. 3000 elever.
Jag vet dock en tjej som studerar till tandhygienist på en annan del av Malmö Högskola. Men det är alldeles på tok för få...

Lilleman skrev: Att inte funktionshindrade generellt sätt har en bra utbildning är ett faktum och ett stort problem. Men det är inte hela sanningen. Å ena sidan slösas det med lönebidrag och aktivitetsersättning. Å andra sidan sägs det att pengarna är slut. Icke funktionshindrade har en möjlighet att få extra jobb eller jobb utan utbildning. Samtidigt så har jag märkt hur dåliga universitet och högskolor är på att visa att funktionshindrade faktiskt är välkomna att söka till deras utbildningar. För det krävs ett aktivt rekryteringsarbete som inte högskolor eller universitet ägnar sig åt. Resultatet blir få funktionshindrade med bra utbldningar. Så jag håller inte med dig om att allt är gnäll. Mycket måste tas på allvar. Men jag håller helt med dig om att utbildning är mycket viktigt. Jag själv studerar till lärare och fritidspedagog på Malmö Högskola. Jag sitter i rullstol efter en medfödd ryggmärgsskada. Jag är den enda i rullstol på denna skola som jag har för mig har ca. 3000 elever. Jag vet dock en tjej som studerar till tandhygienist på en annan del av Malmö Högskola. Men det är alldeles på tok för få...

Jag tycker ju dock inte att man kan skylla på högskolorna att så få med funktionshinder pluggar där. Har inte sett en enda högskola som inte informerat om stödet till funktionshindrade. Det måste väl ändå komma med daltande många funktionshindrade upplevt under sina år i grundskolan och gymnasiet. Generellt tycker jag det verkar som att de som fått gått i vanliga skolor och klasser är de som eventuellt pluggar vidare.

För övrigt så upplevde jag att högskolorna var mer flexibla och gav mer stöd till mig, om jag själv ville, än vad den lägre utbildningen gjorde...

Jessma skrev: Jag tycker ju dock inte att man kan skylla på högskolorna att så få med funktionshinder pluggar där. Har inte sett en enda högskola som inte informerat om stödet till funktionshindrade. Det måste väl ändå komma med daltande många funktionshindrade upplevt under sina år i grundskolan och gymnasiet. Generellt tycker jag det verkar som att de som fått gått i vanliga skolor och klasser är de som eventuellt pluggar vidare. För övrigt så upplevde jag att högskolorna var mer flexibla och gav mer stöd till mig, om jag själv ville, än vad den lägre utbildningen gjorde...

Jag håller delvis med dig. Det är många funktionshindrade idag som studerar på riksgymnasium. Där tror jag chanserna att studera vidare på högskola är väldigt små. Jag håller också med dig om att stödet till redan befintliga studenter på högskolorna är bra. På Malmö Högskola har de en handikappansvarig som bara jobbar med de här frågorna.
Däremot så tycker jag ändå att Malmö Högskola måste ta ett större samhälls- och informationsansvar om man vill få funktionshindrade studenter till sina utbildningar. Rekrytering av nya studenter sker hela tiden. Därför är det inte helt kontroversiellt att tycka att man också borde förstå att man måste aktivt rikta informationsinsatser dit funktionshindrade är. Det måste vara högskolan själv som rekryterar, inte anhöriga eller ideell personal på föreningar. Detta görs idag för alla men i den informationen får man inte funktionshindrade att känna sig välkomna som studenter. Det kan handla om att man utvecklar sina reklamkampanjer, att man bjuder in föreningar till "öppet hus", till seminarium, osv.
Idag marknadsför sig Malmö Högskola redan till studenter från andra länder, till personal inom vissa områden för vidareutveckling genom fristående kurser, osv. Varför skulle det inte ligga på deras ansvar att också rikta en del av informationsinsatserna till verksamheter där det finns funktionshindrade? Många funktionshindrade tror inte att de kan läsa på högskola. Att lägga ansvaret på anhöriga, övrig personal kring den funktionshindrade, etc. är att fortsätta på samma spår som vi alltid har jag gjort nämligen att funktionshindrades chanser till utveckling och kunskap ska vara beroende av välgörenhet. Funktionshindrades studiegång är inte så enkel som för de flesta andra studenter. Ekonomin är en stor orsak till varför inte funktionshindrade studerar vidare. Man har inte lika lätt att ta extraarbete, få lägenhet, etc. Man behöver få veta att det går. En annan sak är att just den information som finns till funktionshindrade riktar sig till redan verksamma studenter. Om du t.ex. är dyslektiker och vill veta hur man tar kontakt med handikappansvarig eller om du vill läsa på hemsidan om vilken rätt till stöd du har på föreläsningar och vid läsning av studentlitteratur så måste du leta dig fram på deras minst sagt röriga hemsida för att hitta informationen som är skrivet på ett sätt som är mycket svårt att ta till sig även om du inte har dyslexi.
Visst måste du kunna behärska fackspråket men det är inte det jag pratar om. Jag menar bara att man inte kan likställa funktionshindrades problem med andra studenter och påstå att chanserna är precis likadana och att man inte har en aning om varför det endast studerar två personer i rullstol på Malmös hela högskola.

Jessma skrev: Jag tycker ju dock inte att man kan skylla på högskolorna att så få med funktionshinder pluggar där. Har inte sett en enda högskola som inte informerat om stödet till funktionshindrade. Det måste väl ändå komma med daltande många funktionshindrade upplevt under sina år i grundskolan och gymnasiet. Generellt tycker jag det verkar som att de som fått gått i vanliga skolor och klasser är de som eventuellt pluggar vidare. För övrigt så upplevde jag att högskolorna var mer flexibla och gav mer stöd till mig, om jag själv ville, än vad den lägre utbildningen gjorde...

Jag håller fullständigt med dig! Det är väl ändå så att om jag som person är intresserad av någonting, i detta fallet att studera på en viss utbildning eller en viss skola, så tar jag ju reda på så mycket jag kan om hur det kommer att funka med de förutsättningar jag har. Det ansvar högskolorna har, är att ha sådan information lättillgänglig, men det kan ju aldrig vara deras ansvar att söka upp mig som funktionshindrad och säga att de har möjlighet att ta emot just mig - det måste ju ligga på den enskilda tycker jag. Sen kan jag npg hålla med dig, Jessma, om att det i alla fall verkar som om elever som gått på Riksgymnasier i mindre utsträckning än de som inte gått där, att läsa vidare. Jag har själv inte gått på RG, men jag vet personer som har talat om att undervisningen i många stycken är så anpassad efter vad skolan tror att eleverna klarar av, att det tummar på undervisningens innehåll och detta stjälper ju dessa elever när de kommer på att deras kunskaper inte är i nivå med det som faktiskt krävs för att studera på högre nivå. Jag tycker det är att lura dessa elever på en framtid.

Vejron skrev: Jag håller fullständigt med dig! Det är väl ändå så att om jag som person är intresserad av någonting, i detta fallet att studera på en viss utbildning eller en viss skola, så tar jag ju reda på så mycket jag kan om hur det kommer att funka med de förutsättningar jag har. Det ansvar högskolorna har, är att ha sådan information lättillgänglig, men det kan ju aldrig vara deras ansvar att söka upp mig som funktionshindrad och säga att de har möjlighet att ta emot just mig - det måste ju ligga på den enskilda tycker jag. Sen kan jag npg hålla med dig, Jessma, om att det i alla fall verkar som om elever som gått på Riksgymnasier i mindre utsträckning än de som inte gått där, att läsa vidare. Jag har själv inte gått på RG, men jag vet personer som har talat om att undervisningen i många stycken är så anpassad efter vad skolan tror att eleverna klarar av, att det tummar på undervisningens innehåll och detta stjälper ju dessa elever när de kommer på att deras kunskaper inte är i nivå med det som faktiskt krävs för att studera på högre nivå. Jag tycker det är att lura dessa elever på en framtid.

Varför är det OK att funktionshindrade söker upp icke-funktionshindrade att gå deras utbildning men inte funktionshindrade? Stödet informeras man om när man kommer in på utbildningen. Det har ingenting att göra med möjligheten att söka. Situationen för funktionshindrade är så specifik att man inte bara kan prata om ett enskilt ansvar. Det är att lägga ett allt för stort ansvar på individen och resultatet ser vi när vi tittar oss omkring på högskolor och universitet och ser hur många studenter som har ett funktionshinder. Man måste utgå från verkligheten..

Lilleman skrev: Varför är det OK att funktionshindrade söker upp icke-funktionshindrade att gå deras utbildning men inte funktionshindrade?

Va?

Vejron skrev: Va?

Högskolan sysslar med reklam och uppsökande verksamhet. Varför skulle man då inte också vända sig till funktionshindrade?

Lilleman skrev: Högskolan sysslar med reklam och uppsökande verksamhet. Varför skulle man då inte också vända sig till funktionshindrade?

Jag citerar mig själv:

Det ansvar högskolorna har, är att ha sådan information lättillgänglig, men det kan ju aldrig vara deras ansvar att söka upp mig som funktionshindrad och säga att de har möjlighet att ta emot just mig - det måste ju ligga på den enskilda tycker jag.

Vejron skrev: Jag citerar mig själv: Det ansvar högskolorna har, är att ha sådan information lättillgänglig, men det kan ju aldrig vara deras ansvar att söka upp mig som funktionshindrad och säga att de har möjlighet att ta emot just mig - det måste ju ligga på den enskilda tycker jag.

Högskolan sysslar med reklam och uppsökande verksamhet. Varför skulle man då inte också vända sig till funktionshindrade?

Det går tydligen inte att föra en diskussion värd namnet med dig i det här ämnet, så jag lägger ner!

Men... om man inte ens själv kan leta upp information om högskolan... har man då där att göra? Detta gäller alltså inte bara funktionshindrade.

Alla går ju till studie- och yrkesvägledare några gånger under sin grund- och gymnasieskoltid. Där får man ju info om olika valmöjligheter. Blir man intresserad av nåt så får man ju ta frågan om tillgänglighet därefter. Informerar SYO:n inte om att det finns nåt som heter högskola bara för man sitter i rullstol då är det ju nåt som är fel hos SYO:n. Inte hos högskolorna...

Högskolan riktar väl sin reklam till alla studeranden to be? Inte till speciella grupper av människor? Jo, kanske när de vill rekrytera tjejer till tekniska utbildningar men annars så är det ju reklam för sin skola och utbildningsmöjligheter som de puffffar för.

Jag har hittat mycket info om handikapptillgänglighet på flera högskolors och universitets hemsidor, alltid med telefonnr till en speciell kontaktperson. Behöver man verkligen mer än så?

Efter "Vejron" inte tycker att det går att föra en vettig diskussion med mig längre så gäller inte detta svarat honom.

Att göra riktade reklamkampanjer är en del av mångfaldstänkandet. Malmö Stad är långt framme vad gäller detta. Det handlar t.ex. om att låta invandrare synas på bilder på hemsidan eller i de kataloger skolan ger ut. Detta ger en känsla av att man är välkommen.

Malmö högskola annonserar i tidningar, på reklampelare, på anslagstavlor, på tv, etc. Så visst söker högskolan aktivt upp tänkta studenter. När det gäller funktionshindrade så är jag beredd att kalla den som påstår att funktionshindrade söker till en högskola/ett universitet på samma villkor som andra, för en lögnare. Att hänvisa problemet till gymnasietidens syokonsulent är att göra problemet lätt för sig. Det är högskolan som vill att man studerar och det är ju faktiskt högskolan/universitetet som bäst vet vad de sysslar med och vad de har att erbjuda. Många funktionshindrade tror inte att de kan studera. Den frågan är så främmande för många funktionshindrade att de aldrig ens går in på hemsidan för att se vilket stöd de har rätt att få. Och de känner sig heller inte välkomna i reklamen. Och om vi tar Malmö Högskolas hemsida som exempel så är den väldigt rörig.
Men det är inte huvudproblemet.
Problemet är att ingen tittar sig omkring och ser hur många funktionshindrade som faktiskt studerar där. De är inte saknade. Och då är det också väldigt svårt för mig att tro att det inte är högskolans ansvar.

Jag skulle gärna vilja veta hur många av er som inte håller med om detta som själva har studerat/studerar på högskola eller universitet. Och vad är egen analys på problemet? Eller tycker ni det fungerar helt optimalt?

För funktionshindrade uppstår också problem med ekonomin, bostaden, tillgängligheten, etc. Frågor som riskerar att stoppa individen från att söka innan han ens kontaktar en högskola. Alla andra har denna informationen gratis. Högskolorna och universiteten har ett ansvar i att fylla deras utbildningar. Och vad gäller t.ex. lärarutbildningen är det kris på vissa håll.

Moon skrev: Högskolan riktar väl sin reklam till alla studeranden to be? Inte till speciella grupper av människor? Jo, kanske när de vill rekrytera tjejer till tekniska utbildningar men annars så är det ju reklam för sin skola och utbildningsmöjligheter som de puffffar för.

"Jo kanske när det gäller tjejer till tekniska utbildningar", säger du. Då säger jag "och kanske när det gäller invandrare till lärarutbildningar". Så när allt kommer omkring är det inte ändå så att funktionshindrade som grupp aldrig blir den gruppen som de aktivt söker upp eftersom de inte anses vilja eller ändå ha samma förutsättningar att få ett arbete. Ringer det en klocka?

Lilleman skrev: "Jo kanske när det gäller tjejer till tekniska utbildningar", säger du. Då säger jag "och kanske när det gäller invandrare till lärarutbildningar". Så när allt kommer omkring är det inte ändå så att funktionshindrade som grupp aldrig blir den gruppen som de aktivt söker upp eftersom de inte anses vilja eller ändå ha samma förutsättningar att få ett arbete. Ringer det en klocka?

Du är allt bra tyken du när man inte stryker dig medhårs ...

Att visa i reklamen att alla människor är representerade är ju jättebra och jag håller med dig om att de ekonomiska förutsättningarna ofta kan bli mkt svåra om man har ett funktionshinder och är bidragsberoende.

Men samtidigt så tycker jag att är man komptent att studera på högre utbildning så får man baske mig också visa lite go och söka in till utbildningen utan att bli inviterad och uppsökt. Jag hade inte en tanke i världen på att använda mig av mitt funktionshinder när jag studerade. Jag gick på samma vilkor som de andra med undantag att jag gjorde en deal att jag fick tenta på skolan och slapp den otillgängliga tentalokalen.

Moon skrev: Du är allt bra tyken du när man inte stryker dig medhårs ... Att visa i reklamen att alla människor är representerade är ju jättebra och jag håller med dig om att de ekonomiska förutsättningarna ofta kan bli mkt svåra om man har ett funktionshinder och är bidragsberoende. Men samtidigt så tycker jag att är man komptent att studera på högre utbildning så får man baske mig också visa lite go och söka in till utbildningen utan att bli inviterad och uppsökt. Jag hade inte en tanke i världen på att använda mig av mitt funktionshinder när jag studerade. Jag gick på samma vilkor som de andra med undantag att jag gjorde en deal att jag fick tenta på skolan och slapp den otillgängliga tentalokalen.

Naturligtvis ska man inte få en massa fördelar. Man vad jag vill komma åt är att så få funktionshindrade faktiskt inte söker till en högre utbildning. Den procentiella skillnaden mellan funktionshindrade och icke- funktionshindrade kan inte förklaras med att funktionshindrade är mindre kompetenta. Naturligtvis blir procentsatsen troligen lägre men inte så här mycket. Jag tror alltså att funktionshindrade är diskriminerade redan i det inledande arbetet med att göra kurserna attraktiva för alla. Man tror inte att funktionshindrade fullföljer utbildningarna och man tror inte att de blir framgångsrika på arbetsmarknaden.

Icke-funktionshindrade har inte samma förutsättningar som andra att studera. Då menar jag inte intelligensmässigt utan helt praktiskt. Tillgänglighet, ekonomi, bostad, etc. Hänvisar man till kommunala bostadsbolag, den lokala tillgänglihetskonsulten och försäkringskassan så blir det ett merjobb som jag tror avskräcker den funktionshindrade att söka. Under tiden menar ni som skriver här att det inte är högskolans ansvar. Vems ansvar är det då att deras utbildningar söks av människor med olika bakgrund därav uttrycket en skola för alla. Hur många gånger tidigare har inte vi funktionshindrade fått se hur vi går miste om för andra självklara saker för att instanser inte ansett de vara "deras ansvar". Ska vi nu själva följa samma argument?

Lilleman skrev: .. Vems ansvar är det då att deras utbildningar söks av människor med olika bakgrund därav uttrycket en skola för alla. Hur många gånger tidigare har inte vi funktionshindrade fått se hur vi går miste om för andra självklara saker för att instanser inte ansett de vara "deras ansvar". ...

Det måste hända tidigare ... Det är ett strukturellt problem som inte löses genom rekryteringskampanjer. Det gäller att påverka i ett tidigare skede.

Moon skrev: Det måste hända tidigare ... Det är ett strukturellt problem som inte löses genom rekryteringskampanjer. Det gäller att påverka i ett tidigare skede.

Det håller jag med om. Det behövs påverkas på ett tidigare skede. Men idag finns ett flertal funktionshindrade gymnasiestudenter som utan problem hade klarat av en akademisk utbildning. Det behövs föregångare, några som visar på att det faktiskt går. Och det jag speciellt vänder mig mot är tanken på att man väntar tills någon annan löser problemet. Högskolan har ett egenintresse i att lösa det här. Därför borde man anstränga sig mer.

Lilleman skrev: Efter "Vejron" inte tycker att det går att föra en vettig diskussion med mig längre så gäller inte detta svarat honom.

Henne om jag får be! För övrigt var det ett klokt inlägg av dig och ett konstruktivt inlägg som jag absolut kan skriva under på. Vad jag och flera andra menadeförut, var att om informati9oen finns, så har man väl ett lika stort egenansvar som andra att söka upp informationen man efterfrågar. För övrigt var jag en av eleverna som prydde Halmstads Högskolas studiekatalog redn 2001 så vad beträffar påvisande av mångfald i akademikervärlden så anser jag nog att jag har dragit mitt lilla strå till stacken.

Vejron skrev: Henne om jag får be! För övrigt var det ett klokt inlägg av dig och ett konstruktivt inlägg som jag absolut kan skriva under på. Vad jag och flera andra menadeförut, var att om informati9oen finns, så har man väl ett lika stort egenansvar som andra att söka upp informationen man efterfrågar. För övrigt var jag en av eleverna som prydde Halmstads Högskolas studiekatalog redn 2001 så vad beträffar påvisande av mångfald i akademikervärlden så anser jag nog att jag har dragit mitt lilla strå till stacken.

Jag trodde att "Vejron" var ett killnamn men jag får väl vänja mig av vid det då.
Naturligtvis har man ett ansvar att söka upp den information som finns. Problemet är att den sortens information som man som funktionshindrad student kan behöva INNAN man ens bestämmer sig för att söka, är mycket svårtillgänglig. Då pratar jag om ekonomi, bostad och sådana praktiska frågor. Malmö högskola har en handikappansvarig och det är just sådana frågor som jag tycker hon ska ha koll på eftersom det är en förutsättning för människor med funktionshinder att kunna söka. Nu tittar sig högskolorna bara omkring och frågar var vi är. Informationen är svårtillgänglig eftersom Försäkringskassan sällan har rätt information (sällan man kommer fram till rätt person), man måste ringa till bostadsbolagen, kommunen, osv. Det kan lätt bli ett för stort merjobb som gör att hindrena känns oöverstigliga.

Jag tycker det var bra att du hamnade på Halmstads Högskolan studiekatalog. Det behövs att fler högskolor tar efter för det kan ha en positiv effekt på antalet sökande med funktionshinder. För jag ser sällan att t.ex. funktionshindrade barn finns på omslagen till skolornas skolkataloger, osv. Jag är osäker på om det egentligen bara är en slump.

Lilleman skrev: Jag trodde att "Vejron" var ett killnamn men jag får väl vänja mig av vid det då. Naturligtvis har man ett ansvar att söka upp den information som finns. Problemet är att den sortens information som man som funktionshindrad student kan behöva INNAN man ens bestämmer sig för att söka, är mycket svårtillgänglig. Då pratar jag om ekonomi, bostad och sådana praktiska frågor. Malmö högskola har en handikappansvarig och det är just sådana frågor som jag tycker hon ska ha koll på eftersom det är en förutsättning för människor med funktionshinder att kunna söka. Nu tittar sig högskolorna bara omkring och frågar var vi är. Informationen är svårtillgänglig eftersom Försäkringskassan sällan har rätt information (sällan man kommer fram till rätt person), man måste ringa till bostadsbolagen, kommunen, osv. Det kan lätt bli ett för stort merjobb som gör att hindrena känns oöverstigliga. Jag tycker det var bra att du hamnade på Halmstads Högskolan studiekatalog. Det behövs att fler högskolor tar efter för det kan ha en positiv effekt på antalet sökande med funktionshinder. För jag ser sällan att t.ex. funktionshindrade barn finns på omslagen till skolornas skolkataloger, osv. Jag är osäker på om det egentligen bara är en slump.

Uppsala universitet har en kanonansvarig för handikappfrågor. Mälardalens högskolas ansvarig är också bra...

Problemet med bostad är nog det största problemet, men universitetet äger ju inte studentbostäder eller kommunala bostadsbolag så jag förstår inte riktigt hur det kan vara universitetets ansvar.

När jag flyttade för att studera så kunde jag inte flytta till studentbostad (de var ej anpassade, man fick ej anpassa dem genom att sätta upp lyft). För att få ställa mig i kö på handikappbostäder behövde jag vara skriven i kommunen, eller om det var länet, vilket jag naturligtvis inte kunde göra innan jag flyttat dit. Kön var för närvarande 7 år för en central bostad, men jag kunde ju inte ens få ställa mig där. Moment 22 kan man ju lugnt påstå, hade sen ordentligt flyt och fick tag på en bostadsrätt, men så ska det ju inte behöva vara...

Becky skrev: Uppsala universitet har en kanonansvarig för handikappfrågor. Mälardalens högskolas ansvarig är också bra... Problemet med bostad är nog det största problemet, men universitetet äger ju inte studentbostäder eller kommunala bostadsbolag så jag förstår inte riktigt hur det kan vara universitetets ansvar. När jag flyttade för att studera så kunde jag inte flytta till studentbostad (de var ej anpassade, man fick ej anpassa dem genom att sätta upp lyft). För att få ställa mig i kö på handikappbostäder behövde jag vara skriven i kommunen, eller om det var länet, vilket jag naturligtvis inte kunde göra innan jag flyttat dit. Kön var för närvarande 7 år för en central bostad, men jag kunde ju inte ens få ställa mig där. Moment 22 kan man ju lugnt påstå, hade sen ordentligt flyt och fick tag på en bostadsrätt, men så ska det ju inte behöva vara...

Nej det är det jag menar. Vi har för övrigt också en bra handikappansvarig men hon kan ju inte göra något för att fler funktionshindrade söker. Det är ju alltid någon annans ansvar. Då blir det för många hinder vilket gör att högskolan känns för avlägsen. Jag hävdar fortfarande att högskolan borde hjälpa till mer om man vill ha fler funktionshindrade sökanden.

Nä, vill man gå en viss utbildning, ska man söka den, ifall man e behörig & har bra betyg. När man kommit in sen så säjer man att man handikappad och frågar dom vilken hjälp man kan få liksom.

Wheeliegirl skrev: Nä, vill man gå en viss utbildning, ska man söka den, ifall man e behörig & har bra betyg. När man kommit in sen så säjer man att man handikappad och frågar dom vilken hjälp man kan få liksom.

Ja, men hade det fungerat som du sa så hade antalet funktionshindrade som studerar vid högskolorna varit större. Nu stöter de på problem redan innan de bestämmer sig för att söka till en högre utbildning.
Då låter nog e förtidspension eller lönebidragsanställning mer lockande.

Idag utbildar sig alla - utom funktionshindrade. Att i nästa läge påstå att vi har det så mycket svårare på arbetsmarknaden fungerar inte. Just för att det är så otroligt att en person med funktionshindrade studerar till lärare anställs inga lärare med funktionshinder.
Många funktionshindrade klarar av högskolan. Högskolan är idag inte mer än i standard med folkhögskolan. Men ändå händer inget. Antagligen för att alla säger att det inte är just deras ansvar. Det är alltid någon annans..

Så om en person med funktionshinder faktiskt har gått 3 år på universitetet och faktiskt har utbildat sig till verksamhetschef, så menar du att anledningen till att hon sen inte får ett arbete som just verksamhetschef, är för att det är så sällsynt att någon med funktionshinder överhuvudtaget studerar på högre nivå!? Med det resonemanget kan vi ju alla bara vallfärda till FK och be om att få bli förtidspensionerade för då är det ju liksom ingen idé att försöka bli nåt annat! Arbetsgivare måste ju våga anställa, någon måste våga bryta trenden. Det är inget annat än rädsla för det okända som gör att arbetsgivare inte anställer oss, trots rätta utbildningar! Det går nämligen inte att statistiskt påvisa att vi skulle vara sjukare än andra, som vissa har försökt göra gällande i den allmänna debatten.

Journalistutbildning....Karin

det är inte sant att alla utbildar sig -det finns gott om arbetslösa som är nöjda med det med och utan funktionshinder.

själv har jag inget slutbetyg från gymnasiet, mitt jobb
har jag fått via mor och med envishet. jag har bara varit på en anställnings intervju någonsin
Jag kan inte gå vidare från min nuvarande tjänst utan att utbilda mig.. men jag är faktiskt nöjd med saker som de är nu.
Visst skulle det kännas bra att ha ett riktigt betyg,
men när kommunen säger nej -jag får inte gå på komvux inte ens på distans eftersom jag har heltids jobb.. de har bara resurser nog för de som är arbetslösa; då orkar jag inte tjata på dem.

Hej !

Jag har gått 3 årigt gymnasie på Barn o fritidsprogrammet,,,, Efter det gick jag lite utbildningar och även en dator utbildning o tog Datorkörkort efter det var jag arbetslös i ca 3 veckor sedan fick jag arbetspröva på ett kansli och efter 6 månader blev jag anställd på bidrag där och jobbar på samma ställe fortfarande . Har varit där i 6 år i år...,,,,
Det var Af som ordnade det jobbet till mig!

Litensassa skrev: var jag arbetslös i ca 3 veckor

Tre VECKOR???
Arbetar du inom någon speciell verksamhet kopplad till arbetsförmedlingen, eller? Ursäkta att jag är rakt fram, men det låter tämligen osannolikt...

Tre veckor förresten... Du har nog Sverigerekord som kortaste arbetlösheten bland personer med funktionshinder!!

// A E

_Anna_ Elisabeth skrev: Tre veckor förresten... Du har nog Sverigerekord som kortaste arbetlösheten bland personer med funktionshinder!!

Jag har aldrig varit arbetslös...

_Anna_ Elisabeth skrev: Tre VECKOR??? Arbetar du inom någon speciell verksamhet kopplad till arbetsförmedlingen, eller? Ursäkta att jag är rakt fram, men det låter tämligen osannolikt... Tre veckor förresten... Du har nog Sverigerekord som kortaste arbetlösheten bland personer med funktionshinder!! // A E

Jag hellre aldrig varit arbetslös

Imponerande!!
Förlåt en nyfiken fråga men har ni verkligen haft _arbete_ hela livet efter studietiden?? (inte sjukersättning/praktik med utbildningsbidrag/arbetsprövning etc)

Jag lägger ingen värdering i huvuvida ni har jobbat eller haft praktik etc - jag bara undrar, rätt uppåner.

// A E

Jag har heller aldrig varit arbetslös, dock haft sjukersättning, under 6 år när barnen var små, men det var självvalt, jag orkade inte både ta hand om barnen och jobba, så kag sa upp mig. Fast jsen ag blev erbjuden 2 jobb inom ett halvår när väl bestämde mig för att jag klarade att arbeta igen, var alltså aldrig arbetslös, utan blev erbjuden jobb medan jag hade min sjukpension kvar. Under tiden jag hade sjukpension var jag övervakare och kontaktperson, på den tiden fick man göra sådant samtidigt, hade aldrig klarat att bara gå hemma.

Inte jobbat heltid, men "vanliga" jobb... Av olika slag.

_Anna_ Elisabeth skrev: Imponerande!! Förlåt en nyfiken fråga men har ni verkligen haft _arbete_ hela livet efter studietiden?? (inte sjukersättning/praktik med utbildningsbidrag/arbetsprövning etc) Jag lägger ingen värdering i huvuvida ni har jobbat eller haft praktik etc - jag bara undrar, rätt uppåner. // A E

Nu man ju inte såå gammal men Jag fick jobb direkt efter min utbildning. Sommarjobbade först under dom 2månaderna sökte jobb som en idiot. Fick ett vik på 3månader som helt plötsligt har blivit 6år, åren bara rullar iväg. Men sen jobbar jag inom ett område det det alltid kommer behövas personal

Jag har aldrig haft problem med att hitta information om vad jag kan få för stöd under studietiden. Och har inte heller haft några större problem varken med stödet från skolan eller sådant runtikring. Kanske läser jag på ett ovanligt tillgängligt universitet (så klart finns det saker att förbättra men var gör det inte det ) men skulle inte tro att mitt universitet är exeptionellt bättre än andra... Och här finns det studentbostäder som är relativt tillgängliga iaf. Dessutom så gör universitetet "reklam" även i kretsar där det finns funktionshindrade, bl. via HSO.

Här är en länk där man kan läsa allmänt om att studera på högskola
http://www.studera.nu

Och här finns det information om att plugga på högskola och ha ett funktonshinder
https://www.studera.nu/studera/948.html

Jaag slutade gymnasiet 2000. Höst terminen försatte jag läsa klart några betyg,,, var klar feb. 2001.... Arbetslös 3 månader,,,, sedan en jobbsökar kurs nån månad,,,, sedan massa psykologi test på AF på sommaren. Började en dator utbidning aug 2001 som jag läste fram till 30 november 2001 sedan arbetslös till 21/1-02 då jag ärbetsprövade där jag fortfarande jobbar o nu har tills vidareanställning på.
Jag är anställd på lönebidrag..........

Ekonomisk 4 årig redovisningsteknisk linje
Studerade enligt den gamla ordningen till möbel och konstkonservator (elev i atelje)
Konstvetenskap 3 år
Nordisk Arkeologi 2 år
påbyggnad med Undervattens arkeologi
Historia 1 termin
teoretisk vetenskapsfilosofi 1 termin

Inte varit arbetslös mer än under den tid det tog att vänta på att bli sjukskriven inför pensionering.
Väljer man en yrkesutbildning skall man vara välutbildad för att vara intressant för arbetsmarknaden

Arbetat innom yrket hela mitt liv förutom de sista åren då jag var lärare innom ämnena möbelrenovering och klassiskt dekorationsmåleri/design på Vingaskolan
Föreläst innom Eu projekt, högskolor och mycket sånt.
J

Jag har också alltid antingen pluggat, jobbat eller gjort både ock. Iofs bara tre år sedan jag tog studenten, men arbetade innan det med sommartid och helger.
Gick 3 år gymnasiet (standard nu för tiden) på omvårdnadsprogrammet, och pluggar just nu till sjuksköterska. Jobbar samtidigt som undersköterska,och alltid sökt jobb "vanliga vägen" eller fått dem genom att chefen undrat om jag velat jobba där.

Till sidans topp

Försäkringskassan har ett projekt som heter Pila.

"Om du varit sjuk en längre tid finns det nya möjligheter för att du ska kunna arbeta igen. Försäkringskassan genomför tillsammans med Arbetsförmedlingen ett projekt som heter Pila. I Pila utreds din arbetsförmåga och möjlighet till stöd på vägen tillbaka till arbete.
För att du ska omfattas av Pila ska du den 1 januari 2007 ha varit sjukskriven i två år eller mer eller ha en tidsbegränsad sjuk- och aktivitetsersättning."


Finns det någon här som har erfarenhet av Pila-projektet?


Vad händer när man blir kallad till möte?
Vilka möjligheter finns till arbete/praktik/studier/arbetsträning inom Pila?
Har ni goda eller dåliga erfarenheter av Pila?

Har ingen egen erfarenhet, däremot har vi haft några assistenter inom kooperativet som efter långtidssjukskrivningar och när det konstaterats att de inte längre kan vara assistenter blivit inskrivna där. Det vi hört från dem är att det är typiskt AF kurs, man läs sig lite baskunskaper från grundskolan, får göra en massa tester på vad man klarar och kan, får testa praktikplatser som enl. AF kan bli till jobb men som sällan blir det. På FK får man en handläggare som man tydligen ska träffa med jämna mellanrum tillsammans med läkare och af. Så inget nytt under solen, troligen bara nytt namn.

Kom igen nu...
det måste ju finnas några här som vet något om PILA.

Jag hittade detta.

http://namedrop.se/pila-projektet/

Till sidans topp

Jag är inne på min andra Siuskonsulent, som jag har haft sedan Okt-06, Den första fick jag våren -05, men han var super spydig så det funkade inte. Den andra är rätt knepig han också, men det funkar så länge man låter honom köra sitt race, rent personkemimässigt. Jag var på praktik med den första Siuskonsulenten, men på praktikplatsen hade de sagt redan från början att de inte hade några pengar, så det blev inget. Plus att han ( Sius) bara lämnade mig där utan introduktion.

Min fråga är nu, vad har ni för erfarenheter av Siuskonsulenter?? Bra? Dåliga? En annan stor fråga: Kan man verkligen få jobb via dem? Har någon av er fått det?

Redigerat 2007-07-24 18:39

Oktober -07?

Ja kanske skrev fel jag fick kontakt med den här andra okt-06 Sorry... kanske för att jag tänker mycket på att jag förmodligen kommer att få en ny igen.

Erika80 skrev: Jag är inne på min andra Siuskonsulent, som jag har haft sedan Okt-06, Den första fick jag våren -05, men han var super spydig så det funkade inte. Den andra är rätt knepig han också, men det funkar så länge man låter honom köra sitt race, rent personkemimässigt. Jag var på praktik med den första Siuskonsulenten, men på praktikplatsen hade de sagt redan från början att de inte hade några pengar, så det blev inget. Plus att han ( Sius) bara lämnade mig där utan introduktion. Redigerat 2007-07-24 18:39

Hmm jo det där känner jag igen, att det funkar så länge man gör som de vill. Jag var på det klara med vad jag ville göra och vilka praktikplatser som alltså jag var intresserad av, men då fick jag bara höra att nja men det är nog svårt... och så en dag ringde dom och var såååå stolta över att de hittat en praktik som verkigen skulle kunna leda till ett jobb. På SRF´s bortsbindarverkstad! Jag stod ut i två dar...

MissIndependent skrev: Hmm jo det där känner jag igen, att det funkar så länge man gör som de vill. Jag var på det klara med vad jag ville göra och vilka praktikplatser som alltså jag var intresserad av, men då fick jag bara höra att nja men det är nog svårt... och så en dag ringde dom och var såååå stolta över att de hittat en praktik som verkigen skulle kunna leda till ett jobb. På SRF´s bortsbindarverkstad! Jag stod ut i två dar...

Har DU varit där? Var de inte den som Uppdrag Granskning tittade på i vintras. Verkade ju skötas rätt skumt.

Heh jodå, men vet var mycket intressant att höra vad dom berättade sen. Den där chefen var såååå entusiastisk och stolt över verksamheten. Han berättade att de skulle anställa en massa nya och expander och allting var såååå bra! Jag pratade även med en snubbe som utsågs till min handledare under tiden. Han hade jobbat där i 17 år!!! Han var stroppig som fan och förklarade mycket bestämt att hemarbetarna blev uppsagda för att de mådde psykiskt dåligt... men att dom nu är anställda igen.
Hmmmmmmmmmmmmmm...

Ja det låter helt sjukt. Sådana versamheter är ju till för människor med olika handikapp ska få möjlighet till arbete. Därför låter detta jäkligt diskriminerande
Sitter o funderar varför ingen mer än vi 3 som har något o säga om detta ämne? Borde finnas mycket o säga...... både negativa o possitiva saker, eller?? Hallå någon/ några därute?? Berätta.....

Ok ingen bra erfarenhet för din del iallafall då

Hmm, jodå jag har erfarenheter av en sius... *suck* läs min krönika under mina texter. Bråkar nu med AF för att få en ny... Men om det ger mig jobb vettefan :s

Det är då man undrar varför det finns Sius-konsulenter, när det inte händer ett smack

För ge oss en illusion av att arbetsförmedlingen gör något för oss.

Ja o var man inte deppig innan som blir man ju det av att gå hemma. Hamnar man i svår depprission så kommer man att kosta samhället ännu mer, o dessto mer insatser från samhället.

samma erfarenhet som du erika80 ser bara problem o super spydig nu har jag ingen
se vidare inläggg "af eller arbetsanpassare maila gärna om nån vill det

Till sidans topp

Hejsan

Kommer förmodlingen studera utomlands nu i höst (inom EU) och undrar lite över regler osv.

Vad händer med t.ex. merkostnads, bostadsbidrag osv?

/johan

Kolla med CSN och FK (vissa ersättningar, bland annat handikappersättning och man får behålla en viss tid)

Hösten är ju snart här, borde du inte tänkt på detta tidigare?

jo det kan man ju tycka. problemet är väl att man inte får besked tidigare huruvida man kommer in på de utbildningar man söker.

hmm ja det verkar ju som man blir av med en del bidrag om man flyttar utomlands. är ju lite problematiskt eftersom man har samma merkostnader utomlands (antagligen högre) än i sverige.

Vänd dig till CSN. De besvarar alla frågor av den typ du framför. Mvh Elsie

Till sidans topp

Är det någon mer än jag som tycker att lönebidraget används på fel sätt? Jag jobbade inom turismbranchen med ett lönebidrag på 80%. Dessa 80% har jag svårt att själv motivera eftersom det då betyder att jag har 80% sämre effektivitet än någon som kan jobba 100%. Det är helt fel. Jag bör kanske egentligen ha rätt till ett lönebidrag på 20%. Bedömningen gjordes efter ett några minuter långt samtal på Arbetsförmedlingen. Det betyder alltså att jag jobbar lika ineffektivt som en person som är förlamad från nacken och neråt och kanske hinner med att skriva en A4-sida på en hel dag.
Jag anser att man endast ska få rätt till 80% om man har ett arbete under tiden man råkar ut för en olycka eller drabbas av en sjukdom. En person som väljer ett arbete som kräver ett lönebidrag på 80% anser jag inte vara lämplig för det arbetet. Jag är medveten om att det innebär att folk exkluderas från arbetsmarknaden men är det inte bättre att en person som kan jobba på 80% effektivitet får de 20 resterande procenten säkrade istället för att en person ska få 80% lönebidrag för ett arbete som han egentligen bara kan sköta till 20%. Nu börjar pengarna ta slut och det är ju inte så konstigt.

Dessutom så har många föreningar, framförallt handikappidrottsföreningar, satt i system att söka funktionshindrad arbetskraft. Man ger också lönebidrag till långvarigt sjukskrivna, fd alkoholister och "utbrända". Det är ett effektivit sätt att mörka förtidspensionerna som i sin tur har använts för att mörka arbetslösheten.

Långt in på 2000 talet lever alltså tanken på välgörenhet kvar. Lönebidraget har helt tappat föranknring i den verkliga arbetsförmågan och görs ofta upp på förhand innan ens arbetsuppgifter blir kända. Lönebidraget sätts så alltså inte i förhållande till vilka arbetssysslor man har.

Ett exempel på hur det går att luras med lönebidrag är att jag nyligen blev tillfrågad av en handikappförening som fått i uppdrag att rekommendera en person till en tjänst i receptionen på ett stort hotell. De sökte en person med handikappkunskap. Jag blev tillfrågad men tackade nej när jag insåg att tjänsten var på lönebidrag. Anledningen till att jag tackade nej är att man omöjligtvis kan ha värdesatt min kompetens framför den ekonomiska fördelen att anställa mig när man varken haft tjänsten öppen för alla andra människor som kan tänkas ha samma kompetens som mig eller att vi ens träffats för en diskussion. De måste alltså ha utgått från ekonomiska fördelar. Och är det inte lite konstigt att begära ett lönebidrag (troligen på 80%) för en tjänst där man aktivt letat efter någon med funktionshinder? Kan man då verkligen hävda att man som arbetsgivare har en merkostnad som behöver betalas av lönebidrag för sysslor som jag som funktionshindrad inte kan göra? Det var ju en person med funktionshinder de letade efter!

Lönebidraget används på fel sätt. Därför har jag insett att det enda jag kan göra för att rädda min egen situation är att studera vidare. Jag har tackat ja till att studera till lärare/fritidspedagog. När ja får min examen kan inte arbetsgivaren välja någon med sämre utbildning än mig. Först DÅ har jag nästan samma chans som andra och då slipper jag vara beroende på denna omoderna och orättvisa form av välgörenhet som kallas lönebidrag.

Jag vill tillägga att jag åker till Serbien om ett par timmar och kommer hem den 3:e Augusti. Mina svar på era inlägg kommer alltså dröja ett tag.

Själv skulle jag var glad om jag fick chansen att få ett sånt trevligt jobb som på en turistbyrå, med eller utan lönebidrag.

Men men vi värderar olika!

Jag har själv aldrig haft lönebidrag, men känner folk som har haft det, och jag har pratat mycket med dem. Den allmäna åsikten är att lönebidrag helt borde avskaffas, och jag kan bara hålla med.

Det finns bättre sätt för funktionshindrade att kunna få riktiga jobb. De flesta funktionshindrade har ett normalfungerande intellekt, dvs de har kanske ett rörelsehinder, men det är inget fel på intelligensen. De bör ju då rimligtvis kunna utföra jobb, där man inte behöver klättra på stegar, utan där man sitter still och använder hjärnan mycket.

Jag själv har ingen nedsatt rörelseförmåga, men jag motoriska problem i form av koordinationssvårigheter. Istället för att ge mig lönebidrag för att jag ska jobba på halvfart på ett jobb där det krävs god koordinationsförmåga, så borde jag kunna få full lön på ett jobb, där det inte ställs några krav på min motorik. Jag är en duktig problemlösare, och en idéspruta i största allmänhet. Jag skulle mycket väl ha kunnat bli uppfinnare, OM det inte var för att jag hade tummen mitt i handen.

Jag hoppas att ingen tar illa upp om jag tar ett hypotetiskt exempel:
Tänk att man är förlamad i benen, och därför sitter i rullstol. Ska man då ha lönebidrag för att denna person ska jobba på ett lager, där man kanske måste springa fram och tillbaks och hämta saker stup i kvarten? Det kanske är trångt på lagret, och det är svårt att ta sig fram med rullstolen, och då hinner man inte jobba lika snabbt som de andra.
Men den personen kanske har ett normalt intellekt, och kan jobba med helt andra uppgifter inom företaget, som t.ex produktutveckling. Komma med idéer och så. Om kroppen i övrigt fungerar så kan man också vara med och bygga prototyper.

Visst kan jag ha en viss förståelse för att en arbetsgivare inte vill anställa någon som de inte är säkra på att de kan göra ett fullgott jobb. Det kostar ju en hel del att ha anställda, men jag tycker att lönebidrag är fel väg att gå. Det ger ju signalen att den som är anställd med lönebidrag inte duger.

Om man inte kan utföra ett fullgott jobb, så kanske man har hamnat i fel yrke, eller i alla fall på fel arbetsplats. Jag tycker att staten i stället för lönebidrag skulle satsa mer på att stötta arbetsgivarna med hjälpmedel. Jag tror att de flesta här på forumet kan jobba till 100%, om de bara får rätt typ av arbetsuppgifter och rätt hjälpmedel.

Om vi tänker oss en som är kraftigt synskadad person. Ska han ha lönebidrag för att få jobb på t.ex ett datorföretag? Han kanske jobbar några månader med sitt lönebidrag, men sedan då? Om staten istället gick in med pengar till hjälpmedel som talsyntes till datorn, eller en Braille-enhet (som gör att man kan läsa punkskrift) till datorn. Då kan den syskadade kanske göra samma jobb, som den som inte är synskadad alls, och därmed ska han ha full lön.

För många år sedan var en kompis till mig delägare i en webbyrå. Där jobbade en tjej med en ovanlig synskada, som gjorde att hon bara hade ett fläckvis synfält. Hon hade hjälpmedel på sin arbetsplats, och hon var faktiskt en av de mer produktiva.

Ungefär samtidigt så jobbade jag själv som lärare i programmering, inom kunskapslyftet. Där hade jag en elev med exakt samma synskada. Han var en av de bästa eleverna på hela skolan. Det roliga var att jag lyckades med att fixa praktik på just den webbyrån ovan, och han fick kontakt med tjejen, som hade samma typ av synskada. Tydligen så är det inte fler än 4-5 stycken i hela Sverige som har denna typ av synskada, så det var en rolig slump. Denna eleven fick också jobb på denna webbyrå ett tag, innan IT-bubblan sprack.

Vad jag försöker få fram är att de två, trots sina funktionshinder, faktiskt inte jobbade med nedsatt förmåga alls. Visst kan de säkert få sin synnedsättning klassad som en funktionsnedsättning, och kanske få 80% lönebidrag, men de fick nog mer än 100% gjort på sina jobb, om man utgår från att alla andra gjorde 100%. De fick alltså mer gjort på samma tid, pga att de hade rätt typ av hjälpmedel. De var rätt personer för den typen av jobb helt enkelt.

Så jag tycker i princip att lönebidrag ska avskaffas. Alla former av bidrag kan missbrukas, och lönebidrag är ett sådant som utnyttjas av en del arbetsgivare för att få billig arbetskraft. Meningen med lönebidrag var att den funktionshindrade skulle kunna få in en fot på ett företag, och visa att de kan arbeta, och att lönebidraget skulle tas bort efter en tid. Så blev det inte. En del har blivit anställda med bidrag, och när bidraget upphörde, så fick de inte längre vara kvar på det jobbet. Det var ju knappast avsikten.

Samhället måste se till att funktionshindrade får varaktiga jobb, utan en massa bidrag. Bidragen är mer ett hinder för att funktionshindrade ska kunna komma ut i jobb. Staten bör lägga pengarna på hjälpmedel, och eventuellt assar till de funktionshindrade, så att de kan jobba 100%.

Nu kanske vissa av er tycker, "men jag kan ju inte jobba 100%". Då säger jag att ni förmodligen har fel typ av hjälpmedel och/eller arbetsuppgifter som inte är helt lämpade för er.

Jag säger inte att ni ska överge ett jobb ni älskar, och söka något helt annat. Men ni kanske kan snacka med er arbetsgivare, och så gör ni en liten omfördelning av arbetsuppgifter med era arbetskamrater. det kan vara vissa arbetsmoment som är svåra för er att utföra. Kan någon annan utföra just detta arbetsmoment, så tar ni något av hans/hennes arbetsmoment som passar er bättre? Kanske finns det något hjälpmedel sm gör att ni kan utföra arbetsmomentet lättare? I så fall borde den kostnaden inte belastas arbetsgivaren. Om företaget måste betala 75000 kronor för ett hjälpmedel, så är det en merkostnad, och då anställer de hellre någon annan. Sådant borde bekostas av skattemedel. Mer hjälpmedel och mindre bidrag alltså, så tror jag att fler av oss funkisar skulle kunna jobba.

Utöver hjälpmedel finns det annat också, om jag utgår från mig själv. Jag har Asperger syndrom (AS). Många med AS har svårt med dygnsrytmen. Jag kommer oftast inte i säng förrän framåt morgonkvisten, och då är det inte så lätt att börja jobba klockan 9 på morgonen. Vi har i det här landet arbetstidslagar, och om man jobbar på obekväm arbetstid så måste arbetsgicaren betala OB-tillägg.

Om jag och en annan person, med samma utbildning och kvalifikationer i övrigt, söker en viss tjänst, så blir det nog personen som kan jobba 9-17 som får jobbet. Jag skulle också jobba nio till fem med tolv timmars förskjutning, alltså 21-05, men det innebär förmodligen att en arbetsgivare skulle bli tvungen att betala runt 50% mer för mig. Ska det då bekostas med lönebidrag? Eller är det kanske bättre att vi lättar upp arbetstidslagarna? Klart är att den som VILL jobba 9-17 ska ha OB-tillägg om han tvingas jobba över på kvällen, för det är ju obekväm arbetstid för honom.

Men för mig då? Vem säger att 9-17 är bekväm arbetstid för mig? Har jag fått vara med och bestämma detta? Knappast. Jag påstår att sådana lagar och regler, som egentligen har kommit till för att skydda arbetstagare mot arbetsgivaren, faktiskt är en av de saker som samtidigt gör att många hamnar utanför arbetsmarknaden.
Om den som jobbar 9-17 får sitt OB-tillägg efter 18, så vill jag hellre jobba 21-05, och då också få OB, om jag måste jobba över efter klockan 6 på morgonen.

Jag vet många fler som har problem med dygnsrytm (folk med Asperger syndrom), eller som har problem med social fobi. Tänk om de kunde sitta på kontoret på kvällarna. De med social fobi slipper då sitta på bussar och tunnelbanor i rusningen, och kanske blir det inte oöverstigligt att ta sig till kontoret. Dessutom är det lugnare på kontoret då, eftersom de flesta även i fortsättningen kommer att jobba på dagarna.

Det finns massor med kontorsjobb som lika gärna kan utföras på kvällar/nätter, men lagarna sätter tyvärr stopp för det.

Sorry att mitt inlägg blev lite långt, men jag behöver bli av med lite frustration. Jag är själv förtidspensionerad pga Asperger, och mina problem med bland annat dygnsrytm. Dock vill jag komma ut och jobba, på MINA villkor, inte de som facket och vissa politiska partier ställt upp.

Slutsats:
Bort med bidrag (inte helt. det finns kanske några fall där det inte går att göra annat). Skärpta lagar mot diskriminering. Statlig finansiering av hjälpmedel, för att man ska kunna jobba fullt ut och få full lön. Ändra arbetstidslagar och eventuellt andra lagar så att de inte hindrar funkisar att komma ut i arbete.

Jag tycker att dagens flexibla lönebidrag är helt OK. Ett bra verktyg för Af för att få arbetsgivare att våga anställa en person med arbetshandikapp. Risken är att bidraget sjunker snabbt med risken att man blir av med jobbet. Detta speciellt om man arbetar på en förening som inte har ekonomska möjligheter att anställa folk utan lönesubvention. Här hjälper staten och kommunen varandra när det gäller bidrag till anställda.

När det gäller procentsatsen så skall man inte stirra sig så blind på den. Här tycker jag att man skall ta emot de få fördelar man kan få pga sitt funktionshinder. Sedan, med tanke på Ms inlägg, så kan ett funktionshinder behöva kompenceras på andra sätt än vad hjälpmedel kan undanröja. Man kanske behöver ha lång bortvaro från arbetet pga stora operationer, rehabresor, sjukgymnastik och andra behandlingar. Man kanske inte kan ta alla uppdrag som jobbet innebär utan arbetsgivaren måste kanske placera ut dessa på övriga anställda. Om en assistent finns med, är det en extra person som tar upp plats och detkan vara besvärligt. Etc etc.

Jovisst har du rätt i det du skriver. Allt kan inte täckas upp med hjälpmedel, men då kan väl arbetsgivaren betala full lön för den tid man är där, så får bidrag täcka upp lönen för de dagar man tvingas vara borta pga operationer och annat. Problemet med lönebidrag och även andra former av bidrag är att de missbrukas. I fallet med lönebidrag, så finns det många arbetsgivare som ser det som ett sätt att få billig arbetskraft. Jag vet funkisar som blivit utnyttjade på just detta sätt, och det är ju inte rätt mot dem.

Själv skulle jag aldrig gå med på att ha lönebidrag. Jag vill hellre ha anpassning med utgångspunkt från mina förutsättningar. T.ex andra arbetstider än kontorstid.

Naturligtvis måste anpassningen ske från individ till individ, beroende på funktionshinder. Bidragen ska inte bort helt heller. Ibland behövs det ju, som du skriver. Det jag är emot är att man drar alla funktionshindrade över en kam. Man fixar lönebidrag, och behöver inte bekymra sig att göra det så bra för den enskilde individen som möjligt.

Jag tycker att man ska utgå från varje enskild individ. I mitt fall räcker det med att jag kan få egna arbetstider. För en annan kan det vara något specifikt hjälpmedel. Många av oss kan utföra ett fullt arbete, om vi bara får rättt förutsättningar.

För de som trots hjälpmedel och andra anpassningar, inte kan arbeta fullt ut, så ska det självklart finnas kvar lönebidrag eller liknande.

Jag vill bara inte att man klassar alla som funkisar och då duger det med lönebidrag. Det är ett bekvämt sätt för myndigheterna att slippa göra en utredning av vilka hjälpmedel som finns, och göra en individuell bedömning.

Jag hoppas att jag inte trampade någon på några ömma tår nu. Det är aldrig min avsikt, men jag är inte alltid så bra på formuleringar, och jag blir ofta missförstådd. Det ingår i diagnosen för Asperger syndrom, bara så att ni vet.

Jag anser att i alla fall jag skulle kunna utföra ett jobb till 100%, om arbetsuppgifter och tider är anpassade efter mina förutsättningar.

Jag kan tyvärr inte tala för er andra, eftersom jag inte har erfarenhet av alla andras funktionshinder. Jag vet ju inte hur det är att leva med dem. Var och en är ju "expert" på sitt eget funktionshinder, och vet nog bäst vad som passar dem också. Det är därför jag är emot lönebidrag. Det finns ju inte tillstymmelse till individuell anpassning där, utan man blir bara en procentsats. Det kanske är 80% på mig och 20% på dig osv. Frågan är: Vill du bli decimerad till en procentsats? Jag tycker att det är lika illa som att bli erbjuden ett terapijobb, och sitta och montera ihop klädnypor hela dagarna.

Nu vet jag inte om sådant görs nuförtiden. När jag gick i grundskolan, så fick vi göra studiebesök på något dagcenter, och jag reagerade på just att de som var där sysselsattes med denna form av terapijobb. Jag har träffat folk som jobbar inom Samhall, och de har i alla fall haft "riktiga" arbetsuppgifter. Men hur man än vänder på det så är Samhall en skyddad verkstad. Vi är ju inte sämre än andra, så varför ska vi acceptera sådant?

Moon skrev: Jag tycker att dagens flexibla lönebidrag är helt OK. Ett bra verktyg för Af för att få arbetsgivare att våga anställa en person med arbetshandikapp. Risken är att bidraget sjunker snabbt med risken att man blir av med jobbet. Detta speciellt om man arbetar på en förening som inte har ekonomska möjligheter att anställa folk utan lönesubvention. Här hjälper staten och kommunen varandra när det gäller bidrag till anställda. När det gäller procentsatsen så skall man inte stirra sig så blind på den. Här tycker jag att man skall ta emot de få fördelar man kan få pga sitt funktionshinder. Sedan, med tanke på Ms inlägg, så kan ett funktionshinder behöva kompenceras på andra sätt än vad hjälpmedel kan undanröja. Man kanske behöver ha lång bortvaro från arbetet pga stora operationer, rehabresor, sjukgymnastik och andra behandlingar. Man kanske inte kan ta alla uppdrag som jobbet innebär utan arbetsgivaren måste kanske placera ut dessa på övriga anställda. Om en assistent finns med, är det en extra person som tar upp plats och detkan vara besvärligt. Etc etc.

Jag håller inte med. Jag tror inte att man får sparka en anställd för att han inte får sitt lönebidrag. Då måste man kunna påvisa arbetsvägran men det blir svårt om man har samma arbetsuppgifter hela tiden. Och om en förening inte har ekonomiska möjligheter att behålla personal utan lönebidrag så är det frågan om man ska bevilja något lönebidrag alls. Det får inte utnyttjas av ideella föreningar att kunna skaffa sig billig arbetskraft.


Jag håller inte heller man ska se den höga procentsatsen som något bra. För vad händer? När en person får 80 % i lönebidrag för att klistra ihop kuvert hela dagarna så kanske någon annan som bara har ett litet bidragsbehov bli utan anställning - på grund av att pengarna är slut.
Det finns inte obegränsade tillgångar. Det har vi lärt oss under 2006 när flera personer inte kunnat anställas på grund av att det inte finns pengar till lönebidraget. När jag sen ser vilka människor som har lönebidrag blir man ganska trött. Jag tycker man ska tuffa till reglerna och se över vem som ska få lönebidrag och hur mycket och hur länge. För då hade man kanske inte behövt vänta 9 år på ett nytt bilbidrag. För det är ju så, att pengar som bekostar en insats till funktionshindrade tas från en annan pott som också drabbar funktionshindrade. Så vi måste välja, vi akn inte både ha kakan och äta upp den.

Jag håller med dig. Jag tror att många funktionshinder kan kompenseras på andra sätt, t ex genom personlig assistans eller arbetsbiträde.

Sedan kan inte jag hjälpa att jag blir lätt illamående varje gång jag hör att företag och handikappföreningar som arbetar för personer med funktionshinder, systematiskt anställer personer med funktionshinder med lönebidrag, med motiveringen är ett sätt att gå runt ekonomiskt. Det bör kunna lösas på annat sätt. Det mest naturliga i dessa fall, vore om kunskapen man fått av att leva med funktionshinder ses som en merit av arbetsgivaren, och att denna ar villig att betala för detta.

Jag går på lönebidrag och tycker det är jättebra. För jag vill inte längre vara helt sjukskriven jag vill göra nått men är väldigt osäker på hur mycke jag orkar. Och då e lönebidrag fantastiskt. Jag får dessutom nästan välja fritt vart jag vill arbetspröva och har goda chanser att visa att de är mig dom ska anställa här näst. Jag tror att lönebidrag är vad man gör det till.

Tequila skrev: Jag går på lönebidrag och tycker det är jättebra. För jag vill inte längre vara helt sjukskriven jag vill göra nått men är väldigt osäker på hur mycke jag orkar. Och då e lönebidrag fantastiskt. Jag får dessutom nästan välja fritt vart jag vill arbetspröva och har goda chanser att visa att de är mig dom ska anställa här näst. Jag tror att lönebidrag är vad man gör det till.

Nej lönebidrag är inte vad man gör det till. Det är ett bidrag som ska gå till arbetsgivaren för att du pga funktionshinder inte kan jobba 100% effektivt. Jag bestrider inte dina skäl att vara berättigad till lönebidrag. Men prövotiden som du pratar om handlar om att man kan få behålla sin sjukpension och samtidigt erhålla sin lön under 2 månader (tror jag att det är). Det är ett oerhört slöseri med pengar eftersom då många kan kvittera ut dubbel inkomst - något som de flesta andra inte kan. Jag tycker att man ska få pröva sig fram men då ska man få ersättning för den del av inkomsten som går förlorad för att man upptäcker att man inte kan jobba 100%. Det ska dessutom vara tidsbestämt så att man verkligen känner efter och inte börjar leva med säkerheten.

Jag tycker i grunden att lönebidrag är bra men det är för mycket slöseri idag vilket i förlängningen drabbar oss andra. En person som bara har 20 % arbetsförmåga får jobb medans jag som kanske har 80 % inte kan anställas för att det inte finns pengar till lönebidrag. Lönebidrag börjar allt mer likna Arbetsförmedlingens uttryck för välgörenhet.

Nu förstår jag inte hur du menar. jag har ett funktionshinder och med hjälp av lönebidraget kan jag testa hur past mycke jag kan jobba. Det hade jag ju aldrig kunnat göra utan de. För vem hade anställt mig på obstämd arbetstid men ändå med full lön??
Jag ser det som att chefen på mitt jobb för ett bidrag för att jag ska kunna räta upp min livssituation och så att jag till slut kan säga att: Ja jag kan iallafall jobba 75% eller vad det nu blir i slutändan..

Och för det andra så är det tidsbestämt iallafall va dom sagt till mig. Det längsta jag kan gå på lönebidrag är 1 år.

ja och de där med att erhålla två löner. Det har jag aldrig stött på för då hade jag varit överlycklig och förmodligen närmare att lösa min ekonomiska situation än vad jag är idag.

Tequila skrev: Nu förstår jag inte hur du menar. jag har ett funktionshinder och med hjälp av lönebidraget kan jag testa hur past mycke jag kan jobba. Det hade jag ju aldrig kunnat göra utan de. För vem hade anställt mig på obstämd arbetstid men ändå med full lön?? Jag ser det som att chefen på mitt jobb för ett bidrag för att jag ska kunna räta upp min livssituation och så att jag till slut kan säga att: Ja jag kan iallafall jobba 75% eller vad det nu blir i slutändan.. Och för det andra så är det tidsbestämt iallafall va dom sagt till mig. Det längsta jag kan gå på lönebidrag är 1 år. ja och de där med att erhålla två löner. Det har jag aldrig stött på för då hade jag varit överlycklig och förmodligen närmare att lösa min ekonomiska situation än vad jag är idag.

Lönebidraget är till för att att arbetsgivaren ska få ersättning för de arbetsuppgifter som du inte kan utföra lika effektivt som de egentligen kräver på grund av ditt funktionshinder. Du kan däremot behålla din aktivitetsersättning, jag tror så länge som under ett helt år, samtidigt som du har din lön på lönebidrag (om du haft aktivitetsersättning enligt ett beslut gällande i minst 2 år). Jag menar att ett år är alldeles för lång prövotid. Det räcker med två månader. Har du sådana svårigheter att jobba heltid ska du inte vänta med att gå ner i arbetstid ett helt år. Då ska du göra det direkt.
Ditt lönebidrag är troligen inte tidsbestämt till ett år om du har en fortlöpande anställning. Det är förmånen att samtidigt erhålla aktivitetsersättning som är tidsbestämd. Däremot ska lönebidraget sjunka i antal procent av din lön efter en viss tid men det följs väldigt sällan.

Jag anklagar inte dig personligen. Men jag tycker att systemet är fel när en person kan ha två inkomster samtidigt som andra inte kan få en anställning på grund av att arbetsförmedlingen inte har råd att betala 20% lönebidrag. Det är slöseri med pengar och en typ av statlig välgörenhet som gör att både du och jag troligen kommer att vara utan jobb i framtiden - om vi inte skaffar en bra utbildning. Det jag menar är att tanken med lönebidraget har gått förlorad. Nu handlar det om att täppa till hål i arbetslösheten och inte, som det var tänkt för, att hjälpa personer in på arbetsmarknaden.

Problemet med en för lång prövotid är att man kanske lär sig leva med för mycket pengar och man kanske inte egentligen tar sig tid att känna efter om man faktiskt kan jobba heltid eller inte. Samtidigt anser jag det vara djupt orättvist när andra inte kan få samma rättighet på grund av brist på pengar. Det behövs ingen mattematiker för att räkna ut att pengarna kommer att ta slut och att pengarna kommer att tas från andra insatser för funktionshindrade.

Ja jag förstår va du säger. men kan inte påstå att jag upplevt de. som jag sagt tidigare så tycker jag att lönebidraget är fantastiskt det har gett mig tid att reparera mig och på ett lugnt sätt komma upp i arbetstempo.

Men visst, nog kan jnag tänka mig att detta bidrag missbrukas som många andra bidrag gör i sverige.

Till sidans topp

Jag har planer på att laga mina betyg från gymnasiet. Var borta mycket pga sjukhusvistelse och sådant så en del ämnen blev lidande. Som många av er vet så måste man ju ibland prioritera. Jag valde att istället för att få halvbra betyg i allt så fokuserade jag helt och hållet på så mycket jag kunde och valde bort det jag inte orkade helt och hållet.

Nu undrar jag, får man ha kvar sin aktivitetsersättning när man läser upp gymnasiebetygen, eller är det csn som gäller? Jag menar när jag gick gymnasiet så hade jag min aktivitetsersättning och detta är ju samma sak näst intill, men det är lika bra att fråga så man är förberedd iaf, det kanske är annorlunda nu?

Elwah skrev: Jag har planer på att laga mina betyg från gymnasiet. Var borta mycket pga sjukhusvistelse och sådant så en del ämnen blev lidande. Som många av er vet så måste man ju ibland prioritera. Jag valde att istället för att få halvbra betyg i allt så fokuserade jag helt och hållet på så mycket jag kunde och valde bort det jag inte orkade helt och hållet. Nu undrar jag, får man ha kvar sin aktivitetsersättning när man läser upp gymnasiebetygen, eller är det csn som gäller? Jag menar när jag gick gymnasiet så hade jag min aktivitetsersättning och detta är ju samma sak näst intill, men det är lika bra att fråga så man är förberedd iaf, det kanske är annorlunda nu?

Min erfarenhet är att det är oerhört godtyckligt beroende på vilken handläggare man träffar.

Till sidans topp

Hej! Jag har en pojke som funderar på att börja på Valjevikens Folkhögskola i Sölvesborg i Blekinge på en anpassad allmän linje för funktionshindrade. Någon som har erfarenhet av den skolan och kan berätta om det? Det går bra maila också.

Redigerat 2007-06-29 00:21

Till sidans topp

Är det någon som har något bra jobb-sökar tips? Är det helt kört att hitta ett jobb som funktionshindrad? När man läser och hör andra prata om hur tufft det är på arbetsmarkanden så blir man lite skaj... Folk utan funktionshinder med lång erfarenhet och hög utbildning får söka hundratals jobb utan resultat.

En annan viktig sak, skriver man redan i sin ansökan om sitt funktionshinder? När ska man berätta?

Synpunkter eller tips? Berätta hur ni gör.

Vad du skall skriva i din ansökan beror nog mycket på vilken typ av jobb du söker. Samt att du är ärlig mot dej själv, vad det gäller vad du verkligen klarar av,

Om du bläddrar till sista sidan i Arbete/Studier-forumet så finns en tråd som heter "Vad jobbar ni med?". När jag tittade där fick jag upp hoppet om att det inte är helt kört att hitta jobb när man är funktionshindrad. Lite positivt pepp.

Har inte så mkt erfarenheter av att söka jobb, men jag själv skulle skriva med att jag har ett funktionshinder, men inte belysa de sakerna jag inte kan utan det jag faktiskt är bra på istället.

svar jag tror att man skall ringa upp arbetsgivaren och bestämma möte det är tuft för alla men vi har det jobbigare från kiki

Maddisen skrev: Är det någon som har något bra jobb-sökar tips? Är det helt kört att hitta ett jobb som funktionshindrad? När man läser och hör andra prata om hur tufft det är på arbetsmarkanden så blir man lite skaj... Folk utan funktionshinder med lång erfarenhet och hög utbildning får söka hundratals jobb utan resultat. En annan viktig sak, skriver man redan i sin ansökan om sitt funktionshinder? När ska man berätta? Synpunkter eller tips? Berätta hur ni gör.

Jag fick just reda på att jag inte fick ett jobb på barnhabiliteringen som jag blivit kallad till intervju för. Det hade gått till en annan sökande. Men man får ändå vara glad över att man faktiskt blev kallad till en intervju. Ofta sparar de ansökningarna om det skulle bli aktuellt igen. Så det första rådet jag skulle vilja ge är att inte misströsta om man skulle få nobben. Jag har kommit in på lärarhögskolan så nu blir det troligtvis att plugga till fritidspedagog istället.
Dels är det positivt eftersom man träffar nya människor. Men också för att jag inte sen kan bli bortplockad om jag har en bättre utbildning än de andra sökande. Jag har pluggat på högskola tidigare men det var fristående kurser och inte en examen som detta ger. Den låga utbildningsnivån bland funktionshindrade tror jag är en stor anledning till att man inte får några jobb.
Detta kan i sin tur ha sina anledningar också men en utbildning är avgörande. Funktionshindrade kan sällan ta korta vikariat eller extraknäck.

Det är annars inte kört att jobba som funktionshindrad. Men det krävs en del finurlighet. En utbildning är som sagt viktig.

Sen ärdu lite inne på hur man skriver ansökningar. Här tror jag att det generellt görs många misstag. Många funktionshindrade HAR gjort ideellt arbete, tagit små kurser eller kanske har idrottsmeriter. Beroende på vad det är för jobb så är det inte fel att använda sig av sådana meriter. T.ex. så berättade jag om mina OS-medaljer i kälkhockey när jag sökte jobbet som idrottskonsulent. Att skriva ett CV är viktigt och där man verkligen tänker till vad det är man har gjort och vad man kan. Vi avfärdar nog lätt saker som vi gjort och som vi kan för att vi inte tror att de är viktiga. Men det är de!

När det gäller funktionshinder så berättar jag INTE i 9 fall av 10. Dock så gjorde jag det såklart när jag sökte jobb på barnhabiliteringen. Man ska definitivt INTE heller skriva vad man INTE kan göra. Man ska inte tro att ärlighet nödvändigtvis är bäst i en ansökan (även om det är det annars). En arbetsgivare som råkar se en skymt av några uppgifter i din ansökan om vad du INTE kan göra lägger garanterat din ansökan i papperskorgen utan att ha läst hela. Du får tänka på att en arbetsgivare kan ha hundratals papper att läsa igenom när de ska tillsätta en tjänst. Så man ska gå rätt på sak och fatta sig kort: Vad kan man, vad kan du erbjuda som andra inte kan, vad är man bra på.

OM de skulle ringa för en intervju DÅ säger du att du är funktionshindrad. Ofta står det i annonsen att de uppskattar invandrare att söka och kvinnor för mångfaldens skull. Då är det bara att säga "För ni söker ju folk med olika bakgrund så ni verkar ju inte vara ett företag/arbetsplats som skulle se mitt funktionshinder som ett problem. Så jag glömde nämna det."

Då har DU övertaget. De KAN inte säga "Jo vi tycker att det är ett problem". De kan inte heller stoppa intervjun.
Tvärtom har du en lite bättre fördel än andra sökande nu när du sagt det här. Arbetsgivaren är rädd för att diskriminera och samtidigt är han glad för att du berömde deras mångfaldstänkande.

På intervjun sen så kom ihåg att arbetsgivaren inte får fråga dig om du klarar av dina uppgifter pga ditt funktionshinder. På samma sätt som att de inte får fråga en person vilken sexuell läggning man har eller vilket land de kommer ifrån. Det klassas som diskriminering och sådana frågor FÅR alltså inte ställas på en intervju. Dock så är det din uppgift och övertyga arbetsgivaren att du klarar av jobbet. Men hamna inte i ett uppräknande av vilka brister du har. Man ska alltid prata positivt om sig själv på en intervju. Frågar de dig om dina sämsta egenskaper kan du dra till med att: "Jag kanske har för höga krav på mig ibland. De behöver ju inte vara negativt men.." Då vet de samtidigt att du är en person som jobbar flitigt.

Viktigt är också att ringa och kolla så att din ansökan har kommit in men nämn inte ditt funktionshinder förrän de säger att du får komma på intervju. Likaså när du har varit på intervju kan du höra dig för om det är något mer de undrar eller bara hitta på en anledning att ringa. Det är viktigt att du visar att du vill ha jobbet. Detta kan mycket väl vara anledningen till att inte jag fick det. Jag gjorde nämligen inte det.

Så nu har jag gett dig lite tips. Visst är det svårt för funktionshindrade att få jobb. Men försök att inte tänka så. Försök hålla modet uppe. Då skriver du bäst ansökningar och gör bäst intervjuer. Även om de skulle återkomma efter en intervju (som de gjorde med mig) och säga att du inte fick jobbet så tacka för att du fick komma på intervju och önska dem lycka till.
Tänk på att varje gång du söker ett jobb och har skickat iväg dina ansökningspapper så har du en ny chans att få jobb. Nu bara väntar du på det där samtalet...

Håller med i mycket du skriver!
Jag tror inte heller på att skriva i ansökan att man har funktionshinder. Då söker man inte på samma villkor som andra. Sen när man kommit längre i urvalet så kan man berätta men då gäller det att inte fokusera på det man inte kan eller klarar av utan peka på allt man faktiskt kan göra.
Själv har jag just nu arbete men jag tycker det är ett intressant ämne.

Man ska vara återhållsam med att skriva att man har ett funktionshinder i en jobbansökan om det inte är befogat. De svårigheter ett funktionshinder medför kan man diskutera vid intervjun om frågan ställs.

Precis så resonerar jag också

Jag berättar det aldrig i ansökan. Arbetsgivaren ser det när vi träffas på intervjun. Är han/hon intresserad av mina meriter löser de det ändå.

ElinW skrev: Jag berättar det aldrig i ansökan. Arbetsgivaren ser det när vi träffas på intervjun. Är han/hon intresserad av mina meriter löser de det ändå.

Jag skulle dock rekommendera att du upplyser arbetsgivaren om det direkt när du får besked om intervjun. Att bara komma dit utan att berätta det är nog inte heller till din fördel. Men inte heller innan du får besked om att du får komma på intervju.

För mig är ju tillgängligheten det viktigaste, att jag kommer in där jag ska jobba pga rullstolen. På min arbetsplats (ett universitetssjukhus) har detta inte varit några problem.

ElinW skrev: För mig är ju tillgängligheten det viktigaste, att jag kommer in där jag ska jobba pga rullstolen. På min arbetsplats (ett universitetssjukhus) har detta inte varit några problem.

Inom vård och omsorg är kanske ett funktionshinder en tillgång. Speciellt inom habiliteringen. Men i andra branscher skulle iaf jag inte berättat något förrän jag fått reda på att jag blivit antagen till intervju. Du får ändå reda på tillgängligheten när du berättat om ditt funktionshinder EFTER du har fått besked om att du får komma till intervju. Jag förstår inte poängen med att säga det innan.

Opps! Sorry jag ser nu att det inte var du som hörde dig för om tillgängligheten INNAN du fått besked om intervjun. Blandade nog ihop era svar.

Redigerat 2007-06-27 15:11

ElinW skrev: Jag berättar det aldrig i ansökan. Arbetsgivaren ser det när vi träffas på intervjun. Är han/hon intresserad av mina meriter löser de det ändå.

En sak till. Det ger också ett intryck av att du inte är ärlig. Att du undanhåller saker eller att du förutsatte att du skulle bli diskriminerad. Det ger ett dåligt intryck från början om man inte har sagt det innan man dyker upp.

Maddisen skrev: Är det någon som har något bra jobb-sökar tips? Är det helt kört att hitta ett jobb som funktionshindrad? När man läser och hör andra prata om hur tufft det är på arbetsmarkanden så blir man lite skaj... Folk utan funktionshinder med lång erfarenhet och hög utbildning får söka hundratals jobb utan resultat. En annan viktig sak, skriver man redan i sin ansökan om sitt funktionshinder? När ska man berätta? Synpunkter eller tips? Berätta hur ni gör.

Jag skulle inte berätta om mitt funktionshinder i en ansökan om det inte på något sätt skulle kunna klassas som en merit, dvs. att jobbet på nåt sätt har anknytning till funktionshinder. En arbetsgivare som får 100 ansökningar till en tjänst måste sålla ordentligt och berättar man vad man inte kan så skapar man ju naturligtvis tvivel hos arbetsgivaren och då blir man nog lätt bortsållad, precis som om man skriver att man är morgontrött eller har svårt att passa tider.
Sen får man ju ha lite vett i huvudet när man söker jobb och fokusera på de som inte är en fysisk omöjlighet. Om man sitter i rullstol kanske man inte ska söka jobb som servitris. Om jag blir kallad till intervju brukar jag försöka ta reda på så mycket som jobbet som möjligt innan intervjun. Det är ju ingen idé att mötas av en arbetsplats utan hiss om man sitter i rullstol...Då är det ju bättre att någon annan får den intervjuplatsen istället.

Det är absolut inte omöjligt att hitta jobb som funktionshindrad. Men eftersom många jobb som inte kräver utbildning är ganska fysiska och svåra för en del människor med funktionshinder ökar ju chanserna ju mer kompetens/utbildning man har.

Becky skrev: Jag skulle inte berätta om mitt funktionshinder i en ansökan om det inte på något sätt skulle kunna klassas som en merit, dvs. att jobbet på nåt sätt har anknytning till funktionshinder. En arbetsgivare som får 100 ansökningar till en tjänst måste sålla ordentligt och berättar man vad man inte kan så skapar man ju naturligtvis tvivel hos arbetsgivaren och då blir man nog lätt bortsållad, precis som om man skriver att man är morgontrött eller har svårt att passa tider. Sen får man ju ha lite vett i huvudet när man söker jobb och fokusera på de som inte är en fysisk omöjlighet. Om man sitter i rullstol kanske man inte ska söka jobb som servitris. Om jag blir kallad till intervju brukar jag försöka ta reda på så mycket som jobbet som möjligt innan intervjun. Det är ju ingen idé att mötas av en arbetsplats utan hiss om man sitter i rullstol...Då är det ju bättre att någon annan får den intervjuplatsen istället. Det är absolut inte omöjligt att hitta jobb som funktionshindrad. Men eftersom många jobb som inte kräver utbildning är ganska fysiska och svåra för en del människor med funktionshinder ökar ju chanserna ju mer kompetens/utbildning man har.

Ett litet tillägg bara. Fråga om tillgängligheten, gör du det innan du fått svar på om du får komma till intervju? Då har du ju försagt dig redan. Jag tycker inte heller man ska tänka att det är bättre om någon annan får intervjuplatsen. Säger du att du är i behov av viss tillgänglighet när de ger besked om att du är antagen till en intervju så är det deras skyldighet, faktiskt också lag på, att de ska hålla intervjun på ett ställa som är tillgängligt för dig.

Lilleman skrev: Ett litet tillägg bara. Fråga om tillgängligheten, gör du det innan du fått svar på om du får komma till intervju? Då har du ju försagt dig redan. Jag tycker inte heller man ska tänka att det är bättre om någon annan får intervjuplatsen. Säger du att du är i behov av viss tillgänglighet när de ger besked om att du är antagen till en intervju så är det deras skyldighet, faktiskt också lag på, att de ska hålla intervjun på ett ställa som är tillgängligt för dig.

Jag frågar naturligtvis inte innan jag blivit kallad på intervju, och jag har aldrig heller frågat den som ringer upp och bokar intervju om tillgängligheten...Men ofta kan man ju kolla upp det på andra sätt. Har man sökt jobb på arbetsplats som är öppen för allmänheten, ex. en affär, kontor etc kan man ju kolla själv eller be någon vän kika om det verkar finnas en hiss. Så gjorde jag sist, det fanns hiss och jag sa därför inget om mitt funktionshinder...Om det hade verkat som att det inte funnits nån hiss skulle jag ha frågat när de ringde upp och bokade intervju...
Det jag menar är att man själv kan kolla om arbetsplatsen, inte just intervjuplatsen, är tillgänglig. Om det visar sig att kontoret jag sökt jobb på befinner sig på 10e våningen utan hiss känns det rättså meningslöst att gå på intervju, även om de kan hålla intervjun i trapphuset...

Becky skrev: Jag frågar naturligtvis inte innan jag blivit kallad på intervju, och jag har aldrig heller frågat den som ringer upp och bokar intervju om tillgängligheten...Men ofta kan man ju kolla upp det på andra sätt. Har man sökt jobb på arbetsplats som är öppen för allmänheten, ex. en affär, kontor etc kan man ju kolla själv eller be någon vän kika om det verkar finnas en hiss. Så gjorde jag sist, det fanns hiss och jag sa därför inget om mitt funktionshinder...Om det hade verkat som att det inte funnits nån hiss skulle jag ha frågat när de ringde upp och bokade intervju... Det jag menar är att man själv kan kolla om arbetsplatsen, inte just intervjuplatsen, är tillgänglig. Om det visar sig att kontoret jag sökt jobb på befinner sig på 10e våningen utan hiss känns det rättså meningslöst att gå på intervju, även om de kan hålla intervjun i trapphuset...

Jag håller fortfarande inte med dig. Då får du kräva att de håller intervjun någon annanstans. De FÅR inte neka dig arbete på grund av dålig tillgänglighet.

Lilleman skrev: Jag håller fortfarande inte med dig. Då får du kräva att de håller intervjun någon annanstans. De FÅR inte neka dig arbete på grund av dålig tillgänglighet.

Men det är ju ingen poäng att hålla intervjun i bottenvåningen om kontoret där arbetet man söker sker är 5 våningar upp utan hiss? Är det mindre hinder kan man ju ta fighten, hinder som går att lösa, men att någon skulle totalrenovera en arbetsplats om det finns lämpliga andra sökanden är ju lite väl naivt att tro. Då är det ju bättre att ägna sin tid till att söka andra jobb...

Becky skrev: Men det är ju ingen poäng att hålla intervjun i bottenvåningen om kontoret där arbetet man söker sker är 5 våningar upp utan hiss? Är det mindre hinder kan man ju ta fighten, hinder som går att lösa, men att någon skulle totalrenovera en arbetsplats om det finns lämpliga andra sökanden är ju lite väl naivt att tro. Då är det ju bättre att ägna sin tid till att söka andra jobb...

Ja, de flesta tänker nog så. De får dock inte tacka nej till dig pga dålig tillgänglighet. En arbetsintervju tar inte så värst lång tid. Jag tycker inte att man ska tacka nej till ett arbete man kan klara av bara för att tillgängligheten är dålig. Du vet ju inte om arbetsgivaren har någon annan lösning på problemet innan du går dit. Dessutom så säger ju lagen att de inte får tacka nej till dig på grund av bristande tillgänglighet.
Om man är arbetslös så tycker jag att man ska ha krav på sig att vara lika aktiv som andra arbetslösa och inte strunta i att söka jobb som man kan klara av.

Becky skrev: Jag skulle inte berätta om mitt funktionshinder i en ansökan om det inte på något sätt skulle kunna klassas som en merit, dvs. att jobbet på nåt sätt har anknytning till funktionshinder. En arbetsgivare som får 100 ansökningar till en tjänst måste sålla ordentligt och berättar man vad man inte kan så skapar man ju naturligtvis tvivel hos arbetsgivaren och då blir man nog lätt bortsållad, precis som om man skriver att man är morgontrött eller har svårt att passa tider. Sen får man ju ha lite vett i huvudet när man söker jobb och fokusera på de som inte är en fysisk omöjlighet. Om man sitter i rullstol kanske man inte ska söka jobb som servitris. Om jag blir kallad till intervju brukar jag försöka ta reda på så mycket som jobbet som möjligt innan intervjun. Det är ju ingen idé att mötas av en arbetsplats utan hiss om man sitter i rullstol...Då är det ju bättre att någon annan får den intervjuplatsen istället. Det är absolut inte omöjligt att hitta jobb som funktionshindrad. Men eftersom många jobb som inte kräver utbildning är ganska fysiska och svåra för en del människor med funktionshinder ökar ju chanserna ju mer kompetens/utbildning man har.

Jag har under året sökt ett antal jobb som apotekstekniker. Har skrivit i min ansökan att jag har ett rörelsehinder. Har iof inte fått komma på intervju men de svar jag fått är att arbetsplatsen inte ska anställa någon apotekstekniker just nu. Men jag tänker absolut inte ge upp när det gäller jobbsökandet utan det är bara att fortsätta när det finns tjänster ute.

Har bara sökt jobb en gång, annars blivit erbjuden dem (usch vad skrytigt det lät, menar inte så) den gången skrev jag inte att jag var funktionshindrad eftersom det inte hade med arbetets natur att göra, dock ringde jag när jag blev kallad till intervju och påpekade att jag hade vissa problem med att gå och behövde veta om det var hiss.
Enda frågan på intervjun var hur jag tänkt ordna hembesök och andra besök, mitt svar var att eftersom jag inte såg det som något jag inte kunde klara av med hjälp av assistans så behövde de inte oroa sig, jag sa att jag aldrig skulle sökt ett jobb som jag inte varit klar över att jag skulle klara och jag fick jobbet.

KarinSch skrev: Har bara sökt jobb en gång, annars blivit erbjuden dem (usch vad skrytigt det lät, menar inte så) den gången skrev jag inte att jag var funktionshindrad eftersom det inte hade med arbetets natur att göra, dock ringde jag när jag blev kallad till intervju och påpekade att jag hade vissa problem med att gå och behövde veta om det var hiss. Enda frågan på intervjun var hur jag tänkt ordna hembesök och andra besök, mitt svar var att eftersom jag inte såg det som något jag inte kunde klara av med hjälp av assistans så behövde de inte oroa sig, jag sa att jag aldrig skulle sökt ett jobb som jag inte varit klar över att jag skulle klara och jag fick jobbet.

Fast du blev utsatt för diskriminering. De får inte fråga hur du ska ordna med din hemhjälp. De får inte fråga saker kring ditt funktionshinder om det inte har direkt relevans för jobbet. Men givetvis kan man inte i intervjun säga att man inte behöver svara på det för då lär man ju inte få jobbet. Så i praktiken är ju diskrimineringslagarna inte så mycket värda.

I det fallet var det väl inte fråga om hur man fixar sin hemhjälp utan hur Karin skulle fixa hembesök som ju vad jag förstår var en icke obetydlig del av jobbet. Själv fick jag frågan en gång vid en intervju "vad jag hade tänkt att "hon" skulle sita när jag jobbade"(hon=min assistent)

Lilleman skrev: Fast du blev utsatt för diskriminering. De får inte fråga hur du ska ordna med din hemhjälp. De får inte fråga saker kring ditt funktionshinder om det inte har direkt relevans för jobbet. Men givetvis kan man inte i intervjun säga att man inte behöver svara på det för då lär man ju inte få jobbet. Så i praktiken är ju diskrimineringslagarna inte så mycket värda.

Inte hemhjälp, utan hus jag skulle kunna besöka klienter som ev bodde i hus med trappor, hembesök hos andra alltså direkt arbetsrelaterat.

KarinSch skrev: Inte hemhjälp, utan hus jag skulle kunna besöka klienter som ev bodde i hus med trappor, hembesök hos andra alltså direkt arbetsrelaterat.

okej jag fick uppfattning om att de frågade om hur du kunde städa pga ditt funktionshinder. Hur du kunde städa din egen lägenhet/ditt hus.

Vejron skrev: I det fallet var det väl inte fråga om hur man fixar sin hemhjälp utan hur Karin skulle fixa hembesök som ju vad jag förstår var en icke obetydlig del av jobbet. Själv fick jag frågan en gång vid en intervju "vad jag hade tänkt att "hon" skulle sita när jag jobbade"(hon=min assistent)

Okej men de får iaf inte fråga hur hon fixar hembesök om de vinklar det som att det beror på hennes funktionshinder. De kan fråga vilka meriter hon har och om hon gjort något liknande förr men inte om hon pga sitt funktionshinder klarar av det.

Vejron skrev: I det fallet var det väl inte fråga om hur man fixar sin hemhjälp utan hur Karin skulle fixa hembesök som ju vad jag förstår var en icke obetydlig del av jobbet. Själv fick jag frågan en gång vid en intervju "vad jag hade tänkt att "hon" skulle sita när jag jobbade"(hon=min assistent)

En sak till. När det gäller din assistent så är det deras skyldighet att se till att du kan jobba där med assistent. De får inte neka dig jobb pga din assistent.

Jobbet var som handledare, ombudsman åt människor med svåra ångestsjukdomar så det ingick nästan dagligen att kunna göra hembesök eller att kunna åka till olika ställen för att föreläsa. Jag anser att deras fråga var fullt relevant, innan man blir anställt vet man ju aldrig fullt ut vad som ingår i arbetet. Mitt svar gjorde att de inte frågade mer utan accepterade att jag på något vis löste att ta mig upp på 5e våningen utan hiss om det skulle behövas.

Att däremot fråga var man tänkt placera sin assistent är ju däremot lite konstigt, ungefär som man har med sig en extra möbel som man tänkt ha i ett hörn och inte använda till något.

Lilleman skrev: Okej men de får iaf inte fråga hur hon fixar hembesök om de vinklar det som att det beror på hennes funktionshinder. De kan fråga vilka meriter hon har och om hon gjort något liknande förr men inte om hon pga sitt funktionshinder klarar av det.

Det måste man väl som arbetsgivare kunna fråga - det är ju oerhört relevant hur man klarar sitt arbete. Jag skulle inte vilja anställa någon och sedan skulle det dyka upp en massa problem som skulle lösas.

Moon skrev: Det måste man väl som arbetsgivare kunna fråga - det är ju oerhört relevant hur man klarar sitt arbete. Jag skulle inte vilja anställa någon och sedan skulle det dyka upp en massa problem som skulle lösas.

Oj vad ofta man råkar ut för det med assar alltså.

Sunshine skrev: Oj vad ofta man råkar ut för det med assar alltså.

Ja visst gör man. Och skall jag anställa en person till ett arbete och han/hon har ett funktionshinder vill jag baske mig också veta att han/hon klarar jobbet. Är det ett arbete och ingen välgörenhetssysselsättning så måste man ha kläm på förutsättningara. Vill man anpassa ett arbete efter en persons förutsättningar så skall man ju inte sedan anställningen gått i lås få nya överaskningar så att man ändå känner sig besviken på att man anställt en invalid.

Lilleman skrev: Okej men de får iaf inte fråga hur hon fixar hembesök om de vinklar det som att det beror på hennes funktionshinder. De kan fråga vilka meriter hon har och om hon gjort något liknande förr men inte om hon pga sitt funktionshinder klarar av det.

Det tycker faktiskt jag är relevant, det är ju inte säkert att man inser innan man börjat ett arbeta vad som ingår. Allt tänker man ju inte på innan själv och att då fråga och sen acceptera svaret utan att ifrågasätta tycker jag är helt ok. Vi frågar väl våra assistenter en massa saker som är väldigt självklara för oss men inte för dem som inte arbetat hos just oss förr.

Nej, detta har jag tyvärr råkat utför lite väl ofta, just för att dom inte är införstådda med vad jobbet innebär, och dom svarar inte ärligt närjag frågar om medicinska problem av fysisk och mental art.

KarinSch skrev: Jobbet var som handledare, ombudsman åt människor med svåra ångestsjukdomar så det ingick nästan dagligen att kunna göra hembesök eller att kunna åka till olika ställen för att föreläsa. Jag anser att deras fråga var fullt relevant, innan man blir anställt vet man ju aldrig fullt ut vad som ingår i arbetet. Mitt svar gjorde att de inte frågade mer utan accepterade att jag på något vis löste att ta mig upp på 5e våningen utan hiss om det skulle behövas. Att däremot fråga var man tänkt placera sin assistent är ju däremot lite konstigt, ungefär som man har med sig en extra möbel som man tänkt ha i ett hörn och inte använda till något.

Alla sökanden ska bli informerade vad jobbet innebär. Det som jag menar är att man inte ska ifrågasättas extra på grund av sitt funktionshinder. Så länge du vet vad jobbet innebär så behöver inte arbetsgivaren ifrågasätta om ditt funktionshinder utgör ett hinder för dig att utföra dina arbetsuppgifter. Det ansvaret ligger på dig själv. Eller menar du att arbetsgivaren ska ha makten att avgöra om ditt funktionshinder utgör ett hinder för jobbet?
Jag har hört sådana frågor förr. Det är en tidig varningssignal om att du är på väg att bli diskriminerad. Arbetsgivaren blir inte mycket klokare av en sådan fråga. Det kommer alltid ligga till grund för arbetsgivarens egna slutsatser om DIN arbetsförmåga. Är det riktigt?

Sen kan arbetsgivaren givetvis inte ta extra hänsyn till ditt funktionshinder på ett sätt som gör att han eller hon förlorar på att anställa dig dvs om du inte kan utföra dina arbetsuppgifter. Men det ansvaret ligger på alla som söker ett jobb.

Det här tycker jag är den stora faran för funktionshindrade nämligen att vi inte själva förstår när vi blir diskriminerade.

Sunshine skrev: Nej, detta har jag tyvärr råkat utför lite väl ofta, just för att dom inte är införstådda med vad jobbet innebär, och dom svarar inte ärligt närjag frågar om medicinska problem av fysisk och mental art.

Till alla er som reagerade på att jag skrev att frågor om ditt funktionshinder är att jämställa med diskriminering i en intervjusituation vill jag hänvisa till mitt svar till "KarinSch".

Nu till dig "Sunshine". Jag håller med om att inte alla är ärliga. Men finns det några garantier för detta iaf? En arbetsgivare har dessutom tillgång till referenser och meriter. Jag tror varken du eller jag önskar ett samhälle där arbetsgivarna ifrågasätter vår arbetsförmåga. Det gör redan FK och arbetsförmedlingen. Som ansökare av ett arbete ska du veta vilka arbetsuppgifterna blir och du söker själv de arbeten som du anser att du klarar av. Mer behöver inte frågas eller sägas.
Många arbeten har dessutom en provanställning.

Jag håller inte med dig. Även om det står att det ingår t.ex. hembesök i arbetet så kan jag som arbetssökande inte på förhand veta om det innebär ett hembesök per vecka eller fem om dagen, att man då som arbetsgivare redan på intervjun frågar om det är ett problem att göra många hembesök per vecka där det kanske finns trappor vid varje besök är ju bara ett sätt att uppmärksamma mig på om det ev. kan bli ett problem, de bestämmer inte om det är ett problem, de frågar om jag kan utföra arbetet utan problem. Samma sak om en liten tjej på 45 kg och 150 lång söker jobb hos mig som assistent, jag diskriminerar väl inte henne för att jag frågar om hon med sin kroppsbyggnad klarar att dra upp min rullstol och mig för trappsteg, jag gör henne uppmärksam på att det här kommer att ingå och om hon säger att det är inget problem så får hon klara det sen, då kan hon senare inte komma och säga att hon inte kan.

Lilleman skrev: .... Det här tycker jag är den stora faran för funktionshindrade nämligen att vi inte själva förstår när vi blir diskriminerade.

Självklart finns det en gräns någonstans mellan när man blir diskriminerad pga sitt funktionshinder och de svar en arbetsgivare måste ha för att en anställning skall fungera även om den anställde har ett fh. Arbetsgivaren har ju makten att avgöra vem som han/hon anställer. Man skall inte vara så naiv att tro att allt fungerar för det gör det inte.

KarinSch skrev: ... Samma sak om en liten tjej på 45 kg och 150 lång söker jobb hos mig som assistent, jag diskriminerar väl inte henne för att jag frågar om hon med sin kroppsbyggnad klarar att dra upp min rullstol och mig för trappsteg, jag gör henne uppmärksam på att det här kommer att ingå och om hon säger att det är inget problem så får hon klara det sen, då kan hon senare inte komma och säga att hon inte kan.

Kan nog ibland vara svårt att veta innan om man klarar av den fysiska delen av ass. jobbet. Om den arbetssökande verkar bra i övrigt kan man väl alltid provanställa denne. Fast att ha en för klen ass. funkar ju inte.

KarinSch skrev: Jag håller inte med dig. Även om det står att det ingår t.ex. hembesök i arbetet så kan jag som arbetssökande inte på förhand veta om det innebär ett hembesök per vecka eller fem om dagen, att man då som arbetsgivare redan på intervjun frågar om det är ett problem att göra många hembesök per vecka där det kanske finns trappor vid varje besök är ju bara ett sätt att uppmärksamma mig på om det ev. kan bli ett problem, de bestämmer inte om det är ett problem, de frågar om jag kan utföra arbetet utan problem. Samma sak om en liten tjej på 45 kg och 150 lång söker jobb hos mig som assistent, jag diskriminerar väl inte henne för att jag frågar om hon med sin kroppsbyggnad klarar att dra upp min rullstol och mig för trappsteg, jag gör henne uppmärksam på att det här kommer att ingå och om hon säger att det är inget problem så får hon klara det sen, då kan hon senare inte komma och säga att hon inte kan.

Om inte informationen ges till andra sökanden så är den överflödig och diskriminerande. Anledningen till att det är diskriminerande är att man gör en slags visuell bedömning och i samma stund arbetsgivaren förutsätter att du behöver den här informationen så har han sett ditt funktionshinder som ett problem. Det kan finnas tusentals skäl till varför han borde ställa samma frågor till alla andra sökanden t.ex. lathet, osynliga knäskador, fetma, dålig kondition, etc. men det gör han ju inte. Därför anser jag inte heller att frågan är berättigad och den ÄR diskriminerande.
Däremot kan det ju ligga i ditt eget intresse att föregå denna fråga genom att själv förklara att ditt funktionshinder inte utgör något problem för dina arbetsuppgifter. Men frågar han dig hur du klarar av ditt arbete utifrån ditt funktionshinder så gör han fel. Är det en fråga eller information han ger till alla så är den berättigad. Dock så är information och fråga inte samma sak. Information kan han ju ge men när det kommer till frågor så blir det en annan sak. Sen kan man ju tycka att det är mer eller mindre viktigt för ens egen skull. Jag blir diskriminerad ofta utan att jag väljer att agera. Men det gör inte det till mindre diskriminering.

Jag förstår hur du menar men håller inte med, det skulle ju i så fall även betyda att jag diskriminerar den lilla tjejen som söker som assistent hos mig (se tidigare inlägg) genom att fråga henne om hon klarar att dra upp mig och rullen i en trappa om jag inte frågar samma fråga till stora kraftiga assistenten som söker samma jobb.

KarinSch skrev: Jag förstår hur du menar men håller inte med, det skulle ju i så fall även betyda att jag diskriminerar den lilla tjejen som söker som assistent hos mig (se tidigare inlägg) genom att fråga henne om hon klarar att dra upp mig och rullen i en trappa om jag inte frågar samma fråga till stora kraftiga assistenten som söker samma jobb.

Ja det skulle det ju göra. Informationen om att arbetet innebär tunga lyft bör ju alltid finnas med ändå. Sen gäller ju diskrimineringslagen invandrare, sexuell läggning och funktionshinder. Inte spinkiga människor. Så enligt lag hade det inte setts som diskriminering. Dock kan man ju tycka att informationen borde ges till alla ändå. Det är ju inte säkert att den stora kraftiga assistenten som söker jobbet klarar av de tunga lyften heller.

Hej Maddisen
Jag är ganska ny här ente en 24 timmar sedan jag reggade mig...........
Förstår hur du tänker o så gick mina tankar oxå innan jag sökte jobb. Men de lätaste är om du ringer till stället du tänker söka på efter du skickat din ansökan till dem, om du inte vill skriva de i din ansökan... så gjorde jag...... Vara ärkig e viktigast de kommer du längst med..........

Min egen erfarenhet är att en hel del arbetsgivare tyvärr verkar dra sig för att anställa personer med funktionshinder. Innan jag fick mitt nuvarande jobb som läkarsekreterare var jag på ett flertal intervjuer, och blev då flera ggr ifrågasatt av arbetsgivaren. De undrade om jag verkligen kunde klara av jobbet som sekreterare med tanke på att jag har problem med lederna, om det inte var svårt för mig att skriva på dator, fick en kommentar om att jag kanske borde ha valt ett annat jobb inom vården som är "mindre motoriskt" - han föreslog att jag kunde bli psykolog eller något liknande som är mindre fysiskt krävande. Hm... Den vanligaste frågan på intervjuerna var om jag var sjuk mycket p.g.a. sjukdomen. En arbetsgivare frågade till och med hur jag kan försörja mig när jag endast jobbar 75% istället för heltid...

Mitt nuvarande jobb fick jag tack vare att jag hade haft praktik där under min utbildning till läkarsekreterare. Jag fick då en chans att visa vad jag går för, och det gjorde att min chef kunde se bortom min sjukdom och istället uppmärksamma att jag gjorde ett bra jobb. Så efter praktiken fick jag jobb där, först tillfälligt men sedan ett par år tillbaka fast tjänst. Jag grämer mig lite för den dagen jag ska söka nytt jobb eftersom jag vet hur jobbiga arbetsintervjuerna kan vara och hur mycket man blir ifrågasatt, men jag hoppas att jag nu har större chans att få ett nytt jobb när jag dels har några års erfarenhet av yrket, dels kan få bra referenser av min chef.

När jag har skrivit jobbansökningar har jag testat att i vissa ansökningar berätta om mitt funktionshinder och har ibland utelämnat det. Min erfarenhet är att man gör sig själv en stor otjänst om man skriver om sitt funktionshinder redan i ansökningsbrevet, risken är då stor att man gallras bort direkt och inte ens får komma på intervju. I det första skedet ska man få bli bedömd på samma villkor som alla andra som söker. Däremot tror jag att man bör försöka berätta om funktionshindret på intervjun, då märker man också vilken inställning arbetsgivaren har till att anställa någon med ett handikapp. Även om man gärna vill ha ett visst jobb så vill man ju inte ha en chef som har fördomar och kass förståelse för ens situation!

Till sist vill jag tillägga att man inte ska ge upp sitt jobbsökande - det finns många bra chefer / arbetsgivare som vågar satsa och som har förmågan och viljan att se bortom funktionshindret!

Nakina skrev: När jag har skrivit jobbansökningar har jag testat att i vissa ansökningar berätta om mitt funktionshinder och har ibland utelämnat det. Min erfarenhet är att man gör sig själv en stor otjänst om man skriver om sitt funktionshinder redan i ansökningsbrevet, risken är då stor att man gallras bort direkt och inte ens får komma på intervju. I det första skedet ska man få bli bedömd på samma villkor som alla andra som söker. Däremot tror jag att man bör försöka berätta om funktionshindret på intervjun, då märker man också vilken inställning arbetsgivaren har till att anställa någon med ett handikapp. Även om man gärna vill ha ett visst jobb så vill man ju inte ha en chef som har fördomar och kass förståelse för ens situation!

Jag håller inte riktigt med. Det beror på vad det är för jobb du söker. Söker du jobb på habiliteringen är ett funktionshinder kanske en tillgång. Det beror på hur du presenterar dig själv med ditt funktionshinder. Man ska givetvis aldrig gå in på sånt man inte klarar av eller har svårt för i en ansökan. Börja man en mening på det viset slutar det till slut med att man ursäktar sig - oavsett om avsikten från början var att lyfta fram andra områden som man kanske anser sig vara extra duktig på. Enligt mig bör du dock ha berättat om ditt funktionshinder INNAN intervjun. Det bästa är att säga det i samband med att du får besked om att du får komma till intervju. När du har berättat det har du ofta ett starkare band än andra, en fördel, till din arbetsgivare eftersom han inte vill bli stämplad som företaget som diskriminerar funktionshindrade. Därför kanske han lyssnar lite extra.
Att bara komma till intervjun med ett funktionshinder är nästan lite nonchalant och kan leda till en mänsklig osäkerhet eller kanske chock som det kan innebära för människor som inte är vana vid funktionshinder. För oss är det naturligt. För andra är det inte lika naturligt.

Till sidans topp