Funka söker VD-sekreterare och administratör Vår spindel i nätet har gått vidare till nya arbetsuppgifter och vi behöver verkligen en ordningssam och serviceminded person som gillar att hålla koll på det mesta! Det handlar om att svara i telefon, boka möten och lokaler, kopiera material, köpa fika och assistera där det behövs. Du ska vara ordningssam, intresserad av tillgänglighetsfrågor, kunna jobba självständigt och tåla stress. Skicka din ansökan med referenser till susanna.laurin@funkanu.se senast 30 april. Länk till arbetsgivarens hemsida: http://www.funkanu.se
Eget funktionshinder meriterande eller??
Till sidans topp
Jag har kollat en sväng på dokumentären "Klass 9 A" på SVT. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=72200&lid=Klass_9A&from=menu Kollade på ett avsnitt med kemilektioner, och kunde inte låta bli att tänka tillbaka till mina egna NO-lektioner på högstadiet... Jag var inte särskilt aktiv på de praktiska lektionerna kan man milt påstå - i princip gjorde jag inga experiment ALLS. Många experiment krävde tvåhandgrepp, men även vid de som inte gjorde det, avstod jag från att försöka och ingen lärare brydde sig någonsin om det... Så, nu blir jag nyfiken; Hur fungerade era NO-lektioner? Kände ni er delaktiga i undervisningen? // A E
jag hade en elevassistent från åk 1 till 10 och på vissa lektioner på gymn. Så de hjälpte mig med det jag ej klarar av själv.
Jag var väldigt aktiv, och bra på att "köra med" mina klasskompisar. Men lärarna sket nog i vad jag gjorde och inte.... Minsta lilla jag kunde så var det såååå fantastiskt, liksom. På Hemkunskapen hade jag en superengagerad lärare som fixade så att ett av köken blev anpassat. Hon gick till rektorn, och det var ingen pardon! Hur härlig som helst. Hon fixade även en anpassad symaskin så att jag kunde vara aktiv på slöjden. Underbar!
Hade ni ej elevassistans i skolan? Jag kunde vara med i alla ämnen förutom gympan men var med fr o med år 7 då jag böerjade att kunna gå o springa. Har allrid varit vaälkommen i klassen. Kommer ej ihåg dåliga saker
Det beror visst på vilka personer det är. Vissa tyckte jag ej ens om mwn fick ej byta men de flesta gillade jag så de var mer välkommen tex i åttan o nian hade jag en ung kille som var cool så jag blev jättepopulär i skolan. På den tid fanns det ju ej datorer så assen fick ju skriva åt mig. samt jag började att gå i högstadiet. på ghögstadet hade jag bara ass på förmiddagae samt lunchen. Jag upplevede mig som delakrigt i alla ämnen och lärarna där jobbatr ju med döva barn så de var nog mer flexibel motr mig.
Jag fick ta den tid siom det behövs med omklädnimngen utan art få utskällning både i högstadiet o i gymn....de skrev iaf inte in det i klassboken men det ficjk de andra.....lite orätvist men klaasskamratwerna accepterade det o förstod mig.
Min bästis i skolan satt i rulle och vi jobbade nästan alltid ihop, även på lektioner där man skulle göra saker enskillt. Hon hade svårt att skriva för hand under högstadiet så då fick vi skriva ihop och sen kopiera. Hon hade elevass men den fungerade dåligt. bla. satt assistenten och viskade svaren på lektionen så ingen ville ha denna person i klassrummet. Lärarna var väldigt förstående och uppmuntrade att vi skrev ihop. Dem såg ändå vart vi låg betygsmässigt ansåg dem. I hemkunskapen hade dem ett anpassat kök och vi jobbade ihop där med. Läraren ansåg inte att hon såg vad vi gjorde så hon krävde att alla skulle jobba med min polare enligt ett schema. Hon misstänkte att assistenten gjorde saker åt oss, sanningen var att assistenten oftast satt och drack kaffe istället. Läraren sa till mig under betygssamtal at jag får lägre betyg för att jag jobbar med den som är handikappad, för att vi var i rummet brevid och läraren då inte såg oss hela tiden. Trots att vi och assistenten sa vem som gjorde vad. Läraren brydde sig inte heller och kollade aldrig till oss. Slutade med att rektor och massa var inblandade och sen fick jag det högre betyget ändå. Hur hon då kunde veta villket betyg hon skulle sätta på min kompis om hon inte såg oss förstår jag inte. I idrott så anpassade klassen sig, vi hade andra regler i brännboll så min polare skulle kuna vara med på sina villkor. Blev massa tjat från andra klasser när vi spelade mot dem men vi var benhårda. Våra klass och paralellklassen som också hade en elev i rullstol fick hänga med till rehab och bada och leka en dag i andra klass. Vi fick testa hjälpmedel och få information. Tror det gjorde mycket för sammanhållningen och att vi "tog hand" om vår klasskamrat som inte kunde delta på våra villkor. Även när vi hade orientering och var på skolresa så anpassades det. Vi åkte inte till massa öar i skärgården utan valde ett sommarställe som RBU har. Det funkade för alla och jag har inte hört så mycket gnäll över att vår klass anpassat oss. Det viktigaste var att alla kunde vara delaktiga.
hade ingen fast elev ass under min skoltid. fick inte den ja ville så då fick ja klara mig själv. gick m kunde varit mkt smidigare. var aldrig utfryst m inte direkt med i klassen heller. de va dem o ja lite. hade gärna gjort om delar av studietiden nu om ja fått välja lärare o kompisar . Slapp ofta saker för de va enklare el för att de va "synd" om mig. helt ok för mig, då. fick ju betyg ändå o kunde ägna mig åt roligare saker . - NO: hade alla ämnen utom kemi som ja slapp för de va på andra vån. Fanns hiss m vem hade räddat mig om de hänt nåt för då låstes hissen? Fick datalektioner istället, ensam m lärare. - Slöjd; älskade träslöjd o hade en lärare som fixa o trixa så jag fick provat på allt själv. Du kan själv sa han , mndre kul vid sandpappring . - Idrott; Trots att ja inte hade betyg i det fick ja oftast vara domare el va m så mkt ja hade lust till. - Hemkunskap; i nian blev det till slut ett anpassat kök m inte mitt favvoämne ändå så de kvitta.
Hej, Jag vet att det finns några fh-medlemmar som arbetar med delvis sjukersättning, men tjänstgöringsgraden är trots allt 100% (även om ni aldrig någonsin kommer att arbeta 100%). Snälla ni, skriv i tråden - jag behöver lite statistik på att ni finns och att det inte på något sätt är "fel" att låta tjänstgöringsgraden vara 100%. Jag jobbar inom en stor koncern (32.000 anställda) och har nyss bytt enhet. Fick besked idag om att min 100%-iga tjänst är fel "eftersom du har icke tidsbegränsad sjukersättning" och tjänsten ska då anpassas till verkligheten... Snälla, ge min lite statistik, input och motiveringar till varför man KAN ha icke tidsbegränsad sjukersättning och en tjänst på 100%! Tack! // A E
Öhh, är det inte olagligt bara helt enkelt? Skulle vara min gissning. Dessutom låter det ju konstigt också, sjukersättning får man väl för att man är inkapabel att jobba sig till sitt leverne. Eller? Jag skulle f.ö. avråda folk från att erkänna något liknande här, ens som "anonym". Verkar ju bara bra onödigt att göra något sånt. Redigerat 2008-03-31 21:01
Jag har ingen statestik eller så, men skulle föreslå dig att kontakta ditt fack (om du är med i något). De borde kunna hjälpa dig både med statestik, vad som står i lagar etc och att förhandla med o trycka på din arbetsgivare så det blir så bra som möjligt för dig.
De Du skall kontakta ärden som är din handläggare på FK. Jag fick fårca 10 år sedan arbeta på det sättet på ett flertal tjänster. Inte för att jag inte kunde utan för att kommun och FK och andra skulle se att det fungerade! Är arbetet kommet ut samarbete med AF skall Du även kontakta den handläggaren fär det är så atyt arbetar Du 100% skall Du om Du åstnadkommer samma arbete som en icke funktionshindrad ha samma lön osv. Du förlorar pensionspoäng/sjukförmåner annars. Har FK godkännt arbetet för att Du skall få komma ut och ha ett socialt liv utanför hemmet är saken en annan. Det är därför Du skall tala med FK. Hadet o lycka till J
TROR Rallyanna har så...
Jupp, det har jag. Tjänstgöringsgraden är 100% men jag jobbar 50% har sjukersättning 50%.
Jag är Leg. Sjuksköterska och börjar på mitt första syrra-jobb nästa vecka! Jag vet ej vilken anställningsgrad det är men tror det är 50%. I alla fall ska jag arbeta 50% och få 50% sjukbidrag. Att jag vet så lite, beror på att arbetsgivaren sökte upp mig efter att ha läst min CV och personliga brev i arbetsförmedlingens databas. På intervjun sa chefen: "50% går bra". Det kan ju tolkas som att de eg. behöver nån som arb. mer än 50%. Vad mig anbelangar, spelar det föga roll, huvudsaken är att inte FK kommer strula nu när jag ska sänka mig till 50% sjukbidrag (har haft 100% sjukbidrag sedan 2001 tror jag).. och JA, jag har fått studera under tiden, tack vare min fantastiska läkare! Är det nån mer än jag och Hanna från Visby som är SSK? Nu blir det kaffe med Dropp och Kanylbullar
oj, jag ber om ursäkt, jag misstolkade dig. Jag återkommer om det visar sig att det är 100%, vilket jag får veta 21/4. Må väl. MVH /Philip
Men alltså... om man inte kan jobba mer än 50 procent, så har man väl inte en tjänst som överstiger 50 eller? Om man får lön för de 50 % som man jobbar, och lönebidrag för resterande 50 som man inte jobbar, får man alltså en HEL månadslön (för 100 % då? Det där fattar jag inte. Om en månadslön är 16000 för heltid, så är den 8000 för halvtid. Då menar ni alltså att ni tjänar 16000 fast ni jobbar halvtid och borde tjänat 8000? Detta låter mycket märkligt tycker jag... och fel. För ni får ju sjukers. för halvtid ändå eller? Men fan, då tjänar man ju på att jobbar bara 50 %! Att jag inte har tänkt på det
Det jag skrev, var ett svar på någon annans inlägg och jag missförstod nog den personen som sa att hon (eller var det en han?) faktiskt hade en 100% tjänst men arbetade 50%. Må så gott.
Oj, nu ser jag att jag inte ens vet om ditt inlägg var ett svar på min kommentar eller ett svar på Elisabeths kommentar den 31/3, där hon bl.a. skrev: Jag vet att det finns några fh-medlemmar som arbetar med delvis sjukersättning, men tjänstgöringsgraden är trots allt 100% ... Förlåt men det här med Forum har jag mkt svårt att fatta hur man henterar. Ser jag en text så kan jag svara på den, utan att veta om... äh, jag vet ej. Nu kommer min boendestödjare. häsningar /Philip
Jag har tidsbergänsad sjukersättning på 50%, jobbar 50%. Min tjästgöringsgrad är 100%. För mig var det viktigt att välja tidsbegränsad sjukersättning eftersom min målsättning är att kunna klara av att jobba 75% i framtiden. Hade jag släppt min tjänstgöringsgrad skulle jag inte längre ha rätt att gå upp till 75% som fast anställd utan hade fått leta efter nya vikariat på resterande %. Som det är nu är arbetsgivaren skyldig att ge mig jobb i motsvarande % om jag vill gå upp i tid och minska min sjukerättnig. /Anette
Jag ska skriva ett projektarbete i slutet av nästa termin (hösen 2008) som ska hadla om psykiatri och fysiska funktionshinder. Jag har lite idetorka. Jag undrar och någon skulle vilja ge mej lite tankar och ider. Om ni udrar vad jag går för utbildning så är länken http://www.yrkesakademin.se/453.php?category=52&education=48 Tack för alla tips !
Intressant. Det är alltid svårt för dem som har två eller fler diagnoser, problem, sjukdomar. Men berätta mer om hur du tänkt om ditt arbete.
Det är det jag inte är säker på. Kanske kan det handla omm att både fysiska och psykiska funktionshinder tars inte med i heletsbilden av "servisen" och det gör att man man blir mer funktionshindrad en man i getligen behöver vara? Eller kan det handla om hur man får kämpa för att mäniskor ska se det man kann och inte allt man inte kann? Jag vet inte riktigt själv? Hänger du med? Så jag är glad för alla tips och ider
Vad kanonbra att någon tar tag i det! Antingen är det ju psykiatri eller fysiska funktionshinder, men aldrig samtidigt. Själv har jag ju ränt en del hos öppenpsyk och jag gick hos en psykolog (praktikant) som skyllde mina problem på att jag var synskadad! Hon sa inte det rakt ut, men när jag berättade att jag kände mig ledsen och vilse och hade svårt att få ihop livet så sa hon till mig att kontakta SRF! Många läkare inom psykatrin har nog ingen eller väldigt lite kunskap om fysiska funktionshinder och de vill väldigt gärna se ett samband mellan de. Det är ju bekvämt att skylla på nåt som de inte kan behandla (synnedsättning, att man sitter irullstol mm) Redigerat 2008-03-11 17:06
samma här, för mig är det så att dem i primärvården ser att jag har kontakt med psyk och tycker att alla mina fysiska symtom och rörelsehinder är psykiskt. Att jag säger att jag går på psyk för min ADHD som utreddes där vägrar dem lyssna på. Psyk vet inte vad dem ska göra. Så det är helt klart ett problem om man har både psykiska och fysiska "problem". Lätt at bli bollad vidare.
Tack för alla tankar och funderingar. Dom hjälper mej i tanke procesen. Jag uplever det som att ni menar att alla funktionshindrerna tars inte med i bilden i kontakten med vården. Det skyller problemen på varadra och vill (kan) inta erbjuda en helhets hjälp. Inte bårde det psykiska och den fysiska. Det är synd för båda sakerna är ju skitviktiga för hur man mår. Har jag förståt rätt?
En tanke till Som funktionshindrad har man ofta svårt att bli betrod och få visa att man kan stå på egna ben, klara sig om man bara får en tjans att göra det på sitt sätt. Det kan göra att man blir ganska nedtryckt och deppig. Tankar runt det?
Självklart kan man ha både ett fysiskt och ett psykiskt funktionshinder men ta inte för givet att man blir deprimerad för att man har ett fysiskt funktionshinder. Istället är det så att vi med fysiska funktionshinder precis som alla andra kan få psykiska problem, men det behöver inte ha med det fysiska funktionshindret att göra. Det har vården svårt att förstå, det är lättvindigt att då säga att självklart är du deprimerad eller har ångest för att du sitter i stol/ser dåligt eller vad det nu handlar om, men den psykiska ohälsan kan bero på samma som för alla andra.
Hej! Ja jag har erfarenhet av detta att fördomarna hindrar folk att se vad man faktiskt kan. Eller så nedvärderas det, kompentensen är inget värd för att jag har ett funktionshinder (detta senare resonemang har jag träffat på hos AFpersonal...).Det skapar tyvärr osäkerhet om vad man kan, i allafall om det får fortgå år efter år. Ska nog tillägga också att jag bemöts rätt illa av en stor del av de närmaste. Har en sambo (egen företagare) som stämplar funktionshindrade som icke arbetsdugliga.... denna attityd på nära håll är inte direkt upplyftande för min del.Så visst påverkar omgivningens attityder även om man inte vill ta åt sig når det en förr eller senare om man saknar stöd.Det är min erfarenhet.
Jag som hadde hoppats att många hadde skrivigt ner sina tankar i detta forum. Jag vill ha fler tankar och ider. Snälla skriv och hjälp mej!
Hej. Jag ser att du studerar på en utbildning. Hur många poäng NEUROPSYKIATRI läser ni?? Ser inget om NPF, tyvärr. Jag vet ej om jag kan bistå dig med info. Jag är Leg. Sjuksköterska, har ADHD, Asperger/Autistiskt syndrom, DAMP och bilateral hörselskada, för vilken jag brukar hörapparater. MVH /Philip
Tack för alla era tankar, åsikter och erfarenheter det hjälper mej i minn tankeproces
Läste i DN i dag om Patrik, som förlorar 200 kronor i månaden på att arbeta. Han får 600 kronor för 80 timmars arbete, och av dessa pengar måste han betala dubbla färdtjänstavgifter! Inte ens i apartheidregimens Sydafrika fick väl de svarta en så låg lön? Är det det har alliansen vill med sin s.k. arbetslinje, att folk ska betala för att få jobba? Någonting är väldigt snett, och det finner vi oss i. Förutom Marschen för tillgänglighet tycks det inte finnas någon organisation som kämpar för funktionshindrades rättigheter. DHR verkar ha somnat in och består mest av 80-åringar som fikar och spelar bingo! Vad gör man åt såna här företeelser?
Jag måste få slå ett slag för dhr o andra hk org Dhr har nu en mkt ung ordf men det är svårt att få in yngre medl. Jag kommer att väljas (tror jag) till ordf i vår lokala förening på lörd o mitt mål är att jobba intressepolitiskt o att värva medl (gärna under 80 år)
Unga synskadade jobbar också väligt mycket med detta. Just i denna frågan vet jag inte hur de gör för jag kände inte till det innnan jag läste ditt inlägg. Aliansen har ju alltid sagt att man ska tjäna på att arbeta och jag har hört att man får mera i plånboken om man jobbar p g a skattesänkningar. Men jag har då inte märkt av några skattesänkningar .
I Patriks fall, så verkar det som om han inte är anställd på på sitt arbete, utan har pension och en praktik/sysselsättning/daglig verksamhet, som kommunen beviljat. För detta får han en liten ersättning av kommunen, men hans huvudinkomst är fortfarande pensionen. Jag håller fullständigt med dig om att man inte ska gå back av att arbeta eller praktisera, men problemet här är att kommunen tar ut en avgift för resor till och från en praktikplats som de har beviljat, inte arbetsmarknadspolitiken, i stort.
jag vill bli läkare, men kan iinte det på grund av mina diagnoser svår DAMP och ADHD. är det nån som har erfarenheter ang jobb för de med DAMP
Vad har du för intressen och vad är du bra på? Utifrån det måste du tänka iförsta hand, och våga att testa på saker! Läkare kan nog vara svårt, men det finns ju andra yrken inom samma område. Har du någon bra kontaktperson? Redigerat 2008-03-05 22:32
jag har en kontaktperson som jag har fått från LSS. vi brukar bada oc så
Okej, men jag menade mer om du hade någon som kunde hjälpa dig med yrkesvägledning? Kanske uttryckte mig luddigt när jag skrev kontaktperson, men det finns ju så hinlans många olika instanser som grejar arbete/praktik numera...
vi har en yrkesvalslärare eller vad det hetter på min solan. jag har pratat med han om praktik och han frågade massa saker om jag tex. är arg mycket och då så sa både jag och en assistent i min klassen att jag blir ofta arg och så. men jag hoppas att jag kan få nåt arbete när jag går ut skolan
Okej. Men mitt bästa råd är att ni gör en ordentlig utredning av arbetsförmågan, en arbetspsykologisk utredning eller vad det kallas. Då får både du och din omgivning klarhet i hur du reagerar i olika situationer och när du blir arg. Utifrån det kan ni sedan hitta lösningar på ev problem och sådär. Har du hört talas om MISA? http://www.misa.se. Du har ju visserligen ett par år kvar i skolan men det skadar ju inte att ligga på så att du kommer ut i arbetslivet så fort som möjligt efter skolan. För jag tror, att det är extra viktigt för någon med dina diagnoser att inte gå sysslolös en längre tid!
Om du är intreserad av vård och omsorg tycker jag att du borde prova på att läsa till Uska (undersköterska). Det kan i och för sig vara mycket pluggande men med rätt stöd så kan det nog gå gå vägen för dig. Lycka till
Hej! har någon nå tipps på vad jag ska göra/gå till vägar för att fixa bostad när man ska plugg, bor hemma med föräldrarna. Hon(mamma) vill att jag ska gärna att jag ska välja närmare universitet (Luleå men vill gå i Umeå) så jag an bo hemma.
Hehe, när jag började universitetet så ville faktiskt både jag och mamma att jag skulle gå på det universitet som låg närmat. Just för att kunna bo hemma. Men så blev det ju inte. I alla fall... Det jag gjorde var att ta kontakt med studentbostadsorganisationen hos universitetet. Med tanke på att du är kortväxt bör du väl vara ute i hyfsad tid då du förmodligen behöver ett anpassat ställe. Universitetet är en bra startpunkt hur som helst, de skall ha någon som är ansvarig för funktionshindersfrågor o.dyl. också, och dessa brukar antingen kunna dra i trådar eller ha någorlunda koll på vart man vänder sig i sådana här frågor. Kolla in universitetets hemsida och gräv upp denna ansvarige och ring. Sen får du se var du hamnar. Redigerat 2008-02-25 03:50
Håller med ovanstående, börja med att ringa upp ansvarige på universitetet och försök få lite tips. Tyvärr är ofta förmedling av studentbostäder fristående från universitetet. Kolla därför upp vilka alternativ som finns för att hitta bostad som student i Umeå. Vilka bostadsbolag finns? Ofta har de hemsidor där de beskriver hur studentområdena ser ut. Gör ordentlig research innan du ringer och pratar med dem, fundera på om du vill/kan bo i korridor eller om du behöver lägenhet. Om du har assistans på natten kanske du behöver bo större för att få plats med din assistent. Fundera på vad du vill studera och kolla gärna med studenter i Umeå om vart det är strategiskt att bo. Om man är beroende av färdtjänst är det ju smart att bo nära skolan eller det område där man är mest på fritiden. När du har kommit så här långt och har lite kött på benen, ring upp alla bostadsbolag som har de aktuella studentbostäderna, hör hur man gör för att ställa sig i kö, om de har intern kö för funktionshindrade, berätta om dina behov. Om du behöver anpassa ditt studentboende kan det vara en bra idé att höra vilken policy de har inför detta. Jag vill inte skrämma dig, men det kan vara knepigt att få vissa studentbostadsbolag att godkänna handikappanpassningar, och de har ju tyvärr rätt att neka. Så var beredd på lite motstånd och var tuff när du pratar med dem! Du bör också kolla med Umeå kommun och vilka möjligheter de har att ge dig anpassat boende. Kontrollera hur du ska göra för att ställa dig i kö, och om du kan ställa dig i kö redan när du är skriven i Luleå. (Detta kunde man inte göra i Uppsala - med följden att jag hamnade i ett rejält moment 22. För att få en anpassad lägenhet var jag tvungen att vara skriven i Uppsala. För att kunna vara skriven i Uppsala behövde jag en anpassad lägenhet...) Kolla också vilka vanliga bostadsbolag det finns som har hyresrätter och ställ dig i kö där. Sista utvägen är ju att köpa bostadsrätt. Alla har inte den möjligheten men det är ju lättare att anpassa och göra om efter sina egna behov, eftersom man äger den själv och inte behöver tillstånd för allt. Lycka till! Du har en spännande tid framöver, och även om det kan kännas hopplöst byråkratiskt att flytta till en annan stad så är det värt det - när man väl är klar !
Vet någon hur man skriver på anmälan, som ju ska vara inne imorgon, när man har rullstol? Kan ju inte placeras i en otillgänglig lokal liksom...
Enklast är nog att ringa universitetet/högskolan i din stad och fråga. Sen om man bor i en stor stad så har dem många olika lokaler och även om du inte hinner ordna det idag så kan dem flytta dig till en passande lokal. Eller det kunde dem i min gamla stad.
Ta kontakt med de som anordnar högskoleprovet i Stockholm så kan de fixa så du hamnar i en bra sal. Är nog en bra idé att nämna att du har en assistent om du kommer behöva henne inne i salen, annars får du nog inte ta med henne in. När jag har skrivit högskoleprov har de placerat mig i samma sal som någon av mina vänner (det var på den tiden jag inte hade ass) så då kunde de hjälpa mig i pauserna med praktiska grejer.
hej ska söka en KY utbildning till läkarsekretarei absökan ska det ingå ett personligt brev - min fråga till er är då följande bör jag i ansökan tala om att jag har ett funktionsinder alltså i själva brevet? eller ska jag utelämna det??? här fanns en del läkarsekreterare såg jag - hur gjorde ni när ni givk utbildningen /resp vid anställningsintervjuer då ni sökte jobben?
Tja här gäller samma som när man söker jobb tycker jag - dvs att man inte behöver göra det om inte funktionshindret kräver t ex att du ska ha speciella hjälpmedel, stöd i undervisningen eller liknande.
I vårt fall är det väl så att F-Hindret skall ses som ett plus, och det skall fram i possitiv anda. DVS liten sjukskrivning full rehab och full fart. Glöm inte att utbildare ser det som possitivt att en handikappad klarar en utbildning speciellt en KY utbildning. Därför då har de lättare att sälja in platser till kommuner och andra intresserade. Ett litet påpekande, ingen pekpinne, och ditt stora intresse på ca en A4 sida till ansökningen hjälper till. "Det är skillnad på skit och dynga vetduväl" ( Jag har sålt in utbildningar till kommunen några år och de köper gärna sådana de kan placera "svåra fall" på) Lycka till J
Jag skrev ingenting om mitt fh i det personliga brevet. Enl mig finns det absolut ingen anledning då det gäller att sälja sig själv för att få komma in på utbildningen. Sedan är det ju upp till skolan att lösa problemen som kan uppstå under utbildningen. Beställa ett handreglage om du inte kan använda fötterna är ju inga större kostnader tex. Har nu jobbat på samma sjukhus sedan 2006 och stormtrivs!
Ett litet förtydligande! I Sverige idag är utbildningar en saluvara, det låter märkligt men det har blivit så. Kommunerna är inte skyldiga att hålla vuxenkurser för andra än de som behöver Svenska Engelska och mattematik! Andra kurser ordnas för att trycket på socialvården lättas om det är troligt att studeranden går ut i arbete efter ett läsår (vilket är sällsynt) Några av dessa kurser ger full utbildning som ex.vis. Bussförare, läkarsekreterare, uskor, mfl. De andra kurserna som lever kvar gör det för att elever betalar på något sätt för sin utbildning antingen själv eller på anvisning från kommun eller AF (ofta AMS) Kursanordnare vill men har inte alltid tillgänglighet och skaffar det fort om det behövs. För att det skall ske rätt med all planering som behövs för att starta upp ett läsår behöver de känna till ett handikapp ett par månader i förväg. Kurser som kan säljas till "specifik" målgrupp dvs. till handikappade är mycket populära därför att skolorna får betalt per elev och läsår och det blir lättare att hålla buget och göra planeringar om en kurs visar sig ge eleverna arbete. Detta håller 256 kommuner och Arbetsförmedlingen ögonen på, av rent ekonomiska skäl förståss. Av alla kurser som hålls och det yrke som de flesta slutar att vara aktiva i tycks det hampa sig så att det är socialarbetarens (tätt följd av läraren) Om de siffrorna inkluderar handikappade vet jag inte. Jag känner flera handikappade lärare och socionomer (och läkarsekreterare)som stannat i sina yrken. Jag ber om ursäkt för om mitt tidigare inlägg var litet otydligt och hoppas att detta klargjort det hela DET ÄR OFTA ETT LITET MEN DOCK PLUS ATT VARA HANDIKAPPAD. Om ni söker en kurs är det ofta en smal sak att kolla om skolan är anpassad eller inte (annonymt samtal till skolans sekreterare) Med vänliga hälsningar J
Hej Av ekonomiska skäl måste jag nu komma ut på arbetsmarknaden för första gången på riktigt, detta efter att ha pluggat i många år. Jag har varit och skrivit in mig på AF, men där säger de att söker man jobb så ska man inte komma till AF i första hand, utan i stället fråga runt i sitt eget kontaktnät. Saken är den att varken föräldrar, släkt eller vänner har möjlighet att hjälpa mig. Därför gick jag till AF. Enligt AF kan de bara skriva upp mig som sökade till arbeten som jag har utbildning eller arbetslivserfarenhet av. Problemet här är att jag saknar både yrkesutbilning och arbetslivserfarenhet. En kompis tipade mig då om ett samarbetsprojekt mellan AF och FK, som gick ut på att hjälpa funktionshindrade ut på arbetsmarknaden. Jag ringde till AF och hörde mig för, men enligt de krävdes det att man antingen var sjukskriven eller hade sjukersättning-Bom igen alltså Jag har ingen möjlighet att vidareutbilda mig för tillfället, då jag måste få tag på ett jobb och få in en lön så att jag kan klara mig rent ekonomiskt. Handikappersättning har jag sökt, men blivit nekad. På AF har de sagt att jag ska komma tillbaka när jag hittat ett jobb, så ska de hjälpa mig och se över vilka bidrag min arbetsgivare kan få. Det känns som om jag inte får någon hjälp nånstans, och jag vet snart inte vart jag ska vända mig i min desperata jakt på ett jobb. Hjälp mig, vad ska göra för att komma vidare och till slut ta mig ut på arbetsmarknaden.?
Prata med AF igen! Kanske med en annan handläggare? En possitiv handläggare är av yttersta vikt! Det du söker heter Lönebidrag (Googla det) Bidragspotten för att få komma ifråga för stöd är ofta full av sökanden och du behöver matcha ut AF mot FK och Komunen! Skitjobbigt i sig men det fungerade när jag ville tillbaka i arbetslivet efter att ha varit pensionerad. Ta ett läkarintyg och gå sedan till FK och be dem om att hjälpa dig att finna rätt person på AF (de har direktkontakter för att det inte skall bli några fel för deras del och FK hjälper oftast till) Du få sedan en handläggare som stånkande och stönande till sist kan klämma ur sig ett löfte om lönebidrag som det så vackert heter. Med det löftet i handen kan du söka arbete hos; Kommuner Länstyrelser RAA (Riksantikvarieämbetet) Hembyggdsmuseer osv. Alla dessa står och faller med att de skall ha så mycket i en så smal budget som möjligt, och kommer du med ett löfte om lönebidrag så är de bara glada. Problem 1/ Lönebidrag utgår med % av lönesumman och är begränsat uppåt 18.000, Du skall altså försöka få ett helt lönebidrag på heltid. Problem 2/ Du måste tala om att " du inte duger nåt till"för handläggaren på FK o AF för att det skall lyckas. Lösning; Ring runt och prata med de administrativa cheferna, kopiera uppsattser och sänd dem och föreslå dem själv lönebidrag (ruggig uppgift) Typ Landsarkivet, Upplands Musseum osv. Det fungerar ofta så att om AF handläggaren vet att Han/Hon kan placera dig mer eller mindre direkt så får du bidraget, annars inte! (typ moment 22) Bidraget kan förlängas i upp till 5 år men inte längre (Om du inte arbetar på SAMHALL som försörjer sig på att ge handikappade "meningsfullt" arbete med att montera lampor & pallar, linda galgar osv) Efter 5 år bör du ha en av två friska chanser, att få ett nytt bidrag på en ny plats eller ett arbete på den plats där du började. När du "misslyckas" så hamnar du i "socialsvängen" i din kommun, få då genast ett nervöst sammanbrott med grava sömnsvårigheter och landa mjukt efter ca 2 veckor på vårdcentralen eller närmaste psykvård (Ulleråkers motagning) och be dem om ett intyg om att placeras för ett lönebidrag för att må bra, och gå med det till FK handläggaren du har, och be om hjälp. Behåll en kopia av intyget så att Du kan ge ett till AF handläggaren. Om du har haft kontakt med en bra kurator så skall du prata med Henne/Honom först, för en del av kuratorerna har mycket bra kontakter. Tro nu inte att du får ett bra jobb på dethär viset men det brukar leda till arbete. Vad jag har hört så är de flesta AF handläggare rätt så egensinniga och behöver stöttas med intyg. Det fungerar mycket olika på arbetsförmedlingarna, så det finns ingen som kan tala om hur det skall skötas. Ta vad du kan och ge inget tillbaka, lycka till J
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
