Rör inte min rätt att leva!

Ironiskt nog insåg inte många av beslutsfattarna vilket stort kliv de tagit när rättigheten till assistans kom. Politikerna förstod aldrig vad denna stora förändring skulle komma att ha för innebörd. Långt fler än politikerna någonsin kunde ana, insåg att reformen var en väg till befrielse. Ett flertal gånger sedan dess har vi fått höra politiker tala om att felberäkningar låg bakom assistansreformens ökade kostnader. Samhället var inte medvetet om att behovet var så stort. Att viljan och energin bland oss med funktionshinder bara hade hållits tillbaka av en oförstående omgivning. Kan det måhända ha varit fördomar som gett oss med funktionsnedsättningar chansen till att vara aktiva medborgare? Att dörren öppnades i tron att inte många skulle vilja/orka ta steget igenom. Kan dra en drastisk parallell till Berlinmurens fall, där ett litet administrativt misstag fick oanade konsekvenser.

Med tanke på ovanstående kan vi nu känna att vi gått i en slags fälla, då vi för ett antal år sedan tillsammans med många andra började peka på brister i lagstiftningen kring assistans. Startskottet var uppmärksamheten och skriverierna om ett antal oseriösa anordnare och assistansberättigade, som utnyttjade den något ogenomtänkta lagstiftningen. Många av oss, både assistansanordnare och enskilda assistansberättigade, både skrämdes och blev frustrerade av denna utveckling. Tänk om reformen skulle mista sin trovärdighet och allmänheten ifrågasätta den.

Detta öppnade en väg för politikerna att rätta till sitt ursprungliga misstag. Det startades en utredning och arbetet med denna stöttades av många av oss. Emellertid har vi nu vaknat mer och mer inför det faktum, att politikernas arbete i huvudsak gått ut på att hitta besparande åtgärder och begränsa reformen. Tillämpningen av assistanslagstiftningen har också lett till allt hårdare bedömningar, med indragningar som följd. Många av oss får ta stora kliv tillbaka och återigen bli lika bakbundna och frihetsberövade som före reformens införande. Lagens grundtankar och fina formuleringar må stå fast, men med många av regleringar som nu föreslås, känns det som dessa ändå förlorar sin verkan och också kan tas bort.

Titeln till det slutbetänkande som kom 2008 var ”Möjlighet att leva som andra”. Redan denna formulering talade tydligt om för oss vad som gällde. Vi anses inte vara som ”andra” och vi ska ges ”möjlighet” till att vara det. Så vi antar att de ”andra” ska ge oss den ”möjligheten” i den grad de anser är ”rimligt och försvarbart”.

Nej, jag anser att det finns ett annat sätt att se på saken och en annan
titel:

”Rättigheten till förutsättningar för ett fritt liv med självbestämmande.”

Assistansersättningen är INTE ett bidrag som hjälper upp vår ekonomiska situation och ger oss en dräglig levnadsstandard.

Assistansersättningen är INTE ett slags omvårdnadsbidrag till en grupp sjuka patienter, som ska få god omvårdnad i hemmet. Assistansersättningen är helt knuten till den personliga assistans, som vi själva, eller med hjälp, styr över. Assistansen leder till att vi överhuvudtaget har bestämmanderätt över våra liv. Vi tvingas inte längre vara den ”svaga grupp” många har trott att vi är.

Det är oerhört diskriminerande att det är tillåtet, att rent generellt tumma på och dra tillbaka friheten för en hel grupp medborgare, som bevisat har rätt till och är kapabla att vara fullvärdiga medborgare. Jag kan inte se några skäl, ekonomiska eller andra, som kan tillåta ett sådant tänkande, varken för gruppen med funktionsnedsättningar eller någon annan grupp i samhället. Det går inte att spara in på det antal timmar en människa ska leva.

Vilken annan grupp i samhället, i produktiv ålder, som det brukar heta, skulle acceptera detta? Att begränsas i sina grundläggande förutsättningar att röra sig fritt, äta, gå på toaletten, klä sig, gå ut när man vill.

Jag kan bara se en grupp – De som sitter i fängelse.

De planerade neddragningarna är för stora och många av förslagen slår snett och är felberäknade. Jag vill också protestera mot politikernas ”gemensamma samsyn” och ”konsensus” i frågan. Inte nog med att vi alltid blir diskriminerade, vi har inte heller någon demokratisk möjlighet att påverka vår livssituation. Handikappolitik är tydligen något alla partier ska vara överens om.

Vi kvävs och drunknar i samhällets fördomsfulla välvilliga samsyn.