Citat ur Sagas senaste blogginlägg:
"En rättighet är alltid negativ. Det handlar om grundläggande rättigheter, såsom rätten till religionsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Det handlar om rätten till sitt eget ägande. En rättighet i dagens samhälle bör vara att skattefinansierad stadsbyggnad, såsom sjukhus och skolor, är tillgänglig för alla. Detta för att alla bidrar till detta genom skattesedel."
Saga säger att hon stödjer linjen att alla har lika rättigheter, men ställer samtidigt frågan:
Vad är då en rättighet?
Såhär står det på
http://www.susning.nu om ordet rättighet:
"
En rättighet innebär att någon reglerar vilken rätt en människa har. Med rätt menas då kort, det en människa får göra, ex; vi har rätt att uttrycka oss i ord. FN: s och Europakonventionens deklaration om de mänskliga rättigheterna är exempel på skrivna rättighetskataloger som definierar vilka grundläggande rättigheter som alla människor anses ha. I FN: s deklaration finns både de grundläggande rättigheterna som definierades under upplysningen, den så kallade första generationens rättigheter som tillkommer oss som människor, såsom yttrandefrihet, religionsfrihet, mötesfrihet, rätt till sin egendom samt rätten till liv. Därefter har ytterligare sociala rättigheter som exempelvis rätten till arbete, semester och utbildning lagts till."
Allt detta utgörs ifrån lagar och regler som olika regeringar och länder har kommit överens om, hur det ska vara för att alla människor ska få vad de behöver. Frihet under ansvar är en term som ofta hörs i de här sammanhangen. En rättighet handlar inte bara om rätt utan också om skyldigheter, det gäller inte minst för regeringar och de som styr över länder. Regeringen har en skyldighet att se till att allt fungerar i vårt samhälle, det är så vårat samhällssystem är byggt och det av flera bra orsaker.
Funktionshindrade har ofta lagts till last med just de här orden:
"En rättighet handlar inte bara om rätt utan också om skyldigheter." Men nu vänder jag alltså på påståendet som du kanske noterade. För till saken hör att funktionshindrade har väldigt lite makt i rättighetsfrågor och ska vi prata egenmakt så är det näst intill maktlöshet vi pratar om. Jag tycker bestämt att funktionshindrade inte ska behöva ta ansvar över någonting som endast regeringen har makten att påverka.
Sagas uttalande tyder på okunskap om hur demokrati och rättigheter fungerar, det här handlar i alla högsta grad om rättigheter. Rättigheter till jämställdhet och lika behandling som regeringen är skyldig att hörsamma och efterfölja!
Alltför ofta får jag höra av vänner och bekanta som inte får vardagen att fungera på grund av missförhållanden kring deras självklara rätt till självständighet och jämlikhet. Allt i vårt samhälle styrs tyvärr inte av vad som händer på Stureplan och i stan, utan faktum är att det finns rätt mycket mindre städer där de kanske inte har mer än en tillgänglig restaurang eller butik. Regeringen måste skapa så lika förutsättningar som möjligt oavsett var man bor och vem man är, det borde i det här fallet börja med en lag som ger påföljder. Det finns i dagsläget massor med lagar för att styra upp samhället, på samma grunder som alla andra lagar som uppstår så handlar det här om att ta rätt åtgärder emot ett problem i samhället.
Följande står på FN: s internetsida:
"Alla personer som på grund av sitt funktionshinder, oavsett om det handlar om ett psykiskt sjukdomstillstånd, förståndshandikapp, fysiskt handikapp, hindras från deltagande i samhällslivet på lika villkor som andra. Det som är viktigt i sammanhanget är att man är hindrad att delta i samhället på lika villkor på grund av sitt handikapp och att detta är ett brott mot denna persons grundläggande mänskliga rättigheter."
Om det nu är som det klart och tydligt står, varför då inte ge funktionshindrade de verktyg som behövs för att kunna utöva en av sina mänskliga rättigheter? Istället för att bara fortsätta tillåta att bland annat byggherrar bryter mot de mänskliga rättigheterna. Säg inte att det saknas pengar för det gör det inte, det enda som saknas är viljan att förändra utsatta människors position. Det, om någonting, borde tas på största allvar.
Vart är vi på väg om viljan inte längre finns att utveckla saker i samhället till det mer positiva för alla?
