Hur är en bra personlig assistent?

Vad som definieras som bra är naturligtvis olika. Det som är bra för mig behöver inte vara bra för någon annan. Det spelar också stor roll vilket funktionshinder man som assistansberättigad har. Att vara assistent åt en multifunktionshindrad med utvecklingsstörning är långt, och då menar jag mycket långt, ifrån att vara det till t ex mig. Men, jag kan bara utgå från mig själv när jag skriver mina krönikor, så även denna.

Jag har insett att jag faktiskt har haft turen att få tag på ett gäng bra assistenter. Det är klart att jag blir trött på hela situationen, att det ibland kör ihop sig totalt, att jag för tillfället inte orkar se en viss assistent, att jag har gått på ordentliga nitar några gånger och så vidare. Men det är alltså inte detta jag vill fokusera på med denna krönika. Utan varför jag tycker att de på hela taget är väldigt bra.

Det är egentligen inte de stora sakerna som gör mina assistenter så bra. Det är inte heller för att de alltid, alltid gör saker korrekt, exakt på mitt sätt. Det är faktiskt rätt små saker, små ord och små gester som ger dem alla de där pluspoängen som väger upp allt. Låt mig exemplifiera!

Assistenten säger ”Vill DU skölja pastan i kallt vatten?”, istället för ”Ska JAG skölja pastan i kallt vatten?”. Eller när hon faktiskt frågar exakt hur jag vill ha någonting som är känsligt att prata om gjort, utan att visa att hon själv kanske tycker det är jobbigt. En annan sak i samma genre är när jag ser hur hon verkligen försöker göra något på rätt sätt, även om det är helt emot hennes natur, t ex att sitta tyst bredvid när jag träffar en kompis eller att följa min smått pedantiska ordning i hemmet. Eller att självmant avlägsna sig när jag träffar en annan assistent/vän som är en av hennes bästa vänner.

Under en intervju frågade en assistent om jag hade någon pojkvän. En ganska vettig fråga, en enkel fråga, men det var den som på något sätt avgjorde. Det var någonting med sättet hon frågade som gjorde att jag visste att hon alltid skulle respektera mig och min vilja, och att hon ansåg att vi två var jämlika i samhället.

Jag förvånades ordentligt en gång när min assistent lyckades uppfatta att jag behövde flytta min arm, trots att jag bara mimade orden eftersom jag satt i telefon, och trots att hon själv satt och åt utan att titta åt mitt håll. Snacka om att hon kan läsa av mig bra, och att vardagen verkligen bara flyter på!

Det värmer rejält när en assistent sätter på exakt rätt CD när jag är så ledsen att jag gråter, utan att jag behöver säga ett knyst. Eller när hon med en blick på mig vet vad jag grubblar på och säger att X kommer att ordna sig. När hon sitter bredvid mig på ett personalmöte, medveten om att jag tycker det jag måste säga är rent ut sagt skitjobbigt, och hela tiden är beredd att hoppa in ifall jag bryter ihop. Bara den vetskapen gjorde att jag klarade mig igenom det jobbiga utan hjälp. Och även om det kanske kan anses som fel av vissa är jag glad över de gånger min assistent dragit ut med mig för att göra nåt kul, bara för att muntra upp mig.

Det är närmast fascinerande hur två assistenter lyckas få mig att vilja resa igen, trots de dåliga erfarenheter som gjorde att jag hade bestämt mig för att aldrig mer resa med assistenter. Detta utan att de tjatade eller att övertalade, utan bara inge mig ett stort förtroende. Och hur bra de, och mina andra assistenter, faktiskt har tagit alla svårighet vi mött under alla våra resor. Och att de trots visst trubbel gärna är med igen. På ett lika märkligt sätt har de också lyckas få mig att våga prova saker jag aldrig gjort förr. Detta genom att de på något sätt lyckas förmedla en enorm tro på min kapacitet, som smittar av sig på mig. De vill verkligen att jag ska leva exakt som alla andra och göra vad andra gör. Sen att det stundtals innebär mer jobb för dem ser de som naturligt.

Jag gillar när mina assistenter hittar på lösningar som gör det möjligt för mig att bli mer självständig. När de tvingar mig att göra saker jag är fysiskt kapabel till att göra, men som jag gärna överlämnar till dem av rädsla eller bekvämlighet. Allt för att få mig att växa som människa. Men att de faktiskt vet när det inte är läge att göra det.

Det skapar onekligen en viss trygghetskänsla när de biter ihop när de drabbas av ryggskott mitt i natten och fortsätter jobba, eller att de kommer in trots matförgiftning under natten innan. Kanske inte just då, men i fortsättningen vet man att de inte sjukskriver sig i onödan. Och när de självmant erbjuder sig att hjälpa till att försöka hitta en vikarie är jag dem otroligt tacksamma. Och när de stannar trots att de redan jobbat ett dygn när ingen annan kan. Eller när de stannar fyra dygn i sträck…! Detta är inget jag förväntar mig, inget jag kan kräva, men ack vad det skapar trygghet.

Ingenting av detta kan man lära sig på en utbildning. Det är naturlig fallenhet och erfarenhet som gäller. Jag är verkligen glad att mina assistenter stannar hos mig. Tack vare dem är mitt liv inte så illa när allt kommer omkring.

Jag är osäker på om de själva kommer ihåg alla dessa händelser, men det är händelser som verkligen etsat sig fast som något positivt i mitt minne. Det finns många, många fler. Och de sker dagligen. Små händelser som är värda alla köttbullar i världen!