Jag har märkt att jag är ganska ensam på min kurs om att tycka att barnens ord ska väga tyngre än föräldrarnas när det gäller att sluta gå med ortoser och börja använda rullstol på hel eller deltid. Flera av dem jag pratat med menar att de anhörigas åsikt alltid spelar roll oavsett ålder (gäller även vuxna med hjälpmedels-/träningsbehov), medan jag förordar att barnens åsikt alltid är den viktigaste. Det är ett etiskt dilemma jag funderat på ett bra tag. Vems åsikt väger tyngst? Föräldrarnas eller barnets? Hur ställer ni som själva har gått igenom den biten till frågan? Redigerat 2007-04-06 11:55
Målsmans åsikt väger tyngre när vederbörande är omyndig, där efter är det den hjälpmedelsbehövandes åsikt som gäller.
Jag har på känn att många föräldrar just önskar att deras barn ska kunna gå så länge som möjligt och troligtvis också tror att det kan bli bättre med tiden, men de känner ju inte själva hur ont det gör eller hur ostadig man kan känna sig. Vad jag förstått tar man sig sällan fram särskilt fort med ortoserna. Jag menade inte att helt små barn skulle bestämma själva, jag gissar mig till att gränsen går vid 8-12 års åldern. Jag vet ju själv hur trycket från en förälder kan vara genom min mammas tjat om att jag ska resa på mig och börja gångträna och att hon inte törs vara ute med mig eftersom jag ju inte kan gå.
Vissa grejer kan ju barnet helt enkelt inte få bestämma, men så är det ju alltid gällande barn. Säg viktiga operationer och så, man ska ju alltid lyssna på vad barnet säger och vill oavsett ålder och sedan väga fördelar och nackdelar. Men vad det gäller ortoser så tycker jag det är barnet som bestämmer. Jag kan enbart tala för mig själv, där mitt ord vägt tyngst oftast. Jag är född med benen i skräddarställning och sov därför med skenor som skulle töja ut mina ben så jag tillslut kunde sitta "normalt". Jag hatade det, och mamma propsade väl på ett tag, men hon förstod ju att det faktiskt gjorde ont och det var praktiskt taget omöjligt att sova med för jag fick mardrömmar och så vidare. Jag var nog 6-7 år när vi tog bort skenorna på heltid. Hon sa att hon inte tänkte plåga mig när jag lika gärna kunde göra det själv som äldre. Jag kunde ju inte gå hur vi än gjorde så det spelade ingen roll. Jag tror inte det hade gjort nån skillnad ändå, jag hade nog fått bestämma det själv hur som helst. Mina ben rätade faktiskt ut sig en hel det utan skenor, och i gymnasiet gjorde jag en knäoperation istället för att sova med skenor konstant i 10 år när jag var liten. Jag är rätt tacksam att jag faktiskt fick vara ett barn utan massa konstigheter med mitt funktionshinder, utan alla konstigheter kunde tas när jag var stor nog att veta själv på riktigt hur jag ville göra.
Jag har träffat en väldans trevlig AT i mitt arbete. Trots att vi har känt till varandra i två år nu, har vi inte diskuterat mig. Men för två veckor sedan började hon fråga varför jag inte har någon ortos, och hade allmänna idéer om att jag borde uppsöka en handkirurg. Först blev jag anti, vi skulle ju jobba och inte diskutera MIG! Men hon menade att jag bara kunde åka dit för en bedömning, man är ju inte tvingad att göra något. Tänk, jag har inte ens tänkt tanken: jag är ju faktiskt vuxen nu, ingen kan tvinga mig till något. Läkare kan ha åsikter om min kropp, men INGEN sätter en skalpell i mig utan att jag vill det. Så var det inte när jag var 15 år. Åkte till Lund i tron att jag skulle operera hälsenan, men väl där så meddelar kirurgen att de tänker flytta några senfästen i armen också!!! (detta hade diskuterats på ortopedronder fram och tillbaka, men jag hade inte fått något besked) Men väl i Lund ville de passa på "när jag ändå var sövd". Skitkul. Protesterade hejvilt, men vem bryr sig om vad en obstinat tonåring tycker?? Så en vecka senare åkte jag hem med både arm och ben i gips. Kunde knappt ta några på mig några kläder eftersom armen var gipsad i vinkel. Fick konfirmeras iförd en vit t-shirt och en vit tantkjol!! Vad jag anser om huruvida barn ska få vara med och bestämma behandling eller ej, kan ni nog själva räkna ut. // A E PS! Den trevliga AT:n på jobbet har nu lyckats med konststycket att få mig att vilja skaffa en natt-ortos - av EGEN FRI VILJA(!!)
Jag tror att det är jätteviktigt att man för en dialog med barnet, när det är litet ja då kanske man måste "tvinga" på ortoser mm. Många gånger kanske man inte vet om barnet faktiskt kan "räddas" från felställningar. Men spontant så om jag försöker sätta mig in i siutationen att vara mor till ett barn med dem behoven, så skulle jag vara väldigt lyhörd. Kanske hjälper det att jag känner många i rulstol som är lyckliga och klarar sig utan att kunna gå. Tror att föräldrar känner det som ett misslyckande för sig själva om dem inte kan få barnen att gå. Det gäller självklart inte alla. Är bara det jag har uppfattat från dem föräldrar jag träffat. Har en polare som är i den situationen. X är 20 år, har bott hos sin mor som hela livet ljugt om varför X inte är som alla andra. När jag träffade X för 4 år sedan så trodde jag att X hade en cp-skada. X var så lik min bästis som har det. Men X sa själv att h*n hade trillat av en häst för 10 år sedan och hade en rygskada. X kan inte gå själv kan stödja men inte hålla upp sig själv av egen kraft på fötterna. X mamma har vägrat all hjälp från habilitering, hjälpmedel, dem bor med en liten trappa upp där X släpas upp och ner och bärs runt i huset. X var med på en lägerskola och jag frågade då om X ville låna en rullstol, vi kände att vi inte orkade bära omkring på X hela helgen. X blev överlycklig och berättade att h*n inte önskade något annat än en egen stol att sitta i. Var andra ungdommar med som satt i stol och hade permo med. Så lycklig hade X inte varit på länge. Så sen varje ungdomsträff så fick X låna rullstolen och slapp bli buren. Mamman gillade det inte men vi ansåg att eftersom h*n var 17 så fick h*n själv välja och kom fajten så var jag och andra villiga att ta den. Och den kom... Vi lyckades se till att h*n fick en transportstol först och sen när h*n flyttade till egen lägenhet så fick h*n en enhandsdriven stol och permo. Nu har jag inte träffat X på 2 år men har hört rykten att mamman tagit hem X igen och vägrar låta X använda sina hjälpmedel. Jag kämpade i 2år för denna person, mådde så dåligt över att modern inte ville låta X få hjälp, när X själv kunde uttrycka vad X ville. Jag var hemma hos dem ett par gånger, bara snabbvisiter. Fick då reda på att X satt vid köksbordet hela dagarna efter skolan tills modern kom hem. På lov så sattes X vid bordet vid 7 när modern åkte iväg till jobbet och kom därifrån när modern kom hem igen vid 17. Ja vi anmälde till alla vi bara kunde anmäla till. Men ingen vågade säga emot modern tyvärr. Nu är detta säkert ett exremfall, men det ligger mig så varmt om hjärtat. Minns än i dag X lyckliga leende när X sitter i den där allt förstora rullstolen, men slipper bli släpad och buren överallt. När dem springer på stranden så kunde X vara med och "springa"
För mig som också blev tvingad till en massa saker som barn är det absolut självklart att lyssna till barnen oavsett vad det gäller. Sen finns det vissa saker som barn inte kan bestämma om, typ mediciner, livsnödvändiga operationer och allmänna saker som att man måste gå i skolan osv. Vad som däremot är barnets sak är själva upplevelsen av funktionshindret, vill man inte ha tandställning för att det gör så ont så ska väl inte mamma tvinga för att hon vill att barnet ska ha vackra tänder. Lika lite som man ska behöva ha skenor som gör att man inte kan sova eller utföra två operationer på en gång mot någons vilja. Jag minns hur förnedrad jag kände mig som barn, vilket övergrepp det kändes som, som en våldtäkt fast inte sexuell, så Terne stå på dig om barnens rätt.
Denna historien fick mig att tänka på mamman som vägrade sin son en rullstol. Han var väldigt liten och skulle aldrig kunna gå, när det börjde bli dags att lära sig att gå för de andra barnen tyckte dom på hab att det var dags att han fick en rullstol. Mamman som var djupt religiös och fortfarande chockad över sin sons handikapp vägrade honom rullstolen som skulle ge honom ett mycket drägligare liv, hon var övertygad om att han skulle kunna gå en dag och därför inte behöver någon rullstol. Hon ändrade sig väldigt enkelt och snabbt när min mamma sa till henne "Men han kan väl ha en rullstol så länge?". Så han fick sin rullstol, i väntan på miraklet. Men jag tänker.. inte kan man väl neka sitt barn hjälpmedel? Speciellt inte om det är ett barn som absolut inte kan gå?
Kom på nu, när jag var 14 så tyckte dem att jag skulle operera käken, har stort överbett men jag ville inte. Jag var inte fåfäng som dem flesta tjejer är i den åldern och ansåg att jag var jag, men om jag opererade så skulle jag inte se ut som jag gör nu. Tandläkaren tjatade på en massa möten och sa tom. att jag kommer ångra mig när jag blir större och ska skaffa man för jag inte är lika vacker som alla andra. Men jag ville inte, accepterade dem inte mitt överbett så var den mannen ändå inte värd att ha. Morsan sa rakt ut att det var mitt beslut och att hon inte skulle tvinga. Så jag skrev på papprena om att jag inte tänkte återkomma till tandläkaren och ta operation när jag hade växt klar. Ångrar mig inte en sekund. Ang. att vägrar sina barn hjälpmedel så tror jag det är mycket om hur man ser ut ihop med barnet. Världen ska ju vara så perfekt, man får inte väga x-antal kilo vara för lång eller för kort. Att då ha ett barn i rullstol så ser andra det direkt att något är "fel". Har man barnet i en vanlig vagn fast dem är för stora sitter dåligt så tror jag det är enklare för föräldrarna... Inte för alla självklart. På en scouthajk så lät jag barnen köra en slinga i skogen med en rullstol, och ett av barnen blev sen hämtat sent så han lånade stolen och körde lite medans vi packade in i bilarna. När hans föräldrar kom så fick dem först något svart i blicken och ropade på långt håll att han skulle gå ur. När vi sen pratade så tyckte dem det bara var bra, för det visade sig att en klasskompis var funktionshindrad. Men synen av ens barn med ett hjälpmedel gav starka reaktioner föst för dem.
Glömde de sociala aspekterna, att som barn kunna hänga med kompisar, orka vara med i rullstol och kunna ha samma fart är superviktigt. Att inte vara gipsad och må dåligt alla sommarlov är viktigt, att kunna sova över och göra det alla gör utan att skämmas för knepiga skenor som alla glor på är viktigt för barn. Men föräldrar känner skuld och skam över sitt barn, de vill det allra bästa och känner sig tvingade av vården, för de vet inget själv, de kommer ofta rakt in i funkisvärlden utan någon som helst snappkurs. Vi som en gång blir de vuxna är de som har kunskapen, vi måste berätta vad som händer med barnens själar om man bara tänker på deras kroppars väl och ve. Visst mår kanske kroppen bättre av raka leder men om priset är en ångestfylld vuxen är priset för högt. De flesta av oss i rulle har väl ett rätt bra liv, tror inte det varit bättre om vi hasat oss fram på kryckor och haft ont i armarna också. Jag mår mycket bättre sen jag fick elrulle, har ett bättre liv eftersom jag slipper ödsla energi på att ta mig fram.
Jag håller helt med dig Terninon i dina inlägg! Det är själklart att barnet måste få ha avgörandet när det gäller ortoser och andra grejer och hjälpmedel. Så typiskt det som A E berättade om. Mkt skrämmande att dina kusare även ansåg att anhöiga även skulle bestämma åt vuxna personer. Hur resonerar det då? Att alla med behov av olika hjälpmedel är oförmögna till rationellt tänkande och behov av godman?
men är inte det lite så ibland, stämningen. Att om man behöver hjälpmedel så är man inte kapabel till att själv berätta vad man ska ha? Tror dem flesta har erfarenheter där andra "vårdgivare" övertalat eller bestämt trots att man själv vet vad som varit rätt, och förhoppningsvis i slutändan fått rätt. En polare till mig skulle få en ny stol, en sån enkel sak kan man tycka. Men nej dem bestämde att hon skulle ha en storlek större än förut. Utan att mäta eller prova. Själv hade hon provsuttit en sån stol innan och alla med något vett kunde se att 3cm extra var för mycket. Men dem vägrade lyssna och beställde, när den väl kom så var dem ju förstor och det börjades beställas massa små kuddar att sätta på sidan för att göra stolen mindre. Har man inte alltförmycket balans så... hon satt 100 gånger värre än innan. Tillslut så beställde dem en stol i rätt storlek. Tänk om man bara hade lyssnat och samtalat istället för att bara köra över. Nu var det en vuxen person som suttit i stol hela sitt liv. Så det är synd att AT tänker så, men den inställningen hade mina kurskamrater också på AT-utbildningen. Många hoppas jag på inte slutför utb. eller att dem ändrar inställning.
Helt rätt, hur mycket kostar det inte att beställa en ny stol och hur mycket kostar det inte på kroppen att sitta fel. Nu hade min kompis turen att hon fick behålla sin gamla stol, undertiden eftersom hon hela tiden hävdat att den 42 var för stor. Man får inte vissa hjälpmedel pga. att det ska sparas, men felbeställningar är ok. Den logiken förstår jag mig inte på.
En del ATér kan tyvärr inte heller skillnaden mellan olika modeller eller känner till alla nyare hjälpmedel eftersom de måste besöka hjälpmedelsmässor mm på deras fritid. Idag vet många brukare mer om hjälpmedelsmarknaden än AT´n... medan AT´n har utbildning i hjälpmedelshantering vilket anhöriga och funktionshindrade mycket sällan har. Men vad vi nog alla är eniga om är att det krävs kommunikation för att saker och ting ska bli bra och att ingen ska tro sig veta bättre hur ett hjälpmedel känns än den som ska använda det.
Rullstolen ses av så många som Den Största Tragedin. Jag är så glad att jag var vuxen när jag fick mitt funktionshinder, annars hade jag aldrig fått möjlighet att själv välja. Min mamma ser rullstolen som något tillfälligt ont och hade förmodligen tvingat på mig helt andra lösningar om jag varit barn. Jag har också träffat många barn med rörelsehinder på olika läger. De barn som inte var totalt beroende av sina rullstolar, hade oftast (alltid?) föräldrar som till varje pris försökte få dem att ta sig fram på annat sätt. Men barnen, som äntligen hamnade i ett sammanhang där rullstolen var regel snarare än undantag, var gladare än någonsin när de dels slapp bli övertalade att inte använda rullstolen och dels lärde sig använda den mycket bättre. Jag tror att det är supersuperviktigt för rörelsehindrade barn (och deras föräldrar!) att träffa rörelsehindrade vuxna som kan förmedla bilden av rullstolen som ett bra hjälpmedel snarare än något tragiskt. Fler arbetsterapeuter, anställda inom habilitering, skola etc som själva använder rullstol är en jättebra hjälp för barn med rörelsehinder!
AT´n på barnhab som undervisar hos oss på utb. berättade hur hon gjorde och det var att sätta sig i en rullstol när barnet skulle lära sig att hantera stolen och sedan bara resa på sig som om det var så man skulle göra. Jag behöver nog inte säga att jag ryckte till. Jag tror det är i Örebro de har en rullstolsburen AT på barnhab, vilket gör föräldrarna mindre motvilliga till rullstolen och hon fungerar som ett bra stöd i lärandet av hur man klarar av vardagssituationer. Jag märker själv vilken nytta det att jag är sittande gjorde då jag praktiserade på daglig verksamhet. Brukarna blev mer aktiva just för att det var lättare att ta till sig från nån som inte "såg ner" på dem, men som visade istället, för inte att förglömma var en förebild.
Lilleman, Det jag menade med skillsmässobarn var inte att de har det slutgiltiga beslutet, men att deras åsikt räknas och är viktig. Jag gissar mig till att dina föräldrar ändå förklarade varför du inte fick som du ville som barn, dessutom lyssnade de då du annat sätt vilket ändå visade på att din åsikt räknades. Tyvärr tror jag att det är vanligt är att föräldrar inte låter barnet vara delaktiga i besluten eller beslutar över huvudet på dem i tron att de vet vad deras barn mår bäst av. Jag menar inte att barn ska få bestämma allt, men att man måste lyssna på dem och våga ta diskussionerna som kommer. Redigerat 2007-04-09 20:22
Soffpotatis! Att röra på sig är det som gäller, inte tvång eller klassisk gymnastik a la sjukhus eller arme. Vi är skapta för att röra på oss. i muskulatur förädlas en del av vitaminerna och de kommer inte ut om inte det blir blodgenomströmning i muskulaturen. Svaga muskler stöder leder dåligt med snedställningar som följd. Den bästa gymnastiken är den som är lustfylld, den leder till upprepning allt som oftast. Exempelvis är statusen bättre för en hundägare /typ de som själv rastar sin jycke. 20 minuters rörelse om dagen gör ett smärre underverk. det behöver inte på något sätt vara "gymnastik". Sjukgymnastiken "är till för att medvetandegöra kroppsfunktioner och behov, ungefär som en lektion. Det skall ju inte vara så att vi som patienter är soffpotatisar emellan besöken på sjukgymnastiken. Jag är tveksam till ditt resonemang om kroppsintregitet i sin helhet, tvång är snarare ett normativ för arten!
I stort set tror jag att du har rätt, inte för att jag tror att det har med handikapp att göra. Alla upplever väl sina obehag lika stort funkisar eler ej. Det besvärliga är att bland alla, finns det personer som tror sig veta det "slutliga" svaret på alla problem som dyker upp. Det gäller både på och ovanför britsen tyvär. Barn har enligt lagstiftning fått större rätt och det är något som glöms bort, denna följde med av bara farten när straffsatterna för barn infördes och straffåldern sänktes. "Medvetandeålder" om betende orsak och verkan sattes till 15 års ålder............ Jag tycker att det var katastrofalt att kräva ett så stort ansvar så pass tidigt och det är det man gör idag. J
Självfallet Lilleman måste man som förälder ibland ta beslut som går emot barnens vilja, men ibland tar föräldrar fel beslut eftersom läkare/sjukgymnaster/andra-som-man-tror- vet-bäst-personer tar fel beslut. Det som är bra för dig och Pelle är kanske katastrof för mig eftersom mitt psyke är skörare än ditt. Som förälder måste man alltid vara i vågskålens mitt, är det här nödvändigt eller kan mitt barn själv välja. Kommer mitt barn att må så pass mycket bättre att det är värt hennes/hans psykiska hälsa. Är det viktigare att Träna tre gånger i veckan än att orka med att vara social med sina kompisar, kanske är det bättre att träna en gång och orka vara social eftersom det ger livskvaltet. Problemet är att ytterst få föräldrar kan vara så lyhörda, de är fortfarande rädda för läkarens makt (var 100 gånger värre när jag var barn då var läkare Gud och barn ingenting). Men det här är ett föräldraproblem överhuvudtaget, inte bara för föräldrar till funkisbarn. Man beslutar något och kommer så småningom på att det inte var bra för ens barn fick en törn i självkänsla eller blev psykiskt eller fysiskt kränkta, vilket man kan bli av annat än stryk. Problemet är att manser barnet som en länk till sig själv, om det hade varit jag så skulle det här varit det bästa, det är inte en sanning eftersom barnet är en egen person med helt andra värderingar än vad man själv har. Att hitta vägar till positiv träning, att värna om barnets psykiska och fysiska hälsa, att vägleda och förklara orsak och verkan är föräldrars största funktion. Vi vill väl uppfostra våra barn till trygga, självständiga och välmående vuxna.
Hej Visst blir det svårt när egen åsikt gå emot mängden och dem extsterande forskning (gjord på för övrigt redan gående). Barnen åsikt bör beaktas håller jag med om men också anhörigas, kanske bara det att du tar upp frågan och diskuterar den hjälper till att komma fram till något positivt. balogh
Till sidans topp
Jesper Odelberg har också fått nog av Göteborgs kollektivtrafik... (...vem har inte det?) http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=337112
Precis, han är ju inte den första och säkert inte den sista som råkar ut för sånt här.
Jättebra att just han säger ifrån annars brukar framgångsrika personer med funktionshinder ta avstånd från kampen för tillgänglighet och mot diskriminering.
"Det första som hände var att föraren ropade ut i högtalarna att Jesper Odelbergs "permobil" inte var tillåten ombord på spårvagnen. - Det hördes över hela Järntorget. Dessutom är det här en elrullstol, säger han och konstaterar att den inte överskrider den tillåtna maxvikten. Därefter körde spårvagnen iväg från hållplatsen." Det är alltid lika roligt när förarna hojtar ut i högtalarna att man, tillsammans med sina vänner är en "trafikfara". (Börjar vänja mig vid att vara både trafikfara och brandfara). Extra roligt är det eftersom spårvagnarnas högtalarsystem är totalt kasst, så det enda man kan urskilja är ungefär "rullstolar". Och ja, eftersom det bara finns ett ställe att sitta på med rullstol så kan man ju känna sig träffad. Första gången det hände så trodde jag han skojade med oss. Men, vi fick inte åka 4 manuella rullstolar, trots att ingen behövde hjälp och trots att vi fick plats och satt bra alla fyra. Vi i rullstol har inte rätt att ge oss in till stan, speciellt inte med våra vänner! Jag menar, vem i rullstol har ens några vänner? Och nu när vi råkade vara 4, så kunde vi ju göra som alla andra gäng på fyra pers som vill åka spårvagn, dela upp oss 2 och 2 och ta varsin vagn. Eller? (ja, hela det här sista stycket var sarkasm.)
Har råkat ut för exakt samma sak några få gånger på bussar här i sthlm. Föraren ropar ut i högtalaren att jag inte får åka. Då har jag suttit kvar och vägrat kliva av.
I Skåne har jag aldrig blivit ombedd att kliva av, men troligtvis beror det på att jag har manuell stol och att jag har blivit känd på både bussar och tåg. Så jag är inte lika kritisk till kollektivtrafiken här nere längre. Det kommer däremot att bli kul i Stockholm om ett par veckor då jag ska åka pendeltåg tillsammans med 24 andra AT-studenter.
Jag har manuell stol också, men göteborg är ju helt tragiska när det gäller kollektivtrafiken och funktionshindrade. Nästan allt är anpassat (så man kan åka med manuell stol iaf) med så FÅR man inte åka med? WTF!? Om jag nu får säga så. Jag behöver ingen hjälp så det är ju inte precis så att jag stör föraren i hans jobb. Och färdtjänsten är ju nästan ännu roligare. Dom får man ju förvisso åka med, men till vilket pris? Jag känner mig bra mycket säkrare på en buss eller spårvagn än i färdtjänsten. Där sitter jag bara fastspänd i det fria, inget nackstöd eller något. Hej du brutna nacke som kommer dyka upp förr eller senare. Men när jag blivit nekad att åka har jag protesterat, har aldrig accepterat inte få åka med. Och det är en diskussion jag aldrig förlorat.
De andra ska få testa några stycken i taget
Är det någon som hört Bo Knasters Proteser? En handikappsanpassad musikgrupp, som gjort den otroligt underhållande låten "I permobil". Själv skrattade jag mig halvt till döds när min galna vän (som sitter i permobil) spelade upp sin nya ringsignal på mobilen. Texten är näst intill genialisk, sarkastisk, och sånginsatsen är inte helt dålig, speciellt falsetten när han sjunger "det finns ingenting jag inte kan" Låten finns att lyssna på här: http://www.sr.se/cgi-bin/p3/programsidor/artikel.asp?ProgramID=2053&Artikel=1010376 Vad tycker ni? Är detta gräsligt roligt eller gräsligt tråkigt?
Jag kunde inte av nån anledning spela upp det???
Jag älskar den här låten! Hela familjen har döpt om min elmoppe till handikappsmissilen. Stötande kanske en del tycker, men det här är humor i min smak. Mer sånt här!
Min son har snott mina högtalare, så jag har inget ljud. Men den är säkert kul!
Texten går så här: Jag sitter i permobil (x2) Fyra da"r för fyra mil Jag sitter i permobil Om jag laddar batteri"t räcker det ända hit ända upp till korsningen där jag hämtar tidningen Jag sitter i permobil en i mobil stofil Jag susar glatt förbi i min handikapp-missil Roadmovie i fyra knyck drar i spaken med ett ryck Trottoarens dragrace-kung Ja, den titeln väger tungt Och min slappa röv den har ingen känsel Inget att förlora bränner däck i trängseln för jag sitter fast Jag sitter stilla Och min slappa röv den har ingen känsel Inget att förlora bränner däck i trängseln Det finns ingenting Det finns ingenting jag inte kan i min permobil Med min slappa röv jag sitter still i min permobil Jag gör det med stil Det finns ingenting som inte går i permobil (Bingolotter... Stöd föreningslivet!) (Bingolotter! Här va"re bingolotter!) (Kom och köp! Bingolotter!) (Kvällens dragning börjar kl. 19)
Det kallas självdistans gott folk! Älskar det ordet för den delen. Självdistans.
jag tyckte nog inte att den va speciellt rolig fast den var bra! Och kul att dom har gjort en sån låt. Däremot hittade jag en massa andra flummiga låtar på den där sidan. Har aldrig hört programmet men det ska jag fan börja göra nu
Jättekul! Mitt i prick på många sätt!
kan inte annat än at hålla med. Är det nån som vet om det finns fler låtar av den här sorten?
Hehe, näe den är ju en klassiker!
synd jag ej kan lyssna på denna låt. Men det lät som den skulle vara rätt kul.
Rubriken blev inte bra. Jag kom in på detta i en annan tråd och bestämde att starta en ny. Beklagar ordvalet och att jag skriver oplanerat. Vad är det för speciellt med funkisar? Varför är ni förmer än andra? Varför skall jag och andra ta hänsyn till er medan ni faktiskt är sämre på att ta hänsyn till andra? Varför isolerar ni er? Varför så inåtvända och självömkande? (inte alla naturligtvis) Jag vill ha diskussion, inte reta upp någon. Ni sätter ut latinska namn på era diagnoser så man tror det är en fin titel ni vill visa upp. Alla är vi handikappade mer eller mindre. Man kan behöva dela sig i grupper när man har olika intressen att försvara och gemensamma problem att lösa annars är ju bara en sådan här gruppindelning till skada. Jag tycker "handikappade" är bättre och naturligare integrerade i andra länder än Sverige. Överhuvudtaget, nästan allt är sjukt i Sverige och därför vill jag inte bo där. Synen på prostituerade är lika skum som synen på "handikappade". Sverige har ett kyligt klimat på mera än ett sätt. Jag vet inte vad ni har för problem så jag kan inte ta nån hänsyn till det. Men problem, de har bara en enda mening, de behöver en lösning, i övrigt är ju problem ganska meningslösa. Vad vill ni? Vad kan ni? Vad gör ni åt det? Jag hoppas ni inte är helt hjälplösa. Det måste vara hemskt att vara beroende av andra men det är väl inte det samma som att inte vilja, inte kunna, inte bry sig? Det bidrar ju till minskad arbetslöshet. Den ene har det inte sämre än den andre, det är bara lite ojämt fördelat. Den ene är inte sämre än den andre, inte fulare, inte snyggare,det är bara lite ojämt fördelat på varje individ, inte ojämt fördelat mellan individer. Inte klart men tvingas avbryta hastigt. Hur ser andra som kommer hit på det ni skriver här? Det vill jag diskutera. Bl.a.
Ojojoj...det finns så mycket jag skulle kunna opponera mig emot i ditt senaste inlägg, men jag vet inte om jag orkar..... Varifrån har du fått alla dina oerhört förutfattade meningar?! I denna tråden liksom i andra trådar där du har skrivit inlägg i, så generaliserar du så man blir MÖRKRÄDD!! "Ni sätter ut latinska namn på era diagnoser så man tror det är en fin titel ni vill visa upp". Alltså, allvarligt talat!!!! Du säger vidare att du "vill ha diskussion och inte reta upp nån". Lycka till med det Björn säger jag bara! Du har grovt förolämpat mig och säkert oerhört många andra här, så jag tror(och hoppas) att din "diskussion" försvinner ut i ett svart hål i internet-världen. Det går inte att ha en öppen, ärlig och framför allt konstruktiv diskussion med en person som så tydligt visar avsky för "oss". Vad gör du här på Fh om du föraktar funktionshindrade så mycket som ditt inlägg ger uttryck för?? Redigerat 2007-03-26 18:02
Jag HAR argumenterat för min ståndpunkt mycket ofta och mycket bättre i andra inlägg än detta. Jag kände bara att jag helt enkelt inte ORKADE bemöta allt skit som jag tyckte Björns inlägg innehöll. Absolut håller jag med om att man bör argumentera om man vill få bort fördomar och som sagt det har jag också gjort flera gånger, bara inte just här.
Nu blev jag helt paralyserad....Alla vi människor har ju olika förutsättningar....äh orkar ej att försvara. Denna är en fråga som de flesta har förstående för o det är jag tacksam o jättweglad för tack o lov! mvh marie
Det i värt komentera ett sånt dumt utalande mmen av dölja av alla inlägg björn har skrivit så är det ju tydligt att det väldigt bitter människa. som måste trycka ner på oss som ute lever livet vare sig vi har funktionshinder eller ej Så till er andra Fort sätt leva livet låt inte ett funktionshinder stoppa er Redigerat 2007-03-26 18:08
Det är ju just de här svaren jag försökte peka ut. Det finns ingen anledning att ta något som personligt. En diskussion är en diskussion. Jag försöker lära mig så fort jag kan här men det tar tid. Mycket nytt för mig. Som jag ser det så har ni i Sverige begärt särbehandling, ni har fått det, blivit en speciell grupp med speciella behov och det är ni mindre nöjda med. Ursäkta om jag missuppfattat det. Var jag fått det ifrån? Dessa sidor och på klubbFH. Sedan mitten av febr så det är lite väl kort tid. OM, om jag nu har fel så prata om det i stället hur det ligger till, det är bättre än att gå till personlig attack. Men jag klagar inte, jag sticker upp näsan här och naturligtvis riskerar man att bli av med den men det är ju en risk jag tar. Jag är medveten om risken. Men det är ett intryck jag får ifrån vad ni skriver här. Jag missuppfattar det eller ni är dåliga på att förklara er. Alla har nån form av handikapp och det är då inte särskilt lyckat att dela in oss i olika grupper med ettikett på. Några skriver/pratar fort och snabbt men vad säger resten? Sen kommer vi nog överens, det är därför man diskuterar, vill man starta krig så är det ju ingen mening med att försöka diskutera. Jag kunde formulerat det bättre men jag glömde tiden och fick rusa iväg plötsligt. Det kan aldrig vara fel det man skriver men tolkning kan av förklarliga skäl vara något "färgad". Man väljer själv att läsa positivt eller negativt och där avslöjar läsaren sig med sin reaktion. Det jag försökte ta upp var att jag sett skillnaden mellan Sverige och andra länder. "Integreringen" förefaller synnerligen bristfällig i Sverige. Men, jag är inte insatt tillräckligt och kan därför bedömma det hela fel. Överhuvudtaget behöver jag ju inte bry mig eftersom det inte angår mig. Jag har fått andra problem att ta itu med närmaste timmarna. Redigerat 2007-03-26 21:00
Den ene har det inte sämre än den andre, det är bara lite ojämt fördelat. Den ene är inte sämre än den andre, inte fulare, inte snyggare,det är bara lite ojämt fördelat på varje individ, inte ojämt fördelat mellan individer. Jag vet inte om jag har sett ngt värre skitsnack. Vad har du för rätt att generalisera över oss. Det jag vågar påstå att vi som lever med funktionshinder har gemensamt, är att vi fått kämpa j-vligt mycket mer än folk i allmänhet för att komma dit vi är idag. Att säga "alla är vi handikappade på något sätt" tyder på okunskap, som jag blir förolämpad av
Det är ju för det första inte vi som sätter latinska namn på diagnoserna. Latinet är till för att läkarna hela tiden ska veta vilken diagnos det är fråga om och ge oss den hjälp vi behöver och har rätt till. Mitt funktionshinder är i alla fall inget hinder för mig att vara en "vanlig gift kvinna" Om någon vill känna sig handikappad så säger jag bara varsågod att vara det om det känns bättre för dig
Vi brukar ju först nämna de är latinska namnen när nån inte accepterar oss för vem vi är och vill ha en diagnos på varför vi inte är stöpta i exakt samma skal som frågeställaren. Ingen av oss presenterar oss ju med "hej jag heter NN och jag har FH", om vi blev accepterade som de individer vi är istället för våra diagnoser hade det nog också varit lättare för oss att känna oss som de individer vi önskar att bli sedda som. Ingen av oss har väl frivilligt valt att bli diskriminerade och desintegrerade?
På vilket sätt har vi begärt särbehandling? Vi vill bli delaktiga och förstådda på samma sätt som alla andra. Vi vill slippa bli diskriminerade och få samma rättigheter som andra människor. Är detta att begära särbehandling? Sen är metoderna för att uppnå detta tyvärr ofta kantade av olika särbehandlingar om man nu anser att lagar mot diskriminering, färdtjänst, assistans, etc. är sådana. Här skulle vi behöva se över metoderna, speciellt när det gäller färdtjänsten, till att bli mer konkurrenskraftig och kundstyrd. När man försöker göra en insats FÖR en grupp människor så blir det sällan en bra insats i längden. Så fort något sparas så är det här man tar lite då och då ifrån - i smyg. Så när det gäller särbehandlingen så handlar det nog om vilken metod man använder för att uppnå resultaten. Men för min egen del har särbehandling en negativ klang och kommer inte är en nödlösning för att uppnå kortsiktiga resultat. Vad jag har hört om KlubbFH så är det inte rätt forum för att få dig en uppfattning om funktionshindrade och våra "problem". Jag tycker det är modigt av dig att sticka ut hakan och hoppas att du tåler den kritik som du möts med och som du säger att du var förberedd på. När jag skriver in en insändare i tidningen och skriver att jag tycker att fotbollsfans borde fungera som stoppningsmaterial i dunkuddar så är jag också beredd på att få kritik. Men visst blir man arg när man ser allt fotbollsbråk. En del här ÄR säkert dåliga på att argumentera och förklara sig. Men det är just det som är det fina med forum på nätet - man behöver inte ha så värst utvecklade idéer utan det viktigaste är att man inte medvetet försöker skada någon och att det är det slutgiltiga resultatet av diskussionen som räknas. Så jag hoppas att du känner att du har ork och att det angår dig att skaffa dig mer kunskap. Jag anser att det angår mig att skaffa mig kunskap om vilken annan grupp i samhället som helst. Och då hoppas jag också att vi är tillräckligt bra på att ge dig det. Till slut så stämmer det att alla är handikappade ibland. Men för vår del kommer handikappen oftare och konsekvenserna blir svårare. För en som inte har ett funktionshinder finns ofta också fler alternativ och möjligheter att välja medan. Det finns en norm i Sverige som samhället är byggt för och í den normen ingår stora delar av Sveriges befolkning, 2:a generationens och nordiska invandrare och de homosexuella som inte berättar om sin läggning. Men öppet homosexuella, övriga invandrare och funktionshindrade har aldrig ingått i den här normen. Nu försöker man på olika vis att göra oss en del av den här normen genom olika insatser som du kallar för särbehandling. Så istället för att fokusera på handikappet så måste man skapa ett samhälle som är till från alla och där alla känner sig delaktiga i från början. Den nya definitionen på handikapp anser jag till stor del vara dålig då den ofta används, som du gjorde, för att säga att alla är handikappade och det kan i sin tur tolkas som att våra problem inte är särskilt viktiga. Jag vill åter igen gärna att du berättar var i världen integreringen varit mer lyckosam än i Sverige. inte för att ställa dig mot väggen utan för att jag är uppriktigt sagt nyfiken. Jag har nämligen själv gjort studieresor för att bl.a. titta på integrationen i andra länder. Hoppas att du löste dina problem.
Rubriken blev inte bra. Jag kom in på detta i en annan tråd och bestämde att starta en ny. Beklagar ordvalet och att jag skriver oplanerat. Vad är det för speciellt med funkisar? Vi är unika människor som alla andra och så lever vi med olika funktionshinder Varför är ni förmer än andra? Vad grundar du detta på? Varför skall jag och andra ta hänsyn till er medan ni faktiskt är sämre på att ta hänsyn till andra? Vad grundar du dina uttalanden på? Vi som lever med funktionshinder är inte en flock människor som gör allt exakt lika, du generaliserar ohyggligt mycket. Varför isolerar ni er? Varför så inåtvända och självömkande? (inte alla naturligtvis) Tror inte det finns fler människor med olika funktionshinder som isolerar sig med fri vilja än de som lever utan. Det finns dock bidragande faktorer som gör att en människa kan bli tvingad att avstå ifrån att vara med på olika saker tex, på grund av dålig tillgänglighet, smärta, minskad ork, och även mindre fritid. Jag vill ha diskussion, inte reta upp någon. Jag har svårt att ta dig på allvar då du generaliserar och tror att du kan häva ur dig massa påståenden utan berätta varför du har dessa åsikter. Ni sätter ut latinska namn på era diagnoser så man tror det är en fin titel ni vill visa upp. Alla är vi handikappade mer eller mindre. Man kan behöva dela sig i grupper när man har olika intressen att försvara och gemensamma problem att lösa annars är ju bara en sådan här gruppindelning till skada. En diagnos är är inget vi själva hittar på, det är benämningen på våra olika funktionshinder. Är du less på dessa så har du valt fel sajt. Jag tycker "handikappade" är bättre och naturligare integrerade i andra länder än Sverige. Överhuvudtaget, nästan allt är sjukt i Sverige och därför vill jag inte bo där. Då undrar jag vilka länder syftar du på? Jag har varit i en del länder och jag är tacksam att jag bor i Sverige. Synen på prostituerade är lika skum som synen på "handikappade". Sverige har ett kyligt klimat på mera än ett sätt. ? Jag vet inte vad ni har för problem så jag kan inte ta nån hänsyn till det. Men problem, de har bara en enda mening, de behöver en lösning, i övrigt är ju problem ganska meningslösa. Du undrar vad vi har för problem och så menar du att de ska lösas, annars är de meningslösa?! Jag har problem med smärta, det går inte lösas, är jag meningslös då eller? Självklart inte och om allt vore så enkelt så vore vi alla glada. Gillar du att lösa problem, så kan du jobba med tillgänglighets frågor där du bor. Vad vill ni? Vad kan ni? Vad gör ni åt det? Jag hoppas ni inte är helt hjälplösa. Är du på riktigt? Det måste vara hemskt att vara beroende av andra men det är väl inte det samma som att inte vilja, inte kunna, inte bry sig? Det bidrar ju till minskad arbetslöshet. Vad menar du? Den ene har det inte sämre än den andre, det är bara lite ojämt fördelat. Den ene är inte sämre än den andre, inte fulare, inte snyggare,det är bara lite ojämt fördelat på varje individ, inte ojämt fördelat mellan individer. Fattar inte vad du vill? Jag mår inte dåligt över att jag inte är bäst på allt eller är snyggast i Världen. Jag är jag och jag duger som jag är! Inte klart men tvingas avbryta hastigt. Hur ser andra som kommer hit på det ni skriver här? Det vill jag diskutera. Bl.a. Hoppas våra svar kan ge dig lite kunskap så att du förstår att vi som lever med olika funktionshinder är olika individer. Hoppas du får kunskap så att din i mina ögon fördomsfulla syn kan andras till något bättre.
Jag tycker "handikappade" är bättre och naturligare integrerade i andra länder än Sverige. Överhuvudtaget, nästan allt är sjukt i Sverige och därför vill jag inte bo där.. skriver björn I många länder har de kommit bra mycket längre när det gäller funktionshindrade i arbetslivet t ex. Däremot finns specialskolorna kvar i många länder, nästan ingen funkis går i vanlig klass. Finns för och nackdelar med det men det tänker jag inte diskutera här. På tillgänglighetsfronten är det ju också mycket bättre i t ex USA där har de ju en väldigt stark lag och det är den vi kämpar för att få här också, bl a genom den årliga tillgänglighetsmarschen. Skriver MissIndependent Har aldrig varit i USA men har hört av många att det är ganska bra tillgänglighet där. Jag har själv varit i många andra länder där tillgängligheten är en katastrof! Det räcker att åka tvärs över Östersjön till Ryssland. Det finns ju många bitar som ska fungera, sjukvården och rehabilitering. Hjälpmedel, arbete, studier, möjlighet till anpassningar, sjukbidrag för den som inte kan arbeta, attityder osv...Sverige är ett bra land men det kan fortfarande bli ännu mycket bättre.
Ett bättre framställt handikapp än vad Björn har presenterat som sitt, har jag inte sett på länge. I en så riklig, bred och direkt form att det endast kan leda till en guldstjärna i kanten, eller hur.... MVH Jorm
vill bara säga..........jävligt bra! genomtänkt och tydligt känner mig precis sådar vanlig med cp skada, även om jag ibland har öppnat munnen i "fel ögonblick" jag känner mej ofta sårbar, liten, ensam och jävligt upptryck mot väggen... även om det kan vara mitt fel i det specifika fallet. det har gått veckor emellan att jag uttrat mej, för att inte få smäll på fingrarna
Jag tror den här Björn55 bara driver med oss, provocerar oss så att vi ska flippa ur och skriva något överilat. Tror ni han verkligen finns på riktigt?
Fy fan vad arg jag är! Min HK-lärare är helt jävla dum i huvudet!!! Hon spionerar HELA tiden när vi har Hk, (på mig såklart), men idag nådde hon verkligen gränsen!!!!! Hon sa så här : Kom nu Cecilia och Sandra (min kompis) så ska jag prata med er litegrann. Hon sa såhär: J, jag tycker att du Cecilia inte gör så mycket praktiskt än vad du SKA göra, och du sitter bara och läser recept... Jaha tänkte jag, men vafan vi delar ju upp arbetet hela tiden! Och så tyckte hon att jag skulle träna mer på att "sköta det praktiska hemma" Men det är väl för i helvete inte hennes ensak vad JAG gör hemma???? Jag är inte ett jävla dugg intresserad av HK och det ska hon respektera, och inte tro att jag är hjälplös, bara för att jag sitter i rullstol, men för i helvete jag är fanimej inte hjälplös! Då skulle jag ju ha med mig assistenten som jag får hjälp av på lunchen HELA tiden men det har jag inte, för jag KAN oavsett vad hon tror eller inte!
Hemkunskap ja. Det fick jag IG i i åttan, vi hade det nämligen i en annan skola och där var hissen paj i ett halvår. Så kan det gå. Fast i nian fick jag godkänt. Hade inte med saken att göra men det väckte gamla goa minnen.
hehe, jag hade en jättetrevlig lärare i HK kommer jag ihåg. Jag kunde fortfarande gå kortare sträckor då. Jag gjorde så gott jag kunde och fick godkänt åtminstone. Kan bara minnas några få lärare jag blivit arg på. På första psykologilektionen i gymnasiet frågade läraren ungefär "varför sitter du i rullstol, har du nån CP-skada?" Det blev knäpptyst i salen och jag sa att jag inte ville snacka om min sjukdom. Det var ett klumpigt sätt att fråga på bara. Redigerat 2007-03-12 22:57
Men det var väl en otroligt korkad fråga? Vissa människor är så jobbiga, antingen är de för elaka, eller för snälla. Men min poäng är att hon INTE behandlar mig som en vanlig normal elev, nä hon ska bara prata med mina kompisar om hur det går för MIG! Det är jobbigt, för att hon säger till dem att " ja, det går inte så bra med (anonyms) självständighet. Nu tycker jag att ni ska låta henne arbeta lite själv, men ni ska inte säga att jag har sagt något. Nähå, men hur hade hon tänkt sig att jag ska bättra på mig om jag inte vet om det? Hon får gärna säga att jag borde bli bättre på vissa saker på HK, MEN hon får inte säga det till mina kompisar!!!
Du har helt rätt. Hon ska tala med Dig, inte med dina kompisar. Men du verkar tuff och rättfram, så varför inte be att få prata med läraren och säga allt det du skrivit nu? Förklara lugnt och stillsamt det du skrivit här. Det brukar förvåna vuxna och inge respekt när man som "liten och handikappad" kan tala för sig själv på ett "vuxet" sätt. Det förvånar folk än att jag kan göra så, trots att jag är 22 år. Det är skitjobbigt att jämt behöva tala om för vuxna människor hur de ska behandla en, tro mig, jag minns min skoltid väldigt väl. Men samtidigt kan ingen ändra din lärares syn på dig, förutom Du själv. Det bästa sättet att ändra hennes sätt är att tala om för henne att hon gör fel. För det gör hon verkligen när hon talar med dina vänner istället för dig. Visa att du är bättre än henne och ta en samtalsstund med henne. Jag minns när jag talade om för min rektor i högstadiet att jag blev irriterad när folk, inklusive han sa "ska vi rulla?" .. När dom menade "Ska vi gå?". "Jag är ingen köttbulle, och inte du heller, men om du vill rulla fram över det blöta gräset, varsågod. Jag går jag." sa jag och flinade. Det är mest ett roligt minne iofs. Men som sagt, ingen visste ju att "ska vi rulla?" låter skitlöjligt i mina öron förrän jag sa nåt. Vill man ändra på nåt, så är man dömd att göra det själv Mitt stående tips: prata med din lärare. Prata alltid med personer som gör fel. Stort som litet. Och det bästa är att göra det lugnt och stillsamt, då lyssnar folk. Ingen kan bättra sig om de inte vet att de gör fel.
Din lärare journalist får inte tala med dina studiekamrater om din resultat, problem eller förutsättningar. Rent yrkesmässigt föreslår jag att du tar upp problemet med rektor, redan på 60 talet avskedades lärare för detta beteende och rektor bör tala med läraren för att stoppa henne/honom från att fortsätta. Händer inget skall du vända dig till skoldirektören med problemet. MVH Jorm
Jag blir bara så förvånad över hur mitt rullstolsanvändande bemöts av en viss grupp människor, nämligen andra rullstolsburna. Framförallt, utan att jag själv har fått ge min sida av storyn och det antas så förbannat mycket saker bara för att jag kan gå ibland. Jag och min rullstol, hur det hela började. Jag har i flera år haft problem med ryggen, efter en bilolycka. Dock kan jag normalt sätt gå, sen kommer mina skit dagar då jag har som allra ondast och absolut inte kan gå. Kan inte ens gå på dass själv. Dessutom är jag väldigt svag i ryggen på grund av det har otroligt svårt att även under mina "bra" dagar gå längre sträckor. Visst bussen -> centrum -> butiken -> bussen -> hem kan fungera med lite tur. Men skulle inte som det är nu kunna ge mig ut på en långpromenad tillexempel. Dessutom har jag märkt att när jag sitter i stolen, och jag är ute med sambon på stan tillexempel så orkar jag vara med nästan hur länge som helst. Jag blir inte trött, jag får inte ont (eller mja, ondare i alla fall). Vi kan gå runt, göra det vi ska, fika, ha mysigt och se nåt annat än dom fyra väggarna hemma. Annars blir det att jag har så ont att jag bara vill hem, och står mitt i stan och stortjuter för att jag har ont och bara vill hem. Men sjukvården då? Jag har sökt flertalet gånger inom sjukvården för min ryggvärk. Man röntgar lite, klämmer lite, och säger att det inte är något. Och skickar hem mig. (man har tillexempel aldrig tagit ett ryggmärgsprov, och andra prover som kan vara lämpliga.) Dom hävdar varje gång att det kommer bli bra, får ingenting mot smärtan. Och får ingen hjälp för att hantera den. Har varit i konakt med både sjukgymnasiet och arbetsterapefter för att försöka hitta lösningar. Sjukgymnasterna vill inte göra ett piss, innan dom vet vad det är. Arbetsterpin menar mer eller mindre på att det är "Normal ryggvärk som alla har". Har förövrigt suttit hos läkare som hävdar att min ryggvärk hittar jag bara på för att få uppmärksamhet. (Jo jag önskar jättemycket att jag hade så ont att jag inte kan gå. ) En normal dag, att vara jag med min smärta. Under en normal dag, så har jag ont i ryggen konstant när jag går, när jag står, ligger ner eller vad jag än gör. Vissa rörelser hugger till så förbannat i hela ryggraden att jag sätter mig ner och stortjuter. Kan inte ens åka och handla själv, för att jag inte kan bära alls. Bara att ta sig till dass kan vara otroligt jobbigt. En ovanlig dag, att leva med min smärta när den är som värst. Jag har så ont att jag önskar jag vore död mer eller mindre. Kan inte göra ett piss. Minsta lilla rörelse känns som ett knivhugg i ryggen. Behöver väl inte säga, antar jag att jag inte kan göra ett dugg då? Rullis, min bundsförvant. När man inte får hjälp någonstans, eller blir trodd någonstans för den delen så blir det ju lätt att man försöker hitta lösningar åt sig själv. För att kunna leva ett så normalt liv man bara kan. När jag träffade min nuvarande sambo så höll hon på mycket med rullstolar (och gör fortfarande), och där hittade jag en fungerade lösning. När jag sitter i rullis, så för min del så blir allting otroligt mycket lättare. Jag kan plötsligt som jag skrev tidigare ta mig ner på stan. Jag kan ta mig ut och göra saker, jag kan komma iväg på möten och andra aktiviteter. För att jag orkar ta mig tid, överhuvudtaget. Något som kanske många gånger tidigare varit otänkbart. Vi har köpt en Panthera standard åt mig, jättebra stol för min rygg. Har fått den bra inställd, sitter i den framför datorn (såndär konstig itnisse). För mig så fungerar det bra, det är en bra lösning. Jag har inte lika ont för att jag får ordentligt stöd för ryggen. Jag orkar hålla igång mycket längre på en dag, (blir inte lika trött, som av att springa om kring, blir dessutom piggare för att det just minskar smärtan när jag får bra stöd). FIN Okej så det jag vill veta, och hemskt gärna ha svar på då. * Är jag dumm i huvudet, för att jag kan gå och använder en privatinköpt rullstol? * Har jag mindre rätt, att använda en rullstol som ett hjälpmedel för att jag kan gå ibland, (men inte så långt)? * Är det fel av mig, att åka buss i rullstolen för att kunna ta mig någonstans? * Har inte jag rätt, bara för att jag inte får någon hjälp, att införskaffa mig en rullstol? * Bara för att jag kan ha förbannat kul i min rullstol, ska jag då inte få använda den? Det vore bra intressant att veta. --- Over and out // Plux
Det är ju bara du själv som kan veta hur ont du har. Som sjukvårdspersonal tycker jag att det är rent ut sagt åt helvete att läkare uttrycker sig på det sätt du beskriver! Säg till de som bemöter dig illa att okej om du tar min smärta så hoppar jag jämfota av glädje. Svaren på dina övriga frågor är med andra ord nej
sjukvården är tyvärr sjukvården. har tyvärr kass erfarenhet av dem i allmänhet. Men håller på och bråkar med dem. Det löser sig nog en vacker dag det med
Jag har också hemskt ont i ryggen ibland, men av en annan orsak. Troligtvis pga mitt "trasiga" titanstag i ryggen. Tycker det är illa när sjukvåden inte tar olika former av smärta på allvar. Ingen ljuger väl om att de har ont. Om ditt liv blir enklare med rullstol så är väl det bra. Jag tycker du har all rätt att använda rullstol.
Får du mindre smärtor av att använda rullstol ska du självklart använda den. Ilskan som finns på det här forumet är mot människor som använder rullstol enbart för att det är kul, och utnyttjar de få faciliteter som samhället erbjuder rullstolsburna. (alltså inte de som sportar) Jag tycker inte att det är roligt att få stå och vänta på bussen i en timme och se flera fulla åka förbi, om de som sitter i rullstol på bussen egentligen kan gå och testar handikapplatserna för skojs skull. Jag vill inte att handikapplatserna på olika events upptas av människor som inte behöver en rullstol utan bara gör det för att få en bra plats/gratis ledsagarbiljett. SÅNT stör jag mig på...inte på människor som har ont, blir misstrodda av sjukvården och får köpa rullstolar själva.
Jo jag håller med dig. Men känner att vissa kanske missriktar sin ilska och projicerar den på allt och alla som kan gå ibland. För jag kan ha riktigt bra dagar då jag faktiskt kan skutta omkring rätt duktigt. Och kanske en dag så behöver jag inte använda stol alls, på det sättet jag gör idag. Även om jag håller med dig till 100% om personer som försöker "utnyttja" systemet för att få bättre platser på evenemang etc. Så kan jag se en mening med att trycka ner vissa personer i en stol och ta med dem ut, och visa hur kasst vissa saker fungerar. Har funderat på att ta valfri utvecklingschef på det lokala bussbolaget och göra just det ett par gånger. Samtidigt som man inte ska missbruka dom få faciliteter som finns för rullstolsburna, så tror jag det är viktigt och få samhället att få upp ögonen. För det är ju trots allt skillnad på att ta sig runt i butiker, och göra saker, som just att åka buss när man sitter i stol. Vet tex. ett par butiker här i stan där jag har problem när jag tar stolen och få tvinga mig upp ur den för att kunna prata med personalen i kassan / receptionen. Att handikappplatsen är upptagen på bussen bara för att nån "testar för skojs skull" har jag väl inte riktigt varit med om. Fast det kan ju vara svårt att veta också. Dock finns det ju "pretenders" som inte önskar sig nåt annat i livet än att hammna i rullstol... men den diskussionen kan vi ta någon annan gång
Just att jag är dumm i huvudet har väl ingen sagt rakt ut, men samtidigt så ja ... man fick ju vissa vibbar av en viss granntråd *host*
Din fråga: Är jag dum i huvudet, för att jag kan gå och använder en privatinköpt rullstol? Mitt svar: nej! Jag tycker snarare det var smart av dig att ta det initiativet och sparar på din rygg och kropp som redan mår dåligt. Bara för att vården inte anser att du behöver den betyder inte det att dom har rätt. Du känner din kropp bäst själv och mår du bättre av en rullstol så ska du givetvis använda en. Jag tycker det är dåligt att du fått bekosta den själv dock. Din fråga: Har jag mindre rätt, att använda en rullstol som ett hjälpmedel för att jag kan gå ibland, (men inte så långt)? Mitt svar: Absolut inte. Ingen påstår något så dumt om mina vänner t ex. Har flera stycken vänner som är födda med olika handikapp, de kan gå olika långa sträckor men har fått rullstolar för att det helt klart är lättast. En kropp ska hålla länge och ju mer man sparar på den ju bättre mår man ju. Ingen har någonsin kommit på tanken att det skulle vara fel av dom att använda rullstol. Din fråga: Är det fel av mig, att åka buss i rullstolen för att kunna ta mig någonstans? Mitt svar: Nej, varför skulle det vara det? Isåfall skulle det väl vara fel när JAG också tog bussen med min rullstol. Ju fler som ger sig ut och gör "normala" grejer med rullstolen, ju fler ser att det går, att vi vill och vi kan, det ökar förståelsen och kunskapen. Det integrerar människor med handikapp i samhället och folk kanske tillslut kan sluta bli chockade när någon i rullstol hoppar på bussen. Din fråga: Har inte jag rätt, bara för att jag inte får någon hjälp, att införskaffa mig en rullstol? Mitt svar: Svarade väl på den där uppe i första frågan iofs, men ändå. Bara för att någon nisse som inte alls har testat din kropp eller din smärta och vet hur du mår egentligen har bestämt att du inte behöver en rullstol betyder inte det att den nissen har rätt. Massa människor har bestämt att jag inte behöver saker som jag visst behöver. Men ingen vet det bättre än du själv vad du är i behov av. Din fråga: Bara för att jag kan ha förbannat kul i min rullstol, ska jag då inte få använda den? Mitt svar: Jag kan inte gå alls, jag måste ha min rullstol. Jag kan ha SVINKUL(!) med min rullstol. Och jag lånade gärna ut mina andra manuella stolar till kompisar, när jag gick i skolan hade jag ofta med en stol så kunde folk få testa att ha den en dag. Jag fick också frågan av en kille "Tycker du det är taskigt att jag vill låna din rullstol för skojs skull?" Jag svarade "Nej, jag tycker också det är roligt att köra rullstol fort som fan i nerförsbackar". Och det tycker jag än. Alla som testat att köra rullstol utan att behöva den TYCKER att det ÄR roligt. Varför det skulle vara fel eller avigt kan jag inte alls förstå, det är ett fordon som man kan brumma runt i. Varför skulle det inte få vara roligt? Det ÄR ju roligt! (Kanske inte en dag i snö, opumpade däck, länkhjul som kärvar osv, då är det inte roligt) Att inte FÅ tycka att rullstol är kul skulle ju bara vara fånigt. Folk ska inte skämmas för att det är kul, snarare är ju det positivt för oss att andra människor kan se det som något roligt, än att dom tänker "ÅÅÅH STACKARS SOM MÅSTE KÖRA RULLSTOL HELA TIDEN!". För jag tycker inte det är så tråkigt att köra rullstol hela tiden. Att lära barn att det enbart är tråkigt med rullstol skulle inte funka, dom skulle bli som levande frågetecken. Men klart att man ska förklara för folk att det inte alltid är en dans på rosor att sitta i rullstol. Men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag ser ju hellre att dom tycker det är tufft och roligt att köra rullstol än att de ser det som något skit trist som bara är i vägen. Jag har inte träffat en enda människa som tyckt det varit tråkigt att köra rullstol, jag har ofta fått frågan vad en rullstol kostar och vart man köper dom. Jag skulle tycka den var skitskoj om fler åkte runt i rullstol för nöjes skull. Att fler skulle vilja vara med i rullstolssporter fast de inte är i behov av rullstol skulle också vara grymt kul tycker jag. Att stänga ute folk ifrån "den världen" delar ju bara "oss" ifrån "dom" ännu mer.
Du uttrycker dig så himla bra Elwah, sa nog allt som jag tänkte men inte uttryckte. Att tycka om att köra rulle fort i en backe måste väl vara samma som att springa fort och njuta av det för gående. Jag har testat att köra snöscoter (gick inte så bra, fast det är en annan historia) men ingen förbjöd mig väl det för att jag faktiskt bor i skåne och inte behöver någon. Att ta med politiker på rullstolstur i kollektivtrafik och på stan är en bra idé, och inte alls detsamma som att ta upp rullstolsplatser i onödan, snarare tvärtom. Tänk om alla bestämde sig för att det är bättre att åka rullstol än att gå, gissa hur snabbt vi då fått ett anpassat samhälle. Så länge ingen utnyttjar och gör så att vi som måste ha får mindre tycker jag att alla ska få köpa rullstolar och åka omkring med dem. Sen kan jag inte riktigt förstå varför du som plågas av ryggsmärtor inte kan bli trodd och faktiskt få en rullstol. När ska stat och kommun fatta att hjälpmedel till de som behöver faktiskt blir billigare i längden än utslitna människor som kostar ännu mer i sjukvård och terapi i längden.
Du gör helt rätt! Rullstol är ett hjälpmedel och det är ju så du använder den. Jag förstår din inställning till sjukvården. Personligen skulle jag aldrig anlita dem vid krångel med ryggen utan att först ha uppsökt en legitimerad chiroprakter. Av sådana har jag erhållit mycket fin hjälp dessutom vet dom när de inte kan hjälpa och hänvisar först då till läkare. I vissa fall av ryggont kan operation behövas och det gör enbart specialistläkare. Vibrationsträning har varit bra för min rygg.
Jag blir upprörd när jag hör att du ska behöva ha sådan smärta och inte blir tagen på allvar! Stå på dig och få bli utredd, det finns smärt utredning på Akademiska i Uppsala som jag tycker var bra. Där blir man kollad från alla tänkbara håll. Blir livet enklare med hjälp av rullstol pga din smärta så ser inte jag några hinder att du använder rulle. Det är ju ett hjälpmedel. Hoppas du får hjälp med smärtan!
Inte alla med kronisk smärta är välkomna på smärtrehab, speciellt inte såna som själv kommer på lösningar för att lindra den. Jag känner så väl igen det med bemötandet från vården, de vill inte ta de prover som man önskar - jagar själv en lumbalpunktion pga förlamningen som kom för snart 1 år sen. Hoppas du antingen får hjälp från vården eller hittar fler egna tekniker för att leva ett drägligt liv.
Jag hade turen att prata med en läkare som insåg att ju fortare och mer man kan arbeta destomer anledning är det till att genomgå rehab och smärtcentrum. Jag är sjuk och blir sakta men säkert sämre och med den förutsättningen återkallades jag till rehab under många år. Det blev lite typ semester på rehab. Jag kom så småningom under "ledning" av en fysioterapeut på rehab Orup att försöka en annorlunda väg och klarade mig ur medecinoceanen. På Orup är de flesta possitivt inställda till dem som defacto arbetar med att få rättning på sina egna problem. Desamma har jag hört om en hel del andra rehabkliniker uppåt landet. Det tycks mig vara så att man så att säga måste komma till rehab först och få adevat hjälp där sedan!??! det kallas vårdsverige. Många gånner är lösningen den att läkaren skriver en remiss till den önskade vården, för på något sätt framstår lasarettsklinikerna idag som en sorts specialiserade akutkliniker med lång väntetid. Lycka till iaf Jorm
Det Orup du pratar om Jorm är det samma som gett mig nobben 2 gånger, en gång med motivationen att det kunde skötas bättre på vårdcentralen (där de redan gett upp) och andra gången för att jag just jobbade på på egen hand, men det handlade nog till stor del om att jag var heltidsstudent och inte sjukskriven.
Försök igen. De har problem om du måste ligga på avdelningen. Ta upp att du kan åka färdtjänst eller bo på patienthotellet. Genom politiska (ekonomiska sammanslagningar) beslut har de ingen budget i förhållande till vad de hade och ett betydligt större upptagningsområde än förr! Droppen urholkar stenen! jorm
Det har aldrig varit tal om inläggning eller patienthotellet, men jag kommer kanske att få praktik där till hösten och då kanske det löser sig eftersom det handlar om 5 veckors jobb.
Problemet man har som patient är att styra upp samtalet. vårdpersonalens budgettvång gör att de resonerar inte från patientens håll utan från "kommer det en värre skadad, måste jag ha plats) det gör att självklara lösningar på enkla problem kommer bort. Stressen i vården kommer du att möta när du kommer dit. Jag hoppas att det kommer att gå bra både för dig och dina patienter.
Läste just att Linda Hammar av Aftonbladets läsare utsetts till Årets Kvinna och att hon med sina 30% av rösterna slog ut både Anja Persson och Nanne Grönvall, bland andra. Riktigt kul tycker jag! http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,1017206,00.html
Bra tycker jag också. Linda verkar vara en härlig tjej som lever ett ganska vanligt ovanligt liv - ingen skönhetsmiss eller nerknarkad egotrippad kändis! ett bra val.
hej linda hammar jag tycker du är jätte duktig hur går det för Mats Linda skriv järna till mig från kiki
Fasen va kul! SKÅL
Linda och hennes bror Filip sitter just nu i programmet "Efter 10" på TV4 med Malou von Sivers. Sent ska syndaren vakna känns det som...visserligen tycker jag att det är jättebra att Linda har fått vara med och riva ner barriärer bara genom att vara liksom, men jag tycker samtidigt det är tragiskt att TV4 måste få validering av allmänheten innan de vågar satsar på något annorlunda och "kontroversiellt" som att visa personer med funktionshinder i helt normala livssituationer. Redigerat 2007-03-12 10:28
I tisdags hade jag rulleteknik och rullstolsbasket för alla i åk8 på skolan i min kommun. En hel kul och intensiv dag som så vanligt också resulterade i en del roliga och även knepiga kommentarer. Några sa som vanligt - Det är ju super kul att köra rullstol. Någon sa - Vad kostar en rullstol, jag skulle tänka mig att köpa en. En annan sa - vart kan man få tag på en rullstol, det vore ju bra att träna med. Hur hade ni besvarat dessa frågor?
Svår fråga egentligen. Man bör väl tala om att rullstol är inget man har för att det skulle vara "skoj", men för att man inte har nått val, nu handlar det om barn, men varför skydda dom för fakta?
Jag förstår inte varför rullstol måste vara enbart ett hjälpmedel och något nödvändigt ont. Vad är det för fel med att låta folk ha lika kul med den som en skateboard eller BMX eller nåt annat på hjul? Om man inte har något funktionshinder har man alla förutsättningar för att bli riktigt skicklig i rullstolsteknik. Då är det ju kul med rullstol. Det blir väl inte mindre kul för att den är tänkt som hjälpmedel? Jag tycker man ska låta barn utan funktionshinder tycka det är kul att åka rullstol, men man kan ju göra dem uppmärksamma på att många rullstolsanvändare inte tycker det är kul utan nödvändigt. Genom att låta "friska" människor pröva rullstol, och tycka det är kul, så tror jag man bidrar till ett bättre klimat kring funktionshindrade. Genom att "förbjuda" glädjen av rullstolsåkning, tror jag bara man bidrar till att se rullstolsburna som stackare. Bättre då att avdramatisera det hela. Ju fler "friska" som prövar rullstolsåkning, desto öppnare och mindre tycka-synd-om-inställning tror jag det blir kring funktionshindrade. Och det är verkligen på tiden -- tycker jag.
Nu kommer jag väl få massa påhopp, men varför kan man inte säga att vissa faktiskt använder stol för att det är kul? Inte alla som ex. tränar rullstolsidrotter använder rullstolen för att dem måste ha den i vardagen. Nu pratar jag inte om pretenders utan folk som inte klarar springa hoppa och idrotta som andra, eller som jag började min bana med att min bästa kompis som är funktionshindrad och anävnder stol på heltid ville att vi skulle träna ihop på lika villkor. Dvs. man kan avstå från att använda stolen men har den för att det r kul att träna. Jag brukar göra något liknande med mina scouter, dem får prova på att köra lite slalom, kullerstenar, gräsmatta osv. Oftast så är det alltid någon som inte vågar och tycker det är jobbigt men efter ett par gånger så vågar alla köra och dem klarar att knuffa en an kompisarna utan att den blir rädd. Villket är ett av mina mål med dem aktiviteterna. Att barnen får lite mer förståelse för speciellt andra scouter dem träffar på läger som har funktionshinder och kanske inte kan ta sig överallt på lägeområdena. Ang. vad det kostar så brukar jag säga att det kostar ca 15-20tusen, det är väl ungefär där panthera ligger. Frågar dem så ska dem få svar. Då får dem mer respekt för stolarna och inte kör sönder dem. Ofta säger dem "det är jättekul" men efter att ha försökt ta sig upp för backar, kullerstenar, åkt trappa så ändras den meningen till "det är jättekul att prova men svårt och jag tycker synd om dem som sitter i stol och jag vill inte bli tvungen att sitta så, för då kan jag inte spela fotboll". Nu är dem ca 8-10 år så jag tar det som att dem har fått en ökad förståelse och annat tänk. Många gånger när vi sen pratar så kommer det fram att dem har någon på skolan eller fritids som har ett funktionshinder och att dem nästa gång den personen kanske inte kan ta sig in i en byggnad vågar fråga om den personen behöver hjälp.
Skulle inte vilja låna ut min permo till nån i åk8. Kanske är överdrivet försiktig men hellre det. Däremot håller jag med om att det är superbra att låta barn och ungdomar prova på olika hjälpmedel för att öka förståelsen. Många har ju fortfarande en negativ syn på rullstolar.
Jag har läst era inlägg och håller nog med er alla. Dagen var ju till för att ge elever i åk 8 möjlighet att få prova på att bla köra rullstol. Att de tyckte det var roligt var ju bla ett betyg på att jag skött mig som instruktör och det är ju skoj. De var många som tyckte att detta var skoj. Några var lite skraja först men det släppte efter hand. De som började fråga vad en stol kostar fick svar precis som ni sagt att de kostar mellan 15-20tusen dvs inga billiga grejer. Denna dagen hade inte jag hand om föreläsningen annars brukar jag ta upp lite kring detta när jag föreläser. Min dotter blev ursinnig när jag var nyskadad och min lillebror tyckte det var skoj att testköra rullstolen. Min dotter tyckte inte att detta var en leksak det var ett nödvändigt ont som man inte lekte med. Vart efter tiden gick så släppte detta och just denna dottern har åkt mycket rullstol och även lånat min extra stol och kört med kompisar. De har lekt med den typ som man leker med en kickboard men självklart är de medvetna om att det är ett hjälpmedel som är ganska dyrbart. Att få testa och leka avdramatiserar det hela och ger också en förståelse att det är inte helt enkelt fast man har fullt friska fysiska funktioner. Det som kan kännas lite knepigt är att de som frågade dessa frågor inte var de samma som frågade andra frågor som typ. Hur skadade du dig, hur länge har du använt rullstol, är det svårt att klara av en rulltrappa osv. Dvs de verkade bara se rullstolen inte att det i grund och botten är ett hjälpmedel för funktionshindrade. Man får ju hoppas att dagen ändå gett även dem nya insikter.
Alla mina ungar är superduktiga på att köra rulle, även ett tidigare fosterbarn, gamla avlagda rullstolar har använts som leksaker i trädgården och en gammal rollator blev till ett monsterfordon för 100 år sedan. Ju mer man avdramatiserar desto bättre, min man hoppar in som extra danspartner nere i Malmö i min ena rulle när det saknas en person. Inget konstigt för honom heller. Att man sen vet dess värde och att det inte är kul att vara tvungen att alltid ta sig fram i rullstol märker de oftast när det blir stopp någonstans, vid tunga dörrar, trappor och trottoarkanter. Sen tål ju faktiskt rullstolar en rätt tuff hantering, de är ju gjorda för det så man behöver inte vara så försiktig. Jag hade en gammal cross som var pensionerad för många år sedan och den gick ungarna hårt åt och den höll, trots både trappor och åkrar.
Jodå rullstolar tål en del men jag har själv kört sönder ett antal och de stolar vi har med på infodagar har det gårt hårt åt, så de kan gå sönder. Så länge de leker med dem på ett "hyffsat" sätt så är det ju okej och på en info dag så är det ju det som är själva grejen men jag gillar inte när det går till överdrifter. Det har hänt att stora killar härjat så att stolarna faktiskt har gått sönder det innebär ju att andra elever inte får lika mycket tid att få prova. Vi har en lådbil med rullstolsdäck från avlaggda rullstolar, en cykel med ett rollator däck på framgaffeln, ganska orginellt Gamlahjälpmedel som ska kasseras (inte duger att sändas till bistånd) kan man låta fantasin få flöda med.
När jag o syrran var små så la vi min rullstol(modell sjukhusrullstol) på sidan och satte oss på det ena hjulet, låste det andra och åkte karuell! Det var liiite svårt att förklara på "hjälpis" hur den ena stolen efter den andra kunde bli så skev!
Att barn testar är bra och något man skall uppmuntra. Det ger ju en insikt i hur det känns, rump-perspektiv liksom. Är någon så - exentrisk - att han/hon köper en rullstol för att använda för att det är kul eller känns bra. Så hade jag rekommenderat att lägga dessa 15-20 000 kronor på en psykoterapibehandling i stället. Det är inte friskt.
Motivet till mitt svar är, att alltför ofta så händer det att rullstolar lånas av mer eller mindre barn, och brukaren som behöver den sen står där med en trasig rullstol. Därför måste man tala om att det inte är en leksak!!
Att köra sönder är något annat, det är väl lika styggt att låna någons rullstol som någons cykel och sen förstöra. Att däremot testa och leka är att avdramatisera och bra för oss funktionshindrade. Fast min dotter har som 15-åring bankat skiten ur tre stora killar för att de försökte ta en tjejs rullstol på ett disko så jag tror absolut att de ser skillnad på lek och allvar.
Hmm... och vad har du för orsaker till att säga så? Jag har köpt min rulle, den kostade visserligen "bara" 5000kr, men ändå. Gör det mig till ett psykfall? Jag har ingen diagnos eller liknande, ok att jag just nu har mycket smärtor pga något som håller på att utredas och använder stolen vid förflyttning, men innan så har jag bara använt den till att träna och då främst rullstolsinnebandy. Ingen i laget har tyckt att jag är konstig eller behöver psykoterapi, för mig har rullstolen varit ett träningshjälpmedel, precis som vissa lägger ut otroliga tusen kronor på hockeyutrustning eller köper dyra cyklar. En vanlig tävlingscykel kostar ungefär som en rullstol, så att det är en dyr idrott precis som rullstolsinnebandy ser jag inget konstigt i. Så varför är det inte friskt? Det som gör det lite myso är dem som vill vara funktionshindrade fast inte har något funktionshinder, dem vars högsta dröm är att få färdtjänst etc. Men att köpa stol för att kunna träna ser jag inget sjukt i. Förtydliga dig gärna, för detta tycker jag är intressant.
Är det mig du riktar dig till? Att sitta i rullstol gör man när man inte kan eller har mycket svårt att gå. Det är en bra lösning på en annars svårhanterbar situation. Behöver du en förklaring till varför jag anser det sjukt och hånfullt att frivilligt sätta sig i en rullstol för att det är kul - så tror jag inte att den förklaringen når fram till dig.
Tackar Moon... då är det din åsikt men att säga att folk behöver gå i psykoterapi tycker jag är ett påhopp. Vad du grundar din åsikt i är inte min sak, men samtidig så tillhör jag dem som faktist skaffade stol för att kunna träna och köra med min funktionshindrade kompis enbart för att ha kul. Att rullstolsidrotter ska vara enbart för personer som är svårt rörelsehindrade tycker jag är ren bullshit. Vad jag har förstått så vill dem flesta som har någon form av funktionshinder att andra ska få förståelse för dem problem och hinder som finns. Varför ska jag och mina kompisar som råkat ut för olyckor inte kunna träna och tävla tillsammans? I dag finns ju tex. i basket ett system som gör att man kan tävla oavsett om man är svårt funktionshindrad eller "frisk". Att jag har kört stol större delen av mitt liv på träningar och så har gjort att flera personer som har funktionshinder som jag tränade med har blivit stärkta i sig själva. Dem har haft mig som den enda "friska" person som dem räknat som vän. Om vi ihop kan öva på att köra upp för gatkanter, slalom eller liknande så blir det mer på lika villkor. Än om jag hade hoppat upp och ner för kanterna och joggat brevid i joggingspåret där den i stol hade kämpat. Förstår att man kan ha svårt att se "friskingar" som sätter sig i stol frivilligt om man inte själv vill sitta där. Vet många av mina vänner som inte vill något annat än att ta sig ur stolen och gå igen. Men ingen av dem har någonsin sagt att dem tycker att jag inte ska sitta i stolen. Bla. när vi har tränat innebandy så har det funnits en regel att alla friskingar som är med sitter ner i stol hela tiden, man hoppar inte ur och springer och spelar, förutom om vi har rast... och man använder inte fötterna och sparkar bollen etc. Många har haft med sina friska vänner till träningarna för att dem ska få prova på och se hur det kan vara och förstå vad dem prata om hemma på jobbet etc. Sjävl så har jag tagit med min lillebror som numera spelar i laget, en kille som råkat ut för en bilolycka har med sin dotter i laget. Det är ett sätt för dem att kunna idrotta ihop. Har tom. för mig att dem köpt en stol till henne, är det då ok om pappan gör det eller behöver dottern terapi hon med? Att då säga att alla vi skulle behöva gå i terapi håller jag inte med alls... Ingen av oss vill sitta i stol på heltid och vi respekterar dem som faktiskt måste. Men allt detta har format mig till en speciell person. Jag hade aldrig varit lika ödmjuk och så om jag inte hade sett och deltagit i den "andra världen"
Att använda en rullstol för att tex ha den som ett idrottsredskap ser jag inga konstigheter i iaf inte om man har en relation till någon i laget. När jag spelade rullstolsbasket hade vi flera annhöriga som var med och spelade och vi behövde deras hjälp kanske främst utanför planen men även på.
Lena K, ok... men om man tex. som jag då har flyttat och söker upp en ny klubb för att träna är det mindre ok då? Är bara lite nyfiken på hur folk tänker, så ta det inte som något påhopp. Eller är det ok om man har bakgrund i ett lag men mindre ok om man en dag vakar upp och läser i ex. tidningen om rullstolsbasket och tycker att det vore kul att prova?
Svarar för mig, efter att ha tänkt efter länge. Det är helt ok att icke funkisar kör rullstol inom sporter och för att det är kul. Det är inte ok att köra rullstol som gående och ta för sig de få fördelar som finns, att t.ex. kunna gå men åka buss och sitta på rullstolsplats är fräckt och oförskämt eftersom det finns en på varje buss. Attlåtsas vara funktionshindrad är alltså inte ok för mig, då blir det hånfullt, att med rullstolen som verktyg inom en sport är helt ok såvida man säger från början att man är gående.
När man spelar rullstolsbasket eller annan rullstolsidrott så är rullstolen ett idrottshjälpmedel. Du gav själv liknelser om hockeyutrustning och den jämförelsen funkar ju bra. Utan skrillor funkar inte hockey. Utan rulle funkar inte R-basket. Alla klubbar är nog positiva om det skulle skulle dyka upp någon som ville vara med och spela och hjälpa till med tex R-basket. Är det så att du inte själv har ett funktionshinder så finns det ju regler iaf beträffande basket hur många man får ha med upp till vilken nivå och så blir den utan FH högtklassad dvs det innebär att man måste spela med lagkamrater som har större FH för att inte överstiga max poängen på plan. Nu blev det kanske rörigt. Det finns iaf möjlighet för icke FU att delta i R-Basket men inte upp på elitnivå och det kan jag nog se som rätt. Vi har inte valet att tex välja och vraka på idrotter som man kan göra om man ej var rullstolsbrukare. Jag tycker personligen att R-basket är riktigt skoj, spelade "vanlig" basket före skadan och R-basket är nog faktiskt näst intill lika skoj. Tycker däremot inte att innebandy i rulle är speciellt skoj då det inte är så praktiskt att rulla med en klubba. Då skulle jag föredraga att spela detta på fötterna om jag kunnat. Nu är jag lite dålig i ena handen/armen så det kanske funkar bättre för andra iof. Kör hårt! Gillar du en idrott som kräver rullstol så är det väl positivt för oss i stol. Vi måste ju gjort intryck på dig
moon: jupp, men han har en ryggskada och epileptiska kramper så när han har sina dåliga dagar orkar han inte gå så långt. Så enda sättet att få med honom att handla är att han tar sin stol. Sen att arbetsterapeuterna inte förstår detta och anser att han ska få en stol av dem är en annan sak. Jag tror att det är bättre för honom att komma ut dem dagar han mår dåligt sittandes i rullstol istället för att ligga i sängen och tycka synd om sig. Han håller med om det. Jag förespråkar inte att vi eller någon annan ska ta plats från någon som ex. inte kan röra sig på samma sätt som jag. Men jag förstår inte heller varför någon ska bli sur eller upprörd om jag kör ett varv i området i min rullstol som omväxling till att ex. åka inlines. Där tar jag ingen plats för någon annan eller? Sen att vi klagade på bussbolaget har gjort att chafförerna är mycket mer hjälpsamma nuförtiden och har mer koll på om man vill åka med, dem tar upp rampen, frågar vart man ska av etc. Det är något ALLA har nytta av. Så jag förstår inte vad som egentligen är fel med att man kör lite stol på fritiden trots att man är "frisk". Om man nu inte håller på och förstör och beter sig olämpligt så allmänhetens bild av personer i stol blir lidande.
Koon Jag förstår att det här irriterar dig och att du tar illa upp men jag tycker att det är bra att icke funktionshindrade kör stol, det visar för resten av vår inskränkta befolkning att det är ett verktyg som man kan använda inte bara till invalidos som oss utan till annat, till sport och lek, till att ta sig till affären om man stukat lilltån i princip. Vissa är säkerligen födda till att vara starkare i armarna än i benen och tycker att det är bättre att ta sig fram på det viset, så what. Vi vill vara med i samhället på lika vilkor, då måste vi kanske släppa in icke funktionshindrade i vår värld med, både för att få större förståelse för de problem som finns men framförallt för att inte uppfattas som annorlunda. Om jag skulle vilja spela någon sport i rullstol skulle jag tycka att det var mycket roligare om ickefunktionshindrade spelade på mina vilkor eftersom jag faktiskt av praktiska skäl inte kan spela på deras. När jag är ute i skogen med hundarna och tränar med mina e-motionshjul kör alltid min man i elrullen, dels för att han tycker att det är skönt, han avskyr att promenera, men även för att jag ska kunna komma över och byta stol om jag inte orkar hela rundan, ska han då för att vara korrekt gå vid sidan om och köra elrullen istället för att vi har kul och kör båda.
Jo, vi har förstått det. Men man säger inte så som du gjorde. Det tillhör netikett. Sen kan du förklara VARFÖR du tycker det, alla har rätt till sin åsikt men det skulle vara intressant att få reda på vad du grundar din åsik på.
Precis som DodeN och Hjulia säger. Man säger verkligen inte så, man uppför sig inte så i en vuxen diskussion. Om man diskuterar en sak i ett forum bör man vara beredd på att få frågor om varför man tycker som man tycker. Kan man inte svara på sådana frågor utan väljer att gå till angrepp på ett högst omoget vis bör man nog hålla sig borta från diskussioner över huvud taget. En diskussion handlar just om att diskutera, inte konstatera enbart att man tycker något och att dom som inte håller med är dumma i huvudet. Man bör kunna förklara varför man tycker så också. Redigerat 2007-03-09 15:54
VA? Ok... innan jag blev sjuk som jag nu är så hade jag en stol som jag körde med på träningar och även ute på cykelbanan som kompliment till inlinesträningen. Det du pratar om att man är i behov av att ändra sin identitet och vil bli uppfattad som rörelsehindrad är väl dem som kallas pretenders. Dem håller jag med om behöver hjälp. Men om man nu bara använder stolen för att köra på cykelbana etc, utan att man förstör för någon funktionshindrad eller tar plats på ex. bussar, bio, teater mm. då ser jag inget fel i det. Jag drog aldrig nytta av att jag satt i stol, om det var en stor backe som var omöjlig att ta sig upp för ja då gick jag ur och gick upp för den. Min bror och jag körde i joggingspåret med stolarna för att träna kondition till innebandyn. I det lilla samhället vi bodde i visste ALLA att vi kunde gå och inte hade något handikapp. Dem vi pratade med förstod att stolarna användes som träningshjälpmedel precis som vi vissa dagar åkte inlines eller cyklade. Jag tycker att jag själv har jättenytta av mina erfarenheter i mitt kommande yrkesliv som arbetsterapeut. Jag har kännt skillnaden mellan en stol som väger 15kg och en som väger 8kg. Jag har en förståelse för att man vill ha en anorlunda eller prova lägre/högre ryggstöd. Jag har suttit i stol på tävling mer eller mindre i 24 tmmar i sträck. Jag har känt av såren i rumpan som kommer när man är svettig, har tryck och kass dyna. Hur många andra arbetsterapeuter har egen erfarenhet av detta? Mina barn kommer ha en uppfattning av funktionshindrade att dem är precis som alla andra. Jag körde inte stol hela tiden så att ändra min identitet förstår jag inte. Jag var mer gående än sittande. Jag hade ett gående liv och alla som kände mig visste att jag var gående och ohandikappad. Dem jag tränade med hade egna handikapp och visste att jag var frisk, dem såg mig som frisk och jag såg mig som frisk. Jag fick inte mer eller mindre uppmärksamhet för det. Sen en fråga, jag förstår inte vad du menar med "tillskansa sig dem attribut som man är tvungen att ha när man sitter i rullstol" Ja, jag tog åt mig eftersom jag körde stol bara för att det var kul förut. Jag gillar att debatera och få en förståelse för vad andra tycker så därför gav jag mig in i diskussionen.
DodeN: Om du inte tillhör den kategorin människor som sitter i stol för skojs skull - ta inte åt dig!
Men jag tillhörde den kategorin för ca 6 månader sedan, och om dem nu kommer fram till varför jag är sjuk och jag blir frisk så kommer jag tillhöra den kategorin igen. Jag hoppas att jag blir frisk och orkar gå igen utan att ha otrolig smärta, jag vill inte behöva sitta i stol resten av mitt liv och önskar inte någon det heller. För att svara på dina punkter: "2. Det gör att människor som ser personer sitta i stol men inte behöver det, med rätta blir förvirrade och lätt kan tro att alla är mer eller mindre fejk. Vad gör detta när det gäller respekt för olika de rättigheter vi har i form av p-platser, olika service, specialplatser etc etc. " Visst jag kan förstå att folk tappar tron på att någon är funktionshindrad, men då tror jag att det är ett större problem just med p-platser alla förädrar som parkerar på H-plats för att deras barn har tillstånd men gör så när barnet inte är med för att dem ska slippa gå längre. Men om jag eller någon annan bara kör stol i en cykelbana eller i stan utan att gå ur stolen och börja jogga, då ser ingen detta och ingen kommer tro att man utnyttjar något eller? "3. Dessa personer söker sig till andra i rullstol, gärna till h-k föreningar. Det är oerhört svårt att tala för en grupp personer med omfattande rörlsehinder när dessa jokrar poppar upp och ner i sina stolar - trovärdheten blir inte vidare stor." Ja, jag är med i en H-k förening, började för att min kompis ville ha med mig så vi kunde träna ihop, fotboll som jag höll på med var helt omöjligt för henne att spela så det blev naturligt att vi hittade en sak att göra ihop. Kunde lika gärna ha blivit schak eller frimärkssamling om vi nu tyckt det var kul. När hon flyttade så bad ordföranden och medlemmarna i föreningen mig att stanna och vara kvar och träna med dem och barnen. INGEN varken föräldrar, barn, ungdommar eller vuxna tyckte det var jobbigt att jag var med. Jag fick tom. ett stipendie som delades ut varje år för att man var med och tränade och var en bra kamrat etc. Tror inte styrelsen skulle göra så om dem ansåg att jag var i vägen. Att prata till funktionshindrade när man har icke funktionshindrade med kan alltid vara svårt. Men då får man ju se till att dem som inte är funktionshindrade inte drar fördelar av det ex. på en idrottsplan. Vi hade en regel som sa att man sparkade inte bollen eller gick ut och sprang på plan under träningarna. Man satt i stolen precis som alla andra. Vi fokuserade på fördelarna med att ha ickefunktionshindrade med. Det fanns alltid någon som kunde hjälpa till att lyfta in stolar i bilarna, bära tunga väskor etc. Många tog med sina friska kompisar och arbetskamrater till träningen så dem fick prova. Då kunde man idrotta tillsammans på lika villkor. Eller oftast så spöade dem som har funktionshinder skiten ur dem friska. Dem skadade jag spelade och träffade tyckte bara det var kul att jag ville vara med. Jag förstår att du blir frustrerad när du ser någon som faktiskt kan gå som reser sig för att ex. nå något på en hög hylla eller har köpt handikapplats på idrottsevenemanget och du inte kan nå eller måste avstå från att gå på den matchen etc. Men dem du träffat på är du säker på att dem verkligen är helt friska och köpt sina stolar själva eller kan det vara så att dem har ett handikapp som vissa dagar gör att dem kan springa och hoppa och vissa dagar inte kan röra sig. För det finns faktiskt sånna personer. Man kanske tar stolen som en säkerhet för att veta att man kan ta sig hem igen, om man blir sämre. Har du bara träffat ickehandikappade som hoppar ur sina stolar så fort det blir lite motförslut och förstör och beter sig dåligt då beklagar jag det. Men det finns dem som är helt friska i huvudet. edit: "5. Nämnde jag att jag känner mig oerhört förolämpad!" Och vad tror du jag blir när du säger att det är fel i skallen på mig? (ja, numera måste jag använda stol för att klara handla mm, men för 6 månader sedan var det anorlunda) Redigerat 2007-03-09 17:12
"Men Hjulia .......... jag tycker faktiskt så! Det är ju inte benen, så vad är det då?" Du antyder att dem har fel i huvudet om jag förstår saken rätt. Så då har jag blivit botad från det nu eftersom jag har fått en sjukdom som gör att jag inte klarar av att gå... hmmm... låter logiskt. Undrar hur många av den sorten vi pratar om som du träffat och pratat om detta med. För mig låter det mer som du pratar om Pretenders och inte folk som inte vill vara någon annan utan är den dem är men kör stol lite då och då för att det är kul. Ex. ser man det som skateboard, kickbike mm. där man åker på gatkanter, ramper mm... Då tycker inte jag någon är störd i huvudet, men om man lägger ner massa tid på att imitera folk med rörelsehinder, försöka umgås med rörelsehindrade utan att säga att man faktiskt kan gå då är vi på en helt annan niviå. Och den har vi pratat om i en annan tråd.
DodeN: Gäller inte detta dig - sluta att ta åt dig! Jag undrar om det kan finnas något samband med dessa människor som utger sig för att ha fysiska begränsningar men inte har det - med försäkringskassans, fasighetskontorets, hjälpmedelscentralen etc ofta stenhårda krav på läkarintyg. Intyg som skall vara färska och som "vi" tvingas lämna in ständigt och jämt till "vår" förtretelse. Kan det vara så att de tjänstemännen har stött på detta fenomen och trovärdigheten är helt klart rubbad. Klart att det är så och jag känner inte alls för att få "betala" för andras sjuka nöje att leka handikappad.
jo det gäller mig, för grunden i tråden handlade om den där åttondeklassen som var intresserade av att köra stol på fritiden för att träna. Och det var precis vad jag gjorde tills för ett par månader sedan. Hade jag inte blivit sjuk så skulle jag fortfarande varit en friskis som köpt stol och rullat på cykelbanorna. Precis en sån som du säger borde gå i psykoterapi. Jag håller helt med dig om att dem personer som fuskar och utnyttjar samhället med sjukskrivningar, p-tillstånd etc borde letas upp och få ett passande straff. Jag förstår helt att du lider pga. dessa idioter, det gör jag med. Att man måste ha läkarintyg överallt för att få hjälp. Sitter i den situationen att jag måste ha läkarintyg på en diagnos innan jag kan få sjukgymnastik. Och läkaren har inte kommit fram till någon diagnos än. Så där är vi på samma sida. Men att någon kör stol på en cykelbana eller tränar tillsammans med andra rörehindrade är inte samma sak. Så länge man är ärlig och tydlig med att man inte har ett funktionshinder så tycker jag det är ok att "leka" i rullstol. Den dagen man rullar in till försäkringskassan och fejkar att man är skadad så man får någon som kommer hem och städar en gång i veckan då behöver man annan hjälp. Men jag tror inte att om en vanlig "svensson" tränar stol på sin fritid gör att denne helt plötsligt kommer på att den ska fuska och ljuga. Det behövs nog lite mer än att man gillar rullstolssport.
En sjukgymnast eller rehab läkare skulle nog säga: - Rör på hela kroppen och gör det ont kör du en stund till. - Träning läker kroppen! det hjälper inte att sätta sig ner. - Lover att det funkar på alla (med undantag muskelsjuka).
vad svarar du på nu? Var det riktat till mig eller var det en allmän kommentar?
det är inget svar på föregående talare utan en allmän reflektion: Om vi s.k rullstolsåkare tycker att det är fel att låta icke funktionshindrade använda sig av , pröva eller rent av köpa detta hjälpmedel sitter vi själva och regrigerar. du hör inte hit - du får inte vara med, utan håll dej du bland dina gelikar. Känns inte då detta igen? är inte det just vad vi ofta får känna på? Rasim, främlingsfientlighet, mobbning segrigering och i slutändan och då väldigt tillspetsat Nazism och facsism jag vet att flera rullstolsbasket spelare under 80 talet var gående icke funktionshindrade personer. En av dem berättade för mej att han såg detta som en jutmaning och att han hade fått både nya nära vänner samt en djupare förståelse. Är det inte det vi vill nå Redigerat 2007-03-10 00:57
Du har så rätt så Läderjackan. jag har en liten händelse som jag bara måste få berätta. En kurskamrat till mig antydde att jag hade så mycket fördel av att sitta i rullstol om man gick på krogen. Jag erbjöd denna killen min extra rulle att testa en kväll på krogen. innan kvällen var över hade han klivit ur stolen för han tyckte inte fördelarna var så stora. Att jag blev uppbjuden på dans eller blev bjuden på något berodde förmodligen inte på rullstolen. Killen blev iaf en erfarenhet rikare och inte tycker jag att jag gjorde fel som lät honom testa. Just denna killen har arbetat en hel del med människor som har olika funktionshinder efter vår utbl och han har säkert någon nytta av sin kväll i rulle, eller ja...halv kväll, han klev ju ur innan vi for hem.
Så han stod bara ut en halv kväll i rullstol. Jag kan verkligen känna för att slippa stolen ibland. Är samtidigt realist och vet att jag inte kunnat gå på 6-7 år. Ibland tycker jag det är kul med rullstol, andra gånger mindre kul. Det är värst när man känner sig begränsad av den, t.ex. när man möts av olika hinder.
Har också en historia i utkanten av ämnet. Det var festival för två år sedan... Två kompisar lyfter i mig i tältet, fulla och glada drösar vi ner på marken för att vi av någon oförklarig anledning lyfter en på var sida permotronen... den ena tar höger ben och höger arm och den andra tar vänstra halvan. Sedan backar den som har hand om vänstra halvan och ja... vi åker i backen, tack vare mycket öl får ingen särskillt ont och vi garvar en stund. Sedan när jag väl kommit på madrassen vänder sig den ena om och då är den andra borta... då har han lånat permobilen och gett sig iväg, sedan ser den letande honom få en öl av en glad festivalare varpå han ställer sig upp och börjar dansa, sedan tackar han och kör iväg igen. Det var nog en av de roligaste ölen han har druckit och vi har garvat åt det många gånger sen dess. Nåja... nu hade det väl kanske inte så mycket med topic att göra men det var en lustig historia eller hur?
Jag tycker att det är positivt då personer utan rullstol vill låna och testa, de förstår lättare våra svårigheter och så i fall de får se det ur vår vinkel. Jag brukar låna ut mina hjälpmedel till vänner som inte förstår hur olika det sliter på kroppen, och då de gått med kryckor eller använt rullstolen ett tag under en dag så kommer de nästa dag med träningsvärk och undrar hur jag står ut. Själv behöver jag inte alltid min rullstol utan kan ibland gå kortare sträckor samt hemma, och jag njuter av var steg jag kan ta på de egna benan, så tvivlar på att personer som inte behöver rullstol till vardags använder dem mer än som på kul (förutom de som likt DodeN använder det till träning). Visst, det finns alltid undantag, men samtidigt tror jag att de till antalet är så få att det inte skulle skada oss. Har själv också erfarenhet av då andra använt rullstol på ett roande sätt. Vi hade bokat bord på en resaturang (där vi aldrig varit) och sade att vi hade en rullstol med oss (vilket de säger att det fungerar toppen). Vi anländer och inser direkt att jag aldrig kommer komma in. Det är en mycket brant trappa in och de svarar oss med att de inte tänkte på att en rullstol inte skulle klara av att rullas ner för en brant trappa (ja du, undrar hur de tänkte). En månad senare hade mina vänner lånat rullstolar till 15 personer (vänner och bekanta) och ringde och frågade om det gick att få in en rullstol, jadå, det skulle gå sade de igen (vilket vi visste att det inte gjorde). Då kom 16 personer med rullstolar och undrade om de som arbetade på resaturangen kunde bära ner dem, och nästa gång vi ringde så sade de att rullstolar inte kunde komma in (ja, vi förändrade en liten del av samhället, de erkände iaf att det inte var tillgängligt)
Moon: Det finns ganska många människor som använder rullstol, men som kan gå några meter - ska de då också i terapi och känna att de inte får använda sig utav samhällets stöd för FH?
Det där med fördelar och rullstol eller andra saker vad gäller oss funktionshindrade för att förenkla vardagen har man fått uppleva mer än en gång. Att man t ex har lättare att få parkering på stan och så t ex för att man har ett handikapp och ett parkeringstillstånd. Jag har annars utåt sett bara positiva erfarenheter gentemot personer i min omgivning sedan jag fick stolen. Det är bl a många ungdomar som tycker det är roligt att prova den för skojs skull och vill att vi ska "raca", d v s dom springa och jag köra fort för att se vem som kommer först till mål.
Vad skulle krävas (alternativt: vad har gjort att) ni skulle engagera er inom handikapprörelsen? Alltså, vara medlem och aktiv i nån organisation? Jag är jättenyfiken! Själv är jag sugen, laddad, men orkeslös... Bekväm, kanske? Men en vacker dag, då jäklar.
Orsaken till att jag är med är att mina bästa kompisar skulle till Åre och frågade om jag ville följa med. Sedan är jag en människa som aldrig kan hålla käft också. Tack vare det är jag lokal ordförande för oss under 35
Har ju testat det men eftersom DHR här i Ängelholm främst sysslar med bingo och kanasta, inte hade en aning om vad LSS är och inte har mer än två medlemmar under 65 år var det inget för mig. Andra föreningar jag varit med i brukar sluta med att jag bränner ut mig och andra säger -Gud vad du är duktig, och sitter och tittar på. Så - aktiva deltagare, vettiga mål, lite civil olydnad så att man syns. Fast med åren har även jag blivit mindre engagerad, och det gäller inte bara handikappföreningar/frågor utan allt, jag är inte övervakare/kontaktperson, arbetar inte för barn som haft det svårt och tar inte hand om alla sjuka djur jag hör talas om (det sista till min mans stora glädje) men jag tror även att föreningslivet i sig är på utdöende i Sverige för det är mindre eldsjälar inom alla föreningar, kanske pga. stressen i samhället. Ähhh, vad svarade jag egentligen på frågan?? Jo, mer engemang från andra, och mod att stå upp mot myndigheter så hade jag nog orkat lite till.
En förening eller organisation ger en plattform att agera utifrån. Det är alltid mer kraftfullt att tala i en förenings namn än ur ett privatperspektiv. Det som är tragiskt med handikapprörelsen är ju att det är många gamla trötta kämpar kvar, andra gamla som har nollkoll och några få i olika ålder som försöker jobba på. De yngre med funktionshinder har allt mer omfattande funktionsnedsättningar och därtill ofta ytterligare någon problematik vilket gör att de har svårt att arbeta självständigt. Man lever kvar i tanken att medlemmarna skall engagera sig ideellt i alla föreningens områden och snålar på personal. Vilket ju bränner ut folk. Dessutom är vårt samhälle nu så komplicerat att det behövt utbildat duktig personal men de tycker inte att h-k rörelsen är så hipp att organsiationerna ofta står där med mindre bra kanslifolk. Det är också ofta tjafs och bråk inom h-k rörelsen och det tror jag beror på att man inte har några klara problem eller klara mål att kämpa tillsammans mot .
jag är på.. Permomaffian till kamp.. hehe det skulle ge rubriker det. skriver mer ikväll..
Jag började i RBU därför att min mamma var aktiv. När jag var 11 år och upptäckte att vi som var yngre än 15 aldrig fick gå på ungdomarnas fester eller göra nåt annat, mer än att åka på läger 1 vecka om året, så startade jag barnkommittén i min länsförening, och den levde tills jag o de andra som var med blev tillräckligt gamla för ungdomsverksamheten. Ett tag satt jag även med i FS för Unga RBU:are och under mer än 10 års tid satt jag i RBU Hallands styrelse. Jag lämnade RBU när jag flyttade från Halland. När jag flyttade till Sundbyberg engagerade jag mig i DHR och i STIL. Främsta skälet till mitt engagemang är kampen för att få finnas i samhället under samma förutsättningar som alla andra. Redigerat 2007-03-01 20:24
Jag har noll koll på organisationer som finns. Jag bor i Göteborg och har gjort i 6 år, men aldrig hittat någon information eller liknande. Några tips, finns det några grupper som faktiskt engagerar sig politiskt för "vår" del, eller är det mest "nöjesgrupper"? Skämt åsido (eller?), filurar på att starta ett aggressivt parti eller nåt. Aggressiva revolterande invalider, och sparka igång staden ordentligt, saker går ju så sakta så man kan kräkas, vi skulle haft de nya spårvagnarna för flera år sedan t ex. Och vad hände med restaurang och krog anpassningsidén man läste om för väldigt länge sedan?
kolla på mässan nu i vår oxå..
Jaa, när är den?
Jag är arr. i Dhr sitter som ordf, är med i KHR samt i en granskningsgrupp, sitter med i en samrådsgrupp på sjukhuset. Åldern i Dhr är hög, men ändå har vi fått in lite yngre personer nu. Det är svårt att arr. något för medlemmarna för det kommer inte några och arr. vi inget å gnälls det över det, det kvittar vad gör så är det inget som duger, jo folk kommer om allt är gratis. Jag blir så trött....
Jag är aktiv både inom dhr o nhr. Det som driver mig är: - intressepolitiska frågor -social gemenskap i form av resor olika aktiviteter - att träffa andra i liknande situation o utbyta erfarenheter med den
Jag halkade in i föreningslivet på ett bananskal skulle man kunna säga. Var på ett läger med Unga Rörelsehindrade för 6 år sedan och där var vi några stycken som pratade om att starta en lokalavdelning här i Skåne. Det bar sig inte bättre än jag valdes till ordförande och sitter fortfarande kvar på den posten. Tyvärr har arbetet inte varit det lättaste eftersom våra medlemmar i stort sett har visat noll intresse. I dag sitter jag även med i Unga Rörelsehindrades valberedning på riksnivå och har tillsammans med några vänner precis bildat en helt ny förening.
Jag är som bekant engagerad och inbiten medlem av DHR. Mitt intressepolitiska engagemang växte fram under tiden inom Unga Rörelsehindrade, men väcktes nog ursprungligen genom den segregation jag upplevde under mitt år på Ädelfors folkhögskola. Där förstärktes också min reserverade och negativa inställning tíll människor utan funktionshinder, vilket i sig fick mig att söka gemenskap med andra rörelsehindrade.
Jag är numera enbart medlem i ett par handikapporganisationer men har varit med i fler tidigare. Har varit och är aktiv innom innom idrott för FH. Det är något jag "brinner för" och har man själv sett att idrotten varit nyttig på alla plan så vill man så klart ge denna möjlighet till fler. Har också märkt att det är toppen bra att arbeta utifrån idrotten i frågor så som attityder och tillgänglighet också.
Jag är med bara av slentrian, tycker att handikapporganisationerna märks för lite, sysslar för mycket med bingo och trivselkvällar och medelåldern är väldigt hög. Nu finns det ju assistenter och en massa tekniska hjälpmedel som inte fanns när en annan skulle ut i livet, men diskrimineringen är fortfarande ett faktum. Det har väl också att göra med den allmänna "individualiseringen" i samhället - har man lyckats fixa sitt eget liv någotsånär, har man kanske inte tid och lust att engagera sig i handikappfrågor som ett samhällsproblem, och det är synd. Att många går utan jobb eller har handikappet som ett heltidsjobb gör nog också att många blir utbrända.
Det beror väldigt mycket på vilken organisation man tillhör och hur aktiv lokalföreningen är. Jag sitter tex som ordförande för ungdomsorganisationen i min förening. Dessutom är jag aktiv både på lokal och länsnivå. Om man nu tycker att det är för mycket bingo kan man ju alltid närvara på ett årsmöte och säga sin mening. Kommer inte medlemmarnas åsikter fram blir det ju heller ingen förändring
Är inte med i någon förenig men håller ändå med Rosseta och Moon.
Har en kompis som har bokstavsdiagnos och den här personen har nästan ingen empati och förståelse för mig, det ligger tyvärr i den här personens diagnos. Vilket är jättetråkigt för att h*n är en bra kompis ibland, undrar lite över hur jag kan få den här personen att inse att h*n gör mig illa genom sitt uppförande utan att göra personen upprörd och ledsen? Har försökt att prata med personen tidigare i ett annat samanhang men det hjälpte bara ett kort tag, sedan blev det samma sak igen Redigerat 2007-02-18 22:14
Bokstavsdiagnoser kännetecknas av problem att läsa av signaler och ibland bristande empati och anpassningsförmåga.
Även om personen blir upprörd och ledsen är det ju inte meningen att du ska bli illa behandlad. Finns det ingen person som ni båda har kontakt med som kan hjälpa dig?
Oavsett om man är kompisar så måste man markera vad man tolererar och inte ibland f¨år man till och med vara lite övertydlig för att personen ifråga skall förstå allvaret.. Om inte annat får ni väl vara isär ett tag , så får du förklara varför.. Ex: Jag tycker inte om att bli behandlad på detta sättet det gör mig ledsen för att du sårar mig.. Tigern
att använda svaga små obehagssignaler eller försiktiga formuleringar för att inte såra är dte avbsolut värsta du kan göra. Då blir personen ännu mer förvirrad. Tänlk ut situationer där personen inte reagerat så som du velat,prata runt den situationen-men-: beskriv vad som var så jobbit i den situationen för dig vilken typ av stöd du hade velat ha från personen hur du kände dig när duinte fick det hur det skulle känts om du hade fått det vad personen skal göra nästa gång du råkar in i en liknande situation. dra gärna paraleller till ngt i peronens liv då du stöttat denne o hur personen då kände det. Övertydlighet är en dygd o hjälper mer än du tror! Thina-diverse bokstäver
Precis som Thina skriver, var övertydlig. När situationen sker, säg direkt att du känner dig sårad och inte mår bra, blir glad när h*n säger, gör så. Att sitta ner och prata om det som har hänt kan vara svårt, dels för att man ibland har svårt att minnas vissa situationer och händelser, dels så kan det vara svårt att uppehålla koncentrationen någon längre tid, och man få acocciationer och kommer att tänka på annat. Gäller ju inte alla men endel. Sambon har AS och kan ibland säga saker som sårar mig, och då har jag lärt mig att vara tydlig i mitt sätt att visa och säga det. Han kan inte alltid läsa av om jag ser sur ut eller ändrar tonläge. Men vi har hittat ett sätt som fungerar hyffsat för oss. Så övertydlighet och konkreta saker, att säga "om du tex. skulle säga att jag är ful så blir jag ledsen" det funkar oftast inte har jag märkt. Men om man istället när personen tex. säger att man är ful tar upp det direkt och visar att man inte tycker det är snällt att säga då kan det vara lättare att ta till sig det.
DodeN jättebra har inget att tillägga. Det viktigaste är TYDLIGHET i alla signalet.
Tack för alla tips! Jag ska nog skriva ihop ett mail till den här personen och förklara läget, för vi har inte setts på ett tag sedan sist
Eftersom detta tillhör diagnosen, så måste du vara den förstående i detta fallet. Ta det för vad det är. Du kan inte ändra din kompiss, men din inställning till honom så att du själv inte mår dåligt.Lycka till
Absolut måste man säga ifrån, att man har ett funktionsahinder ger en inte fribiljett att slippa ansvar. Man får bara förklara fler gånger och på annat sätt än till de som inte har något funktionshinder, där har man rätt att bli förbannad. Har fått traggla mycket med min dotter men det fungerar till slut, hon förstår inte alltid varför man måste något men hon förstår att det är så för andras skull.
Vad blir din kompis själv ledsen över? Vad är hans känsliga punkter? Jämför med detta! Säg att hans beteende i den och den specifika situationen gör dig lika ledsen/arg som han blir när folk gör vissa saker mot honom.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh