kallar komikern Jonas Helgesson sin bok.En löjlig titel tycker jag.Vad är ett CP-liv för något?
Driva med begreppet "cp" antagligen och att komma med en titel som uppmärksammas.
Han vill väl visa att man kan leva ett bra liv trots en CP-skada vilket inte många verkar tro. Jag är själv CP-skadad, lever med en CP-skadad kille och har ett jättebra liv
samma här. Men våra liv är människoliv och inga CP-liv. Haqr svårt för folk som kokettterar med sina funktionshinder. Det betyder kanske att de låter funktionshindret ta för stor del av deras tillvaro. Det kommer man inte långt med om man samtidigt ska snacka om normalitet, full delaktighet mm.
Jonas titel är ok i sitt sammanhang men jag kom på ett namn på en blogg som jag tyckte kändes fel och den hette "CP-morsan". Likadant reagerade jag på en föreläsare där mamman kallade sin familj "CP-familjen" (ett av barnen hade fh). Tanken var säkert den samma som Jonas har, att återerövra begreppet "CP" men i motsats till Jonas titel på sin bok kändes detta fel.
Det är enligt mig fel att ifrågasätta något du egentligen inte vet vad det är. Du vet ju inte vad han vill nå ut med titeln förs du läst boken, alltså kan du inte ifrågasätta titeln förs du läst boken. Ursäkta om tidigare inlägg blev lite fel svar på fråga, var trött, om det är en ursäkt.
Det är det ingen som sagt. Bara att man ska veta vad man pratar om innan man uttalar sig.
Till sidans topp
tror jag kommit till en punkt nu när jag har en kris. Har mått ganska bra ett tag och känt att saker börjar vända, livet har sett superljust ut. I måndags var sambon på praktikintervju och i onsdags började han. Allt gick så supersnabbt, de ringde på torsdagen och frågade om han kunde komma på intervjun. Nu ska han gå där i 3månader och det lutar åt att han sen får anställning där. Jättebra både för honom och för vår ekonomi. Men jag har varit själv hemma nu 2 hela dagar, har börjat inse mina begränsningar. Förut så gjorde jag saker som jag egentligen inte borde för jag visste att han fanns där för att plocka upp mig när jag föll, eller dra händerna rätt när de hoppade ur led. Jag behövde inte tänka på att vara försiktig, visst det gör ont att hälla tevatten över sig och hela golvet men han fanns ändå där för att torka. Jag chansade en massa. Nu måste jag tänka på vad jag gör, det finns ingen hemma dagtid som plockar upp mig ur sängen om kroppen låst sig, som kan hjälpa till vid överförflyttningar, bära tunga saker så jag inte häller tevattnet över mig osv. Igår skulle jag ta bilen och hämta honom på praktiken så vi kunde åka och köpa mat. Hade vilat hela dagen för jag hade lite ont, foglossning nu också så det är extra ont i kroppen. Hissen ner gick bra och ut till garaget, så skulle jag ta upp stolen i bagageluckan. Men den är tung och annars så står jag lutad mot bilen och lyfter, ibland går det ibland går det inte. Men nu tänkte jag till. Arbetsterapeuten som vet allt och kan allt utan att ha ens tittat på mig när jag lyfter har tjatat om att jag ska sätta mig i bagaget och plocka isär hjulen från stolen och sen lyfta. Så nu gjorde jag så för då blir den ju lättare. Men det gick åt h-vete. Halvvägs när jag lyfte och skulle vrida in stolen så händer något i skuldebladet, smäller till och gör fruktansvärt ont. Av adrenalinet så lyckas jag få in stolen och ligger brevid den i bagaget och tårarna rinner av smärta och känsla av misslyckande. Tillslut får jag in hjulen också och kan långsamt släpa mig till förarsätet. Sitter och gråter av smärta och efter ett tag kör jag iväg, tur att det är så nära han har praktiken. Bryter ihop totalt på parkeringen. Känner mig så värdelös just nu, som inte ens kan få in stoljävlen i bilen själv, jag som varit så självständig tidigare. Jag kör tills jag har tegelväggen i skallen och sen lite till. Nu känner jag mig som en belastning. På det har folk från andra forum börjat ifråsasätta om jag verkligen kan bli en bra förälder om jag inte ens klarar av enkla saker. Har försökt förklara att jag är lovad viss hjälp och ledsagning och att vi kämpar för mer. Att foglossningen och avsaknad av mediciner gör allt aningen värre. Själv tror jag att det är stor skillnad att inte få sova på nätterna för att bebis skriker än att själv ligga och skrika av smärta på nätterna. Allt gick lite för fort för mig, visste att sambon inte skulle vara där hela tiden, han hade jobb på gång i sommar men nu hann jag inte med alls. Livet går ju upp och ner och det kanske är ganska naturlgt nu att jag mår skit och funderar på om vi gjort rätt val, vi har tänkt igenom detta med barn mycket när beskedet kom, har pratat med min läkare, barnmorskan och läkaren på mödravårdcentralen och alla tror på oss. Det gör flera här också det har jag fått höra, men ändå. Nu ska vi se till att lägga massa energi på att snabba på insatsen från boendestöd och ledsagning, senast i maj ska det börja men komunen är långsam. Sen ska vi se om min läkare kan fixa så jag får en ny arbetsteapeut, jag har frågat landstinget om hur jag ska göra men får svar att jag inte får byta utan måste ha möte med enhetschefen. Mitt ombud har pratat med enhetschefen flera gånger och jag har mailat men får bara svaret att det är samma bedömning oavsett vem man träffar... då kan jag tycka att jag borde få byta men icke... Vi ska flytta och då blir det lite större utrymme för mig också, pratar med komunen för att se om jag kan få mer anpassning också, men då måste arbetsterapeuten skriva intyg och hon har inte sett mig röra mig på 2år och går efter det hon trodde då... så det känns lite hopplöst. Varför ska allt vara så svårt? Drömmen nu är ett mer anpassat kök, i alla fall en spis jag kan nå upp till och en permo så jag slipper sitta här på dagarna helt själv isolerad. Sånt knäcker väl även den bäste antar jag. Vill nog bara skriva av mig, är så knäckt nu. Funderar på att se om de har en kurator på min vårdcentral, vet att mödravårdcentralen har det. Får se vem jag kontaktar, tror jag behöver få prata med någon nu. Min barnmorska sa att jag troligen kommer hamna i en liten identitetskris nu och hon verkar vara en klok kvinna. Tack för att ni finns ändå.
Kuratorn på mödravårdcentralen ringde igår, min barnmorska hade pratat med henne om situationen som är nu. Och vi ska prata mer imorgon på telefon för hon kan hjälpa till så läkaren där skriver intyg om det behövs. Går säkert lite fortare än om bara min läkare skriver intyg. Sen ska jag få komma dit och prata, var hon som sjäv tog upp det. Hon verkade ha lite koll på detta med föräldraskap och funktionshinder lät så i alla fall. Det är jätteskönt så kanske jag blir lite bättre rustad i framtiden, för jag lär nog bli ifrågasatt flera gånger. På ett annat forum jämförde man mitt kommande föräldraskap med Bobbys föräldrar... de som hade ihjäl honom. Så värdelös är man tydligen om man har funktionshinder. Är så glad att jag fått kontakt med några här som gått igenom en graviditet och är superbäst föräldrar, det ger mig mer självförtroende.
I all hast vill jag bara skriva att jag tycker det är oerhört ansvarsfullt att ta itu med de känslor och tankar som dyker upp. Allt det nya (i kombination med rusande hormoner) är ingen lätt match. Bra gjort, klappa dig själv på axeln!
Tack, men ni ska ta åt er endel av äran också. För hade jag inte läst tdigare trådar om andra som tänkt liknande tankar så skulle jag nog aldrig vågat ta upp det med vården. Speciellt inte med tanke på vad vården tidigare sagt när jag försökt prata om hur sjukdomen påverkat mig psykiskt. Men mvc borde inte ens få räknas in i samma kategori som den andra vården. Så underbart folk så det är otroligt
familjeliv... och mer behöver jag kanske inte säga. Blir väl lätt så när folk sitter och tycker och tänker utan att inse att det alla inte är "caffelattemorsor" som springer på öppenförskola och babysim timmarna efter att ungen ploppat ut. Synd bara att folk faktiskt lever i tron att om man inte kan klara sig helt själv så får man inte skaffa barn. Några har haft åsikten att man faktiskt inte ska få ha assistans som hjälper till. För sånt vill de inte att deras skattepengar ska gå till osv. Få inser att många faktiskt har en respektive som kanske är helt frisk, en idiot tyckte att min sambo borde fundera på att lämna mig istället för att nu få slita ut sig med sin praktik och sen komma hem och få plocka upp och ordna saker åt mig. Visst har jag vetat att dessa åsikter finns i samhället men trodde inte att vuxna människor kan med att skriva sånt på allvar till andra. Eftersom jag inte landat ens i min sjukdom, om man nu någonsin kan göra det så blir det svårt att försvara sig mot dessa fördomar nu. I förrgår hade jag ont i händerna igen, handleden hoppade ur led som den gör lite då och då. Så jag tränade lite på att lyfta upp kaninen med ortoserna på. Även om en bebis inte är som en kanin så väger de ungefär lika mycket och klarar jag av henne då kan jag säkert få upp en bebis. Som sambon sa, när den blir större och kan gå och stå så blir det ju lättare eftersom du slipper lyfta på samma sätt. Det har han nog lite rätt i även om varje ålder har sina svårigheter, men jag läser bla. ninnis blogg och hämtar inspiration därifrån. Har även 2 vänner som är gravida nu och har egna funktionshinder, inte lika stora som mina men ändå. Man får nog ta och söka sin kraft från andra. Jag kanske aldrig kommer kunna springa och spela fotboll med ett barn, men krama det är jag en jävel på Som jag skrev till ett gäng av dessa personer "hellre en förälder som har upplevt livets tuffa sida som är ödmjuk och insett vad som är viktigt i livet, än någon som tror sig veta att allt och kör över alla andra i sin väg att komma högst upp"
helt rätt... finns några bra trådar som jag hållt mig till, men tyvärr så blev det pannkaka i en tråd. Nu så skriver jag bara i några trådar där vi pratar graviditet helt allmänt. För där får nog ett troll det svårt att ta sig in. Tragiskt att se att det finns så många som lever i sin fluff-värld och tror att molnen antingen är rosa eller blåa.
Jag tycker du är väldigt klok som tänker efter som du gör och testar saker och ting. Då vet du på ett ungefär vad du klarar och det som är svårare kan man söka lösning på. Sen blir man som en tusenkonstnär när babyn kommit. Man kommer på lösningar på det mesta. Jag gjorde på mitt sätt när jag fick vårt första barn. Har inte alls gjort som mina väninnor men mitt sätt fungerade för mig och deras för dom.
Precis jag tror att det om man släpper tanken på att göra som alla andra så kommer man på lösningar. Måste säga att jag ändå har tur som har fått hjälp från er här att inse den saken. Även om jag gjort på mitt sätt tidigare så känns det känsligare nu när det gäller barn, finns knappast någon som inte har åsikter om hur man ska göra, men mitt sätt är inte sämre än någon annans. Pratade bärsele med några kvinnor som ratade det helt för man skulle ha sjal, det eller inget. Men jag kom fram till att bärsele troligen funkar bäst för mig, lätt att ta på och lätt att ta av. Har hittat en teknik som gör att det nog ska gå även med ortoser. Men det gnälldes massa på att sele var så dåligt för ryggen och man orkar inte bära så länge, men jag ska inte bära länge, det lär jag inte orka vad jag än har, om man så tejpar fast barnet på bröstkorgen på mig. Och prio måste vara att jag kan förflytta mig och få på den själv. Annars kan det ju lika gärna kvitta. Så vi hittade en billig begagnad sele och börjar prova där. Funkar det inte ja då får man tänka om, men jag kan inte jämföra mig med mina vänner som är starka och friska.
Absolut! Är man orolig så är det ingenting som är så bra som att prata med någon som har varit med om samma sak.
Boendestöd och ledsagning? Jag tycker det låter som om du behöver assistans!
jo... men komunen tycker inte det. Så efter 2år bråk så sänkte vi kraven för att få igenom något alls. Egentligen så var vi hos handläggaren för att söka boendestöd åt sambon för hans utredning var klar. Men återigen så såg de oss som siamesiska tvillingar, fast med skillnaden att vi bägge fick egen tid med boendestöd och ledsagning. Så nu håller vi på att försöka få fram hurvida de har klassat mig i LSS eller inte, eftersom man måste tillhöra LSS för att få boendestöd i våran komun. Ska få svar idag men har tagit kontakt med några assistansbolag som kan hjälpa mig att bråka med komunen. De senaste 2 gångerna jag har försökt söka så har de trollat bort mig med en massa paragrafer och besked. Vi trodde att de fick göra så men i efterhand så visade det sig att de dels lämnat tillbaka ansökan utan att ens ge avslag, hade ingen anning om att man skulle kräva avslag. Gången efter så ändrade de ansökan om LSS och assistans till boendestöd, som blev ändrat till hemtjänst... helt sjukt att man kan bli lurad så mycket. Så nu vill jag inte göra ett nytt försök förrens jag får hjälp med ansökan. Hade det pågång i sommras, men det bolaget hörde inte av sig som lovat och jag tappade helt förtroendet. Har 2 bolag nu som ska höra av sig och vi ska prata om vad de kan erbjuda och sen ska jag välja ett.
Handläggaren för hemtjänst var precis här. Jag sa som det var att jag just nu behöver akut hjälp med matsituationen. Resten får gå som det går. Hon undrade om det var matlåda jag menade men jag sa att det är hjälp för att koka potiatis, ris, pasta eller liknande och värma upp något tillbehör. Hon tyckte att det inte skulle vara något problem. Vet inte hur mycket tid jag får men jag har tex. 20min för plock när de ska ta ut återvinning och packa diskmaskin och på 20min så hinner man fixa endel. Särskillt om jag förbereder. Äter heldre överkokt potatis än något som värmts i micron. Så nu väntar jag på att hemtjänst ska ringa och bestämma tider. Har bestämt att jag testar och ser om det fungerar. Dietisten ringde också och jag ska dit på fredag, känns jättebra så jag får hjälp att kolla så jag får i mig tillräckligt. Känns bra att jag får en chans att testa om det funkar med hemtjänst, så jobbar jag vidare med assistansbiten samtidigt. Hade en ordentlig depp i helgen. Tappade all ork och var nära på att ge upp, men man kanske måste få ha sådana dippar för att komma vidare. *Edit* Jag fick svar från min läkare i fredags också, han vill skicka mitt mail där jag skriver om den fajt jag haft med rehab och arbetsterapeuten till enhetschefen för rehab på sjukhuset. Dit jag vill egentligen men måste ha specialremiss för att komma och ingen har varit villiga att skriva en sån, för jag har alltid varit någon annans problem. Visserligen så frågare primärvårsrehab för snart 2år sedan om jag fick komma till sjukhuset men de ansåg att jag var för komplicerat fall och remitterade vidare till grannstaden. De lovade att fixa in mig på sjukhuset istället för där kan jag få hjälp med alla bitar, men sen ändrade man sig när jag ifrågasatte deras utredning. Man ska ju hålla käft och niga inför läkarna. Så jag hoppas att enhetschefen kan göra ett undantag och ta in mig ändå. Där har de kuratorer som kan problematiken med funktionshinder som är större än ett brutet ben, och framförallt så kan de hjälpmedel och träning. Så nu har jag många trådar ute och hoppas att det ska nappa så jag kan komma vidare. Redigerat 2010-03-15 14:42
Hej! Jag skriver en uppsats som handlar om identitetsskapande för person med fysisk funktionsnedsättning kopplat till funktionshinder som social konstruktion + sexualitet som social konstruktion. Har du tankar kring detta som du kan tänka dig att dela med dig av i egenskap av intervjuperson? Läs mer här: http://www.scribd.com/full/26048952?access_key=key-20wuwiho0aunukxo36o4 MVH/julia
Fast jag tänkte att man kanske har koll på vissa trådar i ett forum och inte andra, så därav att fler kanske ser det. för man läser väl inte allt i ett forum? men jag kanske tänkte fel? ursäkta om det orsakat problem!
Jag har haft kontakt med en av dem och det var inga problem.
hej, uppenbarligen finns väldigt många gnällspikar! jag har en fråga, spelar det någon roll om funktionshindret uppkommit senare i livet eller om det är medfött, för din undersökning alltså? jag föreställer mig att det kan finnas viss skillnad. annsi Redigerat 2010-03-01 19:20 Redigerat 2010-03-01 19:21
Hej! Jag funderade mycket på det innan jag bestämde mig. Jag anser att det kan finnas skillnader, och har läst flera forskningsrapporter där man har valt att inrikta sig på den ena eller andra gruppen. Men jag har valt att inte göra det, utan fokusera på "här och nu", hur man upplever sin identitet och sin situation nu, och självklart får man jämföra med tidigare upplevelser då man eventuellt inte hade något funktionshinder, och det kan ju också vara intressant. Så självklart kan det finnas massa skillnader i förhållningssätt och identitetsskapande men jag har valt att inte lägga fokus där utan på själva upplevelserna av ett fysiskt funktionshinder, oavsett typ, uppkomst osv. Hur tänker du/ni? MVH/Julia
jag tror att upplevelsen av ett funktionshinder, oavsett art, speglar individens självkänsla. det är min grundtes, men sen tror jag att självförtroendet och känslan av att inte klara saker på egen hand kan medföra att även den med god självkänsla kan uppleva frustration, sorg och ilska. där tänker jag mig att det kan vara skillnad mellan en person som har ett medfött handikapp (och därmed inte har haft något annat liv att jämföra med), och en person som plötsligt eller sakta får sin hälsa försämrad. jag tror att det är svårare att hantera en oönskad förändring i sin livssituation än att ha fötts med ett handikapp (obs jag tror inte att det är lätt på något sätt) och förhoppningsvis lärt sig att leva med det.
Hej alla! Jag vill tipsa om en jättebra blogg som alla borde läsa! Det är en funktionshindrad tjej som skriver på http://www.stil.se. Hon skriver både om sitt handikapp och om helt "vanliga" saker, bland annat håller hon på med hästar och jobbar som journalist. Dessutom har hon personlig assistans (dygnet runt tror jag). Den är både rolig och sorglig ibland, och har givit mig massor av inspiration. Läs den!
http://funktionshinder.se/sida.php?aWQ9MTE= § 4 – SPAM, reklam och marknadsföring. 1. Det är otillåtet att skriva något i reklamsyfte, eller på något sätt använda siten för någon form av marknadsföring utan administratörernas godkännande. Detta gäller över hela siten på alla ställen där man kan skriva text och gäller även privata meddelanden. I denna punkt inkluderas länkar till andra websiter på medlemsprofilen (förutom rubriken Hemsida). 2. Det är otillåtet att Spamma, dvs skicka samma meddelande, eller meddelande med samma syfte, till flera medlemmar eller posta samma inlägg flera gånger. Redigerat 2009-11-29 14:46
Alla har ju inte assistans och djur (iaf inte samtidigt...) Men du har rätt, hennes blogg är verkligen bra. Har suttit och läst den nu istället för att gå och sova... men NU ska jag göra det!!! Natti! Redigerat 2010-01-21 23:18
Jag vet inte hur ni har det men jag har varit funktionshindrat i ganska exakt 3 år nu. En neurologisk sjukdom. Läkare har talat om för mig att jag måste reagera på ngt sätt men jag har bara accepterat saken och skakat av mig allting och gått vidare. Ända till nu, jag har tappat bort mig själv helt och hållet. Visst går jag med värk varenda dag som gör mig sämre men jag vet inte vem jag är längre. Arg ledsen och allting på en gång. Hur har ni det?
Låter som du gått från ett paralyserat chock tillstånd, och nu ramlat med dunder och brak in i en sorge period.
Att bli sjuk och få veta att man bara kan gilla läget blir en chock och sen en sorg... Samma som om man förlorar en nära anhörig. Du har förlorat din hälsa, din styrka. Klart du måste sörja. Jag har mina perioder där jag mår skit för att jag inte kan det jag en gång kunde.
Först är det svårt att ta in, själen försvarar sig genom att fatta trögt helt enkelt, men till slut förstår man hela innebörden och då hamnar man i chockfasen. Den kommer och går under lång tid, blir man suggsesivt sämre får man perioder av sorg varje gång man inser att ens kropp sviker en. Jag har med perioder då jag vill skita i allt och köra rakt in i en bergvägg av frustration att inte kunna göra det jag kunde för något år sedan, men efter någon dag ljusnar det igen och livet är meningsfullt och roligt igen. Tillåt dig att vara ledsen och förbannad men stanna inte kvar i det utan bearbeta det du känner och upplever och gå vidare.
Tack för era svar det är nog sant som ni alla skriver och jag känner igen mig i det. Det stämmer nog att det går några dagar som allting är jobbigt skillnaden är nog att nu har jag tillåtit mig själv att sörja och gråta massor. Förut har jag hittat på massor att göra för att slippa känna efter, nu är det semester och jag kan inte bara gömma allting längre. Hoppas att det blir bättre snart....
Hej! Jag känner också igen mig i din beskrivning. Fick min diagnos för länge sedan, men dippar fortfarande i perioder. Det värsta för för min egen del var nog när jag tvingades ge upp det ordinarie arbetslivet. All min identitet låg i mina prestationer och det var en ofattbar smäll att inse att det inte fungerade längre. Jämför mig ständigt med andra och ser av någon anledning bara personer med större funktionshinder än jag som orkar/klarar att prestera mer och bättre. Även vid försämringar så tar sorgen fart. Ibland tänker jag att det kanske är bättre att drabbas av en skada, då kan man förhoppningsvis bearbeta och sedan gå vidare. Men så är det ju naturligtvis inte. Alla har sina bördor att bära och hur man reagerar kan man ju aldrig veta i förväg. Men när kroppen gradvis försämras och tappar sina funktioner känns det som om det aldrig tar slut. Oj, vad det här ser deppigt ut, det var inte meningen. Passade nog på att skriva av mig på kuppen. Men livet har ju sina ljusa stunder också!
Vad konstigt det är med detta forumet för så fort man svarar på ngt inlägg så får jag frågan VARFÖR svarade du på mitt inlägg och vad menade du. kanske förklarade jag ngt mera för dig Thomas som du inte ser inte vet jag.
Knuttan! Jag förstår vad du menar! ! Jag känner som du ibland här på forumet också!
Har i grund och botten varit deprimerad i över ett halvår nu. Mitt liv förändrades för alltid i oktober, nu måste jag gå vidare. Jag behöver hjälp nu! Jag måste gå vidare hitta en egen mening, med mitt liv, hitta glädjen i mitt liv, men hur?
Ett halvår? Nu får du ge dej, du har varit djupt deprimerad ett antal år nu, vi har försökt att få dej att bryta ditt mönster, hur många gånger måste vi säga till dej att söka proffetionell hjälp? Vi kan inte hjälpa dej här. Redigerat 2009-05-05 11:36
Är helt med Sunshine här, sök proffisionell hjälp! Du kan helt klart inte själv bryta det mönster du är i o du tycks bara skaka av dig de råd som kommit. Det är inget nederlag att få hjälp, går själv i terapi efter en svår depression med djup ångest o skulle aldrig klarat det själv.
Vill inte leva längre, tänker på snabbt sett att dö.
Jag skulle gissa att alla svar du kommer få kretsar kring att du skall söka professionell hjälp alternativt bryta dej loss från dina föräldrar. Några andra tips kommer inte att dyka upp. Dessa tips är båda bra. Min fråga till dej, Munken, är: Har du följt dessa två tips? Om inte - varför?
Jag har inte följt dessa råd eftersom jag inte vågar bryta med mina föräldrar, vill ha en utomstående person som försvarar mig och professionella kurators och psykologsamtal har jag haft i 30 år även det var länge sedan sist. Det hjälper mig inte eftersom min kurator inte tillåter att jag bryter med mina föräldrar.
Jag behöver ha en tredje part som går in och hjälper mig med själva brytningen. Det vägrar hon att medverka till, likadant om jag träffat någon flickvän skulle vilja ha med en kontaktperson som skyddar oss i mötet med mina föräldrar. Därför är självmord min enda utväg.
Byt kurator då! Eller skit i kuratorn och sök upp en psykolog istället.
Jag håller med dig. Problemet är att det enda jag kan komma på att göra för mig själv är att ta mitt liv. Jag har förstört mina drömmar ändå, mitt liv är slut.
Två bra frågor och en ELAK fråga. Jag är tveksam till kuratorns råd. Är dina föräldrar snälla mot dig? Om nej, har du sagt till din kurator? Om ja, varför skulle din dålig kurator ge dig dålig råd om att inte bryta kontakt med dina föräldrar?
Då förstår jag. Accepterade dina far- och morföräldrar inte dina föräldrar att de var vuxen som du är? Redigerat 2009-05-26 20:53
Ja Jacob min mormor och farfar har varit eller är i livet nu som vuxen och de hade lättare se mig som vuxen.
Vill du prata med dina föräldrar om detta?
yea. i can help you with this. Find freinds? it helps :P girlfreind? oh yeahaa you will feel good and dont forget. have faith.
Ja, vad menar jag då med den kryptiska rubriken. Jo, under våren har jag genomgått en neuropsykiatrisk utredning och idag kom svaret. Idag fick jag två nya diagnoser. Aspergers syndrom samt ADD, men är det någon skillnad på mig idag då jag kan ge namn åt det jag känt så länge eller. Just nu känns det mesta tämligen förvirrat. Att som 43-åring helt plötsligt få två diagnoser på något jag egentligen har levt med hela mitt liv. Dock inte förstått vad det varit, bara inte förstått varför jag funkat som jag gör. Helt plötsligt är jag en person som ingår i persongrupp ett i LSS. Kan bara hoppas att jag äntligen som sagt kan få adekvat hjälp så mitt liv blir lite enklare att leva och att mina anhöriga äntligen också kan förstå varför jag är som jag är.
Det låter som att du ser diagnoserna som något positivt. Om man kan använda informationen på det vis som du gör, så tror jag man kan undvika många problem. Alltså, din attityd/inställning underlättar nog för dig och dina nära!
Jo, för mig som anhörig känns det skönt för nu finns andra möjligheter till hjälp för både honom och mig. Det vár jag som tjatade på honom att göra en anmälan för att se om en del kunde falla på plats. Så glad att Robert tog mod till sig och skickade den. Nu är det bara att börja leta hjälp också. Och Vejron, att han kommer sätta sig och skylla på diagnoserna finns inte på kartan. Jag skulle aldrig tillåta det Däremot finns förklaringar som kommer underlätta en del.
Jo, tyvärr används ibland diagnoser som en undanflykt. Slippa ta ansvar, jag kan inte pga det och det mm. Jag varnade min man för att inte falla i den fällan, men är helt säker på att det inte kommer ske. Utan han vill ha hjälp att fungera bättre och förstå sig själv. Att skylla på en diagnos funkar inte hos mig typ..
Eftersom nästan ingenting är konstant, allra minst våra personligheter, så är du absolut annorlunda idag än igår. Denna naturliga "grundlag"gäller för alla varelser. Redigerat 2009-03-30 16:52
Grattis kanske man får säga då. Själv fick jag min ADHD-diagnos för nästan exakt 2 år sedan. Den dagen var en av de lyckligaste i mitt liv, minns att jag svävade hem till sambon för att berätta. Vi firade tom. med tårta och mys. För mig har det bara inneburit positiva saker, de negativa har kommit från andra "men du är inte sån" "jag känner en som har det och du är inte likandan du behöver bara skärpa dig" osv. Du har säkert hört detta själv. För mig så innebar en diagnos att jag fick svar på mina funderingar, jag var inte korkad utan tvärt om. Jag ligger över medel i inteligens men jag fungerar och tänker lite anorlunda. Så länge jag får lösa saker på mitt sätt så fungerar det kalasbra. Jag ser det inte som något som är en stämpel, ja vissa saker har jag svårare för än många "normala" jag har sämre arbetsminne jag minns inte vad folk heter om de presenterar sig. 2 sek efter att de gått så skulle jag knappt kunna peka ut den personen. Men med små knep så klarar jag av det också och med ett svar så kan jag utveckla dessa små knep ännu mer. För när folk säger att jag är lat och korkad tex. för att jag har så svårt att komma ihåg att betala räkningar i slutet av månaden så vet jag att det inte är så. Sådant sätter sig inte på mitt självförtroende som det gjorde förut. Diagnosen blir som en sköld, men ändå inget som jag använder för att skylla ifrån mig. Jag växte flera centimeter och fick mycket bättre självförtoende dagen jag fick min diagnos. Blev ett äntligen kan jag få ledtrådar till att lösa många svårigheter i mitt liv, även om jag fortfarande kämpar för att få viss hjälp. Lärde mig från ett annat forum att jag är bokstavsberikad, och så försöker jag tänka
Hej Trampe. Vi ä ri liknande situation. Och ja-du är en annan än igår,delvis-kunskapen om dig själv är större nu än innan diagnosen,eller kanske snarare förståelsen för dig själv. Det är något såm är möjligt att vända och använda till något positivt. Jag hoppas att du fått bättre stöd av dina närmaste än vad jag fått. Tyvärr har detta använts emot mig av mina närmaste....diagnosen alltså- en diagnos som snarare är grundad i min tidigare hjärnskada. Men jag är np-utredd nyss,fick diagnos förra veckan: autismstörning av organisk natur av aspergerliknande typ. Jag ha rtyvärr inte fått förståelse för det som funnits tidigare i form av hörselnedsättning, vissa motoriska problem samt stresskänslighet som nu fått sin förklaring. Men jag är tacksam att ha fått diagnos för nu förstår jag själv bättre vad som tidigare gått fel-så nu kan det bara bli bättre på sikt. Som sagt är det viktigt att omgåvningen,ens närmaste förstår dig och du själv förstår dig själv bättre. Det ä r en vinst för de allra flesta-säkert för Dig med. Förändring i form av större självkännedom är alltid av godo! Grattis till detta och lycka till i Livet.
En diagnos kan lära en otroligt mycket hur man ska hantera sina problem. Man kan förstå dom på ett helt annat vis och oxå varför man har vissa problem. Ett väldigt gott tips som fungerat för mig var att umgås med någon som har samma diagnos. Då föll alting på plats jag förstod hur folk upplevde mitt sätt och reagerade som dom gjorde gentimot mig och har kunnat ändra på det Jag har fått det mycket enklare med folk efter det.
En tänkvärd och cool föreläsning. Se på filmen! http://www.ted.com/index.php/talks/aimee_mullins_prosthetic_aesthetics.html
Gillade verkligen denna!
(Admin fick tips om följande evenemang.) Homo, halt eller helt normal? En introduktion till crip- och queerteori, två användbara perspektiv som ger intressanta nyanser på det som ses som normalt. I samarbete med FHOBIT, Funktionshindrade hbt-personer. Medverkande: Pia Laskar och Lars Grönvik. Samtalsledare Finn Hellman. tid: tisdag 17 mars kl. 18.30 - 20.30 plats: Medborgarhuset, Medborgarplatsen 4 i Stockholm Pris: 80 kr. 40 kr för medlemmar i RFSU, MP eller FHOBIT. Föranmälan, betalning på plats. Bokade biljetter släpps 18.15. Anmälan till 08-615 57 00 eller stockholm-gotland@sensus.se.
Att homosexuella har fått status i förhållande till funktionshindrade beror på att de ofta hare goda inkomster och att man kan hitta på saker att sälja till dom - homoklubbar, sexleksaker, schlagerfestivaler och sånt. Den som bara har ett funktionshinder är ofta fattig, och fattigt folk är inget att satsa på.
Jag läste på Klotterplanket och såg att en mamma till en liten tjej skrev där och kallar sig CPmorsan. Jag kommer också att tänka på en föreläsning jag närvrade vid som hölls av en anan mamma till ett barn med en cp-skada och den kvinnan kallade sin familj CPfamiljen. Jag förstår ju att det är en tanke att erövra detta ordoch göra det till sitt iställe för att det skall vara ett skällsord men .... ... jag kan inte låta bli att tycka att det känns fel. Jag hade stypt min mamma om hon hade kallat sig Tetra-mamma. Vad tycker ni?
Håller med om att det är ett dåligt sätt att kompensera. Men det är ju rätt vanligt, "jag är allergiker/reumatiker/valfritt" istället för "jag har allergi/reumatism/valfritt".
Det är över huvud taget förkastligt att använda en beteckning på ett funktionshinder som beteckning/beskrivning av en person. Om man identifierar sig med det ser man mest problem och minst möjligheter
För mig är det lika provocerande i sånt fall att kvinnan som trådstartaren syftar på kallar sig CPmorsan. Det stör mig kopiöst när någon som händelsevis råkar vara mamma, titulerar sig som det och sen är det stopp. Jag vet par, där de kallar varandra inför varandra(alltså inte bara inför barnen) för mamma och pappa. Man är lika lite sitt föräldraskap som man i så fall är sitt funktionshinder(UTAN vidare jämförelser i övrigt).
Jag tycker också att det går till överdrift ibland. Att det känns som om en del skriker ut sina funktionshinder och gör det till sin identitet. Visst är det en del av ens personb, men det är inte HELA personen! När man gör på¨det här sättet så avdramatiserar man inte orden, tvärtom! Jag tycker det är mycket tragiskt när en förälder kallar sig för cpmorsan eller handikappförälder. För det ger bilden av att de har identifierat sig som just det, ochg inte bara som förälder. Att de gör en jättestor grej av att deras barn är funktionshindrade och att det är så synd om dem. Det påverkar barnen negativt också när de gör så! Jag har ju en morsa som säkerligen utan att blinka skulle kunna kalla sig för handikappförälder elle cpmorsa, och det känns inte kul! Redigerat 2009-03-26 16:28
© Copyright 1999-2011 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
