Hejsan Jag försöker desperat finna källor där orken finns. Finna energin till att ta sig igenom dagen som den är, att kunna känna energin i sig så man kan göra något vettigt. Jag har vant mig vid mycket, kanske accepterat så mkt som eg skulle kunna gå att ändra men som i dagsläget får mig att slappna av och tappa hoppet succesivt. Det är svårt att förklara. Ligger mkt, lever själv, tystheten fyller hela dagarna, finns ingen mat på bordet och energi att göra något kreativt det finns knappt. Har frågat mig om det handlar om lathet men i min situation finns inte ens ork att vara "lat" så att säga. JAg vill mkt, envisheten finns, projekt i skallen existerar men ständigt konfronteras jag med faktumet att mer och mer inte går att genomföra längre. Allt det jag brukar finna energi och ork i är så sällan det går att aktivera sig med. JAg har accepterat att min kropp är sjuk och på många sätt hindrad, har till stor del accepterat att bygga upp ett annat slags liv än önskat. Trodde det inte fanns mer att göra än så som det är nu med 2 timmars hemhjälp i veckan. Nu verkar det finnas hopp för att kunna söka för PA, men kampen och den långa vägen att få allt att ordna sig det skrämmer mig. Bara tanken får hjärtat att rusa, jag måste ta hand om allt själv, dvs intygsjagandet osv. Men jag har inte orken, den sinar för var månad och jag är ärligt rädd att den sinar så mkt att jag lägger mig ned och inte finner ngn anledning till att ta mig upp igen och försöka. VAd gör man i denna situation!? jag vet en mkt svår fråga, men jag ställer den varje dag. JAg har kurator, hon vill hellre snacka politik och har ingen kompetens för mina problem. JAg har ingen i kommunen som förstår sig på problmeatiken kring insjuknandet som jag nu går igenom och allt ekring det, hjälpmedel och allt det. Jag har mina djur, dem får en att kämpa lite för dem behöver matte varje dag, och det är en del jag saknar men allt går inte att få i ett fingerknäpp, det förstår jag. VArt finner man nu orken att ens kunna orka!? JAg vill ut i naturen men det närmaste jag kommer är att titta ur fönstret, skådar allt som lever utanför och det ger lite. Jag skriver när jag orkar, målar mkt sällan, kikar runt lite på datorn helt beroende på hur ryggen mår. Men det är på snudd allt. Finns det ngn liten källa man glömt som finns framför näsan på en i vardagen!? Jag är desperat efter ngn slags energitillskott i mig, mentalt och kroppsligt. Hur kan man gå tillväga när man knappt kan lämna lgh själv, när man inte har en ekonomi för att ta sig till större ort för träff med människor. Det måste ju finnas någon ljuspunkt, ngt hopp för att sådant kanske kan ändra sig!? MAn blir inrutad i sitt tänkande och även i orden, det blir högljudda tankar spec när man lever rätt irolerad "mot sin villja". När de praktiska lösningarna nästan tar slut, vad får en då att bli övertygad om att det finns ytterligare ngr gömda!? Det blev en hel del tankar nu, och jag är mkt nyfiken på hur ni andra hanskas med såna här situationer om dem uppstått förståss. Kanske finns det ni som funnit lösningar eller orken i något som kan vara till hjälp för andra? Finns det fler källor där orken kan "skördas" för att få en att gå vidare? Mvh Li
Ibland kan livet kännas väldigt svårt och jobbigt. Själv orkar jag göra jättemycket i huvudet, men ibland säger kroppen ifrån. Med PA och rätt hjälpmedel blir livet mycket bättre. Ge inte upp bara. Redigerat 2007-07-07 12:26
Tyvärr är det nog så för de flesta med fysiska funktionshinder, huvudet och själen lever på som innan man blev sjuk och sen blir man så frustrerad när inte kroppen orkar. Tycker inte ens att man slipper den känslan om man har assistans. Igår bakade vi kanelbullar och äpplekaka, men det är ju inte JAG som bakar, känns det som. Inte jag som har greppet i degen, som känner när den är färdigknådad osv. Man får lära sig leva i huvudet så att säga, hitta nya vägar, det gör man men ibland blir det jobbigt och man blir depig och frustrerad. Att använda datorn i sängen t.ex. Går bra om man har skärmen på ett rullbord och sen sladdlöst tangentbord och mus på bricka i sängen. Då kan man göra saker och ändå spara på de resurser kroppen behöver till annat. Man får prova sina gränser och hitta nya vägar.
spara krafter så är mitt tips att sätta upp trådlöst nätverk hemma sen koppla upp sig via laptopen som du lägger på ett rullbord vid sängen, men funkar lika bra ute på gården i solstolen mm beror på vad du har ute . PS glöm ej ha nått o smutta på i solen o solskyddet såklart.
Ja men du, alla har inte råd till vare sig laptop eller trådlöst nätverk och då är är min variant billigare.
trådlös enhet 500 kr en bra laptop 2-3 000 kr de kan man säkert skrammla ihop efter ett tag..
Ja, det är inte lite jag skulle ha gjort ifall mina muskler hängde med i mitt sinnes tempo. Men... jag har ibland fått höra att jag ibland har ett större tempo, och gör mer saker, än de med full fysisk förmåga. Kanske stämmer det... Och... ja, jag lever mycket genom huvudet. Det är JAG som bakar, inte min assistent. Iaf om det är en bra assistent som jobbar, en assistent som genom sitt beteende får en att känna så. Tror det också är viktigt att fundera över. Vilken trötthet kommer från mitt funktionshinder, vilken som är normal trötthet och vilken som kommer från en ev begynnande depression eller liknande.
Men du Yoni, det blir bättre. Jag kände som du då när jag blev sämre och helt plötsligt inte kunde någonting själv. Men till slut hittar man de där nya sätten att göra saker och fast man så att säga inte gör det själv med assistans och fast man kanske plockar bort mycket man bara gjorde tidigare så blir det mycket bättre eftersom man lär sig hur man ska hushålla på sina krafter, man lär sig att det är bättre att ha en massa trevliga kontakter datavägen och orka umgås med dem än at ha vanliga sociala kontakter hela tiden för det tar för mycket ork. Rätt vad det är så kommer det en dag som man är nöjd med igen, istället för att baka bullar och städat så har man lyckats få en kompis som var jätteledsen att skratta, visserligen kanske bara över telefon, men man lär sig se nya glädjeämne i tillvaron.
Det är inte det i mitt fall så sett att det är handikappet som gör att jag ej orkar. Det är bara det att jag ej känner igen mitt sätt att vara nu som jag var tidigare. Jag var mer energisk och kunde ta mig för med saker på egen hand och gjorde mycket med glädje. Men något konstigt har hänt som jag ej tycker om hos mig själv och jag önskar jag kunde peka på vad som förändrats hos mig.
Kropp och själ hänger ihop och blir man sjuk/skadad i sin kropp så påverkar det så klart själen också. Förr kände jag mig lat om jag inte hela tiden höll igång tills jag mer eller mindre stupade. Nu vet jag bättre, lathet är något annat. Det är inte lätt att finna balansgång på livet när man kanske inte vet riktigt vart man befinner sig i sin nya sittuation. På något vis måste du iaf försöka finna någon glädje i livet och försöka börja leva efter dina nya förutsättningar. Säger inte att detta är lätt men det är nödvändigt. Det är också viktigt att du löser så många praktiska bitar som möjligt. Försök få en kurator till hjälp. Har du möjlighet att få komma till något rehabcentra? Det kan vara en bra vändpunkt. Jag hör till de som inte klarar av att säga att jag accepterat min skada men jag har lärt mig leva med den. Försök få hjälp att komma ut i friska luften, det är en källa till livsglädje och till ny energi. Håller tummarna för dig!
Så kan det vara... Alla har vi våra dagar, det går upp och ner. Vissa perioder är det bättre, andra sämre. Jag har känt mig jättetrött och hängig sista tiden, men det är många som känner så nu i och med detta vädret (dessa jävla temperaturskiftningar som kan gå på en timme, är NÅGOT energikrävande!) och förkylningar mm. Många funkisar (bl a jag själv) får ju stora kroppsliga påverkningar av kyla och värme. Det här med att "spara" sin energi funkar ju om man är hemma på dagarna. Mina tips är iaf att utnytja de bra dagarna när man har mycket ork och energi till att t ex göra storkok så att man har färdigt att bara värma upp de dåliga dagarna. Har man inte assistans eller annan hjälp kan man ju be någon vän som har tid att komma över så kan man laga mat tillsammans, det är dessutom roligt! Nyttig och allsidig kost är ju viktigt för att man ska må bra och undvika näringsbrist, liksom att komma ut en stund varje dag. Vidare får jag mycket energi och inspiration av bra film och musik! Är jag lite seg men känner att jag borde komma igång och göra en sak, då tittar jag på något avsnitt av Stefan & Krister eller nåt annat kul då jag får skratta mycket, då blir jag piggare! Djur och barn är också rena energikällor iaf för mig! Så fort tillfället är det rätta, så ska jag köpa mig en hund. För taktisit: Fastän jag är extremt morgontrött så får ett litet gny eller en buff från en blöt nos mig att vakna till som om jag var en ny människa, även om kl är fyra på morgonen! Tro mig, jag var hundvakt åt en riktig goding och hon ville ibland gå ut sådär tidigt. Vi gick ju och la oss igen när vi hade kommit hem, men ändå, inte fan går jag ut kl fyra frivilligt annars! När sotarn pringade på dörren vid denna tidpunkt för någon vecka sedan, gissa om jag var irirterad? Sadister... Redigerat 2007-10-21 01:28
Till sidans topp
Jag beklagar jag har inget fötroende för denna yrkesgrupp vad är det säger att bara för att dom har läst i många år och fått legitimation vad är det som säger en då att dom hjälpa när dom flesta har problem själva .Vad är syftet med att söka hjälp naturligtvis få hjälp till självhjälp en del klarar av det en del inte alls förhoppningsvis kommer det väl en förbättrig men där det kan dröja .Tack för ordet leffe.
Jag använder kuratorn på vuxenhab som ventil, eftersom jag har samma utbildning och gör samma jobb som hon känns det inte som hon kan "hjälpa" mig, däremot är det bra att få ut jobbiga tankar, inte alltid låta sambon höra allt jobbigt, få bekräftelse på eller ibland få veta att man tänker fel. Har dessutom en handledare knuten till jobbet om jag där måste ta itu med jobbiga saker som jag sen kan prata med. Tror som Lilleman att det är bättre att förebygga, då kanske man slipper trilla ner i mörka hål. Fick ju panikångest och blev väldigt nere när jag hamnade i rullstol men som sagt det kvittade ju hur mycket medicin eller samtal de erbjud mig, frisk blev jag ju inte förrän jag själv sörjt färdigt och bestämde mig för att gå vidare i livet, fast på hjul.
Sedan är det så också som jag för min del upplever det med dom nära, det är ingen som är mottaglig för att lyssna om man behöver prata. Och kan ej riktigt ta att jag som alltid varit så positiv har hamnat i en svacka. Bara dom som är i samma sits som en själv. Inte för att jag är sådan som vill prata om mina problem så med mina nära och kära, men jag tycker när och om man vill berätta något om varför man är på det humöret som man är utan egentlig anledning att något hänt just den dagen, för att ej behöva höra att man är grinig utan egentlig anledning så vill det ej riktigt lyssnas på när man försöker starta en konversation. Redigerat 2007-07-09 21:14
Det är fanktiskt att blir en psykisk sjuk så påverkar detta hela familjen hur konstigt det en låter och därför är det viktigt att man går i genom detta med sin sambo eller allt vad det nu heter .Psykologi handlar ju om själen och där i genom känslor kontra hela människans väsen. Jag har so utgångs läge att tro på varje människa tills dom visar mig motsatsen.Jag beklagar vi har i dag väldigt många människor som har en dubbell natur som påminner mig om långfilmen dr,Hyde och dr jakyl.Tack ska du ha för inlägg .leffe.
Hej Lilleman. Här håller jag med dig fullständigt. Jag vill dock göra ett litet tillägg när det gäller psykvården. Här handlar det om egen erfarenhet,även om den ligger ett större antal år tillbaka i tiden-bör poängteras! En trist erfarenhet jag gjort är att psykvården är lite väl snabb att lämna ut recept på piller i stället för att ge människor som är nere i depression eller på väg ner stöd i att stoppa eller vända den negativa känslotrenden.En korttidsmedicinering kan visserligen vara viktigt i vissa fall,men oftast (om det inte ligger någon psykossjukdom eller liknande bakom) är verktyg att vända tänkandet samt få möjlighet att prata av sig och finna konstruktiva vägar bättre på längre sikt vid psykisk ohälsa.Tyvärr finns det förmodligen för få utbildade (psykologer, psykoterapeuter med till exempel KBTinriktning osv) dock, men i allafall.
Slogs av en sak när jag läste "Doktorn kunde inte riktigt laga mig"... Christina skrev att kontroll är viktigt för funktionshindrade barn, eftersom de tappat så mkt kontroll genom sitt funktionshinder. Den kontroll de kan få ser de till att få, t ex genom att vägra äta annan mat än den de trodde att de skulle få. Jag är extremt kontrollberoende... kommer det från nåt liknande? Och ska man släppa kontrollen, mår man bättre då? Eller är det bra att hålla fast vid den kontroll man kan ha?
Jag tror att det beror på det, är ju också kontrollfreak, men inte på samma sätt som du. Vet att jag kunde bli tokig om mina saker inte låg rätt när jag var liten, älskade att sortera och organisera saker. Är likadan nu, alla mina scrap och stämpelsaker är militäriskt organiserade, jag blir ofta vansinnigt arg om mannen bestämt något som inte passar in i min struktur. Däremot har jag noll koll när det är möten, tider och annat så jag är inte så inom allt. Sjukt eller sunt?? Vet inte, om det blir tvångsmässigt är det ju inte sunt men samtidigt om man inte kan göra så mycket fysiskt är det ju onekligen bra att ha den psykiska och mentala kollen annars gör man ju inget alls, eller? Fast om man har ett tvångsbeteende som går ut över assistansen så blir det ett arbetsmiljöproblem, och då måste man ju göra något.
Alla människor eftersträvar kontroll över sin tillvaro. Att ha ett f-hinder innebär ofta att man förlorar en del kontroll. Då tror jag man kompenserar det genom att åtminstone försöka ha full kontroll över det man kan. Jag ser inget fel med det, så länge det inte blir tvångsmässigt.
Ofta är det ju ett måste att man har stenkoll om man skall få logistiken att fungera med asspass, färdtjänst, arbetstider, barnaktiviterer etc etc. För många av oss funkar det ju inte att slänga på sig en kofta och springa iväg och fixa något som är glömt utan det krävs noggrann planering för att det skall gå ihop och ofta att kunna lösa problem på distans.
Kul att ni pratar om kontroll som i mitt arbete kommer fram som ett livstema för barn med funktionshinder. Och jag tycker det är bra med kontroll, vi behöver kontroll, förutsägbarhet. MEN - när barn bara har ett enda sätt att ta kontroll på räcker inte det. Då behöver barnet flera strategier. Och om barnet tar kontroll genom att skrika, med ett besvärligt beteende, med alltför mycket tvång behöver barnet hjälp att få andra sätt, andra strategier för att få kontroll. Det går att skapa kontroll genom att fråga, kontroll genom att skaffa sig information, kontroll genom att berätta och få berättat för sig. I boken "Doktorn kunde inte riktigt laga mig" finns i berättelsen om Sara, som har en cp-skada hur hon försöker få kontroll genom att ständigt få uppmärksamhet och kontroll genom sitt beteende då hon bl.a slår sig. Sara behövde läsra sig andra sätt och när hon gjorde det ökade hennes frihet och möjligheter.
Min fråga då... är det ett livstema för vuxna funktionshindrade också? Vet du?
Du vet. Vuxna är inte mitt område så det kan jag inte svara på. Om du mer allmänt frågar vuxna om livsteman och viktiga frågor så handlar det om relationer, att känna sig behövd, att ha en känsla av sammanhang - Antonovsky som skrivit boken Hälsans mysterium pratar om att tillvaron är begriplig, hanterbar och meningsfull.
Jag vet ju det... synd för oss vuxna... Du verkar vara väldigt klok... Ska kanske snoka runt lite bland litteraturen...
Har du läst Aaron Antovskys bok Hälsans mysterium - är en bra bok om synsätt på hälsa. Anders Engquist skrev för många år sedan en ganska kul och lätt-tillgänglig bok som heter "Att växa som vuxen" kan vara ett annat tips. En nyare bok som mer beskriver terapi med vuxna och som kom förra året är Lotta Landerholms bok "Hjälp mig den som kan" - lite mer åt fackbokshållet. Bra i sitt synsätt - att vi faktiskt alla sitter i samma båt.
Jag skrev mycket av denna "tråd" i ett tidigare inlägg, men kom på att den mer borde tillhöra en egen tråd. "Mitt liv" har varit väldigt kaotiskt fram till dagens läge. I min ungdom drack jag ofantligt mycket. Minst tre ggr/vecka, i ca 7 år. Mycket berodde på kompisarna jag hade under min ungdom, som alla rack ungefär lika mycket som jag. Varje helg osv. Allt detta ledde till sist att jag tvingades flytta, av egen självbevarlesedrift. Det i sig ghjorde givetvis att alla mina dåvarande kompisar blev chockade, eftersom deras favoritsuput inte skulle vara kvar längre. (Ja, jag blev en riktig värsting ett par år) Visst kunde jag ha bott kvar, och fortsatt supa. Men jag insåg länge att det aldrig skulle vara hållbart i längden. En av de gamla kompisarna har i stort sett samma dryckesvanor än idag, fast det var ca 10 år sen det var som värst. Enligt egen utsago dricker han "högst en gång i månaden" just nu, men jag vet att han förmpodligen ljuger en smula undermedvetet. Som "alkoholist" kan man sällan ha konytrtoll över sitt drickande, och det innebär att man fortsätter år ut och år in. Vilket i detta fall leder till honom. Nog om det. När jag äntligen hade flyttat bort "från skiten" åkte jag fortfarande hem varje helg, för att fortsätta supa. Tiden det tog att resa satte dock stopp för helka eländet efter ett tag. Två timmars resa enkel väg var aldrig direkt lockande, om jag säger så. Inte ens för att "komma hem" igen, jag fick nog helt enkelt. I och med det trappade jag ner väldigt myýfcket på ganska kort tid. I slutet blev det kanske en helgs festande! Istället blev jag "belönad" av mina föräldrar genom den stora bedrift jag hade gjort. Valfritt inköp av kläder, brekostade av dem etc. Självfallet kände jag mig värd allt, mest pga det är väldigrt svårt att sluta dricka, när man väl har varit lika i så många år jag faktiskt höll på att supa arslet av mig. Tack vare detta valfria inköp av kläder blev jag en typ av klädsnobb, omedvetet. "Kolla in den där välklädde killen!" typ så tyckte de flesta i min omgivning skulle jag tro. Av mina lärare blev jag "den stilige killen, som alltid hade finare kläder". Just den benämningen hade jag förtjnat, enligt mitt tycke. Bedriften ni vet. En dag kom beskedet jag så länge oroat mig för, dvs vetskapen om att behöva gebnomföra en operation som skulle göra mig döv! Min högra neurofibromatos typ 2 tumör hade vuxit sig till den smått bisarra storleken av 5 cm i diameter! Aklut operation måste därmed utföras, vilket i sig ledde till att jag tvingades sluta att plugga totalt. Efter att jag blev opererad trodde ingen att jag skulle ha någon större lust att återvända till staden en gång till, för att slutföra det jag höll på med innan mitt avbrott. Att ta datakörkortet, ECDL. Men, det gjorde jag ändå! Behöver ens nämna att ALLA blev oerhört imponerade över vad jag beslöt mig för att göra? Föräldrar, syster, mina kvarvarande kompisar, lärare, klasskompisar you name it... Klarade jag ECDL? Självklart! Med ganska god marginal dessutom. Nu vill jag gärna veta om det finns fler som har lyckats med "det omöjliga"?
vet inte om detta är rätt tråd men jag undra hur ni upplevt det där då benen blir svagare och man börjar vara rädd att om man ramlar då man är ensam så kanske man inte tar sej upp eller kanske blir liggande tills någon kommer. hur upplevde ni det första gången när ni inte kom upp efter att ni ramlat eller satt en på något för lågt? är det någon som utveklat en överdriven räddsla för att liksom inte komma sej upp igen?
Det är en befogad rädsla, precis som icke funktionshindrade som kan gå, så händer det att kroppen försvagas förr eller senare. Det gäller ju även dom av oss som redan från början har funktionshinder, kroppen tar slut förr eller senare, alla drabbas vi av olika sjukdomstillstånd förr eller senare oav hur det såg ut från "början"
Hej Johnny! Känner igen mig på pricken! Kommer iof inte ihåg allra första gången jag inte lyckades resa mig själv, men det har hänt många gånger vilket har lett till dråpliga situationer och en enorm frustration och ilska hos mig. Senast det hände var jag ensam hemma och låg och kravlade på golvet en halvtimme innan någon kom hem. Har numera en sk booster hemma som hjälper mig upp ifall jag ramlar. Jag får kräla mig upp på plattan som bara är några centimeter hög och sen kan jag hissa upp mig till stående. Dessutom så har jag börjat använda mer hjälpmedel utomhus och på offentliga platser för spara kraft och minska risken för fall. Det hjälper också mot rädslan, eftersom man helt enkelt känner sig säkrare.
Jag har ju aldrig kunnat komma upp från golvet om jag trillat, inte ens på den tiden då jag bara gick och bara använde rulle vid långturer. Inte kunde man gå omkring och vara rädd hela tiden, det blev man först när man trillade omkull och konstaterade att man inte nådde telefonen för man hade lyckats lägga den längst upp på bokhyllan. Blev bättre när mobilerna kom, brukar alltid ha den nära, se till att ha larm och att ha nycklar utplacerade hos folk som finns nära dig. Man vänjer sig vid det mesta och det är mycket jobbigare att vara rädd än att faktiskt trilla och inte komma upp.
kul att flera svarade! Det här med att leva på gränsen mellan att kunna ta sej upp och inte kunna komma någonvart då man ligger på marken. hur envisa har ni varit med att frivilligt sätta sej på marken? det är säkert väldigt olika från person till person hur envis man är men skulle vara kul att höra lite hur andra tänker. om man tappar något eller av annan orsak för ett behov av att gå ner på knä kryper ni ner utan att tänka eller funderar ni länge på att om man kanske kan ta sej upp eller undviker ni det till varje pris? men som sakt det beror ju mycket på allt runt. som t.ex om man har ont eller om man bara är svag i muskler. Lise: hurdana dråpliga situationer har du råkat ut för och kan du förklara varför du blir arg? är det så där på grännsen om du klara det eller?
Hej Johnny! Ja, ett av de senaste dråpliga fallen inträffade i somras i en fullpackad hotellvestibul. Föll handlöst i golvet och dessvärre var min käre make inte i närheten för han hade gått iväg för att parkera bilen. Naturligtvis kom det fram en massa människor och ville hjälpa mig upp. Det ser alltid väldigt "farligt" ut när jag ramlar enl andra, så jag brukar skrämma upp folk ganska rejält. Tyvärr så kan jag inte resa mig själv överhuvudtaget, inte ens med en framsträckt hand, utan jag behöver bli upplyft med en särskild teknik som tex min käre make och son behärskar till fullo. Vågar helt enkelt inte låta främmande människor lyfta upp mig i rädsla av att det blir fel. Så där satt jag i vestibulen, mitt på golvet i ca 15 minuter och var tvungen att förklara mig för var och varannan människa varför jag satt där. Efter en stund kom det en hel liten grupp med ungar och började ställa nyfikna frågor..... När min make äntligen dök upp, så var jag minst sagt lycklig! Arg blir jag oftast för att jag känner mig maktlös, det känns så himla pinsamt att ha allas blickar på sig helt enkelt. Undviker alltid situationer som kräver att man går ner på knä just av det skälet. Kan inte heller resa mig själv från en vanlig stol och har börjat undvika sådana också. Tror att det är viktigt att inse när det är dags att börja använda hjälpmedel som tex rullstol när fallrisken börjar bli väldigt stor. Som muskelsvag så kan man bli omkullstött hur lätt som helst. Det är verkligen inte roligt att gå omkring och vara rädd hela tiden. Må så gott! Lise
Hej.. Än så länge kan jag med svårighet ta mig upp om jag ramlar.... Vid fukt & kyla är det svårast... Visst har man hamnat i situationer då det blir pinsamt! (men jag brukar kunna se det roliga i situationen)..... Jag har bl.a blivit sittande ute i ösregn en kall midsommarafton, då jag ENVIST bara skulle klä vår lilla midsommarstång! Jag satt på en mkt låg pall, & kom sedan INTE UPP!!!!!! Regnet öste ner, mina nära & kära hade glömt bort mig, och där satt jag LÄÄÄÄÄÄÄNGE........ Till slut, när jag lyckats mobilicera all kraft jag bara kunde hitta klarade jag av att resa mig, in & kom jag blöt kall och stel, men ett gott skratt fick vi! Stången blev självklart JÄTTEFIN!!!! En annan gång halkade jag i snövallen utanför min brors port, tillika granne med puben O"learys.... En krypande 40 -åring sänder ju vissa signaler utanför en pub...... Min syster & jag skrattade hysteriskt medans jag krypande försökte hitta lite nivåskillnad att ta mig upp på...... Hjälpsamma människor vill gärna hälpa mig upp om jag ramlat, men jag har ingen styrka & kraft att hjälpa till med, så jag känner att jag själv måste samla all min kraft från huvud ner till tårna, & göra jobbet själv... Det har många lite svårt med att förstå.... Visst finns rädslan att jag en dag har tappat all förmåga att resa mig upp.... Jag vill inte gå miste om känslan av att ligga på en filt på stranden vid havet och bara njuta... Men när och om den dagen kommer får jag hitta en lösning...., för till stranden ska jag!! Numer dansar jag ytterst sällan då jag har ramlat på dansgolvet mer än en gång..... Att krypa runt bland massor av dansande människor ÄR INTE något att rekomendera!! Vad det gäller att sätta sig på golv osv. föröker jag att tänka till & göra det, men det är klart att jag väljer tillfällen då jag är trygg...... Anette
Hej! Jag kunde inte låta bli att le när jag läste om din olycka utanför puben! Det fick mig att tänka på en gång när jag lyckades välta med min elmoppe utanför systembolaget och låg och krälade bland en massa vinflaskor jag hade köpt till min 40-årsdag! Jag var absolut helt nykter, men hade lyckats få upp ena hjulet mot en betongkant när jag skulle vända. Gissa om jag har fått höra om den historien många gånger Visst är det skönt att man ändå kan skratta åt eländet ibland?
nu är jag inte muskelsvag, men får låsningar i höfterna och benen viker sig så jag trillar ihop iblan om jag inte får tag i en vägg. En gång hände det i köket, sambon var i ett annat rul och lyssnade på musik, efter att ha försök ta mig upp själv men insett att det inte gick och att han inte hörde sin mobiltelefon, jag fick tag i hemtelefonen och ringde. Så försökte jag med viljekraft få kaninen som var lös i köket att förstå situationen och hämta husse. Hon fattade inte min avsikt och satt och slickade mig i ansiktet istället. Men det var lite läskigt, tänk om jag varit ensam hemma. Då hade jag legat på golvet tills han kommit eller jag lyckats släpa mig upp Efter ett tag så kom sambon ändå och skulle kolla vart jag tagit vägen. Numera så är han mer medveten och har jag varit borta länge så går han ett varv och kollar.
Vet inte om detta är rätt forum, men what a heck. Har ni som är funktionshindrade valt yrke efter förutsättningar rent fysiskt, alltså är ni väldigt begränsade? Jag tänker lite såhär, kan man bestämma sig för ett yrke som är skitkrångligt med funktionshinder men bara av envishet ändå klara det? Jag är frisör i grunden men la ner det när jag skadade mig. Samtidigt känns det piss att ha lagt ner tid på att bli det och sen bara ge upp...
Svår fråga, jag var ju funktionshindrad från början, dock inte så mycket som nu, men var från barndomen rätt klar över att jag ville arbeta med människor på något sätt. Valde då att arbeta med missbrukare och det ansågs väl som urbota korkat av många. Frågeställningar som, vad gör du om de slår dig eller sticker ifrån dig, var väldigt vanliga. Mitt svar brukade vara , vad gör icke funktionshindrade? Sen skulle jag väl inte komma på tanken att bli ambulansförare, det känns liksom lite omöjligt att kräva att döende själv tar sig ner för trappor för jag inte kan komma upp och hämta dem. Så länge det inte är omöjligt att lösa praktiskt så ser jag inga hinder att jobba med vad som helst, sen får man ju ta hänsyn till vad ens kropp orkar.
Det gäller ju att hitta en balans mellan att inse sina begränsningar och inte begränsa sig för mycket... Man klarar i regel mer än vad man tror, och med en jävlar anamma så går det. Och påhittighet, man är ju lite av en uppfinnare som funktionshindrare... Vet fortfarande inte riktigt vad jag vill jobba med, trots över 200 poäng på universitet. Det finns så mycket roligt... så jag gör det som faller mig in för stunden. Men visst, hade jag haft fysiken hade jag nog kämpat för att bli veterinär... men att undersöka en ilsken katt funkar liksom inte.
Säg inte det Jessma. För många år sedan kom min gamla, och totalt helknäppa, katt hem efter en trevlig tur i närmsta bondgårds matsilo. Han luktade fan, det var så illa så när han skulle tvätta sig kunde han inte ta in tungan i mun igen. Jag var själv hemma med fyraårig dotter, inte något man släpper uräcklig katt till. Så det var bara att kavla upp ärmarna, intala sig att man är starkare än kattskrället och trycka ner honom med våld i badet. Då fick jag klart för mig att jag nog inte var den stora djurvän jag alltid trott mig vara, men trots att det egentligen var ett omöjligt företag så blev katten ren. Dottern följde allt med största intresse och det var svårare att lära henne av med alla nya svordomar hon lärde än att bada katten. Själv kom jag undan med livet i behåll, så även katten även om vi inte var de bästa vänner på mycket länge. Katten blev så småningom 21 år så han tog ingen skada av min något omilda behandling. Det här var väl inte så otroligt funkisrelaterat men trots allt visade det mig att allt går och att man inte behöver göra på samma sätt som alla andra.
För övrigt... Beroende på hur högt din skada sitter, och hur väl fungerande dina armar är ser inte jag nåt hinder att du inte skulle kunna arbeta som frisör. Det är ju inte med benen du klipper liksom... När jag gick gymnasiet var det en praktikant bland assarna... som satt i rullstol... Visst, han kunde inte lyfta nån... men skrivhjälp klarade han ju helt ok... och mycket annat...
Jag har erbjudits sommarjobb som vårdare på daglig verksamhet och fixar även lyften och toabesöken på egen hand. Det är bara viljan och fantasin som kan stoppa oss.
Jag vill egentligen bli kock, men tror det skulle funka dåligt rent fysiskt. Så jag håller det på hobbynivå i stället!
Vadå!! Lyxkockar kastar bara ut befallningar och provsmakar vad deras underlydande gjort. Det hade väl varit ett superjobb, kruxet är bara att hoppa över alla stegen upp till lyxkockspositionen. Även jag har haft kockdrömmar men nöjer mig med hemmamatlagning.
Tack för alla svar!! Hrum, jag har pissdålig handfunktion så det går nog inte... Får ägna mig åt att plugga ett tag.
Så länge man sitter vackert och inte protesterar är allt frid och fröjd. Jag har tidigare i mitt yrkesliv arbetat som administratör på en hk-org. Efter 1,5 års pluggande är jag nu utbildad läkarsekreterare och tycker att det är världens roligaste jobb. Men skulle jag komma på att jag vill göra något annat kommer jag inte låta mitt fh hindra mig
Det finns säkert de som absolut vill fortsätta med ett jobb som kanske inte ger bästa praktiska förutsättningarna. Det beror väl på hur mycket inspiration och kraft man har och om det överhuvudtaget är möjligt. Att vara frissör med dålig handfunktion, är ju inte så enkelt och genomförbart. Det skulle förmodligen ta alldelses för lång tid att klippa om du inte öppnade en snaggsalong där alla blev klippta med maskin
Jag börjar fundera över om jag inte borde gå till en psykolog eller liknande (coaching är ju trendigt), för att få lite mera ordning på mig själv. Men var hittar man något sånt i Stockholm, gärna med någon erfarenhet av funktionshinder? Finns det billiga alternativ, eller har alla ett timpris på 1000 kr? Och är det en väntetid på ett halvår man har att vänta sig?
Tja det beror kanske på vilket funktionshinder du har? Vad jag menar är att jag t ex är synskadad, och gick därför gratis hos en jättebra psykolog på Tomtebodaskolan, det som numera är spec.pedagogiska institutet. Så finns ju den häringa psykoterapimottagningen för funktionshindrade vuxna, man kan läsa om den på http://www.habilitering.nu Annars finns det ju prykologer på habiliteringarna, man kan ju ha tur att hitta någon bra där, och dom har ju garanterat erfarenheter av funktionshinder LYCKA TILL
Jag har träffat psykolog och det gick på högkostnadsskyddet. Nu var jag bara där ett par gånger, då jag inte kände för detta. Jag var bra på teater så psykologen tyckte inte att jag behövde komma mera. När jag senare själv ville samtala med någon så ville jag göra det med någon som hade träffat många i liknande min sittuation och då valde jag en kurrator på rehab istället. Det var toppen bra. Det borde ju inte kosta mer att få rehabilitera själen än kroppen.
Näe precis... det är skitsvårt att få det via läkarvården. Men testa hab, som jag sa. Förutsatt att du tillhör den då vill säga...
Jag gick i psykoterapi i 4 år hemma i Halmstad och fick det på högkostnadskortet, men det var bara för att en psykiatriker råkade vara anställd på just den vårdcentralen...borde vara självklart hos alla tycker jag. Samhällsekonomiskt skulle det garanterat kosta mindre om det blev lika självklart att gå till doktorn för själen som kroppen - och om det var lika tillgängligt för alla oavsett plånbok.
Jag fick med hjälp när jag hamnade i rullen och fick panikångest, fick gå hos sjuksköterska med KBT utbildning, i princip tills jag själv avslutade det. Det var jättebra, för man har en massa extra i bagaget när man har ett fysiskt funktionshinder, allt man upplevt som barn, all frustration när man blir illa behandlad och inte får hjälpen man behöver osv. Borde vara en rättighet för alla. Nu får vi handledning genom jobbet om det behövs, också jättebra eftersom det ibland blir tungt.
Jag fick hjälp av min vårdcentral och det var inga som helst problem.
Knappast genom öppenvården heller. Jag arbetade tidigare inom Sv Ångestsyndromsällskapet som ombudsman och såg många verkligt sjuka som snarast blev sämre av den offentliga psykvården än bättre, för långa väntetider, för korta behandlingstider, nonchalant beteénde var vardagsmat för medlemmarna. Har du möjlighet så försök få remiss från min distriktsläkare och sen kan du välja privat terapeut som är ansluten till FK och behöver bara betala upp till högkostnadsskydd.
Trist Lilleman att du skulle få en så taskig upplevelse men att hitta rätt terapeut är lika svårt som att hitta man/maka. Jag har ju haft besvår med ångest pga. otrevliga händelser på sjukhus när jag var barn, de känslorna kom i form av panikångest när jag blev sämre och hamnade i rullstol. Jag fick faktiskt snabb hjälp men hos en terapeut som inte kunde hjälpa mig för jag visste ju varför och det hjälpte ju inte så mycket med skattningslistor när det faktiskt var fakta att jag blev sämre och att jag hade svårt att andas för att musklerna blev kassare o kassare. I stället fick jag kontakt med en tjej inom jobbet som är terapeut inom psykosyntes och hon har hjälpt mig jättemycket, bara genom att bekräfta att mina känslor är ok. Nåja, det var väl lite förenklat men hon har låtit mig få känna och berätta om allt som hände och låtit mig få sörja klart, så var aldrig rädd för att söka hjälp, men se till att få konstruktiv hjälp så det händer något.
Lilleman du har helt rätt att man själv måste vilja jobba för att komma vidare om man är i en svacka. Oftast tror jag vi människor också fixar detta på olika sätt. Grejen är den att är man i en djupare depretion så kan det vara svårt att se klart och då är det fint att ha någon att prata med. När man väl kommit till insikt så gäller det att själv fatta beslut i rätt riktning. Det måste nödvändigtvis inte vara en utbildad person som är van att samtala men det är ingen nakdel (om kemin stämmer). Jag har haft mycket nytta av samtal med min kurrator på rehab. Ibland kan det vara skönt att få tala med någon utomstående. Det finns inte heller något som säger att bara för man besöker en psykolog/samtalsterapeut så ska man själv sluta jobba för förändring. Just dessa samtal kanske är starten dvs det kan mycket väl vara konstruktivt att samtala om svåra saker. Fast att älta samma gamla grejer dag ut och dag in är något annat, det blir man bara bitter och nedbruten av. Att rehabilitera själen är något annat, något bra
Hej! Jag vet själv hur svårt det är att hitta psykologer. Dessutom är jag väldigt trött på sjukvårdens psykologer som tror att de vet saker och försöker sätta en diagnos på mig och tala om hur jag ska göra. Vad jag vill ha är någon att prata med som har ett öppet sinne, och jag tycker därför att det bara är bra om psykologen inte är inriktad på just funktionshinder. Psykoanalys kan låta skrämmande men här är en bra text om vad det är: http://www.psykoanalys.se/swedish/om_psykoanalys/vuxna.html "Svenska psykoanalytiska föreningens mottagning kan kontaktas för information och förmedling av psykoanalys och psykoterapi. Här finns det möjlighet att få gratis vägledning och hänvisning till vilka som har lediga platser för psykoanalys och psykoanalytisk psykoterapi." (text från deras hemsida) http://www.psykoanalys.se/swedish/sok/soka.html Psykoanalytisk psykoterapi är grundad på samma idér som psykoanalys. Men den är inte lika intensiv och man går i samtal ca 1 gång i veckan. Lite mer som hos en vanlig psykolog alltså. Med skillnaden att den man pratar med är utbildad psykoanalytiker. Jag har sökt och funnit en psykoanalytiker via Psykoanalytiska föreningen och jag ska börja gå i terapi till hösten. De flesta analytiker är privata och tar mycket betalt, men det finns psykoanalytiker som är leg. läkare och där gäller ofta högkostnadskortet som man använder på sjukhus. Det kan vara långa väntetider och man får vara beredd på att deras mottagningar inte är handikappanpassade. Hos den jag ska gå hos är det en liten trappa så jag får ta med mig ramper varje gång. Om nångon undrar så går självklart assistenten ut under samtalen. Min assistent brukar gå och fika. Med vänlig hälsning Esmeralda Redigerat 2007-05-29 01:42
Jag brukar inte i regel svara på sådana här saker eftersom det är så induvuellt men jag gör ett undantag.Jag tycker dina tankar men ta detta som en sista utväg om det går .Varför jo.Jag tror inerst inne att alla människor kan lösa sina demoner som finns inom en .Jag föreslår att du granskar var i från början problemet började och anylysera grund orsaken till varför just du har det och det problemet. Det är ingen lätt match det kan jag säga men du kommer att må mycket bättre när du kommit till insikt om orsak och verkan .Jag vet av egen erfarenhet.Men obsavera detta avgör du själv .Har man enjobbig tragisk bakgrund är råden inte alltid lätta att ta för man vet inte alltid vad som är rätt och fel men som sagt jag tror du klarar av det hur du en gör du har ju redan börjat genom denna sajt när du frågar om hur du ska gå till väga .Jag önskar dig verkligen lycka till och hoppas verkligen att du klarar av det av hela mitt hjärta .EN som verkligen vet hur det är att kämpa .Jag får ochså tacka för att jag fick ta din tid i anspråk .Lycka till leffe och kram på dig.
Det jag har erfarenhet av det är att jag går på barn o ungdommshabiliteringen och pratar med en psykolog som är liksom expert på mitt funktionshinder DAMP. nu vet ju jag inte hur gammal du e och om du har kontakt med vuxen habiliteringen alternativt barn habiliteringen. lycka till
Hej på er! jag är ny här men det känns som jag hittat en sajt som berör mig mycket. jag lever med värk i kroppen dagligen, men det syns inte. vet tror på mig!? jag lever med ångest som sköljer över mig i vågor som gör att mitt hem blivit min borg, det syns inte heller,, vem tror på mig!? det är så jag känt de senare åren som gör att jag drar mig för att träffa folk. jag har oxå märkt att har jag mina kryckor då undrar de om jag skadat foten el dyl,, pust stön har ingen lust att berätta om alla mina åkommor när de igentligen inte vill höra. jag har haft två hel,,, år med op, inlagd på psyket, min pappa dog i våras. mina barns pappa dog i september. vilken jul vi har framför oss. vill inte vara med men måste orka för mina barns skull. skulle vilja åka till varma breddgrader och bara "vara" Låter det knäppt,, det är iallafall så jag känner. Redigerat 2006-12-20 11:27
Hej. Nej jag tycker absolut inte det låter knäpp. Förstår dig mycket väl. Jag kan berätta att jag har också ångest även om jag inte har värk men det är inget kul alls. Hör gärna av dig om du vill prata och lätta på trycket.
tack för ditt svar ,,, nu har jag fått ny medicin så håll tummarna att det funkar,, det är inte lätt med ångest, den greppar en så man tappar all kontroll över sig själv, usch ja
var så god ...jag lovar hålla tummarna så hårt jag bara kan...vad är det för medicin du har fått? Svara om du vill.. ....nej det är verkligen inte lätt med ångest,, som sagt den greppar en så man tappar all kontroll över sig själv..... hör gärna av dig om du behöver någon att prata med...är alltid lättare att prata med någon som varit där själv om du förstår....Håller tummarna att det löser sig för dig så småningom...
Jätte mycket tack för era svar. Nu ska jag försöka svara er! Jag är tydligen inte så knäpp i allafall, det är skönt att veta Carina66 Hör gärna av dig om du vill prata och lätta på trycket. det kommer jag säkert att behöva, tack så mycket, just nu är jag inne i en döskrivarperiod. har inte lust och orkar inte skriva så mycket, förmodligen för jag sover så dåligt och aldrig känner mig utsövd. Känner ni igen det? Carina66 vad är det för medicin du har fått? jag har fått Efexor och jag tycker den verkar okej, ska höja dosen allteftersom, sedan har jag fler för deppresion och ångest, värk, magproblem och sömn m,m, Det kaske inte är rätt ställe att skriva om det. Tala gärna om var ni tar upp det. Carina66 Håller tummarna att det löser sig för dig så småningom... Tack, jag känner att jag börjar komma tillbaka till livet Wheelwoman Kan tänka mig att det varit jobbigt ja, det har varit jobbigt, jag har varit hemma sedan -95 då min kropp inte orkade med både jobb, barn, värk m,m och en man som tryckte ner mig på många sätt, tyvärr tycker jag det går bara utför men jag kämpar, precis som ni andra Wheelwoman osund relation för 2½ år sen. Personen ifråga utsatte mig för psykisk misshandel. psykisk misshandel är precis lika jäv, som fysisk, jag har upplevt bägge delarna och nog sätter spår. Det spelar ingen roll hur länge man blir utsatt för det, det lämnar men vilket fall Wheelwoman Jag vill inte låta mina tankar & känslor utplåna mig på ett negativt jag kämpar på för inte ska utplåna mig! jag vill absolut inte bli bitter, jag har varit i det svarta hålet och jag valde livet och då får jag ju ta det onda med det goda Wheelwoman Sist, men inte minst hoppas jag att du inte tagit det jag skrivit som något "överhurtigt" snack, för det var inte alls menat så. Utan snarare allmänt peptalk helt okej, jag tog inte illa upp och det känns bra när man får lite andra vinklar så det var ett jätte bra peptalk Munken Har var bara någon att ventilera och bearbeta sin ångest med kan man resa sig ur sin situation som en ny starkare människa. tyvärr hjälper det inte mig utan mediciner, jag har för låg serotonin halt i hjärnan och signaler fungerar inte riktigt som de ska. men det blir mycket bättre om jag får rätt medicin, men det jäv,,, är att när man fått en som funkar så tar det bort den ur sortimentet och så får man börja prova nya, det är shit Detta var en del om mig, det blev längre än jag tänkt mig. Tack för ni orkat läsa Redigerat 2006-12-26 13:25
Jag har tagit Efexor Depot sen 11/9-2001 Och jag mår bra. Redan efter någon vecka kunde jag ta bort ett annat smärtstillande läkemedel. Och har klarat mig sen dess. Sen får man sköta munnen extra bra. För även om man inte alltid märker det själv så får man mindre salivmängd. Och det räcker med en liten förminskning för att tänderna ska börja må dåligt. Jag får höja dosen ibland någon vecka för att komma ikapp. Ibland märker jag det själv. Ibland får någon säga till.
Efexor är ju en antidepressiv medicin. Menar du att den hjälper även mot smärtor alltså? Visserligen så säger de ju att smärta kan vara psykosomatisk, och att om man mår dåligt i själen och har värk sedan innan så blir det ännu värre. Ganska logiskt. Ska till psyk den 12 för att jag ska byta medicin. Borde inte denna tråden ligga i hälsoforumet förresten? Redigerat 2006-12-27 22:47
när hjärnan har brist på serotonin fungerar inte signalsubstanserna ok, detta kan visa sig på många sätt.
Jag tar med Efexor depot, fick dem för panikångest för många år sedan men helt klart var att de hjälpte mot smärta med så nu kommer jag att ta dem livet ut.
Att använda antidepressiva mot smärta har det forskats en hel del om, men det många läkare missar är att det inte fungerar för alla med smärta. Ibland verkar det som om att man som smärtpatient alltid har serotoninbrist eller har depressiva symptom. Lite synd tycker jag eftersom det säkert finns fler än bara jag som blivit irriterad över att det ofta är den enda hjälpen som erbjuds bortsett från panodil. Vad jag istället skulle vilja var att man accepterade patientens svar gällande vad som fungerar eller ej. Ett bra bemötande och en vilja att acceptera att man inte kan medicinera bort allt med SSRI skulle jag vara oerhörd tacksam för. Jag kan stå ut med min smärta, den är en del av min vardag och jag blir tom orolig för försämringar i mitt tillstånd om jag inte hara min vanliga smärta. Läkarkårens bemötande av den kan jag däremot utmärkt vara utan.
Jag knaprar neurontin för närvsmärtor och det lindrar en aning och så har jag en inopererad variant av tns längst upp i nacken och det lindrar också en del men tyvärr inte allt. Jag fick åka på en smärtutredning på Akademiska i Uppsala, kanon bra! Där granskades jag till både kropp & själ av alla möjliga som neurokirurg, psykolog, rehabläkare mfl. Har man kronisksmärta som man ej kan få bukt med borde man få göra en utredning som min. Jag har iaf mindre smärta nu även om det finns en hel del kvar att leva med.
Jo jag vet också mycket väl om vad ni pratar om. Mitt beror till stor del på mina funktionshinder. skönt att ha någon att dela tankar och kännslor med
Har levt sedan hösten 06 med värk i rygg, bäcken & ben ibland så svår värk att jag inte kan gå. Just nu använder jag inte mina kryckor pga av problem i hö hand ( carpateltunnelsyndrom). Men ska ta fram dom igen. Har alltid en kompis m mig då jag är ute, för jag måste hänga på henne, då jag inte min kraft tryter. Ångest oja, mycket, låser mig helst inne då det är skitväder ute.
Känner mycket väl igen mej i det du skriver. har ständig värk och ångest Hör gärna av dej
Mörkret har inte bara fallit utanför, utan också i mitt hjärta... igen Okej här är en liten summering av de senaste dagarna... ONSDAG Arbetsförmedlingen. Förnedring. Ångest. Vem är jag, vad vill jag, vart ska jag...? Gjorde upp en handlingsplan som jag inte kommer att följa för jag är nämligen ett mongo som inte klarar nånting. Skulle visst vart där förra tisdan...? Har inget minne av Senare på kvällen--- uttråkad, sugen på nåt gott. Borde plugga. Måste ha bränsle för att orka med. Går förbi vivo, kliver på tunnelbanan. Köpa nåt gott i Skärholmen, på coop? Inte systembolaget, INTE. Men... lite glögg vore ju inte fel. Vinglögg. Nej starkvinsglögg, det är lika bra. Osså ett par cider. Köper lite snaskig mat. Åker hem. Dricker upp ciderna och värmer på lite glögg. Orkar inte plugga, kollar på film istället. Somnar. TORSDAG Går upp vid kvart i två, går ut i köket och värmer på resten av glöggen till frukostmackorna. Seg som fan. Kommer iaf nästan i tid till songwrightingkursen. Habiliteringen, kuratorn- när skulle jag vara där? IDAAAAAG Jävla faan skiiiiit! Att jag aldrig kan komma ihåg tider, den satt ju för fan på anslagstavlan men mongot Linda kan tyhdligen inte läsa innantill nu heller, bissart. Skriker rätt ut, biter mig i armen, inte hårt men sådär som jag brukar, det känns så skönt. FREDAG Lyckades jag ganska bra med till en början, kom i tid till det möte jag skulle på sen följde jag med en vän hem. När jag skulle därifrån tänkte smarta jag att jag kan åka till blåsut och ta bussen dirket hem till mig sen. Kan ni gissa hur länge jag irrade omkring i blåsut innan jag hittade till bussen, eller rättare sagt innan jag gav upp och gick till tunnelbanan igen? Näe det kan ni nog inte för det kan nog ingen. Säkert över en timme!!! Fy faan så patetiskt eller hur? En normal människa går väl för fan inte, eller ja stapplar snarare, inte omkring så där och inte vet var hon är??? Frågade massa folk men jag är ju som sagt ett mongo som inte fattar nåt. Fick panik. Började skaka, hata, var nära att skrika!!! Varför måste jag vara ehsam! När jag kommer på tunnelbanan ringer jag till en kille jag träffade i tisdags, han var skittrevlig. Men han vill förståss inte träffa mig å vet ni varför? Eller jag tror iaf att jag vet... han tyckte att jag var konstig för jag ville inte kyssa honom! Så då va det bvara att åka hem å sup a istället då. HELGEN Hände inte så mycket. Sov mäst och satt vid datorn, på kvällen satt jag inne hos nya grannen som nte dricker alkohol, det varnog bra. I söndags skulle jag hem till kompisen från i fredags och baka pepparkakor och klä gran men jag orkade inte, jag bangade för att jag va trött. var som en zombie hela dan. MÅNDAG Lyckades faktiskt vakna kl 9 och ringde några samtal från sängen. Fick en tid hos läkaren här nere på vårdcentralen kvar i elva, inga problem att komma då sa jag. Men gissa vad, jag kom försent såklart... receptionisten va skitsur och frågade varför jag var sen och då sa jag som det var att jag har noll tidsuppfattning å det verkar ju stämma... fick iaf träffa en sköterska sen men de hjälpte inte... Fick tag i psykläkaren iaf och förklarade att jag mår inte bra så jag måste komma dit och han ska höra av sig, hoppas han gör det snart!!! Skulle bli i januari iaf bra att veta det så överlever jag kanske julen... Kommer hem från vardcentralen deppig och rädd, rädd för mig själv. Gör iordning en grogg, sveper och ringer ett samtal,. Ska ner till Malmö nån gång nästa år och föreläsa, det va en tjej som jobbar på en idrottsförening som sett min hemsida, men skit i det nu vi tar det en annan gång. Iaf, så drack jag bara den där enda groggen men ändå var jag jätteseg hela dan igår. Tvingade mig själv att gå ut en sväng men benen lydde knappt. IDAG Hörde telefonen ringa nån gång vid nio antar jag, men jag orkade inte svara för jag va så borta. kom på senare att det måste ha vart från AF jag skulle ju dit idag!!! Att jag alltid missar tider... Fy faan, hur i helvete ska jag kunna leva ett normalt liv, hur i helvete ska jag kunna sköta ett jobb om jag aldrig kan komma i tid...? Jag är rädd för mig själv. Varför är jag såhär? Jag kan inte ta hand om mig själv, jag kommer att supa ner mig och jag kommer att sabba allting, ingen kommer at6t vilja hjälpa mig tillslut. Vem vill hålla på och ge chanser och boka nya läkartider åt någon som inte dyker upp??? Jag vågar inte rikga min handläggare för jag skäms så in i helvete. Kommer jag att klara skolan? Nähe, det tror jag fan inte. Jag hade iof godkänt fastän jag inte gjort dom sista två uppgifterna för det har jag fan inte orkat. Fick 7 rätt av 15 på provet = dåligt Jag orkar inte detta mer, inte ensam. Vad ska jag göra? Har tagit koffeintabletter och är nu på gogg nummer tre för jag tänkte att jag kanske skulle få inspiration nog att måla klart min tavla så har jag åtminståne gjort NÅT vettigt idag... Men den förbannade yrseln gör det svårt att fokkussera, yrseln beror på att jag inte tagit mina antidepressiva idag, det i sin tur beror på att de är slut och jag skulle hämta receptet hos psyk idag men kom inte iväg, är ju så förbannat lat... så det är ju mitt iget jäla fel då kan jag gott ha det inte sitta och klaga... Ojs vad detta blev långt. Borde ha blivit ett dagboksinlägg istället men då kan ju inte ni kommentera det och tycka synd om mig ju
Det är inte lätt o va männska, döh! .Ett mindre intag av alkohol kan förbättra minnet lite(ska jag säga :P)
Känner igen det där.Förra veckan var jag hemma från jobbet i två dar bara för att jag inte ORKADE kliva upp ur sängen- skyllde på maginflensa, för vinterdepression är ju ingen riktig sjukdom, utan man borde skämmas när man har det så bra och ändå känner det så här. Jag tycker att det här klimatet är för björnar, inte för människor. Vill vara en björmunge som kryper ner under filten och mumsar mig fet på Guldnougat i oktober och i mars kan jag vakna igen, smal och vacker, ha ha! Var hos min husläkare i dag, och hon sa att hon kände det ungefär likadant. Sen fick jag recept på en halv Cipramil per dag under perioden oktober-februari. Den ska återstlälla serotoninbalansen i hjärnan. Undrar vad som är nyttigast, godis eller Prozac - Båda har med serotonin att göra. Om vinterdepression är ett funktionshinder så finns det en jäkla massa funktionshindrade i Sverige den här årstiden.
Låter som att du har det lite jobbigt, ja. Det händer nog dem flesta - fast det är nog föga till tröst. Jag kan nog hålla med om att man kan bli lite piggare av att lägga groggarna åt sidan. Vill du ändra på dig kan du, enklast är att koncentrera sig på en sak i taget och verkligen satsa. Int är du nu så dålig som du verkar tro. Jag känner med dig dock, ibland kan jag också tycka att allt bara är åt skogen och undra vad sjutton jag pysslar med. Men jag tror mycket är en fråga om inställning också; lyckas man på ett eller annat sätt se sig som hyfsat bra så blir man ofta det också - om än efter lite ansträngningar.
Jag har många psykiskt sjuka som är mina förebilder.... Jag var 5 år när jag började skära mig, ganska ungt. Och jag började få ångest i 7-årsåldern. Och i 8-årsåldern har jag fått utbrott som att gråta och vara apatisk, och i 2:an så fick jag utbrott och började ropa till folk: Jag ska döda dig om du inte lyder. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Alla tror jag skämtar, men de säger att jag upplever det så. Ibland i skolmatsalen sticker jag in gaffeln i i huden. Och jag vill bara dö!!! Ingen tar mig på allvar, jag vet. Det är inte vanligt att barn brukar få utbrott och så, men nu de få som har det problemet, kan de inte respektera mina problem.??
Du behöver prata med någon! Ring till Barnens Hjälptelefon - alla under 18 år får ringa och prata med en vuxen om vad som helst. Det är gratis och det syns varken på deras telefoner eller på din telefonräkning att du har ringt. Du behöver inte tala om vem du är och du bestämmer själv vad du vill prata om. Barnens Hjälptelefon har öppet vardagar kl. 15 – 21 samt lördag, söndag & helgdagar kl. 15 – 18. Telefon: 0200 - 230 230 // A E Redigerat 2006-09-16 14:27
Fast det är liksom Psykologer som fattar detta, men tack ändå
Men... Att ingen liksom reagerar på hur det står till med dig! Jag blir mörkrädd... och ARG! Att ringa hjälptelefon och liknande är bra för att få prata av sig, men tycker att du ska försöka gå till skolkpsykologen eller kuratorn och prata, så att du får hjälp. Att ingen märker... kan inte fatta det! När du skriver att du brukar sticka in gaffeln i huden i matsalen, märker ingen det?!? Och dina föräldrar borde väl märkt att du hade sår på armarna när du var fem år?!? Näe detta är så overkligt, och så hemskt. Blir så lessen. Fattar inte. *skakar på huvudet*
Mm jag har försökt all hjälp men inget ändras! DET BÄSTA SÄTTET ÄR ATT DÖ!
nope är det inte alls det mycket kan gå fel ,och jaghar sett flera självmordsförösk som gick fel o det r inget kul at t tex sitta med förlamade händer för att man skar av nerverna.... Det här är inte riktigt rätt forum att skrika på hjälp då vi inte vet vad du heter eller var du bor o därmed inte kan hjälpa dig Å andra sidan -måste-du ställa till med ett helvete så folk får upp ögonen för hur du mår. du är inte ensam,du känner rätt många i din bekantskaskrets vågar jag påstå som går med samma ångest och tankar som du.... du varken kan eller får ge upp nu,men dte är viktigtatt du låter någon hjälpa dig. Om du går i skolan så är dte marsch till skolsköterskan el kurator i morgon,skulle allt annat skita sig så ring kommunen eller polisen lycka till kämpa på
Jag har en mycket nära vän som liksom du var psykiskt störd frånd et hon var barn. på den tiden tror jag inte de kunde se det på samma sätt som nu,och nu är tyvärr inte sjukvården kanske fullkomlig alla gånger. nu har hon fått diagnos,och har kämpat på med sitt liv på ett oerhört sätt,jag ser nästan månad för månad hur hon utvecklas och kanhantera det bättre. för dig är dte jätteviktigt att få en vuxen som kan föra din talan. tom jag,som är nästan 40 år,behövde det nu när jag blev jättesjuk och ingen hjälpte mig med det de var skyldiga att hjälpa mig med,inom vårdne o kommunen. jag säger inte att det blivit supermycket bättre,men jag slapp åtminstone ta kraft o bli arg själv,fast jag fick ta i ändå jag vet ju inte riktigt dina problem,men det finns för dte första listor o siter på nätet där många är som har erfarenhet,jag vet tex en lista där det är med en amerikansk psykolog,dne är för borderlines tror jag. sen finns det balans,en förening min kompis tipsade mig om,verkar mkt bra riksföreningen för social och mental hälsa finns också,de har massor av erfarenhet. jag vet ju inte riktigt om du skäms o därför inte vågar prata med föräldrar eller omd e helt enklet inte finns där för dig,men det som jag o min kompis kommit fram till(jag har grava hjärnskador o är rätt borta o virrig o tokar till det på all amöjliga sätt) är att man får sluta skämmas o föröska acceptera at man just nu är sån här. vissa saker kan man förbättra,andra inte. att ha en psykiskt störning eller sjukdom är ju egentligen som viken sjukdom som helst(men svårare i mina ögon) och det eror ju på signaslubstanser man ändå inte kan kontroller aså då behöver man ju inte skämmas att skära sig i armarna är betydligt bättre sättatt släppa ut ångesten och få hjärnan in på andr a banor än att göra ngt annat destruktivt som att föröska ta livet av sig(tänk om du inte lyckas o allt blir -ännu-värre,så den vägen kan du glömma,det är inte säkert att göra så) eller köra full eller så inte för attt det är -bra-att skära sig,men det är mindre farligt än mycket annat. Gör så gott du kan med det duhar,ha lite tålamod med dig själv och förösk att hitta källor där du kan få vet amer,och få eta hur andra löst de problemen som kommer med en sjukdom/störning. se också tillatt du vänder dig utåt,till andra,för att få hjälp. världen blir en mycket fattigare plats om du ger upp kämpa på
JAG ÄR INTE PSYKISKT SKADAD! ISÅFALL SÅ SKULLE MAMMA REDIT UT DET!!!!!!
INLÄGGET HAR RADERATS AV ADMINISTRATIONEN!
du vill inte ge ut din adress säger du det tog mig under 10 minuter att hitta vem du var och var du bodde och gjord e med ledning av det du skrivit på din personliga sida här och på Blip bla. Har inte din mamma eller kontaktperson pratat med dig om hur-farligt-det är att lämna ut information så du kan spåras? Jag spårade dig av ren omtanke,jag trodde du höll på att ta livet av dig och kände att gick det för långt så kund ejag åtminstone kontakta någon i din kommun,du är ju inte så gammal och ibland är livet inte så lätt. Jag förstår om du säger att du inte är psykiskt skadad-men det är ett ord för att man har varit me dom jobbiga saker eller känner jobbiga saker. jag förstår att du vill att någon lyssnar och ser dig ,men det här är fortfarande inte rätt ställe att skriva om självmord och att skada sig själv på Det gör folk oroliga och som jag,ville se vem somskrev det och om jag kunde göra något. jag förstår om du har problem,men återigen,vänd dig till vuxna,till din dietist i värsta fall,eller din kontaktperson.hon sitter jumed vid datorn obland,visa henne detta! lycka till
Men vadå hur hittade du mig då??? Men de säger att ADHD är en psykisk grej! Det påverkar ju andra saker, som tex att hjärnas leder går inte fram till vissa organ! Det gör så at tjag inte är så "ohh happy day"...
Ok men när jag berettade första gången så blev hon sur... Jag vågar inte. Litar inte på någon. Om jag inte har känt den i typ 3 år.
Hej. Jag tycker du ska prata med mamma. Jag är säker på att mamma kommer att förstå dig om ni sitter ner i lugn och ro och du berättar för henne hur du mår och vad du känner. Jag kan gärna hjälpa dig och prata med henne om du vill för jag känner ju henne. Fundera på mitt förslag och hör av dig när du känner för det. /Carina
Öhh nä tack! Men tack ändå!!!
© Copyright 1999-2026 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh