hejsan alla glada därute. jag håller på med att styra om tankesätt och annat hos alla inklusive handikapprörelsen. jag menar att normalitetsbegreppet intre är instrumentet att nå målket att bli accepterade för de vi är och vil vara. obs jag anserr inmte artt målet ska vara att bli som alla andra. vi är nämligen inte ett dugg normala utan istället vill jag att vi ska arbeta med queerbegreppet så som gayrörelsen har gjort. detta har nämliigen gjort att de homosexullas rättigheter kommit i fokus på ett betydligyt mer framträdande sätt än vad handikapprörelsen lyckats med. nu är det dags att vår egen räörelse växlar om det sora lobbyloket med queer som både högoktanigt bränsle och mål . jag tror nämligen att vi skulle komma längre i det senare perspektivet vi har kört normaliteten till vägs ände nu.

Intressant idé, men jag är lite oenig med dig - jag tycker nämligen att både vi och Homo-Bi- & Trans-personer (HBT) ska räknas som normala människor. Det vi måste göra är att visa att vi klarar av samma saker som alla andra, bara på andra sätt. Jag blir nu bemött som vilken människa som helst eftersom jag ger svar på tal och visar att jag inte passar in i deras mall för funk.hindrade. Jag väjer inte för andra än barnvagnar, andra funk.hindrade, äldre och barn, det ger ett visst intryck på folk.

Så gör jag med. Har aldrig passat in i samhällets norm för fynktionshindrade och nästan aldrig blivit behandlad annurlunda än andra. Har haft hand om kriminella som övervakare (trodde aldrig jag skulle bli godkänd, men det var inga problem). Har arbetat med missbrukare (alla var rädda för att jag skulle få på moppo, men de respekterade mig för jag respekterade dem). Har haft fosterbarn,(blev akut en gång när jag arbetade på soc och rätt som det var så var vi akturiserat jourhem. Poängen är att det jag är minst i mitt liv är funktionshindrad, det är en del av mig men inte den viktigaste, och även om alla ser rullstolen så ser de inte mig som en hjälpbehövande. Sen begreppet normal är lite knepigt i sig, vad är normalt??
Handlar det bara om att se ut som alla andra eller om sexuell läggning, eller är man onormal om man skaffar 3 barn när man är funktionshindrad medan man är normal om man skaffar två eftersom det är genomsnittet för befolkningen.

KarinSch skrev: Så gör jag med. Har aldrig passat in i samhällets norm för fynktionshindrade och nästan aldrig blivit behandlad annurlunda än andra. Har haft hand om kriminella som övervakare (trodde aldrig jag skulle bli godkänd, men det var inga problem). Har arbetat med missbrukare (alla var rädda för att jag skulle få på moppo, men de respekterade mig för jag respekterade dem). Har haft fosterbarn,(blev akut en gång när jag arbetade på soc och rätt som det var så var vi akturiserat jourhem. Poängen är att det jag är minst i mitt liv är funktionshindrad, det är en del av mig men inte den viktigaste, och även om alla ser rullstolen så ser de inte mig som en hjälpbehövande. Sen begreppet normal är lite knepigt i sig, vad är normalt?? Handlar det bara om att se ut som alla andra eller om sexuell läggning, eller är man onormal om man skaffar 3 barn när man är funktionshindrad medan man är normal om man skaffar två eftersom det är genomsnittet för befolkningen.

Låter man funktionhindret styra hela ens liv så passar man in i den stereotypa normen. Först och främst är man en person och därefter har man ett funktionshinder. Om alla "gående" kunde se personen först så skulle många fördomar försvinna.

Själv pratar jag ganska sällan om min sjukdom.
Ser mig som en ganska vanlig kille som gör det mesta fast sittande.

Berghman skrev: Låter man funktionhindret styra hela ens liv så passar man in i den stereotypa normen. Först och främst är man en person och därefter har man ett funktionshinder. Om alla "gående" kunde se personen först så skulle många fördomar försvinna. Själv pratar jag ganska sällan om min sjukdom. Ser mig som en ganska vanlig kille som gör det mesta fast sittande.

"Om alla "gående" kunde se personen först så skulle många fördomar försvinna."


Tror inte det är riktigt så enkelt

Många vill nog förstå men det är svårt när man inte har någon självupplevd erfarenhet och ingen kontakt med en funktionshindrad människa. Jag ser mig själv med mitt funktionshinder som normalt för mig det handlar bara om förutsättningar som jag måste acceptera om jag vill leva mitt liv fullt ut det vill säga.

Berghman skrev: Låter man funktionhindret styra hela ens liv så passar man in i den stereotypa normen. Först och främst är man en person och därefter har man ett funktionshinder. Om alla "gående" kunde se personen först så skulle många fördomar försvinna. Själv pratar jag ganska sällan om min sjukdom. Ser mig som en ganska vanlig kille som gör det mesta fast sittande.

Styra ens liv, det är ju ens liv oavsett man accepterar det eller inte. Du kan ju inte vara något annat än det du är.

Terinon skrev: Intressant idé, men jag är lite oenig med dig - jag tycker nämligen att både vi och Homo-Bi- & Trans-personer (HBT) ska räknas som normala människor. Det vi måste göra är att visa att vi klarar av samma saker som alla andra, bara på andra sätt. Jag blir nu bemött som vilken människa som helst eftersom jag ger svar på tal och visar att jag inte passar in i deras mall för funk.hindrade. Jag väjer inte för andra än barnvagnar, andra funk.hindrade, äldre och barn, det ger ett visst intryck på folk.

Jag gillar din inställning

Tack! Jag åker numera bara bussen om jag vill jävlas och säger åt förarna att plocka bort foldrarna där det skrytits om att kollektivtrafiken är handikappanpassad, jag säger det tillräckligt högt för att halva (om inte hela) bussen hör. Nån måste ju ta vårt parti. Sen känner jag inte den minsta tacksamheten när folk börjar putta på min rulle när jag är ute.

Är helt sjukt att vardagssaker som att åka buss inte funkar 2006. Själv får jag ofta höra att det är så fantastiskt
att jag kan åka buss och komma in i affärer med min ramp.
Bussförare som diskriminerar rullstolsburna är vanligt.
Fick ju en gång tillsägelse att kliva av eftersom permobilen ansågs vara för tung. Självklart satt jag kvar.
Känns ju som en självklarhet. Här i Sverige måste man komma på smarta lösningar själv hela tiden.
Gissar att det tar 20 innan vi är ikapp t.ex. England och USA på tillgänglighet.

Jag var i tidningen här i Helsingborg för en knäpp förare påstod att de inte fick ha batteridrivna elrullar (läs "handikappade konstiga människor" på de numera jättefina tillgängliga bussarna. Var stort reportage och ursäkt från bussbolaget.

Det är alltså samma sorts bussar som jag måste vara akrobat för att komma på och av eftersom de inte vill använda rampen i Lund.

Suck!!
Vissa förare här vet inte att de har en ramp på bussarna.
Varför vill de inte använda dem?

KarinSch skrev: Suck!! Vissa förare här vet inte att de har en ramp på bussarna. Varför vill de inte använda dem?

DCet är alldeles för jobbigt förstår du väl, plus att det tar förmycket av deras och andra resenärers tid som är sååå dyrbar. Men detta är inget annat än diskriminering.-

I Lund brukar ursäkten vara att det kan komma ner smuts under rampen är det inte meningen att den ska användas?

Jag tycker det låter som de tycker att det är jobbigt att plocka fram rampen

Terinon skrev: I Lund brukar ursäkten vara att det kan komma ner smuts under rampen är det inte meningen att den ska användas?

Nä, då får dom förmycket att göra, när deras skifft är slut.

Så smart. Först betalar man en massa pengar för tillgängliga bussar och sen får vi inte åka med för det blir smutsigt. Kan knappast vara meningen att förarna ska besluta om detta.

Förarna känner inte ens till den pyttelilla lampan som ska lysa när vi tryckt på stannarnappen med rullstolssymbol. Den lampan ska ju signalera till föraren att de ska köra helt in till hållplatsen och sänka bussen (och i mindre galna rullstolsburnas fall även fälla ut rampen). Varför måste vi betala extra för att åka kollektivt när de med färdtjänstkort åker gratis i andra delar av landet? Bussbolagets försäkring gäller nämligen bara om föraren följt ALLA regler i händelse av olycka.

För att vara rullstolsburen i kollektivtrafiken måste man vara en blandning av ingenjör och jurist.

jag glömde att nämna att man även måste vara självmordskandidat och stuntman/kvinna för att åka

Terinon skrev: jag glömde att nämna att man även måste vara självmordskandidat och stuntman/kvinna för att åka

Och det är därför jag aldrig åker lokal trafik.

Jag gör det numera bara för att jävlas, kommunen kan inte plocka bort min färdtjänst när det är som det är. Tänk om jag gick ut i media och nämnde hur kommunen försöker att göra sig av med alla funktionshindrade och gamla genom att tvinga oss att åka buss

Berghman skrev: Är helt sjukt att vardagssaker som att åka buss inte funkar 2006. Själv får jag ofta höra att det är så fantastiskt att jag kan åka buss och komma in i affärer med min ramp. Bussförare som diskriminerar rullstolsburna är vanligt. Fick ju en gång tillsägelse att kliva av eftersom permobilen ansågs vara för tung. Självklart satt jag kvar. Känns ju som en självklarhet. Här i Sverige måste man komma på smarta lösningar själv hela tiden. Gissar att det tar 20 innan vi är ikapp t.ex. England och USA på tillgänglighet.

Tvivlar på att england har bättre tillgänglighet. Handikappanpassning där är att sätta en ledstång vid en trapp.

Rooto skrev: Tvivlar på att england har bättre tillgänglighet. Handikappanpassning där är att sätta en ledstång vid en trapp.

Rent generellt brukar länder som varit aktiva i ex. andra världskriget ha en hyfsat bra tillgänglighet, tack vare/pga alla funktionshindrade krigsveteraner. Man kan ex. köra rakt in i alla taxibilar i London med rullen. Men sen är det klart att höga trottoarkanter hör till vanligheterna...

Men om man i USA i alla kollektiva bussar har ramper som dessutom används, och övriga resenärer faktiskt accepterar - inga suckar och stönanden - då borde det ju gå här också! Jag har varit i New York City (visserligen 1997, men ändå *ler*), och där gick det hur bra som helst. Chaufförerna var urtrevliga och tillmötesgående och övriga passagerare tycktes inte bry sig att det tog lite extra tid...som om de var vana på nåt sätt...

I just London är ju dock faktisk varenda litet gathörn nedfasat. Däremot är ju T-banan som den är.

Barcelona hade jättefina bussar. Och kom inte rampen ut på några sekunder ropade hela bussen "La rampa!".

Detsamma med gatkanterna i NYC... Va häftigt, hela bussen ba"! *skrattar*

Ja, det är häfftigt, det kommer inte hända i detta land på läääänge

Jenny skrev: Men om man i USA i alla kollektiva bussar har ramper som dessutom används, och övriga resenärer faktiskt accepterar - inga suckar och stönanden - då borde det ju gå här också! Jag har varit i New York City (visserligen 1997, men ändå *ler*), och där gick det hur bra som helst. Chaufförerna var urtrevliga och tillmötesgående och övriga passagerare tycktes inte bry sig att det tog lite extra tid...som om de var vana på nåt sätt...

I USA är grundläggande tillgänglighet närmast en självklarhet. reser dit nästan varje år.
Där behandlas man sällan som mindre värd.
När ADA-lagarna infördes 1990 blev de flesta former av otillgänglighet olagligt. I jämförelse är Sverige långt efter. Känns tragiskt att funktionshindrade svenskar måste demonstrera för samma rättigheter 16 år senare.

Haha exakt det hände mig också! Min sambo hade hoppat av bussen och chauffören var på väg att gasa på. Alla i bussen hojtade Rampa! Rampa! Viva Espana säger jag....

Jenny skrev: Chaufförerna var urtrevliga och tillmötesgående och övriga passagerare tycktes inte bry sig att det tog lite extra tid...som om de var vana på nåt sätt...

Men det är nog just det de är, vana alltså. Funktionshindrade ses ju som "vanligt folk" där. Inte alls så tillgjort och knepigt som här.
Var i Polen för några år sen, rassliga, trasiga och utslitna bussar men alla med ramp. Fanns dessutom ramper till nästan alla affärer, troligen med rent livsfarliga lutningar, men vadå, man hade valmöjligheten själv, att våga eller låta bli.

Jessma skrev: Barcelona hade jättefina bussar. Och kom inte rampen ut på några sekunder ropade hela bussen "La rampa!".

Det är nog dax att åka på semester lite oftare, det verkar ju vara tillgängligt i hela västvärlden utom Sverige och Danmark.

KarinSch skrev: Men det är nog just det de är, vana alltså. Funktionshindrade ses ju som "vanligt folk" där. Inte alls så tillgjort och knepigt som här. Var i Polen för några år sen, rassliga, trasiga och utslitna bussar men alla med ramp. Fanns dessutom ramper till nästan alla affärer, troligen med rent livsfarliga lutningar, men vadå, man hade valmöjligheten själv, att våga eller låta bli.

Var i Polen var du då?
Kan tänka mig att Warsawa och andra storstäder är helt okej, men landsbyggden kan inte vara särskilt tillgänglig.

Berghman skrev: Var i Polen var du då? Kan tänka mig att Warsawa och andra storstäder är helt okej, men landsbyggden kan inte vara särskilt tillgänglig.

stämmer ej alls du, är nere i Polen varje år o reser mycke runt i byar utan problem alls

Redigerat 2006-05-31 20:32

Darkman skrev: stämmer ej alls du, är nere i Polen varje år o reser mycke runt i byar utan problem alls Redigerat 2006-05-31 20:32

Så det är bättre där än i Sverige?
Jag bara antog att landsbyggden var ganska otillgänglig.

Ja du, jag och namn!!
Där den gamla färjan la till som gick från Köpenhamn, den är nerlagd nu. Vi åkte av i en mindre stad och åkte med buss till ett stort köpcentra en bit utanför stan. Det var superbra överallt där vi åkte och alla som var i affärer, körde bussar och annat betedde sig som om alla människor satt i rullstol, dvs. vardagsmat. Ingen som tittade, ingen som tyckte det var jobbigt med att ta ut ramper på bussen. Slitna med anpassade toaletter överallt, jag var så förvånad över att det fungerade så bra där mot vad det gör här. Men fick förklaringen att de börjat med tillgänglighet redan efter andra världskriget för alla krigsskadade.

Terinon skrev: Tack! Jag åker numera bara bussen om jag vill jävlas och säger åt förarna att plocka bort foldrarna där det skrytits om att kollektivtrafiken är handikappanpassad, jag säger det tillräckligt högt för att halva (om inte hela) bussen hör. Nån måste ju ta vårt parti. Sen känner jag inte den minsta tacksamheten när folk börjar putta på min rulle när jag är ute.

Just ett bevis att vi inte per se är normala! Det är heller inte normalt att ha assistans eller att insinimera sig för att få barn, men vem bryr sig? Som vanligt tycker även jag att vi borde attackera det normala våldsamt...

Masterwheelchair skrev: hejsan alla glada därute. jag håller på med att styra om tankesätt och annat hos alla inklusive handikapprörelsen. jag menar att normalitetsbegreppet intre är instrumentet att nå målket att bli accepterade för de vi är och vil vara. obs jag anserr inmte artt målet ska vara att bli som alla andra. vi är nämligen inte ett dugg normala utan istället vill jag att vi ska arbeta med queerbegreppet så som gayrörelsen har gjort. detta har nämliigen gjort att de homosexullas rättigheter kommit i fokus på ett betydligyt mer framträdande sätt än vad handikapprörelsen lyckats med. nu är det dags att vår egen räörelse växlar om det sora lobbyloket med queer som både högoktanigt bränsle och mål . jag tror nämligen att vi skulle komma längre i det senare perspektivet vi har kört normaliteten till vägs ände nu.

Handikapprörelsens "problem" har varit/är att inget parti är emot människor med funktionshinder på det sätt vissa partier är emot homos och invandrare. Det blir ingen polarisering, ingen kraft i våra frågor utan bara ett ljummet .... öh, tja... och så händer ingenting.

Du har rätt att handikapprörelsen måste arbeta mer med lobbing men ... då måste starka duktiga människor också sluta upp inom handikapprörelsen. Men att alla skall känna sig "queer" kan jag inte riktigt känna igen mig i. Men tanken är intressant men bör nyanseras.

Läste häromdagen om den amerikanska lobbygruppen ADAPT och deras aktioner. Istället får att anordna marscher som makhavarna ignorer tar de till civil olydnad.
De kedjade t.ex. fast sig i otillgängliga bussar och kröp upp för trapporna. Politiker som försökta ignorera dem fick hembesök av ilskna människor med funktionshinder.
Tycker inte det är mer än rätt, så länge man håller hårt om ickevålds-principen. Det skulle garanterat få mer medieutrymme än marschen för tillgänglighet.

Det låter jättebra och ett sätt för människor som vill protestera och kämpa för sin sakk på ett mer spektakulärt sätt. Men kampen får föras på flera flanker och då är marschen och de mer traditionella sätten inte fel de heller. Jag själv hade inte känt för att protestera genom att kräla i trappor men gärna stött dem som väljer den vägen att väcka uppmärksamhet.

Berghman skrev: Läste häromdagen om den amerikanska lobbygruppen ADAPT och deras aktioner. Istället får att anordna marscher som makhavarna ignorer tar de till civil olydnad. De kedjade t.ex. fast sig i otillgängliga bussar och kröp upp för trapporna. Politiker som försökta ignorera dem fick hembesök av ilskna människor med funktionshinder. Tycker inte det är mer än rätt, så länge man håller hårt om ickevålds-principen. Det skulle garanterat få mer medieutrymme än marschen för tillgänglighet.

Då kan jag för dig berätta att marchen för tillgänglighet, just marcherar utifrån ADAPT-freedommarch, där man marcherar för en assistanslagstiftning liknade den i Sverige. Och när vi militanter just sysslade med civil olydnasaktion fick vi ju skit för det och är det vårt fel, vi som hela tiden kämpar, att alla andra krymplingar bara gnäller? Jag har deltagit i ett flertal aktioner, hur många har du vart med i och skulle du ställa upp om vi ordnade en?

Lär av ADAPT, vilken förolämpning, det är just dom som vi militanter/aktivister i handkappsrörelsen har hämtat kunskap från. Vi tänkte till och med ta hit deras ledarskap och även från DAN som är den brittiske motsvarigheten, så ta reda lite på fakta innan du slänger ut dig dumheter. Problemet är inte att vi inte är omdvetna, det är att NI andra krymplingar är så jävla FEGA. : Det är vårt problem och att handikappsrörelsen blivit en institution som vill vara en folkrörelse, inte en kamprörelse....

Moon skrev: Handikapprörelsens "problem" har varit/är att inget parti är emot människor med funktionshinder på det sätt vissa partier är emot homos och invandrare. Det blir ingen polarisering, ingen kraft i våra frågor utan bara ett ljummet .... öh, tja... och så händer ingenting.

Vi kanske får starta ett handikappfientligt parti som de etablerade partierna kan börja angripa och därigenom ta vårt parti och faktiskt åstadkomma nåt.

Hehe de skulle va nåt de

Masterwheelchair skrev: hejsan alla glada därute. jag håller på med att styra om tankesätt och annat hos alla inklusive handikapprörelsen. jag menar att normalitetsbegreppet intre är instrumentet att nå målket att bli accepterade för de vi är och vil vara. obs jag anserr inmte artt målet ska vara att bli som alla andra. vi är nämligen inte ett dugg normala utan istället vill jag att vi ska arbeta med queerbegreppet så som gayrörelsen har gjort. detta har nämliigen gjort att de homosexullas rättigheter kommit i fokus på ett betydligyt mer framträdande sätt än vad handikapprörelsen lyckats med. nu är det dags att vår egen räörelse växlar om det sora lobbyloket med queer som både högoktanigt bränsle och mål . jag tror nämligen att vi skulle komma längre i det senare perspektivet vi har kört normaliteten till vägs ände nu.

Jag håller inte riktigt med. Målet för acceptans och delaktighet i samhället måste vara normalisering. Idag ses dock funktionshindrade antingen som offer eller hjältar. Funktionshindrade har länge varit en helig rörelse som vet bäst själva och som man inte får kritisera. I mina ögon så krävs det att fler unga personer sitter med i styrelserna för att vi ska kunna säga att vårt mål är någon form av normalisering. Problemet är att fler och fler unga människor har andra saker för sig. Det finns mer idag som konkurrerar med föreningslivet och därför är det gnällmaffian (60+) som styr och ställer.

Min vision ÄR normalisering. Vad sen varje individ gör med sitt liv är den individens ansvar. Men utan en normalisering får inte individen chansen att testa nya saker dvs att bli unik. Som kollektivt mål anser jag att vårt mål är att funktionshindrade ska bli delaktiga i samhället och accepterade.

Naturligtvis får homofrågorna mer gehör i homorörelsen än i handikapprörelsen. Om funktionshindrade diskrimineras på grund av att de är homosexuella så är det till Homoombudsmannen ni ska vända er till - inte HO. Detta är ett vanligt missförstånd och lätt hänt när man i första hand identifierar sig mer som funktionshindrad än homosexuell. Barnombudsmannen vägrade en gång att agera i ett fall om ett funktionshindrat barn. Hon fick massiv kritik eftersom funktionshindrade barn är också barn.

Med denna långa utläggning så anser jag att homofrågor i första hand ska ventileras inom homorörelsen och att handikappfrågor ska behandlas inom handikapprörelsen. Min uppfattning om gayrörelsen är att den idag inte strävar efter en normalisering och därmed stänger ut alla de homosexuella som inte vill gå på parad och ha glitter i håret. På samma sätt är det svårt att inom handikapprörelsen få gehör för den sanna normaliseringen dvs den som är tvärtemot mot den nu rådande heliga-fåret-normaliseringen.

Jag tycker inte att handikapprörelsens frågor kan blandas med homofrågor mer än i ytliga och tillfälliga samarbeten. Jag anser inte att handikapprörelsen ska ta efter och lobba för våra åsikter till vilket pris som helst. Ska vi ha invalidparader också?

Jag hoppas att ingen uppfattar mitt inlägg på fel sätt. Jag har kritik mot både homo- och handikapprörelsen. Inte för att de består av homosexuella och funktionshindrade utan för att jag anser att man jobbar i fel riktning. Att anse att handikapprörelsen ska lägga sig i homofrågor anser jag är ett steg tillbaka från att bli delaktiga. Naturligtvis är det homorörelsen som ska bevaka även homosexuella funktionshindrades intressen när det gäller homofrågor - och tvärtom (handikapprörelsen som ska bevaka homosexuella funktionshindrades intressen när det gäller handikappfrågor).

Normaliteten är inte körd i botten. Den har aldrig existerat. Och ju mer vi komplicerar förhållandena mellan rörelserna så blir vi aldrig förstådda.

Lilleman skrev: Jag håller inte riktigt med. Målet för acceptans och delaktighet i samhället måste vara normalisering. Idag ses dock funktionshindrade antingen som offer eller hjältar. Funktionshindrade har länge varit en helig rörelse som vet bäst själva och som man inte får kritisera. I mina ögon så krävs det att fler unga personer sitter med i styrelserna för att vi ska kunna säga att vårt mål är någon form av normalisering. Problemet är att fler och fler unga människor har andra saker för sig. Det finns mer idag som konkurrerar med föreningslivet och därför är det gnällmaffian (60+) som styr och ställer. Min vision ÄR normalisering. Vad sen varje individ gör med sitt liv är den individens ansvar. Men utan en normalisering får inte individen chansen att testa nya saker dvs att bli unik. Som kollektivt mål anser jag att vårt mål är att funktionshindrade ska bli delaktiga i samhället och accepterade. Naturligtvis får homofrågorna mer gehör i homorörelsen än i handikapprörelsen. Om funktionshindrade diskrimineras på grund av att de är homosexuella så är det till Homoombudsmannen ni ska vända er till - inte HO. Detta är ett vanligt missförstånd och lätt hänt när man i första hand identifierar sig mer som funktionshindrad än homosexuell. Barnombudsmannen vägrade en gång att agera i ett fall om ett funktionshindrat barn. Hon fick massiv kritik eftersom funktionshindrade barn är också barn. Med denna långa utläggning så anser jag att homofrågor i första hand ska ventileras inom homorörelsen och att handikappfrågor ska behandlas inom handikapprörelsen. Min uppfattning om gayrörelsen är att den idag inte strävar efter en normalisering och därmed stänger ut alla de homosexuella som inte vill gå på parad och ha glitter i håret. På samma sätt är det svårt att inom handikapprörelsen få gehör för den sanna normaliseringen dvs den som är tvärtemot mot den nu rådande heliga-fåret-normaliseringen. Jag tycker inte att handikapprörelsens frågor kan blandas med homofrågor mer än i ytliga och tillfälliga samarbeten. Jag anser inte att handikapprörelsen ska ta efter och lobba för våra åsikter till vilket pris som helst. Ska vi ha invalidparader också? Jag hoppas att ingen uppfattar mitt inlägg på fel sätt. Jag har kritik mot både homo- och handikapprörelsen. Inte för att de består av homosexuella och funktionshindrade utan för att jag anser att man jobbar i fel riktning. Att anse att handikapprörelsen ska lägga sig i homofrågor anser jag är ett steg tillbaka från att bli delaktiga. Naturligtvis är det homorörelsen som ska bevaka även homosexuella funktionshindrades intressen när det gäller homofrågor - och tvärtom (handikapprörelsen som ska bevaka homosexuella funktionshindrades intressen när det gäller handikappfrågor). Normaliteten är inte körd i botten. Den har aldrig existerat. Och ju mer vi komplicerar förhållandena mellan rörelserna så blir vi aldrig förstådda.

Ok så här är det. jag sa inte att handikapprörelsen skulle hålla på med homofrågor utan vad jag gjorde var att göra en jämförelse mellan hur långt hbt-rörelsen har kommit jöämfört med handikpprörelsen som jag inten alls tycker har kommit klika långt med sitt attitydförändringsarbete. detta tror jag hjar att göra med att det inte har visat sig fungera med normalisering som grund . du visar ju detta väldigt tydligt när du skriver att vi ofta ses som offer eller hjältar medan man inte har den kopplingen till homosexuella persioner. det är kärnan i mitt budskap att vi måste fölrändras i vårt bemötande med andra och stå upp för vilka vi är. nämligen stolta skröppel som inte viker undan. det är queer i dagens samhälle (där vi ses som snälla tacksamma och så norm,ala som möjligt) då får vi respekt.

Masterwheelchair skrev: Ok så här är det. jag sa inte att handikapprörelsen skulle hålla på med homofrågor utan vad jag gjorde var att göra en jämförelse mellan hur långt hbt-rörelsen har kommit jöämfört med handikpprörelsen som jag inten alls tycker har kommit klika långt med sitt attitydförändringsarbete. detta tror jag hjar att göra med att det inte har visat sig fungera med normalisering som grund . du visar ju detta väldigt tydligt när du skriver att vi ofta ses som offer eller hjältar medan man inte har den kopplingen till homosexuella persioner. det är kärnan i mitt budskap att vi måste fölrändras i vårt bemötande med andra och stå upp för vilka vi är. nämligen stolta skröppel som inte viker undan. det är queer i dagens samhälle (där vi ses som snälla tacksamma och så norm,ala som möjligt) då får vi respekt.

Jag förstår vad du menar men jag håller fortfarande inte med. Jag tror inte ens att det går att jämföra dessa rörelser och hur de arbetar. Jag tycker också att handikapprörelsen har kommit väldigt långt om man tänker på hur det såg ut för bara 40 år sedan och vilka problem vi brottades med då.

En rörelse jobbar för kollektivet och inte för individen. Idén består i att många olika människor hjälps åt för att nå ett bestämt mål. Man är inte en ensam individ i det sammanhanget utan varje individ får anses vara stark nog att framhäva sig själv om bara samhället bejakar individualiteter. Det är däremot en fråga för rörelsen genom att man motverkar orättvisor och diskriminering.
Normalisering måste vara grunden i en rörelse.
Vad varje individ sen gör av sitt liv är deras ensak men ska inte styra arbetet i en rörelse.
När fler individer sen blir synliggjorda genom att man jobbar bort många av de hinder som finns i samhället så utvecklas också individen på ett sådant sätt att de blir föredömma för andra och medverkar till en attitydförändring. När du sa att handikapprörelsen inte hade kommit så långt så förmodar jag att du inte minns då vi kallades för "invalider" och blev instängda på insititutioner. Idag har många "invalider" ett arbete, egen bil, egen famlj, betalar skatt som vilken annan människa som helst. Inget av detta hade funnits utan en stark rörelse som har normalisering som utgångspunkt.

Jag tror tyvärr att många inte känner sig hemma inom homorörelsen eftersom den är så "far out".
Ju mer "crazy" man är desto mer accepterad blir man. Det finns massor av "smygbögar" som inte vågar stå för den man är eftersom man inte känner sig hemma i era kretsar.

Sen tycker jag att handikappfrågor ska tillhöra en rörelse och homofrågor en annan. Därför gillar jag inte riktigt tanken på en förening för homosexuella funktionshindrade. Det är väl ett väl så tydligt exempel på hur man gillar att sätta en etikett på människor.

Att det inte finns en offer eller tacksamhetsskuld inom homorörelsen är för att man inte är lika utsatt och beroende av andra.
Jag tycker inte heller att en rörelse ska diktera för individen på vilket sätt man förtjänar och får respekt.
En del kanske inte vill kalla sig för skröppel eller gå ut och demonstrera. En del kan t.o.m känna sig kränkta av det. Då kan vi inte ha det som utgångspunkt för vårt arbete heller. Men vad varje individ gör kan vi ju inte stoppa.

Lilleman skrev: Jag förstår vad du menar men jag håller fortfarande inte med. Jag tror inte ens att det går att jämföra dessa rörelser och hur de arbetar. Jag tycker också att handikapprörelsen har kommit väldigt långt om man tänker på hur det såg ut för bara 40 år sedan och vilka problem vi brottades med då. En rörelse jobbar för kollektivet och inte för individen. Idén består i att många olika människor hjälps åt för att nå ett bestämt mål. Man är inte en ensam individ i det sammanhanget utan varje individ får anses vara stark nog att framhäva sig själv om bara samhället bejakar individualiteter. Det är däremot en fråga för rörelsen genom att man motverkar orättvisor och diskriminering. Normalisering måste vara grunden i en rörelse. Vad varje individ sen gör av sitt liv är deras ensak men ska inte styra arbetet i en rörelse. När fler individer sen blir synliggjorda genom att man jobbar bort många av de hinder som finns i samhället så utvecklas också individen på ett sådant sätt att de blir föredömma för andra och medverkar till en attitydförändring. När du sa att handikapprörelsen inte hade kommit så långt så förmodar jag att du inte minns då vi kallades för "invalider" och blev instängda på insititutioner. Idag har många "invalider" ett arbete, egen bil, egen famlj, betalar skatt som vilken annan människa som helst. Inget av detta hade funnits utan en stark rörelse som har normalisering som utgångspunkt. Jag tror tyvärr att många inte känner sig hemma inom homorörelsen eftersom den är så "far out". Ju mer "crazy" man är desto mer accepterad blir man. Det finns massor av "smygbögar" som inte vågar stå för den man är eftersom man inte känner sig hemma i era kretsar. Sen tycker jag att handikappfrågor ska tillhöra en rörelse och homofrågor en annan. Därför gillar jag inte riktigt tanken på en förening för homosexuella funktionshindrade. Det är väl ett väl så tydligt exempel på hur man gillar att sätta en etikett på människor. Att det inte finns en offer eller tacksamhetsskuld inom homorörelsen är för att man inte är lika utsatt och beroende av andra. Jag tycker inte heller att en rörelse ska diktera för individen på vilket sätt man förtjänar och får respekt. En del kanske inte vill kalla sig för skröppel eller gå ut och demonstrera. En del kan t.o.m känna sig kränkta av det. Då kan vi inte ha det som utgångspunkt för vårt arbete heller. Men vad varje individ gör kan vi ju inte stoppa.

Indiverna i samhället far illa genom den normaliserings fixering som råder ute i samhället och det gör mig riktigt bekymrad

Om alla kunde lära sig att istället respektera att alla har givits olika förutsättningar, och arbeta utifrån det med kunskap och förståelse för varandra. Öka förståelsen för att olika indivder behöver olika saker och faktorer för att leva i olika situationer, jag anser att det är näst intill farligt att försöka att normalisera in allt i en mall.Vad det beträffar "homo organisationerna" så tycker jag att det är på tiden att människor får veta att funktionshindrade är också olika

Min teori är att individerna i samhället inte alls far illa av normaliseringen utan att vi faktiskt har en ganska lång väg kvar att gå till normalisering.

En rörelse kännetecknas av ett gemensamt mål. Om målet för handikapprörelsen är att folk ska vara olika så har vi lyckats. För att olikheter ska vara någonting positivt måste man först ha uppnåt normalisering. Vid en normalisering har man tagit krafttag mot diskriminering, man har sett till att individer har möjlighet att utvecklas och att får de hjälpinsatser som behövs utifrån sina egna behov. Där är vi inte idag.
Vad varje individ sen vill göra med sina liv är sitt eget ansvar.

Det du skriver om respekt för olika förutsättningar, kunskap och förståelse för varandra är normaliseringsarbete.

Jag anser också att man så långt det är möjligt ska undvika att lägga ner individer i olika fack. Men ibland kan det också vara befogat att generalisera. Det finns flera andra individer som jag kan relatera till och som har samma funktionshinder, samma problem och möjligheter, som jag. Vi vill tillsammans åtgärda de problem som finns och bli fullvärdiga medborgare. Det är ett normaliseringsarbete.
Hur det annars skulle gå till är för mig obegripligt.
Det skulle kanske vara en kioskvältare att föreslå parader för funktionshindrade men jag är inte säker på att man hade uppnåt några positiva resultat eller attraherat rätt publik. Dessutom finns det kanske några i det egna ledet som blir lite förnärmade.

Du skriver att du vill att alla ska respektera människors olikheter. Det vill jag också. Men skillnaden mellan homosexuella och funktionshindrade är att de kan gå ut på torget och kyssas men jag som funktionshindrade kanske stoppas av hinder på vägen. Att arbeta mot diskriminering och för en bättre tillgänglighet är en förutsättning för att funktionshindrade ska synas, förstås och accepteras.

Jag tycker också att folk ska få veta att det finns folk med funktionshindrade som är homosexuella. Men att starta en egen förening eller sätta sig i en avskild lokal är direkt kontraproduktivt för en generell förståelse för människors olikheter i samhället. Funktionshindrade homosexuella måste också känna sig välkomna i homorörelsen med de frågor som hör dit (även om de har en handikapp-prägel). Om inte, så är inte homorörelsen öppen för alla och då blir er förening en bortglömd förening som var häftig ett tag men som så småningom ingen kommer att veta om. Om nu homorörelsen är så bra på att driva frågor, varför vill ni då skapa er egen förening i beskydd av handikapprörelsen?

Helna skrev: Indiverna i samhället far illa genom den normaliserings fixering som råder ute i samhället och det gör mig riktigt bekymrad Om alla kunde lära sig att istället respektera att alla har givits olika förutsättningar, och arbeta utifrån det med kunskap och förståelse för varandra. Öka förståelsen för att olika indivder behöver olika saker och faktorer för att leva i olika situationer, jag anser att det är näst intill farligt att försöka att normalisera in allt i en mall.Vad det beträffar "homo organisationerna" så tycker jag att det är på tiden att människor får veta att funktionshindrade är också olika

Lilleman skrev: Min teori är att individerna i samhället inte alls far illa av normaliseringen utan att vi faktiskt har en ganska lång väg kvar att gå till normalisering. En rörelse kännetecknas av ett gemensamt mål. Om målet för handikapprörelsen är att folk ska vara olika så har vi lyckats. För att olikheter ska vara någonting positivt måste man först ha uppnåt normalisering. Vid en normalisering har man tagit krafttag mot diskriminering, man har sett till att individer har möjlighet att utvecklas och att får de hjälpinsatser som behövs utifrån sina egna behov. Där är vi inte idag. Vad varje individ sen vill göra med sina liv är sitt eget ansvar. Det du skriver om respekt för olika förutsättningar, kunskap och förståelse för varandra är normaliseringsarbete. Jag anser också att man så långt det är möjligt ska undvika att lägga ner individer i olika fack. Men ibland kan det också vara befogat att generalisera. Det finns flera andra individer som jag kan relatera till och som har samma funktionshinder, samma problem och möjligheter, som jag. Vi vill tillsammans åtgärda de problem som finns och bli fullvärdiga medborgare. Det är ett normaliseringsarbete. Hur det annars skulle gå till är för mig obegripligt. Det skulle kanske vara en kioskvältare att föreslå parader för funktionshindrade men jag är inte säker på att man hade uppnåt några positiva resultat eller attraherat rätt publik. Dessutom finns det kanske några i det egna ledet som blir lite förnärmade. Du skriver att du vill att alla ska respektera människors olikheter. Det vill jag också. Men skillnaden mellan homosexuella och funktionshindrade är att de kan gå ut på torget och kyssas men jag som funktionshindrade kanske stoppas av hinder på vägen. Att arbeta mot diskriminering och för en bättre tillgänglighet är en förutsättning för att funktionshindrade ska synas, förstås och accepteras. Jag tycker också att folk ska få veta att det finns folk med funktionshindrade som är homosexuella. Men att starta en egen förening eller sätta sig i en avskild lokal är direkt kontraproduktivt för en generell förståelse för människors olikheter i samhället. Funktionshindrade homosexuella måste också känna sig välkomna i homorörelsen med de frågor som hör dit (även om de har en handikapp-prägel). Om inte, så är inte homorörelsen öppen för alla och då blir er förening en bortglömd förening som var häftig ett tag men som så småningom ingen kommer att veta om. Om nu homorörelsen är så bra på att driva frågor, varför vill ni då skapa er egen förening i beskydd av handikapprörelsen?

Jag är inte homosexuell själv men jag tycker det blir lite av en diskriminering i diskrimeneringen av olika människotyper, om man inte visar öppet att funktionshindrade är som alla andra bara det att vi har ett funktionshinder. Tror att du och jag pratar om olika saker här men egentligen menar vi samma sak, du menar att funktionshindret ska anses som något naturligt i samhället?

Iså fall håller jag med dig

En fråga bara. vad är queer?

PermoRejser skrev: En fråga bara. vad är queer?

En homosexuell person *tror*

Helna skrev: En homosexuell person *tror*

Queer= "Since its emergence in the English language in the 16th century (related to the German quer, meaning or"across, at right angle, diagonally or transverse", queer has generally meant "strange", "unusual", or "out of alignment". It might refer to something suspicious or "not quite right", or to a person with mild insanity or who exhibits socially inappropriate behavior."

-- Engelska Wikipedia

Masterwheelchair skrev: hejsan alla glada därute. jag håller på med att styra om tankesätt och annat hos alla inklusive handikapprörelsen. jag menar att normalitetsbegreppet intre är instrumentet att nå målket att bli accepterade för de vi är och vil vara. obs jag anserr inmte artt målet ska vara att bli som alla andra. vi är nämligen inte ett dugg normala utan istället vill jag att vi ska arbeta med queerbegreppet så som gayrörelsen har gjort. detta har nämliigen gjort att de homosexullas rättigheter kommit i fokus på ett betydligyt mer framträdande sätt än vad handikapprörelsen lyckats med. nu är det dags att vår egen räörelse växlar om det sora lobbyloket med queer som både högoktanigt bränsle och mål . jag tror nämligen att vi skulle komma längre i det senare perspektivet vi har kört normaliteten till vägs ände nu.

Lycka till Jag har i åratal försökt få folket att förstår styrkan med mitt folkgruppsbegrepp kring medfödda funktionshinder/sjukdomar, som påliknade sätt som queer-tanken just trycker på att målet för oss borde inte vara att försöka bli accepterade genom att bli normala - utan att få bli ccepterade exakt som vi är...men vi får väl se hur denna tråd lyckas...

Nietzsche skrev: Lycka till Jag har i åratal försökt få folket att förstår styrkan med mitt folkgruppsbegrepp kring medfödda funktionshinder/sjukdomar, som påliknade sätt som queer-tanken just trycker på att målet för oss borde inte vara att försöka bli accepterade genom att bli normala - utan att få bli ccepterade exakt som vi är...men vi får väl se hur denna tråd lyckas...

tack så mycket du är en av de få som verkligen förstår vad jag vill säga och du är en av de teoretiker som jag lutar mig mot när det gäller detta.

Till sidans topp