Visar man en underlägsen attityd a´la "jag klarar ingenting själv", "jag är beroende av andra" tror jag att självförtroendet minskar drastiskt och man känner sig till besvär för andra på bekostnad av de egna tankarna och känslorna som ju ändå finns kvar.

Men om man istället visar att "jag är en självständig individ som alla andra" (och det kan man utmärkt vara oavsett funktionshinder) tror jag att det är lättare att accepteras av andra och inte minst av sig själv.

För att ta ett exempel så träffade jag på bussen igår ett par killar som innan vi kommit på bussen varit ganska stökiga och skrikit saker och ting efter andra i fyllan, men på bussen var det en helt annan attityd. Jag var rapp i käften åt busschauffören, eller rättare sagt frågade om företagets försäkring skulle gälla eller ej under resan. Föraren fick en mindre chock då jag berättade hur reglerna var. De måste nämligen spänna fast min rullstol med 4 spännremmar (som i färdtjänsten) och ett specialsäkerhetsbälte för att deras försäkring ska gälla. Min försäkring gäller bara skador på mig och min rulle, men inte alla de passagerare som skulle skadas om rullen flög på dem vid en olycka. Bussföretagets försäkring skulle ju inte heller täcka dem eftersom föraren inte följt reglerna.

De två killarna fick en välldans respekt för mig och vi snackade bra och länge. Den ena av dem sa tom att nu skulle inte han längre vara rädd att hamna i rullstol eftersom jag visat att en "söt liten tjej" kunde ta för sig och kräva ordentlig behandlig, i så fall skulle det ju nog inte vara så farligt att vara handikappad.

Attityden mot sig själv och andra verkar därför ha en oerhörd ställning i en funktionshindrads liv och sättet att känna delaktighet