Individer är beroende av att olika faktorer fungerar, till exempel en sådan enkel sak som att kunna klä på sig själv eller att kunna tala själv. Som ung funktionshindrad stöter man på många hinder, inte bara de fysiska hindren utan också sociala hinder. Exempelvis samhällets attityder och bemötande men också den process som pågår i de tysta hemmen. Jag tänker på alla de ungdomar som tvingas att ta hjälp av sina föräldrar och närstående. Personen ifråga har ju en egen vilja att skapa ett självständigt liv som han eller hon själv kan bestämma över. Det finns de som inte har stödet att bryta sig loss till ett mer självständigt liv, därför att de blir överbeskyddade av sina närstående.

Det är förståeligt varför föräldrar är oroliga, men det är absolut ingen ursäkt till överbeskyddande. Jag hävdar bestämt, att för att skapa en vacker blomma kan man inte stoppa in den i ett växthus utan vatten och näring.

I alla relationer behövs naturligtvis både föräldrarnas och barnets eller ungdomens engagemang, respekt och kärlek men ibland måste man kunna sätta sina egna rädslor åt sidan för att någon ska vinna något. Det jag strävar efter varje dag är självständighet åt mig själv i största möjliga utsträckning. Det är jag som ska leva mitt liv och ingen annan. Som funktionshindrad individ kan jag inte också bära en förälders smärta och sorg över mitt eget funktionshinder. Jag har lärt mig att det inte är mitt ansvar, det betyder inte att jag inte älskar eller respekterar mina föräldrar något mindre för den saken skull!

Om personer behöver hörselimplantat för att få
ett självständigare liv, ge dem det!

Om personer behöver assistans som de själva
får och kan bestämma över för att bli mer självständiga, ge dem det!

Om personer behöver stöd för att studera och arbeta,
ge dem allt stöd de kan få!

Samhället har allt att vinna på mer
självständiga funktionshindrade personer.