Häromdagen berättade min vän Elin för mig att en bekant till henne har kommenterat vår vänskap. Elin har full fysisk funktion och hon har nog knappt reflekterat över min funktionsnedsättning. För henne är jag Ninnie, liksom. Kort och gott, med positiva och negativa egenskaper.

Hennes bekant hade frågat vad vi brukar göra när vi ses? ”Tar du med henne ut då, eller?”

När Elin berättade detta skrattade vi så vi kiknade och började genast spåna vidare på kommentarer som; ”Ja vi lägger fyrabitars knopp-pussel”. Och att det är tur att hon tar med mig ut ibland, för även såna som jag behöver ju få komma ut.

Sanningen är ju att vi gör sånt som andra gör… Vi fikar, snackar skit, tar en promenad, dricker vin eller festar hårt.

En annan dag, på en festival, kom en kvinna fram och satte sig hos mig och mina vänner. Hon pratade lite med mig och efter en stund kommenterade hon att jag kändes kall på armarna.

”Öhm, jaha, ja men jag gillar att vara lite sval…” (Vilket inte alls är sant men jag var kanske något rödvinsvarm, så att säga.)

Kvinnan vänder sig då till mina kompisar, och säger med mycket irriterad röst att de ju måste klä på mig nåt, jag är ju kall!
Övriga i sällskapet skrattade gott och fortsatte prata om sitt, och kvinnan lämnade oss.

Instinktivt tänkte jag att hon naturligtvis trodde att jag inte kunde ta hand om mig själv för att jag sitter i rullstol. I efterhand har jag funderat ett varv till och kanske är det mina egna fördomar som spökar? Vad är det som säger att kvinnan ens brydde sig om min funktionsnedsättning? Hon kanske bara tyckte att jag var full och dum som satt där i linne en kall sommarkväll?

Samma sak i min roll som mamma. Jag förknippar många av mina känslor med det faktum att jag saknar muskelstyrka.
Den stora biten, folks attityder, har varit en kamp. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur sårbar man är som förälder, och hur överanalytisk man är. Och var kommer alla hjärnspöken ifrån?

I takt med att månaderna har gått har jag blivit tryggare i min mammaroll och bättre på att ta plats. Min värld rasar inte samman om någon tror att assistenten är Liams mamma, då skrattar jag bara och säger; ”Nähä du, han är minsann MIN!”. Jag tror inte längre att alla tycker synd om Liam som har fått en mamma i rullstol eller att alla betvivlar min omsorgsförmåga.
Men det fanns en tid, en lång tid, då jag var otroligt osäker och rädd. Vändpunkten var då jag beklagade mig inför min vän Pernilla (som inte har någon funktionsnedsättning) och hon sa; ”Men Ninnie, sådär känner ju alla mammor. Det har ju inget med din rullstol att göra, osäkerheten finns hos oss alla!”

Fördomar, eller förutfattade meningar, är ett outtömligt ämne. Jag försöker jobba med mina och hoppas att andra gör detsamma!