Jag tänker på dig, det här är fruktansvärt men inte ovanligt. Till vårt kooperativ ringer varje vecka människor som får hjälp genom kommunen och ber om hjälp, de är fullkomligt överkörda av dessa myndigheter som inte vill släppa greppet om"vården", genom att göra det så jobbigt och så omständigt ser de till att sjuka människor inte orkar kämpa och få ett bra liv.
Just detta med hur man ska förhålla sig är något jag reflekterat över i mitt arbete. Jag arbetar inom Handikappomsorgen sedan X antal år.
De första boenden var gamla traditionella gruppbostäder där varje brukare hade eget sovrum och sedan delade övriga utrymmen med 3-4 andra personer
Sedan började jag arbeta på ett annat ställe av mer "trapphusmodell".. dvs var och en har sin egen lägenhet men har en baslägenhet som är "neutral" och där personalen utgår från...
det jag la särskilt märke till var just detta i vem som äger "makten om utrymmet" att
på första boendet "bodde brukarna på min arbetsplats" och på detta ny så "arbetade jag i brukarens hem"...
Jösses! Menar du allvar? är det sant att någon gjort så!
Jag skulle hotat med anmälan om stöld!
Dum sk ursäkt för om du har kvitto o nån tar så är det utan tvekan STÖLD!!!
det var det klart dummaste jag hört på länge ärligt talat...
Skytten62 skrev:
Jösses! Menar du allvar? är det sant att någon gjort så!
Jag skulle hotat med anmälan om stöld!
Dum sk ursäkt för om du har kvitto o nån tar så är det utan tvekan STÖLD!!!
det var det klart dummaste jag hört på länge ärligt talat...
Då jag hade hemhjälp så hände det regelbundet att saker försvann... Och till slut orkar man inte lägga tid på det. Men fixar så den som gjort det inte kommer tillbaka. Men att anmäla och sånt finns inte tid och ork till.
Jag har bara jobbat som PA i 1 år och trivs jättebra med det. För någar år sen sa jag att jag aldrig skulle kunna jobba som PA .
Men sen jag började hos min brukare så har det ändrats och jag har förstått att det handlar mycket om personkemin.
Det som jag kan uppleva vissa perioder är en tristess. I mina tidigare jobb så har jag träffat många olika personer och inte varit koncentrerad på bara EN person.
Det kan gå långa perioder ( jobbar vaken natt) där man kommer till jobbet och man vet vad som ska hända. "Samma procedur som innan".
Och detta att man jobbar ensam. Det är inte alltid jag sitter och pratar med min brukare för att jag inte har något att säga, han har inget att säga mig, han behöver sin egen tid också eftersom han har assistans dygnet runt.
Det kan man sakna ibland tycker jag. Fikaraster och prata med arbetskamrater, omväxlingen osv. Den enda gången vi assistenter träffas tillsammans är på personalmöten som är typo 1 gång per månad.
Det är inte så att jag INTE trivs med mitt jobb utan tvärtom så kanontrivs jag med både min brukare och mina kollegor.
Dock kan jag ibland uppleva detta - är det konstigt eller?
Jag kan uppleva att man som assistent kan behöva ventilera sina tankar kring jobbet eftersom det är lite av ett "ensamjobb"
Jag undrar samma sak så att jag kanske kan få en positivare syn på assistans. Jag har nämligen haft en hel del problem med anhöriga till barn jag jobbade med som PA för några år sen.
Ja har 95kr/tim efter dom 3 första provanställningsmånaderna, då får dom bara 92.
En som jobbat 1 år får 96, en som jobbat 2 97 och en som jobbat 3 år får 99kr/tim.
Allt exkl. ob och semesterersättning.
Natten är vaken tid så då tjänar man riktigt bra.
Ibland får dom bonusar osv.
Permoman skrev:
"Ja har 95kr/tim efter dom 3 första provanställningsmånaderna, då får dom bara 92.
En som jobbat 1 år får 96, en som jobbat 2 97 och en som jobbat 3 år får 99kr/tim.
Allt exkl. ob och semesterersättning.
Natten är vaken tid så då tjänar man riktigt bra.
Ibland får dom bonusar osv."
Mina fasta ligger på 97 kr i timmen de andra som "springer ligger på 95 (alla exkl sem.ers exkl OB)
Jag ger mina 105 kr i timmen och vi har infört en likalön-princip för alla mina fasta assistenter. Vid nästa löneförhandling ska vi se till att få ännu en höjning. Jag har assistansamordnare.
Mina har 100 eller 103 per timme plus OB, jour och semesterersättning. Det är förhållandevis högt. Medeltalet ligger runt 95 i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Xappoline skrev:
"Ungefäääär vad ligger lönen på för en personlig assistent?"
Jag jobbar som PA inom Älmhults kommun och har en fast månadslön sen tillkommer ob och semers. Våra timvik ligger på 102-106kr/tim beroende på om dom har någon utbildning även där tilkommer ob, jour och semers.
Kevins läkare har gett rådet att Kevin inte ska gå på förskola pga smittorna som härjar där i kombination med att han är så pass svag som han är i andningsmuskulaturen. Han bör börja om 1-2 år tycker läkaren. Så nu ska jag söka personlig assistans till Kevin, och eftersom jag är arbetssökande tänkte jag ta delar av timmarna själv.
Eftersom jag är en sån som skriver listor om allt, så vill jag ju även reda ut min potentiella ekonomiska situation.
Kevins läkare har gett rådet att Kevin inte ska gå på förskola pga smittorna som härjar där i kombination med att han är så pass svag som han är i andningsmuskulaturen. Han bör börja om 1-2 år tycker läkaren. Så nu ska jag söka personlig assistans till Kevin, och eftersom jag är arbetssökande tänkte jag ta delar av timmarna själv.
Eftersom jag är en sån som skriver listor om allt, så vill jag ju även reda ut min potentiella ekonomiska situation."
Tycker absolut att du gör rätt att söka PA för Kevin och därmed ta tim själv!
Kevins läkare har gett rådet att Kevin inte ska gå på förskola pga smittorna som härjar där i kombination med att han är så pass svag som han är i andningsmuskulaturen. Han bör börja om 1-2 år tycker läkaren. Så nu ska jag söka personlig assistans till Kevin, och eftersom jag är arbetssökande tänkte jag ta delar av timmarna själv.
Eftersom jag är en sån som skriver listor om allt, så vill jag ju även reda ut min potentiella ekonomiska situation."
Bra! Men ta INTE kommunen som anordnare. Då får du dåliga vilkor och lön som anhörig.
Åh, tack för tips! Det är bra, precis vad jag behöver (inte dåliga villkor alltså, utan bra tips). Jag känner mig som världens novis. Nu ska jag nog rota fram papprena jag ska fylla i...
Xappoline skrev:
"Åh, tack för tips! Det är bra, precis vad jag behöver (inte dåliga villkor alltså, utan bra tips). Jag känner mig som världens novis. Nu ska jag nog rota fram papprena jag ska fylla i...
"
Du får självklart maila om du undrar över något. Se till att vara nogrann vid ifyllandet. Och ta hellre i än att försöka vara positiv.
"mina" assistenter har som lägst 94:55, då har de ingen utbildning och ingen erfarenhet och som högst 113:33. All utbildning och erfarenhet räknas in om det är relevant för arbetsplatsen, man behöver alltså inte vara undersköterska eller liknande.
Jag har 100 i timmen och på det ob och sem. ersättning. Våra nya börjar på 95 och sen går det uppåt. Vi har gjort en "kriterielista" som vi går efter när lönerna höjs. Ju mer man kn aosv, ju mer lön.
Jag hatar när myndighetsmänniskor och läkare behandlar mig som om jag vore något extra. Jag har under hela min uppväxt fått höra att jag är sååå bra på att rita, sjunga o.s.v, även fast jag bara är medelmåttig. Självklart mår man bra av att få beröm, men de här människorna skapar en låtsasvärld som kan vara svår att ta sig ur. Förstår ni vad jag menar?
Menar du, att det liksom ställs lägre krav på dig för att du har ett funktionshinder? Så upplevde jag det i skolan... Inte så farligt om jag missade läxan osv...
ja, ungefär så. sen daltar de med en. Jag vet inte hur många gånger jag får svara på hur det går i skolan, hur bra lärarna är.. om jag är där för att röntga ryggen vill jag göra bara det, allt annat är så lätt att genomskåda. Jag känner ofta att inte ens läkare vågar prata direkt till mig, utan använder begrepp och ord för att linda in det de egentligen vill säga.
När jag var liten så kunde det komma kurator, sjuksgymn arb.ter samtidigt. De kunde sitta med på en lektion den dagen, då skämdes jag som lite skolflicka.
Ville inte att mina kompisar skulle ha med dem att göra, det räckte att vi träffades ihop med läraren ensamna tyckte jag.
En personlig reflektion. Jag vill behandlas av människor som ser det friska hos mig och inte det sjuka. Människor som har en "å vad det är synd om dig"-attityd är det värsta jag vet!
Intressant! Håller med om att "tycka synd om"- mentalitet är det värsta som finns. Men hur förklarar och motiverar man det? Har försökt, men ofta fattar inte folk problemet med att bli tyckt synd om!
Det här låter kanske inte riktigt klokt, men jag brukar ibland säga till människor att jag inte skulle vilja vara utan den här sjukdomen/erfarenheten. Då tittar de på en som om man vore rubbad. Jag fick min diagnos när jag var 25 och hade ett relativt normalt liv rörelsemässigt fram till dess. Visst, jag var sämst i gympan och så men i alla fall.
Tack vare min sjukdom så har jag fått insikter och kunskaper som jag aldrig hade fått annars. Jag har tvingats omvärdera och se saker och ting på ett djupare plan. Jag har helt enkelt valt att se den här sjukdomen som en tillgång (fast det händer naturligtvis att jag är nere i djupa hål också). Men som sagt var, de flesta "friska" människor ser sjukdomar som något hemskt.
För ett år sedan insjuknade min mamma i en mycket ovanlig neurologisk sjukdom som heter PSP. Hon har nu tappat talförmågan och kan knappt längre svälja. Sjukdomen är oerhört progressiv och hon har på kort tid blivit helt rörelsehindrad. Trots att vi är medvetna om att hennes dagar är räknade, så har vi konstigt nog en bättre relation och roligare tillsammans i familjen än vad vi någonsin har haft tidigare. Hon är ett praktexempel på "å vad hemskt"mentaliteten. Men den är ingen hjälpt av. Att i stället ta vara på varje dag och alla möjligheter, det ger livskvalité! Som sagt inte lätt att få fram så att folk förstår.
Att tycka synd om kan jag känna är en form av skyddsmekanism. Men, man bedrar både sig själv och andra, när man tycker synd om istället för att våga möta den riktiga verkligheten. Kanske det är så att när man tycker synd om kan man liksom gömma sig bakom det, skydda sig från hur det egentligen är, man behöver inte se verkligheten i vitögat.
Att leva med en människa med en progressiv sjukdom är inte alltid lätt alla gånger, det gäller att acceptera att vissa saker är som de och att man inte kan göra så mycket åt saken. Och dit kan vägen både vara lång och smärtsam.
Att tycka synd om kanske är en "genväg", ett sätt att komma fram till målet utan att ha vandrat längs vägen, ett sätt att slippa se verkligheten i vitögat...
Oj, det här blev kanske lite väl filosofiskt högtravande..
Hoppas ni hänger med!
Jag tror att det ligger jätte mycket i det du formulerar. Att det handlar om någon slags försvarsmekanism i att "tycka synd om".
Själv möter jag sällan just det bemötandet och jag tror att det kan bero på att jag "avväpnar" de jag möter med mitt eget sätt. Tror att det gamla ordpråket, "Som man bemöter andra blir man själv bemött", stämmer väldigt bra.
Nu är det inte något jag gör speciellt medvetet utan har nog bara turen att vara född med egenskapen att utstråla en slags tro på mig själv och en öppenhet. Susar man fram i maxhastighet med elrullen och tar för sig i form av rättigheter till hjälpmedel och assistans m.m. så utstrålar man nog inte heller så mycket "tyck synd om mig".
Men visst finns det stunder då det uppstår en viss hjälplöshet pga begränsningarna och då tycker jag att det är lätt att hamna i en "tyck synd om mig" situation. Och ibland känner jag att jag själv behöver tycka synd om mig... Det är ju faktiskt rätt tungt emellanåt...
Mdotter skrev:
"Jag tror att det ligger jätte mycket i det du formulerar. Att det handlar om någon slags försvarsmekanism i att "tycka synd om".
Själv möter jag sällan just det bemötandet och jag tror att det kan bero på att jag "avväpnar" de jag möter med mitt eget sätt. Tror att det gamla ordpråket, "Som man bemöter andra blir man själv bemött", stämmer väldigt bra.
Nu är det inte något jag gör speciellt medvetet utan har nog bara turen att vara född med egenskapen att utstråla en slags tro på mig själv och en öppenhet. Susar man fram i maxhastighet med elrullen och tar för sig i form av rättigheter till hjälpmedel och assistans m.m. så utstrålar man nog inte heller så mycket "tyck synd om mig".
Men visst finns det stunder då det uppstår en viss hjälplöshet pga begränsningarna och då tycker jag att det är lätt att hamna i en "tyck synd om mig" situation. Och ibland känner jag att jag själv behöver tycka synd om mig... Det är ju faktiskt rätt tungt emellanåt... "
Håller med Mdotter totalt...tycker inte heller jag möter tycka-synd-om-attityden så myket. O då har jag inte bara permo, utan oxå ventilator med näsmask.
De senaste åren har det pratats mycket kring bemötande av funktionshindrade.
Jag har den erfarenheten är bemötande handlar om den relation som uppstår i en mötessituation. I denna relation har båda parterna ett ansvar. Är jag öppen blir jag bra bemött. Ställer jag krav eller är sur blir relationen därefter.
Extra viktigt är det om man t ex sitter i rullstol. Omgivningen vet inte riktigt hur de ska göra eller säga. Då är det upp till mig att visa vägen i bemötandet.
En sak som man ofta glömmer nu när man befinner sig "i de sjukas värld" och med det menar jag att man har träffat många handikappade och de flesta har flera handiakppade vänner och är vana vid handikapp. Men när jag var yngre och bara hade friska vänner och det inte syntes på mig att jag hade en muskelsjukdom, jag kunde gå osv då kommer jag så väl ihåg att första ggn man träffa på ngn i rullstol så tyckte man det var lite suspekt. Och det bara för att man inte är van vid det. Jag glömmer det ofta när man blir påhoppad av alla tyckasyndom mig typer men jag försöker sätta min in i att för dem är det något ovant och hemskt eftersom de ej vet bättre.
Svarar utifrån att vara förälder...
Att man verkligen sätter sig in i den aktuella diagnosen och inser att det kan skilja sig från individ till individ.
Att lek och träning anpassas efter ålder och person och att man varierar sig vartefter barnet blir äldre.
det nisstag jag tycker dom har gjort är att dom inte säger vad dom tycker för om dom hade gjort det så hade jag förlänge sedan vetat att jag har en sjukdom.. så det e ett misstag tycker jag..
Jag tror att det i efterhand kan vara lätt att bli efterklok, kanske till och med lite bitter på sjukvården, som inte hittat svaren tidigare än de gjort.
För jag tror att det är lätt när man fått en diagnos att se bakåt i tiden och då sätta fingret på problemet; man har fått ett namn och känner igen sypmtomen och då känns det kanske väldigt "enkelt". Man har fått rätt typ av glasögon att se världen med, om man kan uttrycka sig på det sättet.
Johan märkte av de första tecknen på sin sjukdom som barn, men det tog många år innan han fick en diagnos.
Om jag idag ser fotografier på Johan som barn - jag ser ju tecknen på FSH, för att jag vet vad jag skall leta efter.
Men, när man "famlar i mörker" och söker svar är det inte säkert så enkelt, vare sig för personen med problemen, anhöriga eller läkarna.
Jag jobbar som assistent men har börjat undra om jag verkligen passar att vara assistent.Den allmänna uppfattningen jag har fått när det gäller hur man ska vara är:inte tycka,inte tänka och inte känna, hur ska man kunna arbeta så?Jag älskar att jobba med människor och tycker om att "hjälpa" men det kanske är inom något annat område jag passar bättre isåfall.Jag ville nog bara få fram att det är inte så lätt att vara ass. fast man känner att man vill.väldigt bra sida för övrigt.
meningarna går isär där tyvärr föräldrarna vill ha en slav och tjejen vill ha en kompis vad gör man.Man vill att hon ska ha det bra men hon har det inte så bra,men ändå har man inte rätt att göra något åt det,det är svårt.
Anonym skrev:
"meningarna går isär där tyvärr föräldrarna vill ha en slav och tjejen vill ha en kompis vad gör man.Man vill att hon ska ha det bra men hon har det inte så bra,men ändå har man inte rätt att göra något åt det,det är svårt."
du ska ju aldrig göra något som känns kränkande ej heller är du där för de anhöriga...
Tiinna skrev:
"Anonym skrev:
"meningarna går isär där tyvärr föräldrarna vill ha en slav och tjejen vill ha en kompis vad gör man.Man vill att hon ska ha det bra men hon har det inte så bra,men ändå har man inte rätt att göra något åt det,det är svårt."
du ska ju aldrig göra något som känns kränkande ej heller är du där för de anhöriga... "
Nej, du ska ju göra som flickan vill om hon hade kunnat göra det självom hon inte hade haft sitt funktionshinder!
Anonym skrev:
"meningarna går isär där tyvärr föräldrarna vill ha en slav och tjejen vill ha en kompis vad gör man.Man vill att hon ska ha det bra men hon har det inte så bra,men ändå har man inte rätt att göra något åt det,det är svårt."
shit vad jag känner igen det där. vi har feta problem med föräldrarna på stället där jag jobbar. oftast har brukaren och föräldrarna helt skilda åsikter om vad som borde göras, dessutom talar de knappt med varandra så vi assistenter står i mitten som helt förvirrade tolkar och får ta all skit.
(självklart är det alltid brukarens vilja som gäller när den ställs mot föräldrarnas)
Du ska ju bara hjälpa den personen med det den inte kan. Du ska ju varken vara slav eller kompis! Men har hon tråkigt och båda vill så är det ju inget emot att ni spelar ett spec t.ex.
Så tycker jag iaf. Be tjejen komma hit till muskelsjuk.se!
Assistentyrket måste vara världens knepigaste. Man måste få känna, tycka och tänka - det är kanske mer en fråga om att balansera i hur mycket man ger uttryck för det?!
I en situation som du beskriver måste det vara oerhört viktigt att ha stöd från arbetsgivaren!
Läste i Reflex om att vara assistent...
Citerar:
" Personlig assistent...
Som personlig assistent måste du ha stor respekt för brukarens behov av privatliv. I arbetet ingår att assistera i brukarens vardag och göra saker på det sätt brukaren önskar eller själv skulle ha gjort det...det krävs att du har förmågan att samspela med brukarens anhöriga, arbetskamrater, vänner och andra människor som finns runt omkring honom/henne"
Ganska bra beskrivning tycker jag...
Det jag tycker bör genomgås på utbildningarna för hab./rehab.personal är acceptans för människors olikheter. Två med samma skada/skukdom kan ha helt olika uppfattningar om hur de vill leva sitt liv.
Jag möter ofta uppfattningen från sjukgymnaster, min fd. arbetsterapeut och läkare att ALLA rullstolsburna människors högsta dröm är att kunna gå, att ALLA sjuka vill bli friska osv.