Nu har jag börjar fatta att jag kan bli omtyckt trots mitt handikapp! Några killar som vet om det har visat intresse! En sol i mitt liv
Kul!
Det finns en partner för alla - man måste bara hitta den. Håller en tumme för att du "får ihop det" med nån go kille.
Realistiskt stämmer det inte att det finns en för alla Vissa kommer vara ensam genom hela sitt liv, tyvärr...
Adryan --> Sant, och för somliga finns det kanske fler än en.
Det är dig som person människor älskar. För den du är... En människa är många saker. Där ens funktionshinder är en del. Men hur man är, vad man gillar etc är en större del.
Vet det men många har tagit avstånd
Ingen annan älskas av alla... En icke funktionshindrad är inte självklart den alla vill ha... sen vet jag också att en del skräms av funktionshinder. Ser inte människan etc. Och det är synd. Dom missar oftast en chans till en bra vän.
Jag har en otroligt go kille hos mig nu! Inte ihop direkt men defenetivt på G.
Kul att du hittat nån som verkar trevlig. lycka till med kärleken haha. Micke.
Jo du! Tack! Det går framåt
Till sidans topp
Jag uppfattar det så att vi som är rörelsehindrade måste vara lite bättre som människor, än en som inte är rörelsehindrad, därför att ett förhållande med en rörelsehindrad person innebär en stor omställning för en som inte är rörelsehindrad, inte har assistans osv. I mitt eget förhållande finns en underliggande osäkerhet. Vill han verkligen ha mig? Vill han leva med mig så som jag vill leva med honom? Jag tror det tar tid för det här beslutet att mogna i mannen. Man behöver ta det lugnt, inte rusa på. Det är svårt när man är störtkär. Och via chatt är det aldrig några problem. Men man kan inte blunda för verkligheten. Och verkligheten säger mig att det krävs lite mer av mig som människa för att en kille ska vilja ha mig, med den omställning som mitt funktiohsninder innebär för honom. Hur känner ni andra inför den här tanken? Känner ni igen den? Håller ni med om den? Hur hanterar ni problemet? Med vänlig hälsning Esmeralda
Känner igen mig! Har alltid kännt att jag måste vara bättre på ALLT när jag skulle träffa killar. Träffade min nuvarande man för ca 13 år sedan och han fick långsamt bedyra mig att jag behöver inte klara allt/vara bäst på allt. Jag hade inte PA när vi träffades så den "uppgiften" har vi vuxit med. Jag tror.... att när vi väl som funktionshindrade hittar ngn att dela livet med så blir förhållandet väldigt stark pga av alla påfrestningar. Jag och min man älskar varandra över allt annat (vi bråkar,men tror att det är "sunt").
hejhej... vet inte hur man ska skriva är en normal mäniska om man får uttrycka sej så.. jag gillar kvinnor / tjer med funktionshinder de är mer normala o nära naturen.. trivs mer i ert sällskap de varla de jag ville kram..
Jag måste bara avreagera mig lite! Hur i hela Hisingen har du fått för dig att f-hindrarde tjejer är mer "normala" och närmare naturen?? Det vore som att påstå att alla som är över 1,80 långa har minst 44 i skostorlek, snacka om generalisering. Tänk om!
Jag instämmer... Vaddå normalare? Att du gillar skröppelbrudar är en sak. Men påstå inte att vi är av en annan sort än andra. Funktionshindrade tjejer finns av alla modeller. Homosexuella, bisexuella, militanta, broderande, punkare, husägare, långhåriga, med ring i näsan, etc etc.
Väldigt "fint" sagt av dig, du har verkligen fattat vad det handlar om*suck*
Jag kan bara tala utifrån mig själv, och hur jag tänker… …Men jag tror att det är ganska vanligt att man känner att det krävs lite extra av just en själv för att helt kunna bli accepterad av andra och vara den som någon vill ha. Jag tror att de flesta har egenskaper som de tycker kunde varit annorlunda eller bättre. Man har ömma punkter och svagheter, som man tycker gör en mindre attraktiv i andras ögon. ALLA har svagheter och ömma punkter. Men det är inte så att det nödvändigtvis behöver vara en dålig egenskap eller en svaghet i någon annans ögon, utan kanske bara något som spökar hos en själv. Jag menar att någon som man tycker verka vara ”perfekt” säkert inte har samma uppfattning om sig själv. Jag och Ninnie har diskuterat detta en hel del. När vi träffades var mitt självförtroende inte världens bästa precis, men hon fick mig att känna att jag inte behöver vara något utöver mig själv för att räcka till. Det fick mitt självförtroende att växa… Precis som du skriver, Esmeralda, så är det ibland lättare via t.ex.chat. När jag och Ninnie träffades så snackade vi väldigt mycket över nätet, och där var det lättare att få bukt med det dåliga självförtroendet och vara sig själv. Ninnie säger att jag nu, när självförtroendet är bättre, är ”i verkligheten” så som jag var då via nätet. Det jag vill säga med detta är att det ni visar varandra via nätet FINNS faktiskt där. Där kan du vara du, och han är han. Där är det inga problem. Då borde det nödvändigt vis inte behöva vara det ”i verkligheten” heller. Det gäller bara att hitta dit. Alla människor har väldigt olika egenskaper och förutsättningar som man bör ta hänsyn till, vilken jag tycker är viktigt att tänka på när man träffar någon. Men samtidigt tror jag att många glömmer bort just det allt som oftast och blir påminda om det först när de lär känna de egenskaperna hos den andra eller om det är någon skillnad som ”syns” från början. Ninnie har berättat att hon genom sina tidigare förhållanden har erfarenheter som påminner om det du beskriver. Därför har hon varit osäker även på mig om jag är nöjd med det vi har och så vidare, så det har krävts en hel del tålamod och övertalning för att få henne att verkligen lita på hur bra jag tycker det vi har är. I mina ögon är Ninnie helt perfekt för mig. Det finns inget mer jag kan önska och inget som skulle varit bättre om det var annorlunda. Så när hon har ställt sin osäkerhetsfråga så har det känts som om hon ifrågasätter det som är helt självklart för mig, och jag känner att det borde vara jag som frågar henne istället.
Stefan Du är bara världens vinstlott! Lycka till alltså - med allt
Min älskade man säger alltid en så vacker sak "Det är inte paketet jag vill ha, utan innehållet." Det är ju så att vi kanske inte kan städa eller praktiskt ta hand om våra respektive partners, men vi kan ju finnas där för dem när de är svaga, vi kan ge dem kärlek, skratt, värme och allt annat minst lika bra som "friska". Jag känner (numera) att jag duger som kvinna och partner utan att hela tiden försöka överglänsa alla andra och klara av omänskliga saker, sådan var jag när jag var gift och barnen var små, skulle vara bättre mamma, bättre hustru (vilket gav en bortskämd man), ha renare hem än alla andra. Det gjorde mig utsliten i förväg och inte blev jag lyckligare av det.
Just nu är det bara hopplöst! Kan jag få vara glad lite längre nån gång?
Åh, gick det inget vidare med kontakten över nätet!?
Jo då! Men mellan honom & mig är det ju inget utom vänskap
Jag har fått kontakt med en kille via nätet som säger att om han skulle falla för mig skulle han älska mig för den jag var! Med eller utan barn & hjälpa mig när det behövdes! Gissa om jag fick lite bättre självförtroende!
Ja det är ju sån kärlek är - man älskar den man älskar! Det spelar inte så stor roll sen, tror jag, hur eller vad den personen är. Lycka till!
Jag har också hört nåt om det ja... att det är insidan som räknas. Men sen så får man ändå bevis för att det inte är så. Killar ahr t exc erkänt det öppet för mig, och lagt skulden på MIG! En kille kom inte fram till mig när vi skulle dejta, och efter i telefon sa han: "Men det är klart det inte spelar nån roll att du är handikappd men du kunde ha sagt det innan". Och, VAD exakt är skillnaden? HUR skulle han kunna förbereda sig bättre? Jag ÄR ju där, den där fina tjejen han så gärna ville träffa, hallå det är ju JAAAAG! Antingen så spelar det väl roll, eller så gör det ibnte det eller? Ha lagft när dejtingen för längesen. Träffar jag nån och det blir nåt så händer det bara, och eå får vi hoppas det blir bra. Men jag tänker inte arbeta aktivt för det,m det är för jobbigt.
åh, håller tummarna hårt för din skull *kramar*
Vi är inte ihop! Vi bara diskuterade
men man vet ju aldrig... så jag håller tummarna. Tar liten paus snart för att inte bränna mig med te
Sådana människor FINNS fast man inte kan tro det till och från. Lycka till, Snowwhite!
jag säger som han! Tid finns!
Hur tänker ni som har muskelsjukdomar runt att skaffa barn? Eller ni som lever med någon "som oss"? Kan man riskera försämring? Ärftligheten? Tankar runt assistans? Adoption? Mm mm.........
Inte muskelsjuk. Men har en del tankar ändå. En del är relevata. en del kanske inte... Riskerar livet - ja det gör jag. Inte bara mitt. Utan sannolikheten att barnet blir färdigt i livmodern är mycket liten. Klarar kanske 18-20 veckor så stor plats finns fysiskt i nedre bäckenet på mig. Nej, jag skulle inte bli gravid. Och blir jag så behöver man göra plats. Vilket riskerar livet på båda. Men det finns kvinnor som klarat det. Och barn som är födda. Men det är för stora risker. När Nedre bäckenet, där livmodern bor inte har plats att växa så är graviditet inte rätt väg till barn. Ärflighet? Ja. Assistenten ska vara tråkig, tyst. Ingen kul lekkompis när mamma eller pappa jobbar, läser eller tittar på tv. Bara en assistent. Alltid redo för jobbet. Man får vara supernoga med vad som är okej och vad som inte är okej alls. Och prata mycket omkring assistansen. Så det bara flyter på. Adoption: Om bara ena i paret har funktionshinder så brukar utredaren från kommunen klara av att utreda. Dvs att man bedöms ungefär som andra. Sen kan det bli svårt när man ska åka iväg och hämta barnen. Om man behöver assistans med etc. Kanske bör man ta andra släktingar just för den resan. Bra referensbrev från vänner kan hjälpa till. Vänner som har barn som kan beskriva hur man är sum vuxen. etc.
jag kan inte ens adoptera: ansvaret är för tugnt
Det är svårt att få adoptera. Men funktionshinder behöver inte vara ett hinder för att bli prövad. Av dom som inte godkänns finns alla "sorter" även icke funktionshindrade. Och om man inte klarasr av ansvaret med ett barn så är det bäst att hitta något annan i livet än barn.
Mina tankar har ändrats ganska mycket när det gäller det här med barn. Förut tänkte jag att jag inte ville adoptera därför att barnet inte skulle vara mitt, och jag trodde mig inte kunna älska ett barn som inte var mitt. Jag skulle fortfarande inte vilja adoptera, av ovan nämnda skäl, men om barnet har en anknytning till min pojkvän, t ex att han är pappa till barnet, då har jag inga problem med att ta mig an barnet. Det känns faktiskt otroligt spännande och jag tror att jag kommer att växa mycket som människa och jag kommer att känna mig mer vuxen. Om jag själv kan få barn vet jag inte. Jag tror inte att jag har några problem med att bli gravid, men jag vet inte om min kropp klarar en graviditet. Det jag främst tänker på är då att det blir svårare att andas när man har stor mage. Och det vet jag inte om jag klarar av. En graviditet är inte värt allt. Det är inte värt det om jag t ex måste ha respiratorn väldigt mycket då för att orka med. Nu får jag ju ett barn ändå, och jag är väldigt nöjd med situationen som den är nu! Ärftligheten är inget som bekymrar mig. Om jag skulle föda ett barn med samma sjukdom som jag, så vet jag ju precis hur jag ska bemöta och behandla det barnet. Assistans är en stor fråga, jag håller med Morticia i att assistenten bör göra sig så tråkig som möjligt och jag tycker att Stefans förslag (i en annan tråd) att assistenten alltid hänvisar till föräldrarna när barnet frågar assistenten om något. Sedan har jag självklart Ninnies syn, att jag genom assistenten vill vara mamma fullt ut. Och jag måste få göra saker genom assistenten. Vem ska annars lyfta upp barnet i mitt knä när det är ledset? Ska inte jag kunna vara ute med barnet själv? Jag känner att jag behöver ta lika mycket ansvar som fadern. Det är viktigt också därför att barnet ska ha våra roller klart för sig, och inte tro att jag är någon mes. Så länge man är konsekvent med sin egen och assistentens roll tror jag att barnet kommer att förstå och acceptera situationen. Men det gäller att vara konsekvent.
Jag skulle hemkt gärna velat ha haft barn, men vågar inte bära barnet pga av min onda rygg och höft Adoption är ju en tanke, men har nog inte vågat att bli så "granskad" som man blir.
Har aldrig velat ha barn. Inte ens i tanken. Älskar barn och har många runt mig jämt men aldrig egna. Adoption skulle ja kanske kunna tänka mig om jag hade en partner som vääääldigt gärna ville ha barn. Tycker bäst om att "låna" barn annars .
När det gäller barn så brukade jag förr tänka att det kanske inte skulle bli aktuellt för mig. Det var i tonåren jag tänkte, hur kan man ta hand om ett barn när man inte kan ta hand om sig själv. Tänkte så i en period när jag hade en massa funderingar kring mig och mitt funktionshinder. Nu tänker jag inte så längre. För mig så är barn en självklar del av livet. Om de så är biologiska eller inte. Jag har bestämt mig för att om riskerna för mig är för stora, rent fysist att klara av en graviditet och förlossning, så kommer jag att att adoptera, vara stöd familj eller ha fosterbarn, gärna en blandning. Jag tycker inte att det spelar någon roll om man har en biologisk koppling till barnet eller inte, har man kärlek att ge så har man. På senare år har jag kommit i kontakt med barn, dels genom syskonbarn och vänners barn.Jag är ofta barnvakt, med assistans, och vet att det fungerar. Det har gett mig ett självförtroende, när det gäller min vilja och önskan att ha en familj. Assistansen ser jag bara som en förutsättnng att kunna axla föräldrarrollen och det kommer givetvis att uppstå problem, men de får jag tackla på samma sätt som när det uppstår problem idag. Jag tror att det handlar om att vara trygg i sin egen föräldrar roll, veta var man står och vad man tycker. sedan handlar det om att förmedla det till assistenten. När det gäller ärftligheten, så tänker jag som min mamma tänkte när hon fick mig. Man får inte mer än man klarar av, och man väljer inte vilka barn man ska få och får göra det bästa av situationen. Sedan ska man givetvis ha någon att skaffa barn med, men det är ett helt annat problem!!
Hjälp vilket bra inlägg, Emma! Jag instämmer i allt du skriver, och tänker på samma vis...
wow... Emma superbra text!
Kanon inlägg. Håller fullständigt med dig
Emma!! Du är så klok i det du skriver. Jag är ju i andra ändan av livet, har skaffat tre barn och ångrar inte en minut. Visst dök det upp diverse problem när de var små, men aldrig något som inte gick att lösa. Man hittar sitt eget sätt att ta hand om sina barn, och det är helt oviktigt för barnen om man lyfter dem med en hand eller med assistenthänder, för det är just det barnets vardag, dvs. fullkomligt normalt. Visst sliter det på kroppen men det gör det på friska kroppar med, man har aldrig garantier i livet på hur det ska gå. Jag har friska väninnor som fått ett barn och som därefter fått ont i ben o rygg och allt annat ont, jag mådde däremot som bäst under graviditeterna och allt bärande och lyftande tog inte ut sin rätt förren jag var över 40. Om det är ärftligt, jag tycker jag lever ett otroligt rikt liv och varför skulle inte mina ev. funktionshindrade barn kunna göra detsamma.
Asså jag testar att ställa en fråga... Har undrat ibland men inte velat fråga av integritetsskäl och så. Men ok... Hur funkar det att ha sex när man har andningshjälp? Ställer man om den, eller hur 17 gör man?
Klarar mig krtare stunder utan vent, speciellt om jag ligger ner då lungorna är mer uträtade då. Men...det funkaräven med vent iaf för mig so KAN andas utan
Den som änså vistte
Bra fråga, trots att jag skrattade lite när jag läste den.
väldigt viktig fråga. När jag skrev förra artikel om sex för alla frågade jag två personer. En man ryggmärgsskada med fru, utan rörelsehinder. Har ändrade lite uppåt i flåset. Inte för funktionen utan för stämningen, han är helt impotent och dom använde vibb för att hennes skull. Deras barn är tillverkade med provrör. Man sög ut spermier och ägg, blandade och lät växa ett par dagar och sen in i henne och hoppas... två barn har dom. Och en tjej med något skumt fel. Men hon hörjer ibland efter för att ta igen sig. Och ibland så där för hon måste... Mycket slemsug. Så långa lekar passa inte. Har har ni möjlighet att svara anonymt. Gör gärna det. Jag skulle också vilka få möjlighet att skriva lite om hur "alla" olika människor praktiskt får till det. Anonymt går jättebra. Jag lämnar inte ut något som rör någon annan.
Ursäkta Morticia, men vad står det egentligen här? "Men hon hörjer ibland efter för att ta igen sig."
Hon höjer djuper längden på andetagen lite efter åt, efter sexakten för att ta igen sig. (kollade hennes email) Men det beror nog väldigt på varför man inte andras med maskin hur man gör? Vet ej hur mycket, men man blir ju andfådd, och även vi som andas själv, av egen maskin pustar ju ut och varar ner...
Hon har även för små lugnor (fått bortopererat) så andningen låter "fel" som små små andetag, aldrig så djupa för det gör ont.
För mig är det så att jag BEHÖVER respiratorn när jag har sex, därför att jag inte orkar vara så "uppe i varv" särskilt länge utan andningshjälp och jag kan inte andas när någon är "ovanpå". Ja, vad ska jag säga om det... Jag kopplar bara på den! Ändrar inga inställningar jämfört med hur jag har det när jag sover. Ibland tar jag av den en stund men när jag ligger ner har jag den oftast på. Jag andas ofta med hjälp av armarna, om man tar tag i t ex ett bord och drar armarna mot kroppen så är det lättare att andas in. Sådana övningar går inte att göra när man ligger ner. Därför har jag svårare att andas liggande.
Många har svårare att få luft liggnade. Jag har det pga nackskada. Man kan ju ha sex i andra ställningar om det fungerar bättre sittande halvsittande (lättast för mig, men inte för svanken) etc Att ha någon ovanpå är tungt. Man får klura på andra ställningar. Jag är säker på att jag ska dö i "underläge". Behöver du vila extra (mer än en annan utan respirator) efter sex? Ökat behov av slemsugning? Assistent som väntar i annat rum?
Ja, det var det jag menade, när jag t ex sitter upp så tar jag av mig respiratorn. Men eftersom min ork varierar, så finns det gånger då jag inte orkar göra så mycket annat än att ligga ner. För mig känns det inte som om jag ska dö Behöver jag vila mer efteråt? Kanske lite, men det är inget som jag har reflekterat över. Jag är inte helt beroende av min respirator och jag behöver heller inte sugas längre, behövde det när jag var liten. När jag har sex skickar jag ut assistenten ur lägenheten!
Hur mycket assistans har du?
I forumet hälsa skrev Esmeralda om kroppsideal och att acceptera sin kropp som den är, även om man har en partner utan funktionshinder. Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att se mig själv på foton eller på video. Min kropp ser inte alls ut som jag tänker mig den. med åren har jag lärt mig att faktiskt tycka att det är ok att inte vara perfekt. Man kan säga att jag gillar mina kroppsdelar var för sig, men inte den sammansatta helheten. Till följd av min skolios är jag sned och brösten blev olika stora, men det bryr jag mig sällan om längre. Jag kan bli frustrerad och arg när jag ska prova kläder, för det är då det blir påtagligt att jag inte ser ut som andra. Men det är olika olika dagar. Esmeralda skrev också om hur viktigt det är att få bekräftelse av sin partner på att ens kropp duger. Det känner jag verkligen igen. För även om man själv lär sig att acceptera hur man ser ut så vill man ju vara attraktiv också för andra. Jag har haft ett par förhållanden där det här inte har funkat. Inte alls. Nu finns det inga som helst svårigheter eftersom jag får den bekräftelsen jag behöver och lite till... Jag tror också att man måste våga berätta och dela sin oro med sin partner. Ofta är det kanske ens egna hjärnspöken som är de värsta att tampas med. Vad säger ni andra? Påverkas ni av hur idealen ser ut idag? Är det ok att ens kropp inte passar på reklampelarna?
Jag har knappt några bilder på mig. Ser för konstig ut. Med kläder går det att dölja. Men ryggens slalombana, svank, käken, huden, fingrarna är tydliga. Kan stanna hemma för att jag inte orkar täcka blodåderna i ansiktet. Kläder har jag rätt tur med, är normallång vuxen, benen är raka, och jag är supervig så jag kan se normal ut med bandage och skenor (vilket jag slutat med, vilket börjar synas), bh axlarna är olika högt uppe, tröjor och sån är segt. Byxor fungerar om jag köper friluftskläder, som är högre i midjan bak än vanliga jeans, och mycket högre än modet (snart slipper man klä av sig för toa ) Men vissa dagar är jag vän med min kropp.
(Tar mig friheten att klistra in detta för det är en viktig fråga som hamnade långt ner.) Ja, hur ser ni på det där att ta hand om sitt barn? Är det någon funktionshindrad här som har barn? Min neurolog sa till mig att om du ska ha barn måste du ha en man som gör nästan allt. Men så har jag inte alls tänkt. Jag har ju assistans! Hur hanterar ni assistentens roll gentemot barnen och hur är det att be assistenten att klä på X overallen? Hur reagerar barn på det? Hur får ni barnen att förstå att det är du som är mamma och bestämmer? Hur reagerar ni när barnen pratar med assistenten? Med vänlig hälsning Esmeralda
Tack Ninnie, det var en god gärning
Flera vänner, kvinnor som har barn och är sjuka i smärtsjukdom har en stark make, en syster, och sen får barnen bli stora snabbt. En lyckades beviljas hemhjälp för någon vecka sen. Och en annan har hemsjukvård, där en sköterska kommer hem 4 ggr per dag och ser till att mamman lever, hjälper till med mediciner, vårdgivande insatser. Och barnet är närvarande. Leker lite själv. etc. Dessa kvinnor har svårt att beviljas assistans. Och deras inkomst är i bästa fall 75 % sjuekrsättning. Flera har ingen egen inkomst alls utan mannen måste vara arbetsför. Vet inte hur det är när det gäller män, pappor.
Jag har ännu inga barn med har fem syskonbarn från 6 månader till tolv år. För dem är jag, faktiskt, en självklar auktoritet och en person som inte skiljer mig från andra pga mitt funktionshinder. De ser inga problem med det. Jag tar ofta hjälp av assistent när jag har dem, och ungar är otroligt snabba på att förstå assistentens roll. Inte så komplicerade som vi vuxna, liksom. Sen att mannen skulle göra allt. *suck* Assistenterna skulle ju göra så att jag kan vara mamma fullt ut, det ser jag som en självklarhet. Därmed INTE sagt att det vore okomplicerat - men jag vet att det går att lösa. Vet ett par stycken med SMA II som är föräldrar...
Hur reagerar barnen när du ber assistenten att göra saker? Börjar barnen också be assisten att göra saker? Hur förhindrar/förklarar ni det?
Det bästa vore kanske att assistenten har blivit instruerad att i ett sådant fall alltid hänvisa till föräldrarna. Då lär sig barnet att det inte är lönt att fråga assistenten, eftersom besluten på så vis ändå alltid kommer från föräldrarna.
Håller med... det är nog väääldigt viktigt att assistenterna vet hur de ska agera i dessa fall... *vill bli faster*
Mycket bra synpunkter, tack!
Assistenten ska vara tråkig. Ingen kul lekkompis... Eller någon som passar upp barnet utan att mamma eller pappa ger order.
Mycket viktigt, Morticia. Plus att assistenterna, som sagt, ALDRIG fattar egna beslut eller bortser från mina regler. Eller gosar och kelar, tröstar vid ledsamheter... Vid blöjbyten mm så kan ett knep vara att finnas alldeles intill, så att barnet förknippar min röst och min doft med såna intima saker.
Mmm, snacka om att man får vara ÖVERtydlig mot assarna. *piuuuu*
Man får ha samtal mer assistenterna ofta när barnen är små. Och så fort barnen kan delta i möten så är det nog bra om dom får vara med en stund och säga vad dom tycker, och fråga. Assistenterna är ju i en familj. Men barnen ska inte bestämma. Men dom behöver få förklarat varför saker är på vissa sätt.
Blöjbyten går att lösa. En tyst assistent. Och en pratig förälder. Och att man rör barnet på annat sätt. När jag var ung passade jag ofta en liten kille. Han var ungefär ett år. Och kunde stå. Och han stod snällt still medan jag fixade. Och satte sig sen så jag kunde få på hans byxor. Jag var starkare då. Men inte så stark att jag kunde lyfta honom. Men det fungerade bra. Med rätt sort blöjor och tålamod. När hans föräldrar bytte var han som galen. Hemma hos mig lugn.
Samma här, barn är OTROLIGT toleranta och anpassningsbara. Bara de får en förklaring.
Mitt handikapp har stät till det i kärlekslivet! En del tar avstånd & andra tror att de alltid ska hjälpa & blir sura om jag säger att jag klarar av det själv. Och de finns de som inte klarar av att jag tar hand om mig själv! Kan nån acceptera mig?
Varför tror du att de blir sura/arga? Man måste få göra som man själv känner... Jobbigt om folk inte kan acceptera det.
Ingen verkar ju älska mig för den jag är! Nu vågar jag inte släppa in nån i mitt liv heller! Blivit för sårad
För att någon annan ska kunna älska en, måste man själv älska sig. Och hur man når dit vet jag inte. Men när man mår bra i sig, accepterat vem man är, hur man är så brukar andra haka på och man blir omtyckt.
jag älskar mig själv men de kan ju inte acceptera tt jag klarar mig själv
Vad innebär det att älska sig själv?
Hm... för mig är det nog att man är tillfreds med sig själv Jag brukar säga lite ironiskt. "jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle"
JAg fattar inte vad du vil säga
Helt enkelt! Jag är den jag är, ta mig för det !
Hur ofta vill de det när man är dolt handikappad?
Lite mycket där
Vissa förtydliganden 050521 Man blir inte förälskad eller kär i någon pga av eller tack vare dess funktionshinder utan för det den är. Man blir förälskad eller kär i någon med dom där funktionshindren. Oordningen i handväskan, Dåligt morgonhumör etc För den hon/han är. Problemet med dolda funktionshinder att dom är osynliga när dom inte är ivägen. Och det gör att man måste ibland berätta iförväg. Har man rullstol så ser folk att man inte är gående. Men har man adhd så ser folk inte att man inte kan fårstå idiomer, dolda krypsiska budskap i vanliga samtal utan behöver tydliga samtal. Vet man att någon har ett osynsligt dolt funktionshinder så kan man ta hänsyn, undvika situationer där den blir handikappad. Men då måste den få veta. Sen beror på vad det är för funktionshinder. Är man tydlig med vad man behöver stöd, hjälp med och tydlig med vad man kan, inte tror att den andra kan räkna ut det. Man måste säga allt. Annars blir det ledsamheter. Exempel: Att man kan äta med _den där_ skeden innebär inte att man kan äta med alla olika skedar. Man måste förklara skillnaden för att den andra ska förstå. I att ena skeden är fel i min hand. Och därför är den "rätt".
...tydlig med vad man kan... Min sjukdom går upp och ner. Ibland kan jag en sak och ibland inte. Det beror på hur mycket ork jag har för tillfället. Hur får ni människor att acceptera det? Hur förklarar ni för dem så att de förstår? Med vänlig hälsning Esmeralda
Det är svårt, Esmeralda. Men det svåraste för mig är att själv acceptera att mina förmåga sviktar ibland. Jag förklarar, förklarar igen, visar... Men nej, okomplicerat är det inte!
Menar inte att det är tydlig eller enkelt! Ändrat några meningar tidigare idag. Ingen annan kan förstå någon. Men om man inte själv vågar berätta så något utan tror att den andra ska kunna se allt, räkna ut själv hur man fungerar så är det kört. Jag måste säga hur jag fungerar. Och säga att men jag förändras ofta. Men klättra över stängsel och äta ostron är inget för mig... Det viktiga är att folk litar på en. Att man umgås med dom som inte misstror allt man säger, "men du kunde ju kasta boll förra året, klart du kan idag" Man kan förklara och hålla föredrag varje morgon. Men den man lever med har ändå frågor ibland. Eller rättare sagt alltid. Man kan inte förklara allt, få någon annan att förstå det man sjuk inte förstår... Men om man ska ha ett kärleksförhållande måste man lämna dörren öppen för vidare frågor från den man älskar. Och våga fråga den, hur ser du på det, har något ändrats. och så vidare... Enkelt är det inte.
Ninnie: Instämmer. Det stämmer på mig. Har mycket svårt att acceptera när något försämras, förändras. Jag förklarar för jag förstår inte. Ibland kanske man måste "gilla läget" och gå vidare... Men oj var svårt, omöjligt det känns. Jag vill gärna utreda allt. Men nu hinner jag eller någon annan omöjligt det. För att utreda livet tar ungefär lika lång tid som att leva det. Men måste man hinna sörja att man inte blir bättre utan sämre. Man kan inte flyga fram och tro att man går opåverkad ur en del bakslag.
Jag berättar men då vill de bara känna sig behövda & inte fattar att jag klrar mig själv! vill ja ha hjälp ber jag om det!
"Men om man ska ha ett kärleksförhållande måste man lämna dörren öppen för vidare frågor från den man älskar. Och våga fråga den, hur ser du på det, har något ändrats. och så vidare..." ...och den man älskar måste våga svara.
Just de. I alla förhållande uppstår saker man behöver prata om. Fråga om etc.
Jag fattar! Gar exakt samma problem. Kan ju då inte säga tvärsäkert att jag ÄLSKAR mig själv, men jag försöker jobba med mitt självförtroende och försöker ge en självsäker attityd när jag är bland folk. Tror, att om man t ec klär upp sig lite när man går ut, oavsett om man bara är ute helt allmänt, eller om man ska göra nåt festligare, om man känner sig snygg och säker så syns det utanpå. Och en sådam person är inte lika tacksam att ge sig på. Jag tänker mest på ungar som ränner omkring och glor och pekar nu iof... För även om muitt resonemang verkar lågiskt, att om man ser ut som en självsäker person så får man mer respekt, så verkar det tyvärr inte stämma i praktiken... Jag vet inte hur man ska bete sig för hur man än gör blir det ju fel... Jag försöker att inte låta hård men ibland om jag blir frustrerad när det är mycket tjat från alla håll, så kanske jag låter otrevlig utan att mena det. Försöker släga över med att skämta bort eller le... men det missuppfattas ju det me...
Inte för att vara otrevlig eller fräck - men är du helt säker på att det verkligen är ditt hkp som ställer till det? Vi människor är mkt bra på att hitta anledningar som kanske inte stämmer. Att skylla på sitt hkp är "vattentätt". Om sanningen egentligen är för att man kanske har nåt i sin personlighet som ställer till det erkänner man inte det - vilket är fullt naturligt, det blir ju personligt nederlag. Ta inte detta personligt, men ibland kan en helt utomstående öppna ögonen för sånt man inte ser själv. *kram*
Jag har blivit ifrågasatt tillräckligt i mitt liv. Har jobbat hårt för att börja tro på mig själv.
Jag tror att Hjulia svarar på första inlägget från Snowwhite. Och inte på ditt.
Inlägget var inte riktat till dig, precis som du redan sett.
Jaha jag missuppfattade dig Hjulia. Jag tog åt mig därför att det är ett känsligt område för mig. Det är nämligen precis den sortens misstro jag har blivit utsatt för. Onda människor tyckte att jag var ett psykfall.
Så långt skulle jag aldrig gå. Att jag skrev som jag gjorde beror på att jag upptäckt att det drabbat en del i min omgivningen. Det är "enklare" att skylla på sitt hkp lixom.
Mycket bra, Hjulia. Jag har själv funderat mycket på det där, så du har verkligen en poäng. Därmed inte sagt att det alltid är så att man skyller på funktionshindret, men jag har en känsla av att det är ganska vanligt. Det är faktiskt en viktig diskussion som inte bara handlar om kärlek utan även om jobb, bostad och bemötande som några exempel. Klockan är dock alldeles för mycket för att jag ska kunna åstadkomma något vettigt just nu
Ibland har jag långa samtal med mig själv (ja, jag är galen *s*) om just detta. ""Vad gick fel? varför blev det så? vad beror det på? Har mitt hkp överhuvudtaget med det att göra? Är det smidigt att gömma sig bakom?"" Ämnet känns lite tabubelagt och människor är bra på att slå ifrån sig känsliga ämnen.
Det är väldigt tabubelagt. Att ställa krav på "sjuka" att tänka och ta ansvar är inte oekj. Och när det gäller förhållande så är det lätt att tycka att funktionshindret är stoppet. Inte personligheten. Det gäller även anhöriga, som lätt överbeskyddar. Hon kan ju inte gå, vem vill ha henne? Och växer man upp med andra som har inställningen att man inte är en blivande partner till någon. Så är det lätt att själv tro på det. Den gruppen funktionshindrade där funktionshindret faktiskt påverkar förmågan att leva i parförhållande är psykiskt (schzofreni, manodepression etc) funktionshindrade, och neuropsykiatriska funktionshinder som autism, adhd, aspergers syndrom. Många inom denna gruppen har svårt att fungera ihop med andra. Blir ofta konflikter. Par där ena har någon av ovan diagnser behöver ofta stöd utifrån. När det gäller fysiska funktionshinder finns inte någon större skillnad i andelen singlar mot icke f-hindrade. Sen är Sverige ett singeltätt land. Men det är lätt att missa att andra oxå får nobben.
Det är mitt handikapp! Jag kan inte få barn & då sticker de som absolut måste ha barn! Duger jag intre utan barn så duger jag inte med barn heller! Det är min sjuk dom som är felet där!
Jag kan inte heller få barn. Jag har många olika funktionshinder. Och har sällan mött någon som sticker för jag inte kan få barn. Inte när jag var 23 eller nu idag (snart 34 år) De som stuckit har ofta jag själv varit lite osäkra med. Inte känts 100%-ligt från någon av oss. Jag tror inte jag kan bli så intresserad av någon som inte vill ha mig som jag är. Det som ofta är det svåra är att jag ej kan ha samlag. Jag kan ha sex på dom flesta andra sätt. Men just samlag, stoppa in något (penetrerande sex). Det går inte för då svimmar jag av smärta. Och riskerar få mer sammanväxningar i nedrebuken. Där kan en del män se det som det stora hindret. Dom vill inte vara begränsade sexuellt. Medan många inte ser det som något hinder. Bara man kan ha sex på något sätt så...
Jag har aldrig stuckit under stol med att jag inte ska ha barn (rent medicinskt funkar det, men man ska klarar av att ta hand om det åxå) och jag har inte haft några som helst problem med det. Ingen av de jag vart tillsammans med heller. Bara man är tydlig med det redan från början, det är viktigt.
Jag kan inte få barn eler adoptera! klarar inte ansvart! Det är för tugnt! Jag kan vara barnvakt då & då men inte ha ett barn på heltid i flera år! Men det är den ursökten jag fått varför de drar! "Du kan inte föda mitt barn"!
Tragiskt, men jag hoppas verkligen att du hittar rätt partner som respekterar dig för den du är. Utan barn!
Instämmer med Ninnie. En som inser att det går att leva utan att planera att skaffa barn tillsammans.
Killar som kommer med såna "ursäkter" klarar du dig nog bäst utan. Nåt säger mig att de kanske inte skulle blivit så himla bra pappor. Observera att jag verkligen drar alla över en kam - kanske inte helt rättvist.
Då är det kanske heller inte äkta kärlek, och ovillkorslös kärlek klarar åtminstone jag mig utan. Sen ska man ha respekt för att vissa människor inte kan tänka sig ett liv utan barn (jag t ex), men då får man ju finna en passande partner.
Jag tror inte heller att den som nobbar mig för det jag är skulle kunna älska mig. Vad vill den ha?
En illusion kanske... No thanx. Been there, done that, not doing it tomorrow.
Ja, hur ser ni på det där att ta hand om sitt barn? Är det någon funktionshindrad här som har barn? Min neurolog sa till mig att om du ska ha barn måste du ha en man som gör nästan allt. Men så har jag inte alls tänkt. Jag har ju assistans! Hur hanterar ni assistentens roll gentemot barnen och hur är det att be assistenten att klä på X overallen? Hur reagerar barn på det? Hur får ni barnen att förstå att det är du som är mamma och bestämmer? Hur reagerar ni när barnen pratar med assistenten? Med vänlig hälsning Esmeralda
Jag har hittat en man som redan har barn. Det är helt underbart! Jag får ett barn "på köpet" och det gör honom inget ifall jag inte skulle kunna få barn. I mitt fall tror jag att jag skulle kunna bli gravid, men jag är osäker på om jag klarar en graviditet.
Jag känner killar som inte ser barm som ett krav & en elller 2 som inte vill bli pappa! Men vi är bara vänner & inget mer.
Förr eller senare hittar du säkert en sådan kille som du kan utveckla vänskapen till kärlek med. Eller känns det hopplöst?
kanske just nu! Men u vet ju vika jag har ögon för!
Jag träffade min man för 13 år sedan, då var jag lättare muskelsjuk än vad jag är i dag dvs: jag satt i rullstol men klarade mig själv utan assistenter. Har ofta tänkt på hur det skulle ha varit att dejta en kille med assistenter? Själklart vet jag att allt går, men kan vara intressant att höra hur ni gör? DVS med integritet osv, men är ju lite mer passionerad i början *ler*
Uttryckte mig lite klumpigt! Jag menar hur det är att dejta en kille när du har PA (inte en kille med PA)
Ja, du... det där är ju inte helt enkelt förstås. Mycket beror ju på hur ens funktionshinder ser ut. För mig har lösningen alltid varit att skicka hem assistenten då och då. Och när det inte är möjligt så har de varit i assistentrummet eller ute på stan. Just nu har vi löst det så att Stefan jobbar som min assistent och det gör att vi får mycket egen tid tillsammans, vilket känns bra och viktigt. Spontanitet däremot är en annan femma... När man är nyförälskad och passionerat kär (vilket man kan vara efter fyra år också) är det ju inte alltid roligt att ta hänsyn till någon annans närvaro. Men man får anpassa sig, vad är alternativet? Det är också en fråga om vilka assistenter man väljer att anställa...
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
