Här var det en intressant del av forumet... och mus-kel-sjuk som man trots allt är så finns säkert en hel del att läsa här... /T
Jag har svårt att tänka mig att du, min vän skulle lyckas med att göra någon tjej galen.... i alla fall inte på det önskvärda sättet... /T
Nu syftade jag ju inte på mig själv, mitt inlägg var ju bara ett oskyldigt skämt... du tolkade det väl inte som något annat? /T
Guys... Munhuggas kan ni göra i varandras gästböcker, håll er till ämnet här i forumet så blir vi alla glada och nöjda. Kej?!
Jag börjar bli lite småkär i dina klockrena komentarer Adryan, hehe
Till sidans topp
Den 16:e mars 2006 ska jag föreläsa i Göteborg och min rubrik är "Självkänsla, kärlek och sex - för mig eller bara för andra?". Vad tycker ni är viktigt att ta upp på detta tema när det handlar om funktionshinder? De som kommer dit är både ungdomar med funktionshinder och olika slags personal. Jag har några idéer själv givetvis, men vill gärna höra vad ni tycker.
Aalt är väl viktigt! Men de ska inte vara rädda att de inte ska bli älskade för de de är p.g.a. deras handikapp! Den rätta finns alltid nånstans! Det har jag märkt
Det finns den räötta om man har tålamod att vänta eller mod att satsa
Du får tro vad du vill, men eftersom av alla människor på jorden inte är hetrosexuella, inte intresserade av förhållanden eller det faktum att vi inte har ett jämnt antal män och kvinnor - så är din tes varken realistisk eller möjlig.
Kärlek finns ju överallt för alla
Det är nog dags att avsluta även denna undertråd...
Att man måste även som funktionshindrar få "misslyckas" här i livet, även då i ungdomen när man letr/byter partner Tror att det är lätt att man överbeskyddar även inom detta område
Det var bra sagt Lotta
Ja, att man inte behöver skämas om man inte haft sex eller förhållanden som funktionshindrad, samt att ens existens berättigande inte vilar på i fall man har haft sex eller förhållanden.
Hej Ninnie! bara för andra? det blir det säkert om man själv inte tar ansvaret för sina egna känslor och sin njutning. De flesta av oss går omkring och letar efter sin livs partner. Jag tycker att vi först behöver bli oss själva med allt det innebär. Kärlek och sex kan man ha hur mycket man vill bara man är sig själv och litar på sina känslor. Sedan är det så att för oss med funktionshinder kräver ibland lite mer nrj eftersom det finns fortfarande fördomar i samhället. Min tips är att du ska ta upp att vi ska tillåta oss att vara oss själva som vi är och stå för det. Vänligen Otrebla
Eftersom jag fick barn på den tiden när Hedenhös sprang omkring på jorden (första för 29 år sedan) och då ingen ens kunde tänka tanken att funktionshindrade hade sex, eller förhållande, så trodde jag i min enfald att det måste väl ha förändrats under de år som förflutet sen dess (fick barn för 2 och 19 år sen med, för att kolla om något förändrats (S)) men så mycket bättre har det ju inte blivit, finns samma gamla fördomar än. Men värst av allt tycker jag det är när någon duktig specialist ska tycka till om funktionshindrades rätt till sex och samliv, då låter det oftast så kliniskt och sjukdomsaktigt så vem som helst kan bli mörkrädda och bli rädda för att inleda ett förhållande för all framtid. Lär ut att det viktigaste är att våga prova, att våga exprimentera, man kan kanske inte använda fingrar men en pensel i mun. Att inte vara rädda, att våga ta för sig av kärlek och att se till att sparka ut assistenten, man kan med hjälp av partner och ev. en kompis, det blir mindre komplicerat. Att man sen vågar vara sig själv och bjuda på sig själv, går något fel får man vara den första att skratta åt eländet, det är svårt för en frisk partner att veta hur man ska bete sig, det måste vara den som är funktionshindrad som tar initiativ till humor och tester. Och visst kan alla hitta en partner, jag har trots krokig sned kropp, rullatorer och rullstolar aldrig haft problem med att hitta män, de män som inte velat ha mig för att min kropp ser konstig ut har inte varit värda min kärlek. När jag var 40 och hade blivit rejält sämre och själv mådde dåligt psykiskt av det träffade jag min nuvarande sambo, 4 månader efter att jag skilt mig, han älskade det som fanns inuti mig och gör det troligtvis fortfarande för han är kvar. Med det här vill jag inte skryta utan ge hopp, det finns en massa trevliga människor att älska och bli älskad av, så ge aldrig upp. Lycka till Ninnie.
Eller antalet pojkvänner som JAG har. *höhöhö och här förstörs svenssonfamiljelyckan* Var jag dutti nu, Adryan?
Ninnie, jag tycker det är viktigt at ta upp när det gäller sex och funktionshinder att funktionshindrade har alla preferenser som icke funktionshindrade när det gäller sex. läst sexologi i olika steg på gbg univ. och det typiska när man talar om sex och funktionshinder samt självkänsla är att man utgår nästan alltid att det handlar om hetrosexualitet,med det typiska samlaget, eller alternativa ställningar mellan man kvinna, glömmer att funktionshindrade faktiskt också kan vara bisexuella, homosexuella eller även intresserade av avvikande sexualiteer, sma osv.... Detta tycker jag är något viktigt att ta upp.
*Harkel* Jo, detta ar jag mycket insatt i , och det ar en viktig poang att ta upp.
förstår av ditt *harkel* att det kanske var obekämt ämne. Jag är själv hetorsexuell, se till och med jag måste "bevisa det", men efter läst sexologi på univ. insåg jag ännu mer att man glömmer att det faktiskt finns funktionhindrade som har annan läggning än hetrosexualitet och detta ämne är redan något svårt att prata om.... tycker det är jätte viktigt. Vad gör man när man behöver ha hjälp med sitt sex och är homosexuell? Det är ju redan på sin spets idag om assistenter skall hjälpa en person till att hamna i rätt ställning för att kunna utföra hetrosexuellt sex. Onani?? också en viktig fråga anser jag. Vissa muskesjuka kan ju inte ens klara av det själva. Och jag tycker vi är fega när vi säger att sex är inget för mig... det är något man vant sig vid för man inte kunnat klara av det eller fått möjligheten. Sex driften är ju något vi föds med.
Hörri ni, när man vill träffa en partner men har svårt att vara ensam (assistans osv), hur gör man då?
Det har jag också undrat! Jag träffade min man under min tid som självgående utan PA. Självklart förstår jag att....... det går, men hur gör/gjorde ni när ni dejtade när ni hade PA med er?
Intressant fråga Ninnie!! Jag är singel och beroende av PA så jag är intresserad av tips på hur man raggar/dejtar i en sådan situation. Ninnie: Hur gick det till du träffade Stefan? Hade du PA "när det begav sig"?
Jag har testat alla möjliga och omöjliga varianter. Internet är dock det som har funkat för mig!
Nätet är nog en bra plats. Där kan man vara sig själv och det blir inte lika pinsamt som att träffas ute och ha en PA med sig. Tror också det är viktigt att berätta att man har ett rörelsehinder. Man skall nog vänta med att berätta det tills man har lärt känna varandra. Berättar man det det direkt så tror jag risken är stor att man skrämmer bort sin nyfunna vän.
Min erfarenhet om internetraggning säger annat, jag brukar ragga med repliken: "Sugen på att testa en invalid?" eller "För fin flicka för en invalid?". Dessa repliker kryddat med ett mördande självförtroende, värdig en invalid kejsare, är en dödlig kombination. Detta sätt har fört mig nära många vackra, djupa och älskvärda kvinnor - för som ni vet kvinnor vill ha sina män starka och en krigare kan komma i flera olika skepnader. Så mitt tips är att ni redan från början bör skjuta skarpt och utgå från principen: Once you go invalido, you'll never go abelbodie again!
Tack för tipsen, den ska jag testa Oh, när jag tänker efter, det har funkat en gång! Vi var iof inte ihop speciellt länge, men han blev impad när jag srev på en chat typ såhär: "Jag är vindögd och har lätt rörelsehinder om det duger". Det var några år sen nu, jag kanske skulle testa nu igen?
Nja internet är ett gott alternativ, när det "tänder till", träffa en partner på "nätet" är ett bra? Alternativ, vad jag menar när det snackas om dejt så kanske en djupare relation blivit jag menar att en sån sak det görs inte på en kort tid, ärlighet varar längst, sitta och ljuga men det håller inte. Det "chatt" måste hålla i hop och en telefonkontakt, underlättar nog? Svårt svårt!
Talar om hur det ligger till innan spm jag fast jag behöver ingen ass. Men hjälp ibland & min nuvarnade hjälper om det behövs
Har du inte någon assistent som förstår dig och din situation? Jag har en hon gör allt för att hjälpa mig till en rimlig gräns. Bibbi
jag har ingen
Av mina egna erfarenheter och att ha mött hanikappade tjejer/killar män/damer.. så har oftast handikappade tjejer lättare att få i hop det med killar/män.. och oftast har de då oxå hittat en icke handikappad kille/man. När det kommer till killarna/männen så visst fins det killar/män som har i hop det med tjejer.. men de är oftast har jag märkt.. sånna som har vart par innan mannen/killen fick sin sjukdom eller skada. Har mött massor med män/killar som inte har nån kvinna/tjej och som berättat om hur de oftast blivit dizzade när de är ute och om de har en vän relation med det motsatta könet och sedan talat om va de känner så har kvinnan/tjejen dragit sig undan. kan de va så att som natur lagarna "säger" att den starka vinner o den svage losar... ja kvinnor vill ha potenta starka män/killar och där förlorar vi hanikappade killar/män.. än om vi så söker kontakt med en hanikappad kvinna/tjej..? Har hört många tjejer sagt på handikapp läger.. -Jag skulle aldrig kunna va ihop med en annan handikappad kille, skulle bara kunna tänka mig en frisk kille! Nå.. va säger ni..?
Tyvärr tror jag att det ligger mycket i det omedvetna, invanda i den här frågan. Mannen ska i det moderna samhället vara stark, bredaxlad, lång, välbyggd, muskulös och beskydda det lilla våpet, som behöver tas om hand och daltas med. Jag tror att det där hänger med oavsett om man är funktionshindrad eller ej. Det verkar finnas en generell attraktion i det förhållandet man/kvinna. Att en kvinna drar sig undan sedan känslor blottats tror jag inte har något med funkionshinder att göra. Så tror jag det fungerar generellt. Om man _inte_ har tycke på samma villkor, så kan det blir krångligt och svårt att umgås så som tidigare.
Helt klart är det så som du säger att det är likadant mellan män o kvinnor där det inte finns funktionshinder oxå... men de verka vara mer vanligt hos icke funktions hindrade män att va med fuktionshindrade tjejer än tvärt om... Tjejer som då ska "tas_hand_om" av en stark man blir då inte så främmande för män att inta den rollen med en funktionshindrad tjej än om det blir tvärt om då denna synen på att män ska va den "omhändertagande". Det verka bli än mer avlägset för en tjej som möter en funktionshindrad kille/man dåhan inte längre är den "starke och beskydande" individen längre. Som sagt.. detta är bara nått jag märkt av att själv vart med om detta sedan min sjudom blivit mer påtaglig än va den va förr och att ha hört andra killars upplevelser...
Tror inte att det är så generellt. Vet många "födedelse" skadade som har sällskap. Tror att man får inte se sig som ett "offer" och att man inte vare sig är man eller kvinna . Människor ser dig som du ser dig själv. Men visst kan det ligga ngt i att kvinna har lite mer "rätt" att vara liten och "klen" Men vågar inte säga ngt generellt
Detta är bara nått jag lagt märke till av att lyssnat på andra killars berätelser som är handikappade och då märkte jag hur vanligt detta är... lika så att hört tjejers tycke och smak... Detta har fått mig att du bara undra...
Det du tar upp är oerhört intressant. Jag har funderat massor genom åren... Och ja, jag föredrar en "frisk" man - av praktiska skäl. Mycket av det jag kan göra nu vore omöjligt med en person med funktionshinder. Sen tror jag, att om kärleken slår till på allvar så får det praktiska stå tillbaka.
jag håller med ninnie, att föredra en "frisk" kille bottnar för min del bara i det praktiska, eftersom jag själv är ganska funktionshindrad och hela tiden beroende av hjälp. Om jag träffar någon som liksom jag är beroende av PA till 99% så kommer inte vi kunna vara ifred för PA överhuvudtaget, de blir liksom en "svans" efter oss. Om jag istället träffar en frisk kille kan den assistera med enklare saker redan första dejten, öppna hissdörren, hjälpa mig av med jackan på bion osv, och allt går mycket lättare...Är det egoistiskt att tänka så? Det är möjligt. Men i min strävan efter ett självständigt liv där PA inte är med jämt så är det oundvikligt. Å andra sidan är det svårare att hitta en frisk kille som förstår och accepterar mig fullt ut, det har betydligt fler funktionshindrade killar varit villiga att göra under åren, men det är en helt annan femma Kärleken kan man nog inte styra över ändå, men det är iallafall så jag generellt resonerar. Jag känner till en hel del friska tjejer, iaf när de uppnått vuxen ålder, som ser förbi många funktionshindrade killars handikapp, så nog finns det hopp
Jag tycker inte att det är egoistiskt. Jag skulle göra likadant, mycket för att slippa känna mig handikappad i alla lägen. Visst klarar jag mig utan assistans (än så länge), men av det jag märkt med mina ex som nu är mina vänner är att det känns ok att protestera och säga "det här klarar jag själv" jämfört med om det är någon som får betalt. Sen skulle det ju också kännas oerhörd skönt att veta att den jag älskar klarar av att "hantera" mig i alla situationer och att jag kan få ta ett steg tillbaka och slippa vara så oerhörd stark.
Det är ett intressant ämne. Människor bedömer ju varandra mycket på utseende och det "yttre". Själv är jag nöjd med min kropp och hur jag ser ut. Folk ser ju att jag sitter i rullstol. Stolen säger däremot inget om mig och min personlighet.
Nu fattar jag ingenting. Vem är Hannah och hennes "mongopojkvän"?
Hur tycker ni att skolpersonal ska beröra frågan om sex och kärlek? Ska de det? I vilket sammanhang? *nyfiken* Eller habiliteringspersonal i stort - samma fråga? (Frågan kommer från en kurator i skolan.)
Tja, är nog för gammal för att svara vad skolelever kan tänkas tycka. Men som vuxen tycker jag att det är en fråga som läkare/vårdpersonal bör våga ta upp med sina patienter och anhöriga. Det kan ju faktiskt vara ett problem för många, vilket senare kan leda till mycket trassel i förhållandet; till exempel otrohetsaffärer och annat skit, om man inte tar tag i saken.
Håller med, men hur och vem ska prata om det?
Om jag tänker på vår situation, så är nog Johans läkare mest lämplig att ställa en sådan fråga, eftersom vi inte annars har så mycket övrig kontakt med vården, förutom då Johans årliga besök hos "farbror doktorn". Jag, och Johan också för den delen är ju personer som gillar raka puckar, så bäst vore ju om läkaren rakt på sak frågar hur det står till med livet i sängkammaren! Nu är ju Johans läkare en raka puckars person, så den frågan kommer nog förr eller senare!
Funderade ett tag på detta inlägg och det enda som jag känner rent spontant är utifrån hur jag hade det under mina tonår och vem jag hade velat få den infon. av Jag träffade ca. 2 ggr om året en läkare på barnhabiliteringen som är urduktig och av henne fick jag svar på alla frågor jag kunde komma på att ställa om allt. En sådan person bör alla ha.
Sex är ju en privatsak. Det är en sak i sex & samlevanslektionen men i privatlivet har
Sex är ju inte alltid en jätte privat sak när man har ett större rörelsehinder och behöver hjälp med att klä av sig av sin ass. för att invänta själva sexakten med sin partner. Sex är ju så mycket mer än bara ett skjut och det kan ju bli väldigt offentligt innan skjutet. Har jag fel? SJälv tillräckligt rörlig än för att ta av mig, men hur är det för er som har pa jämt omkring er??
Skolkuratorer i skolan SKALL beröra frågan sex och samlevnad. Det är det vi bland annat är tillför. När det gäller hab. kuratorer tycker jag att det borde vara deras skyldighet, men de är väl för fega. När jag jobbade som hab. kurator jobbade jag med dessa frågor i grupp med ungdomar som gick på hab. Det är jätte viktigt. (Jobbar idag som skolkurator)
Nu har jag fått den underbaraste killen i världen
Vad kul!
JÄTTEKUL!! Grattis. Jag hoppas Ni får ett alltigenom mysigt och härligt liv tillsammans.
Tack! Det hoppas jag med! Han älskar mig för den jag är & ställer upp när det behövs
Det är det som är sann kärlek! Glad för er skull!
Tack! Jag behävde kanppt leta
Grattis! Så skönt när man hittar sin "ev livskamrat" SJälv är jag gift sen 10 år tillbaka, det är så skönt att vara så trygg med ngn. Ngn man kan skratta, gråta och skälla på *ler* /LOTTA
ja det är sant Vi hjälper varndra kan man säga! Vi har båda ett handoikapp
Jätteglad för din skull!
Tackar! Men jag har mina hjäenspöken
Nu har jag börjar fatta att jag kan bli omtyckt trots mitt handikapp! Några killar som vet om det har visat intresse! En sol i mitt liv
Kul!
Det finns en partner för alla - man måste bara hitta den. Håller en tumme för att du "får ihop det" med nån go kille.
Realistiskt stämmer det inte att det finns en för alla Vissa kommer vara ensam genom hela sitt liv, tyvärr...
Adryan --> Sant, och för somliga finns det kanske fler än en.
Det är dig som person människor älskar. För den du är... En människa är många saker. Där ens funktionshinder är en del. Men hur man är, vad man gillar etc är en större del.
Vet det men många har tagit avstånd
Ingen annan älskas av alla... En icke funktionshindrad är inte självklart den alla vill ha... sen vet jag också att en del skräms av funktionshinder. Ser inte människan etc. Och det är synd. Dom missar oftast en chans till en bra vän.
Jag har en otroligt go kille hos mig nu! Inte ihop direkt men defenetivt på G.
Kul att du hittat nån som verkar trevlig. lycka till med kärleken haha. Micke.
Jo du! Tack! Det går framåt
Jag uppfattar det så att vi som är rörelsehindrade måste vara lite bättre som människor, än en som inte är rörelsehindrad, därför att ett förhållande med en rörelsehindrad person innebär en stor omställning för en som inte är rörelsehindrad, inte har assistans osv. I mitt eget förhållande finns en underliggande osäkerhet. Vill han verkligen ha mig? Vill han leva med mig så som jag vill leva med honom? Jag tror det tar tid för det här beslutet att mogna i mannen. Man behöver ta det lugnt, inte rusa på. Det är svårt när man är störtkär. Och via chatt är det aldrig några problem. Men man kan inte blunda för verkligheten. Och verkligheten säger mig att det krävs lite mer av mig som människa för att en kille ska vilja ha mig, med den omställning som mitt funktiohsninder innebär för honom. Hur känner ni andra inför den här tanken? Känner ni igen den? Håller ni med om den? Hur hanterar ni problemet? Med vänlig hälsning Esmeralda
Känner igen mig! Har alltid kännt att jag måste vara bättre på ALLT när jag skulle träffa killar. Träffade min nuvarande man för ca 13 år sedan och han fick långsamt bedyra mig att jag behöver inte klara allt/vara bäst på allt. Jag hade inte PA när vi träffades så den "uppgiften" har vi vuxit med. Jag tror.... att när vi väl som funktionshindrade hittar ngn att dela livet med så blir förhållandet väldigt stark pga av alla påfrestningar. Jag och min man älskar varandra över allt annat (vi bråkar,men tror att det är "sunt").
hejhej... vet inte hur man ska skriva är en normal mäniska om man får uttrycka sej så.. jag gillar kvinnor / tjer med funktionshinder de är mer normala o nära naturen.. trivs mer i ert sällskap de varla de jag ville kram..
Jag måste bara avreagera mig lite! Hur i hela Hisingen har du fått för dig att f-hindrarde tjejer är mer "normala" och närmare naturen?? Det vore som att påstå att alla som är över 1,80 långa har minst 44 i skostorlek, snacka om generalisering. Tänk om!
Jag instämmer... Vaddå normalare? Att du gillar skröppelbrudar är en sak. Men påstå inte att vi är av en annan sort än andra. Funktionshindrade tjejer finns av alla modeller. Homosexuella, bisexuella, militanta, broderande, punkare, husägare, långhåriga, med ring i näsan, etc etc.
Väldigt "fint" sagt av dig, du har verkligen fattat vad det handlar om*suck*
Jag kan bara tala utifrån mig själv, och hur jag tänker… …Men jag tror att det är ganska vanligt att man känner att det krävs lite extra av just en själv för att helt kunna bli accepterad av andra och vara den som någon vill ha. Jag tror att de flesta har egenskaper som de tycker kunde varit annorlunda eller bättre. Man har ömma punkter och svagheter, som man tycker gör en mindre attraktiv i andras ögon. ALLA har svagheter och ömma punkter. Men det är inte så att det nödvändigtvis behöver vara en dålig egenskap eller en svaghet i någon annans ögon, utan kanske bara något som spökar hos en själv. Jag menar att någon som man tycker verka vara ”perfekt” säkert inte har samma uppfattning om sig själv. Jag och Ninnie har diskuterat detta en hel del. När vi träffades var mitt självförtroende inte världens bästa precis, men hon fick mig att känna att jag inte behöver vara något utöver mig själv för att räcka till. Det fick mitt självförtroende att växa… Precis som du skriver, Esmeralda, så är det ibland lättare via t.ex.chat. När jag och Ninnie träffades så snackade vi väldigt mycket över nätet, och där var det lättare att få bukt med det dåliga självförtroendet och vara sig själv. Ninnie säger att jag nu, när självförtroendet är bättre, är ”i verkligheten” så som jag var då via nätet. Det jag vill säga med detta är att det ni visar varandra via nätet FINNS faktiskt där. Där kan du vara du, och han är han. Där är det inga problem. Då borde det nödvändigt vis inte behöva vara det ”i verkligheten” heller. Det gäller bara att hitta dit. Alla människor har väldigt olika egenskaper och förutsättningar som man bör ta hänsyn till, vilken jag tycker är viktigt att tänka på när man träffar någon. Men samtidigt tror jag att många glömmer bort just det allt som oftast och blir påminda om det först när de lär känna de egenskaperna hos den andra eller om det är någon skillnad som ”syns” från början. Ninnie har berättat att hon genom sina tidigare förhållanden har erfarenheter som påminner om det du beskriver. Därför har hon varit osäker även på mig om jag är nöjd med det vi har och så vidare, så det har krävts en hel del tålamod och övertalning för att få henne att verkligen lita på hur bra jag tycker det vi har är. I mina ögon är Ninnie helt perfekt för mig. Det finns inget mer jag kan önska och inget som skulle varit bättre om det var annorlunda. Så när hon har ställt sin osäkerhetsfråga så har det känts som om hon ifrågasätter det som är helt självklart för mig, och jag känner att det borde vara jag som frågar henne istället.
Stefan Du är bara världens vinstlott! Lycka till alltså - med allt
Min älskade man säger alltid en så vacker sak "Det är inte paketet jag vill ha, utan innehållet." Det är ju så att vi kanske inte kan städa eller praktiskt ta hand om våra respektive partners, men vi kan ju finnas där för dem när de är svaga, vi kan ge dem kärlek, skratt, värme och allt annat minst lika bra som "friska". Jag känner (numera) att jag duger som kvinna och partner utan att hela tiden försöka överglänsa alla andra och klara av omänskliga saker, sådan var jag när jag var gift och barnen var små, skulle vara bättre mamma, bättre hustru (vilket gav en bortskämd man), ha renare hem än alla andra. Det gjorde mig utsliten i förväg och inte blev jag lyckligare av det.
Just nu är det bara hopplöst! Kan jag få vara glad lite längre nån gång?
Åh, gick det inget vidare med kontakten över nätet!?
Jo då! Men mellan honom & mig är det ju inget utom vänskap
Jag har fått kontakt med en kille via nätet som säger att om han skulle falla för mig skulle han älska mig för den jag var! Med eller utan barn & hjälpa mig när det behövdes! Gissa om jag fick lite bättre självförtroende!
Ja det är ju sån kärlek är - man älskar den man älskar! Det spelar inte så stor roll sen, tror jag, hur eller vad den personen är. Lycka till!
Jag har också hört nåt om det ja... att det är insidan som räknas. Men sen så får man ändå bevis för att det inte är så. Killar ahr t exc erkänt det öppet för mig, och lagt skulden på MIG! En kille kom inte fram till mig när vi skulle dejta, och efter i telefon sa han: "Men det är klart det inte spelar nån roll att du är handikappd men du kunde ha sagt det innan". Och, VAD exakt är skillnaden? HUR skulle han kunna förbereda sig bättre? Jag ÄR ju där, den där fina tjejen han så gärna ville träffa, hallå det är ju JAAAAG! Antingen så spelar det väl roll, eller så gör det ibnte det eller? Ha lagft när dejtingen för längesen. Träffar jag nån och det blir nåt så händer det bara, och eå får vi hoppas det blir bra. Men jag tänker inte arbeta aktivt för det,m det är för jobbigt.
åh, håller tummarna hårt för din skull *kramar*
Vi är inte ihop! Vi bara diskuterade
men man vet ju aldrig... så jag håller tummarna. Tar liten paus snart för att inte bränna mig med te
Sådana människor FINNS fast man inte kan tro det till och från. Lycka till, Snowwhite!
jag säger som han! Tid finns!
© Copyright 1999-2021 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
