Hej! jag är en kille på 32 år, som har fåttt diagnosen damp i vuxen ålder. sen är jag född blind på ett öga och utan hörsel på ett öra. Jag skulle vilja hantakt med andra med liknande funktionshinder. Jag bor i ett ställe som heter värmdö. Det ligger ungefär 3 mil från stockholm. Som person är jag glad,omtänksam,trevlig(hoppas jag).t blandade intressen, men det är mest Musik,läsa böcker, psykologi,umgås med vänner och att träffa nya vänner. Om du är intresserad så skriv gärna. Mitt mail och msn är Kristian_229@hotmail.com
Du får nog mer svar i kontakt sökes tror jag..
Till sidans topp
Hej allihop! Jag är ny här och hittade forumet mest av en slump. Jag har inte någon diagnos själv, men jag skulle gärna vilja lära känna en snäll och glad tjej - med eller utan diagnos Jag har varit singel ganska länge och känner mig rätt ensam, och skulle så gärna vilja möta våren tillsammans med någon jag tycker om. Ser fram emot att lära känna denna någon... kanske är det du?
Hej! jag undrar om någon här har koll på om det finns någon författare förutom Grete Fagerström som har skrivit en bok om sex och samlevnad med funktionshinder? om det finns någon annan författare som skriver om samma ämne vill jag gärna ha tips på vem det är. tack på förhand!
hej jag blir tokig snart! ´Finns det inga killar på den här sajten som kanske kan vara intresserade av en tjej på 23 med funtkionshinder? Söker en kille med en form av liknande funktionshinder, saknar närhet och omhändertagande och jag känner mig så ensam men försöker bygga upp min självkänsla men känner mig ändå ensam!
Du kan föräska mee singelty.se med
Detta är ju inte en renodlad dejtingsida, utan kanske snarare tvärtom.
Hmm... eg undrar jag också det...
alla verkar ha både positiva & negativa inställningar till detta! Jga lägger mig inte i det men vissa vet ju inte var de ska leta det visste inye jag heller från början
det var inte så jag menade
Men Jossan, du får nog testa en dejtingsida!
Hej allihopa! Jag har läst runt lite på detta forum och andra ställen och upptäckt att det finns ett behov av att diskutera funktionshinder kopplat till kärlek, sexualitet, relationer och personlig assistans! Upplevde även själv detta när jag var personlig assistent. Nu vill jag skriva om detta och jag vill gärna ha er hjälp! Personer sökes till studie om funktionshinder, kärlek, relationer och personlig assistans! Hur upplever du att ditt privatliv påverkas av att du har personlig assistans? Har du någon gång upplevt att du bemötts annorlunda i frågor som gäller kärlek och sexualitet p.g.a. din funktionsnedsättning? Eller har du andra tankar kring vardagen med personlig assistans kopplat till dessa frågor? Jag vill träffa dig som är öppen att berätta om dina tankar och erfarenhet kring kärlek, relationer, sexualitet och funktionshinder. Jag söker dig med ett varaktigt fysiskt funktionshinder som har eller har haft personlig assistans och som vill bidra med just dina unika upplevelser och erfarenheter. Jag är öppen för alla sexuella preferenser, kön och levnadsförhållanden – oavsett om du befinner dig i en relation, är singel eller aldrig har haft en (sexuell) relation. Du får gärna vara mellan 18 och 35 år. Bakgrunden till projektet är att det i Sverige nästan helt saknas forskning kring kärlek och sexualitet kopplat till funktionshinder ur ett brukarperspektiv. Den forskning som finns visar dock på att människor med fysiska funktionsnedsättningar kan uppleva svårigheter att få tillgång till en identitet som sexuell individ som alla andra p.g.a. samhällets fördomar. Jag är socionom och läser nu min sista termin på mastersprogrammet i socialt arbete med inriktning funktionshinder och sexuell hälsa. Projektet är en del i min mastersuppsats där jag vill lyfta fram detta många gånger tabubelagda ämne och belysa hur viktigt det är med allas rätt till sin sexualitet. Anonymitet är en självklarhet och avidentifiering sker på allt intervjumaterial. Du är fri att när som helst under intervjun och studiens gång avbryta din medverkan. Jag bor i Göteborg men kan tänka mig att resa till dig eller betala din resa om du bor någon annanstans, eller att genomföra intervjun per telefon eller Internet. Min uppsatshandledare är professor Rafael Lindqvist. Vill du delta eller har du frågor? Ring eller maila mig. Med vänlig hälsning, Julia Bahnér 0733-497223 julia.bahner@student.gu.se
Varför bara mellan 16 och 35 år?
Hej! Precis som ovanstående skrev så måste jag avgränsa mitt urval i uppsatsen. Detta är något man gör i alla uppsatser, projekt mm för att få ett hanterbart underlag. Så det har inget med åldersdiskriminering att göra! Däremot finns det etiska råd kring att man måste be målsmans tillåtelse om man vill intervjua någon omyndig, varför jag väljer personer över 18 år! Men som jag skriver i beskrivningen, så vill jag GÄRNA ha personer mellan 18-35, dvs det är inget som är skrivet i sten! Om jag inte lyckas få tillräckligt med folk i den åldersgruppen som jag vill så har jag iaf ett hållbart argument för min motivering till förändringen av urval... Så nej, "dom" (jag) tror inte att folk under eller över den åldern inte har sex, det vet jag att de flesta människor oavsett ålder, funktion eller vad som helst har, och dessutom handlar projektet inte heller bara om sex! Fler frågor? Redigerat 2010-01-29 17:47
hej! Ville bara meddela 2 saker: 1. Jag har nu fått tillräckligt många intervjupersoner till min uppsats - tack till alla er som ställer upp, ni vet vilka ni är! 2. Jag har läst en hel del här på forumet och märkt att det jag skriver om i uppsatsen även diskuteras här på forumet i olika trådar. Därför har jag valt att även göra observationer här, dvs jag kommer ge exempel på diskussioner som förs här när det gäller de teman jag tar upp i uppsatsen. Som ni alla vet så är ju forumet offentligt och vem som helst kan läsa allt som skrivs utan att behöva registrera sig. Jag har ändå valt att anonymisera alla alias som är med i de diskussioner jag kommer ha med i uppsatsen. Jag kommer också kontakta alla de som är med för att försäkra mig om att det är ok. Sen kommer jag såklart lägga upp uppsatsen när den är färdig så att alla som är intresserade kan läsa! MVH/Julia
Hej allihopa! Nu är uppsatsen färdig! Vill än en gång tacka alla som ställde upp! Den har inte kommit upp på universitetets hemsida än, men jag har lagt upp den här så länge: http://www.scribd.com/doc/32976293/Funktionshindrad-Sexualitet Vill man ha den via mail (pdf) är det bara att skicka ett meddelande till mig så löser vi det! MMVH/Julia
" Ungdomar som gått i specialskolor är minst troliga att ha icke- funktionshindrade vänner (Höglin 1995; Bjarnason 2004). Många har s.k. ‖hej-vänner‖, det vill säga. sådana man bara hälsar på men i övrigt kan familj och assistenter vara de enda man umgås med (Bjarnason 2004). De som inte hade någon vän alls hade knappt något socialt liv och var isolerade, även om de deltog i specialaktiviteter för funktionshindrade ungdomar eller med sina assistenter" Jag måste hålla med dig. Jag har faktiskt också tänkt på det där om särskolorna. Jag har faktiskt tänkt just på det där många gånger. Hur kan man sätta ett fysiskt handikappat barn i en särklass? Det är ju som om att man vill att man ska vara så utanför som möjligt. Jag blev också erbjuden särklass när jag var mindre och där gick jag ett år (i sjuan) innan jag förstod hur korkat det var. Det är så svårt att inse vilka dumma val man gör när alla runtomkring en tycker att man ska gå i särklass. Tack vare att jag gick i särklass ett år så hade man ju såklart skitsvårt att fixa kompisar i hela högstadiet och istället fick jag ta nya tag i gymnasiet där inte så många kände till mig. Då blev det enklare och jag blev vän med många, även om inte med alla. Det var väl också självförtroendet som gjorde att det blev svårare såklart. Det är kanske inte så konstigt, för ungefär såhär var det när jag började: ---------------------------------- Jag får komma in i ett klassrum där jag blir presenterad osv. Några skrattar och någon frågar om jag gillar att lana, varpå jag bara hann svara "ja, ibland". På några sekunder så tror i princip alla att jag är en isolerad handikappad person som gillar datorer. Det var inte så undra på att alla kollade när den ena personen i klassen satt och pratade med mig, skrattade osv. precis som man gör när man pratar med varandra. ---------------------------------- Det är svårt att få bra självförtroende då vilket såklart leder till att man blir mer handikappad än vad man egentligen är. Detta gjorde såklart också till slut att jag i princip bara umgicks med denna person under hela min gymnasietid. Visst var jag kompisar med resten av hela klassen också och även med många i skolan, men det var snarare "hej-vänner" och att man kanske pratade ibland. Otroligt falskt var det iaf. Det hände så mycket under hela min gymnasietid också, så det var inte förrän i trean som jag verkligen insåg hur falska alla var mot mig. Det var flera på skolan som trodde att han jag brukade umgås med hela tiden fick betalt för det. Han fick den frågan upprepade gånger av personer han inte ens känner på skolan. Jag kunde även hänga med på fester ifall jag visste om någon såklart (det är ju ingen som säger till iaf). Alla var jättetrevliga på festerna, men såklart ganska avvikande. Satt man i grupp och talade om någonting som hade med sex att göra så undvek man mig, såklart. Men jag måste såklart ändå säga att jag absolut inte ångrar att jag gick gymnasiet. Det har gett mig många erfarenheter som jag inte hade haft annars. Jag förstår väldigt bra vad allmänheten tänker om handikappade. Det märks speciellt idag när jag gått ut skolan att jag saknar den. Det är väldigt tråkigt att sitta hemma och umgås med sina assistenter bara för att man inte kan göra någonting annat. Det är så tråkigt att jag funderar på att gå universitetet bara för att komma ut och träffa folk. Krogen är inte så bra ställe att träffa folk på har jag märkt. Folk pratar inte ens med handikappade där, om man ens blir insläppt såklart... PS! Din uppsats är sjukt bra och jag ska läsa klart hela nu!
Tack för dina kommentarer och kul att du tycker den är bra! Uppsatsen är nu upplagd på GU: http://hdl.handle.net/2077/23107 Mvh Julia
Med anledning av en del saker som hänt den sista tiden har jag lite funderingar kring kombinationen nätdejting, profiler/presentationer på nätdejtingsajter och funktionshinder. Varnärhur berättar man för andra nätdejtare om sitt funktionshinder? I mitt fall handlar det om ett rörelsehinder som innebär en (i mitt tycke) mindre begränsning av min rörelseförmåga. Jag skäms inte över mitt rörelsehinder, utan tycker snarare att det är en del av mig. Tyvärr är det en del av mig som ofta, såväl in real life som på nätet, skrämmer bort många trevliga, härliga och goa människor innan jag har fått lära känna dem ordentligt, och innan de har lärt känna mig. Härliga människor varav någon teoretiskt sett skulle kunna vara en potentiell, eventuell blivande partner, the love of my life, eller helt enkelt en kick-ass internetpolare. Synd, men c'est la vie, som man säger i Frankrike. Okunskap är den största boven, liksom sågott som alltid. Det har fått mig att backa lite från att ha med information om mitt rörelsehinder redan i den presentation som följer med den profil man skaffar sig på nätdejtingcommunities. Är det rätt eller fel? Självklart berättar jag om mitt rörelsehinder för de som jag senare genom mail lär känna lite bättre, men även där känns det en aning knepigt. Jag har funderat på om jag "lurar" folk genom att inte redan från början i presentationen berätta precis alltalltallt om mig själv, och med allt menar jag då främst allt om mitt rörelsehinder. Samtidigt känner jag att "Herregud, alla behöver inte veta alltalltallt om mig! Jag måste själv få bestämma vilka jag öppnar mig för.". Som ni hör har mina funderingar inte lett fram till någon vidare slutsats.. Funderingar, åsikter, förslag, kommentarer?
Nu lever jag förvisso i ett förhållande och har aldrig dejtat på nätet men jag skulle aldrig skriva om mitt funktionshinder i en presentation om det inte är på en site som denna som handlar om funktionshinder. Ingen skriver sånt som andra kan uppfatta som negativt från början, varför skulle vi det, att ha en funktionsnedsättning som syns utåt går ju inte att dölja IRL men hur många presenterar sig som stomiopererad, hjärtsjuk eller astmatiker på krogen vid första träffen.
Jag har väl inte nätdejtat. Men jag har träffat mängder med vänner på nätet. Och jag har aldrig utgått från att presentera mig med mitt funktionshinder. Det sparar jag tills de lärt känna mig så pass väl att de inte säger upp kontakter på en gång eller så. Fast jag som kille kan säga att det i vissa fall kan löna sig att stöta på tjejer på nätet med funktionshinder, man kan alltid få tycka synd om känslor från tjejer
Du skulle bara veta vad tjejer gör... Inget långtidförhållande dock.
En sådan presentation bør bara innehålla ens mæst positiva sidor tycker jag. Alla har ju brister det får man ju rækna med och att det inte står med i en sådan presentation får man ju utgå ifrån. Rædsla før å inte bli accepterad som man e får inte stå i vægen, du har ingenting att førlora. Inte var rædd att du lurar folk eller så menar jag Det e væl ens positiva sidor folk fattar tycke før så de man ska visa i førsta omgång, resten får man ta efter hand som det kommer.
För länge länge sedan ..... när man skrev brev och p o s t a d e dem hade jag brevvänner från polen, island, afrika. De och jag skrev för att öva engelska, utbyta info om våra länder och allmänt hur tonåringar levde i våra respektive länder. Inte skrev jag att jag satt i rullstol, det fanns ju så mycket annat att skriva om. Men - en bekant - en man med funktionshinder, äldre än jag blev så in i he....te upprörd när han fick reda på att jag inte berättade detta i första brevet. Jag minns hur himla upprörd han blev och han fullkomligt skrek till mig att jag förde dem bakom ljuset och lurades. Jag blev helt ställd inför detta. Vi hade ju så mycket annat att skriva om och jag försökte förklara att min fysiska hälsa vid denna situation inte kunde spela någon roll. Brevvännerna och jag hade inga planer på att träffas eller fördjupa vår vänskap men han stod på sig och avskydde mig efter detta. Nu hade jag väl argumenterat bättre för min åsikt och när jag tänker tillbaka så var nog skillnaderna när det gällde klass, ekonomi, religion oss emellan så mkt större än om jag satt i stol - de hade kanske också ngt fh, vad vet jag. Men hur som helst, jag tycker inte heller att rullen är det första jag nämner för det finns ju som sagt så mkt mer som betyder ngt för en vänskap eller kärleksrelation skall utvecklas eller inte uppstå.
Det här är ett väldigt intressant och framförallt väldigt svårt ämne. Jag har själv provat alla varianter tror jag - med olika resultat. Idag berättar jag väldigt sällan något när jag har kontakt med folk över nätet. Om en sådan kontakt kommer så långt som till att man ska ses så blir det oftast en nödvändighet att berätta, eftersom jag ser väldigt lite så är det ju bra om han eller hon man ska träffa vet att det är den som får hitta mig och inte tvärt om, i synnerhet om man ska ses på en allmän plats. Det kan också vara bra för dem att veta att en gul ledarhund finns vid min sida. Det jobbiga är ju som sagt hur folk reagerar. Berättar man för tidigt i en kontakt så kan man avskräcka folk. Många är rädda för det de inte känner till och tycker nog att det oftast är lättare att backa ur än att gå vidare. Jag vet inte varför, om det bara är för att folk är rädda för det som de inte kan för mycket om, eller om det handlar om att man är rädd för att behöva "hjälpa till" eller något sånt. Det har faktiskt hänt att folk backat ur även efter ganska lång nätkontakt när man tror att man känner personen rätt bra ändå. Alternativet om man berättar direkt i sin profil eller liknande är att man framförallt får betydligt mindre kontakter och också att man riskerar att få tag på dessa "tycka-synd-om" människor. Såna kan jag nämligen klara mig utan. Minns för några år sedan då jag provade den senare varianten, så fick jag kontakt med en person som tyckte "ja vi kan ju ses och ha sex, för jag förstår att du inte har haft det, du som inte ser"... I det läget vet man inte om man ska skratta eller gråta över människors okunnighet och beteende. Kontentan av det här inlägget blir nog således att alla sätt är ungefär lika dåliga, men att vänta med att berätta oftast är bättre. Är det en kontakt man inte har tänkt sig att träffa irl, om det bara är en "nätbrevkompis" tycker jag inte man behöver nämna det alls, det finns ju så mycket annat att prata om.
Jag brukar vänta tills man bondat lite innan jag berättar om mitt funktionshinder. Men förslagsvis innan man stämmer träff Det har funkat bra för mig hittills. Däremot skulle det vara skönt om det kunde framgå redan från början så jag slapp ha det hängandes över mig. Låter tråkigt att prata om funktionsnedsättningen i presentationen, men det man skulle kunna prova är att bara lägga upp några bilder där det framgår. Kan återkomma när jag testat.
ja, herregud, du måste ju vara alldeles superraggad på'rå dela med dig till en fattig brunett, va?
HEJ..jag som fullt frisk har dejtat tjejer som har bild med rullstol eller att hon säger öppet hur läget är..Det funkade bra..!
Hej Anonym! Får jag använda ditt inlägg till min insamling av "hemligheter" i ett projekt där jag samlar in hemligheter från folk med funktionsnedsättningar? Du kan läsa mer om projektet på hemlighetersokes.blogg.se
Jag tycker, har själv gjort det, att det ska stå i presentationen att du har ett funktionshinder. Men vinkla det på ett sätt så att andra inser att du inte är "nedgången" för det. Försök peka på fördelar, t.ex. att du kan se saker ur andra perspektiv, att det givit dig självsäkerhet m.m. De män som väljer att inte ta kontakt med dig för att du har ett funktionshinder - de är ändå inte värda dig.
Jag har varit med om nätdating en massa år och gått på en massa nitar pga att jag har varit för ärlig i min annons. Men jag ångar inget för dom som skräms av att jag är handikappad vill jag i alla fall inte ha något med att göra. Jag har lyckats med att träffa tre underbara tjejer under dessa år med nätdating och varit gift med en haft ett förhållande med en annan och är nu lyckligt gift med den tredje. Det har tagit tid att hitta kärleken men nu när man väl hittat den så är det helt underbart.
Jag har valt att skriva i min presentation att: Visst har jag ett rörelsehinder men jag är inte speciellt rörelsehindrad för det! Avskräcker det folk så får det väl vara så för då är det ju ändå ingen vits med det!!!
Jag är inte helt tjenis med min funktionsnedsättning än. Var under mina första år sambo och behövde inte tänka på hur "man skulle göra" och är först nu senaste året egentligen som det börjat dyka upp i tankarna. (Har dessutom blivit sämre med åren och hinner aldrig riktigt acceptera "nya nivån" Och det har väckt massor av tankar och funderingar. (PS hoppas ingen tar illa vid sig eller så) Bla det där med nätdejting. Jag har ju dessutom ett osynligt funktionshinder, eller använder rullstol ibland. Jag skulle inte vilja skriva på min profil att jag är sjuk. Jag skriver däremot att jag vill träffa någon som älskar mig oavsett om jag är stor eller lite, fris eller sjuk och lite så... Så det är väl en antydan utan att säga det rakt ut. Jag vet inte om jag skulle vilja ha någon som väljer att ta kontakt för att jag är funktionshindrad. Sen har jag svårt att se vad som skulle göra mig "attraktiv på marknaden". Inser att jag låter som en självömkande martyr, men så är det nog inte utan bara tankar som far runt. - Jag har en kraftig funkionsnedsättning som påverkar mig hela tiden. Även om det inte är synligt är det aktivt hela tiden. - Har tidigare varit väldig överviktig vilket gör att man är slapp och sladdrig nu när man gått ner. (Ska visserligen åtgärdas, men i alla fall) - Min framtida respektive kommer få vara den som drar 98% av lasset i hushållet. Jag klarar det inte, men får hjälp av anhöriga nu, har sökt bistånd men får inge LSS så då är det hemtjänst och det ryker ju om man blir sambo. Och visst, jag vet att jag är fantastiskt underbar Men att hitta någon som tycker att jag är så underbar att det överväger allt det där andra är nog inte helt lätt.
HEJ..Jag tycker Du ska vara öppen på Din sida och berätta mer om Dig själv..Det kan ju ge massor av nya Vänner..Kanske någon med samma tankar som Dig..! Hör gärna av Dig till mig.... Tommy
Var på en dejt igår med en kille som inte verkar bry sig om att jag är sjuk. Vet att jag är heltidssjukskriven och att jag kanske aldrig mer kommer kunna arbeta, men mycket mer vet han inte. Känns skönt på sätt och vis. Känns som att han kanske helt enkelt inte tycker att det spelar någon roll. Samtidigt så blir jag lite fundersam utifrån att det ju faktiskt kan vara viktigt att förstå. Om man inte förstår vilken funktionsnedsättning sjukdomen innebär, hur kan man då ta ställning till om man hade kunnat acceptera och leva med någon som är så pass dålig att han kanske kommer få dra hela lasset (eller 95% ) när det gäller hushållet och så om det skulle gå så långt. Min största rädsla är nog att träffa någon som tycker att det nog inte spelar så stor roll men som sen när han förstår verkligheten backar. Då kanske man redan hunnit bli kär och får sitt hjärta krossat för att personen inte tog till sig saker redan från början.
HEJ..igen..! Jag har varit gift med en handikappad Kvinna i över 20 år..Vi har 3 barn tillsammans..Nu är vildda sedan 10 år... Vi funkade bra vardag som helg dag som natt...Jag var anställd i hemmet och vi hjälpets åt..jag gjorde det hon inte klarade av..Jag visste om hennes situation när jag träffade henne..Jag tyckte inte det var konstigt..Det var ju Kvinnan jag gillade och då fick handikappet följa med....Jag har haft förhållanden efter Xet där kvinnan varit handikappad...Kärleken över vinner allt..
Jag har blivit tillsammans med en som har assistent. Behöver jag känna mig pinsam att visa mig med bar överkropp och i kallsånger när man vaknar? Jag känner mig pinsam Redigerat 2009-12-28 00:48
Nej værkligen inte! Det e normalt ju.
Köp dig en morgonrock, då slipper du att känna dig utsatt för andras blickar och de känner sig mer bekväma.
Ett mansbrøst kan vara nog så interessant
Nej du ska inte känna dig pinsam.
Jag Hade samma problem - det beror ju på vilket kön assisyenten har. Om det är en kvinna och du känner dig oberkväm, ta på dig en morgonrock innan hon kommer in till er.
Varför måste jag helatiden motivera varför jag säger nej till sex? Räcker det inte med att jag säger nej, jag säger ju nej för att jag inte vill och måste ajg då förklara varför jag inte vill när det bara är så. Måste jag heltiden ha pressen på mig att finna lusten? Eller måset en kärleksrelation ha ett fungerande sexliv? Jag säger nej till min pojkvän för att jag inte vill ha sex, det beror inte på att jag inte tycker om honom och det beror inte på att han är dålig i sängen. Varför måste jag alltid be om ursäkt för detta, varför är man konstig och blir kallad asexuell eller pryd eller svår för att man säger nej eller ännu värre femenist. Om en annan inte vill äta spenat för att den inte tycker det är gott så är det accepterat, och om personen inte vill äta för att den är mätt och inte har plats för mat så är det ok, men om jag redan är nöjd med mitt sexliv även ifall jag inte har sex så är inte det accepterat för då är jag bara en tråkig nej sägare som skall motivera sig och förhoppningsvis bli övertalad till ett ja, varför får jag inte vara en nöjd nej sägare?
Om man inte vill så vill man inte. Jag sa nej till en kille jag hade en gång i tiden 6 han sa att om ajg inte ville så älskade jag honom inte eller så sa han att ahn ahde rätt då att tvinga sig på mig. Men ett nej ska man acceptera. Om du inte vill ha sex så ör det så & du ska ine behöva förklara dig
Men vet din pojkvän om att orsaken till ditt nej inte beror på honom? Man måste ju vara ärliga mot varandra för att slippa missförstånd i en relation
Klart han undrar varfor du inte vill.. han ar ju din pojkvan. Det kanns sakert lite sårande for honom ifall han inte forstår varfor och han måste ju få fråga. Ar det som du sager att han ar bra blir det svårt for andra att forstå också. For om du varkligen njutit i sangen borde du ju vara intreserad tycker man. Det behover inte vara pga att han ar dålig du kanske inte kanner någon stark dragningskraft till honom bara. Han kanske inte ar den ratte.. Kanske ni bara ska vara goda vanner?
Det spelar vä'l ingen roll om pojkvänen är man eller inte, vi har aldrig hafft sex, just för att jag tappade lusten innan vi blev tillsammans, jag blev våldtagen en månad innan vi blev ihop. Och att man tappar sexlusten efter detta skall inte ifrpågasättas, sen går jag på mycket medeciner som har biverkning till minskad sexlust. Men ne ne man skall visst ha sex även ifall man inte har lust? Pojkvännen förstår varför jag inte vill ha det, men den klassiska frpågan ifrån alla kommer ändå, varför har ni inte sex? Den första frågan jag fick av min vännina när jag sa att jag hade ny pojkvän var att hon frågade hur han var i sängen, mycket störande tycker jag, måste man ha sex bara för att man är ihop, och jo jag är attraherad av honom, vi pussas och krmas i massor, jag älskar tex att strycka mina händer över hans rygg när vi kramas, jag sitter och beundrar honom i smyg för han är så stilig och pånått manligt vis vacker och elegant, så jo jag attraheras av honom
Det är lättare att acceptera att ens partner inte vill om man vet varför. Varför behöver omgivning veta om ert sexliv? Ert sexliv är ERT. Inte något alla behöver ha koll på!
Sjælvklart ska ingen lægga sig i ens sexliv.. vad e det før konstigt folk som vill veta om sådant
på tv 8 nu på onsdag den ... 21 oktober (om jag räknar rätt) klockan 22.00 kommer ett reportage om en bordell i ... Spanien som tar emot människor med funktionshinder. Jag såg just reklamen och den innehöll rörelsehindrade män som log, en mamma som grät och en peruk - hmmmm - skall bli intressant att se.
2200 For one night only Brittisk dokumentär från 2007. Asta är 24 år gammal och blev i somras av med oskulden med en spansk prostituerad medan hans mamma och pappa satt utanför och väntade. Asta har ett bra jobb, han har vänner, är intelligent, rolig och charmig, men förlamad från nacken och neråt. Med hjälp av en motordriven rullstol och ett munstycke klarar han av mycket själv. Ända sedan han var tonåring har Asta drömt om en flickvän och en sexuell relation, men allteftersom tiden gått har han förstått att det aldrig kommer att hända. För de flesta unga killar är det svårt att få ligga – men för Asta är det omöjligt. Därför bestämde han sig för att besöka en bordell. Dokumentären följer Asta när han tar med sig en grupp ungdomar med handikapp till Spanien, där även de ska få uppleva sex för första gången. Producerat år 2007. http://www.tv8.se (hoppas att den går att se på tv8 play)
Absurt... men ja... vill nog se...
jag kan absolut begripa ett det finns många bland oss handikappade som är sexuellt frustrerade och uppsöker prostituerade. Tycker det snarare är mer absurt att så många är förvånade o illatill mods över detta att det sker. Hur annars.. ska en som vill ha sex och inte kan få uppleva detta göra. Att sitta och hoppas på att någon ska ge en chansen till att få sex kan ju bli förödande lång. Och allternativet att acceptera att inte ska ha / få ha sex är ju illa det med. Jag är så fräck att påstå att det är mäst handikappade tjejer som mäst är motståndare och förfasas över hur handikappade killar kan tänkas gå till en prostituerad för att få uppleva sex. För det är lättare för en handikappad tjej/kvinna att få sex än för en kille/man. Av de jag mött inom handikapp världen såhar det till exvart flest handikappade tjejer som haft "friska" pojkvänner eller sexuella kontakter med killar/män. Det verkar va mer "friska" killar som är intresserade och villig at ha till fälligt sex eller en relation med en handikappad tjej än att det är tvärt om. Där av är det vanligare att handikappade killar uppsöker prostituerade... Många blir fb när detta tas upp men face it.. så funkar det! De flestavill uppleva sex och mångaav oss är förvägrad rätten till detta på ett "normalt" och traditionellt till vägagångs sätt.
http://www.tv8.se/program/for-one-night-only
Ett visst antal procent inom gruppen personer med någon funktionsnedsättning anser att de ska ha rätt att köpa sex. Och jag misstänker att det är ungefär samma procent bland de som inte har någon funktionsnedsättning. Dvs det finns människor som anser att sex är handelsvara och det finns de som inte tycker det.
Mina ben känns tyngre & trötta & ajg är rädd att des ak lägga av helt! Men hur blir det då med mitt sexliv? Jag vill inte bara lägga ner ju
Vad är det som oroar dig? Att ni inte kan hitta nya/andra sätt att ha sex på?
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
