Om ni hadde ett barn med handikapp, skulle ni då kolla upp framtida barn om ni blev med barn igen?
Har heller inga barn o ska inte heller ha några Men det beror lite vilka "sjukdomar" vi pratar om, det finns ju sjukdomar där det är stor dödlighet etc... Men min egen sjukdom o likande skulle jag aldrig få för mig tanken att kolla
jag skulle inte heller kolla upp... tycker inte det "spelar någon roll", det är ju min unge oavsett...
Hej ! Det beror på vad för sjukdomar och allvaret bakom.
Först Jag tycker att det är bra att det finns! Men sedan att själv vara stark nog att ta att bestämma att man inte vill fullfölja gvaviditeten om det är sjukt foster! Det kanske inte bara är ett foster utan två! Har inte varit i sittuationen själv! Jättesvår fråga! Jag tycker inte man ska dömma någon i deras beslut! Det är ju svårt ändå för personerna! Anna
Jag tycker fosterdiagnostik är ett tvåeggat svärd. Jag kan förstå att en del vill kolla om barnet riskerar att få en ärftlig sjukdom, men det kan missbrukas. Tanken på ett genetiskt klassamhälle är skrämmande och kanske inte otänkbart i framtiden. Själv skulle jag kanske kolla, bara för att veta "chanserna". Vill dock gärna skaffa barn nån gång i framtiden. Alla barn är självklart lika mycket värda.
Har tre barn och har vid varje graviditet fått frågan om jag inte vill ta fostervattensprov för att utesluta att fostren har min sjukdom, de tyckte att jag var väldigt konstig som varje gång tackade nej.
Jag har två pojkar med DMD, när jag var gravid 3:e ggr tog jag ett prov. Men jag vet ej än idag om jag hade klarat att avbryta graviditeten om det hade visat sig vara en grabb till med DMD.
Som mamma till en pojke med duchenne har jag valt att sterilisera mig. Orsaken är att jag inte vill hamna i en situation där jag måste "välja", dels om jag vill göra fosterdiagnostik dels vad jag då skall göra. Jag har två underbara barn och är nöjd med det. En sak som de flesta inte tänker på är att nästan alla gravida genomgår fosterdiagnostik dvs ultraljud. Idag kan man genom olika metoder få hjälp att inte få barn med vissa sjukdomar som är ärftliga. rätt eller fel? Det kan vara det som gör att man vågar föda fler barn om man redan har ett barn med funktionshinder. Jag dömer inte någon vi har alla olika förutsättningar att orka. Är det mer rätt att välja bort ett barn för att "det inte passar just nu" än för att man vet hur det är att ha ett visserligen älskat barn men med en svår sjukdom?
Till sidans topp
Hej! Skriver för en lapptäcksförenings räkning. De brukar varje år ha en påsk- och en julmarknad där de säljer lotter på färdigsydda lapptekniksalster. Försäljningen går alltid till någon organisation som jobbar för barn och ungdomar och nu är tanken att pengarna skall gå till något bra ändamål som stöttar svenska barn och ungdomar med funktionshinder. Känner till kronprinsessans fond, men är det någon här som kan ge några fler tips?
http://www.ungaallergiker.se/insamling.php Väldigt många av de barn och ungdomar som inte går i skola utan har hemundervisning har olika former av allergier. För dessa ungdomar är läger ibland enda vägen att träffa andra.
Hej ! Varför inte stötta personer med cystisk fibros.Det behövs mer pngar för forskning, så att man en dag förhoppningsvis hittar ett botemedel. För mer information gå gärna in på http://www.rfcf.se Jag vet att pengarna gör stor nytta.
En fråga till alla er som är föräldrar till funktionshindrade barn, upplever ni att ni tidigare fått delta av erfarenheter ifrån vuxnapersoner med egna erfarenheter av funktionshinder och hur skiljer den här sajten sig ifrån andra sajter? Redigerat 2006-10-11 09:38
Hej Helna Har precis fått ADHD diagnos på min son som är 15 år, jag har själv förstått att han haft denna problematik sedan han var liten men skolan har nekat utredning pga dåliga resurser samt ingen ekonomi till det. När han sedan bytte skola för ett år sedan så var det inga problem (vi bytte kommun) utan han blev remitterad till resursteamet. Nackdelen som jag ser det var att vi fick vänta 8 månader innan han kunde utredas pga att de är så överhopade av barn i liknande situation som honom. Vi skulle fått vänta längre om jag inte ringt och tjatat och talat om att det var riktigt kris, inget ljug för så låg det till. De tog in honom och psykologen som fick fallet berättade för mig att han inte var van att göra tester på så stora barn som min son utan normalt är att man gör dessa i 6-8 års åldern. Men nu har vi fått bra hjälp från resursteamet både när det gäller skola samt hem. Vi har inte träffat någon vuxen med samma diagnos. Tycker det är en bra fråga du lyfter för denna har jag lyft i min förening - NHR - och tycker det är sååå viktigt att man efter fått sin diagnos får träffa någon med samma diagnos. När det gäller NHR så är många av sjukdomar sådana som visar sig först i vuxen ålder men det finns flera som man föds med eller som kommer under småbarnsåren/tonåren. Tycker det är viktigt för föräldrar att de får träffa vuxna med samma diagnos som deras barn fått för att få se att det går att leva med det, kunna ställa frågor som dyker upp osv. Även om man blir sjuk i vuxen ålder så har man ju föräldrar och det blir jobbigt även för dem. Klarar jag inte att ta hand om mig själv längre utan behöver asssisteter för att klara min dagliga livsföring blir det för dem att jag blir liten igen. Alltså på så sätt att jag behöver deras hjälp igen som jag behövt när jag växte upp och flyttade hemmifrån. Lite svårt att förklara vad jag menar får inte ned det i ord just nu hoppas du förstår!!! NHR Östra Sörmland har ett samarbete med Neuroteamet på lasarettet och när de får in nya grupper med nydiagnosterade personer så blir vi inbjudna för att presentera oss, vår verksamhet samt berättar lite om oss själva, hur det är att leva med assistent osv och efter några veckor bjuder vi dem till våra lokaler så de får se var vi håller till o så. Då tror jag i alla fall att det är lite lättare att våga komma med på aktiviter, studiecirklar, etc som föreningen erbjuder sina medlemmar. Det är ju i början man behöver mycket information, stöd o så och de medlemmar som vi fått in på detta sätt tycker det har varit bra. Sen är alla olika en del vill inte vara med i någon hk-förening, en del vill bara stödja och ha medlemstidningen medans vissa är med på allt. Men så är det ju och det är inget konstigt. Detta är ett sätt att fånga upp föräldrar till funktionshindrade barn med neurologisk sjukdom eller vuxna nysjuka som är i behov av stöd och hjälp i sin nya livssituation.
Ja jag glömde ju svara på din fråga kring siten. Jag kan väl känna som så när det gäller funktionshinder.se att den är väldigt bred. Här finns utrymme för oss alla så att säga och även med olika funktionshinder. Känner att man kan vara med i diskussioner där jag har intresse samt få råd och tips om jag så vill ha det. Den är lite av en kunskapsbank i ämnet funktionshinder, jag tycker jag har lärt mig massor när jag kikat runt i olika trådar här inne. Just det att alla delar med sig av sina erfarenheter, tankar och tyckande är otroligt värdefullt.
Hej alla! Jag har en dotter med sk. utvecklingsförsening. Det beror på en kromosomavvikelse men det är också allt vi vet. Hon är 4 år och pratar sämre än en 1-åring. Hon förstår mycket men vi vet inte HUR mycket. Nu till min ganska kostiga fråga. Tycker ni att det är fel att man som förälder leder in barnen på banor som leder till att de lär sig saker som de klarar av? Tex yrkesmässigt. Nu vet ju inte vi men man kan ju förutsätta att vår tjej kanske klarar sig bäst genom att arbeta praktskt. Kanske med djur eller so frisör....detta är bara exempel. Naturligtvis menar jag inte att man ska tvinga barnen till något de inte vill och tycker de att det är tråkigt så ska de naturligtvis inte göra det. Jag menar bara typ låta dem prova så mycket saker som möjligt på vägen mot mål som man kanske som förälder har satt upp och sen se om det leder till att de fastnar för något. Hu så krångligt det låter Förstår nån vad jag menar? Ha det bra alla och skriv om ni vill. Kram!
Det där tycker jag gäller föräldrar till alla barn. Sen om man är förälder till ett funktionshindrat barn så kanske man vet att det kommer att finnas begränsningar, men stötta istället då och låt ditt barn finna egna lösningar till sin framtid.
Håller absolut med Er båda två. Skulle aldrig tvinga henne till något. Det är bara så svårt att veta vad man ska lägga energi på. Hade hon inte haft sitt FH så hade vi förmodligen tragglat bokstäver och siffror (syrran har en flicka som är lika gammal och läsa är det som gäller ) Här hemma är det just nu munmotorisk träning som gäller så länge hon tycker det är kul. Man vill ju att hon ska klara så mycket som vuxen som hennes förutsättningar tillåter. Nu när hon fyller fem så tänkte vi att hon skulle få börja med något utanför hemmet. Typ ridning. Där får hon ju träna balans, styrka mm. Hoppas hon gillar det. Nån som har några bra tips på aktiviteter som kan vara både kul och bra?
Min dotter som har ADHD med specifika inlärningsproblem höll det på att gå riktigt illa för eftersom skolan hon gick i tjatade och tvingade henne att läsa, hon fick samma läxor som de andra barnen. Inte förren vi kopplat in barnpsyk förstod de hur illa hon mådde och för att hon skulle få en chans fick hon gå på särskola, de plockade under en hel termin bort all läsning och matte bara för att hitta hennes egna kunskaper. I dag läser hon till volentärarbetare och åker till Afrika i januari, hon är en jätteduktig fotograf och sysslar med konst och musik. Visa ditt barn möjligheter och se vad som uppskattas och glöm aldrig att berätta att man är en fantastisk människa som är alldeles unik med speciella kunskaper oavsett om man inte kan tala eller läsa. Om jag inte fått den stöttningen jag fick med min dotter från barnpsyk och särskola så hade den vanliga skolan knäckt henne.
När tycker ni att föräldrar ska börja låta barn med fh berätta själva, och svara på frågor? Alltså, om nån kommer fram och ställer frågor - när kan man förvänta sig att barnet själv ska berätta och inte bara överlåta det på mamma/pappa?
Barn är de mest öppna och fördomsfria varelser som finns om de inte får "fel" influenser såklart. Det bästa tycker jag är att föräldrarna till det funktionshindrade barnet väldigt väldigt tidigt pratar med barnet om funktionshindret och om varför barnet t ex inte kan springa som andra ungar eller så...men såklart i positiv anda. Detta stärker barnet så h*n sen kan ta frågor från vem som helst.
När man kan prata? jag var nog 4-5 när jag tog alla frågor själv. Om det var nån fråga jag inte förstod ryckte väl mamma o pappa in. Beror nog på vilken inställning till sitt fh man har. En del kan ju inte prata om det utan att bli ledsna själva, då kanske det är dumt.
Jag tror att det är jätteviktigt att tidigt prata med sitt barn om dess fh. Men, jag tror att det är minst lika viktigt att ge den information som barnets ålder klarar av att förstå och inte gå händelserna i förväg. Som föräldrar försöker vi gissa oss till vilken nästa fråga kan bli och förbereda oss på ett bra svar. Att vår dotter själv ska kunna svara på frågorna är viktigt och när de vänder sig till någon av oss föräldrar ber vi dem oftast fråga N själv.
Någonstans i 10 års åldern. Beroende på mognad och om man kommit fram till att man inte är som alla andra och själv har funderingar på det. Sedan är det ju individuellt från barn till barn. Man skall också som förälder vaka på barnens önskan att inte svara på frågor. Redigerat 2006-08-11 05:45
Jag var i sexårsåldern innan jag fick min diagnos och började få sjukgymnastik. Det var i början ac femtiotaket. Då fanns det inte så mycket kuratorer och psykologer.- Jag kände att jag var accepterad av min familj. De sa att det hade hänt em olycka när jag föddes Jag fick lära mig att försvara mig själv. Hörde en intervju med Jonas Frankson i radion häomdagen. Han gjorde sig till skådespelare för att bli sedd och accepterad Livet är tufft om man är född med ett funktionshinder. Mamma och pappa ska förklara vad man ska säga, men absolut inte bara med ute och överbeskydda - hur ont det än gör måste barnet klara ptoblemen själv Redigerat 2006-10-15 16:11
Jag tycker också att barnen ska berätta själva om sitt funktionshinder. Har själv en pojk med en allvarlig muskelsjukdom, och han visste inte riktig hur han skulle förklara sin sjukdom för andra men vi bad honom tänka igenom det och nu är det hans hans ord som berättar.Han har bara kontrollerat med oss om det är ok att säga som han gör.
Jag liksom Ninnie tycker jag livsviktigt att barn med funktionshinder forma och acceptera sin eget identitet som funktionshindrade. När jag var barn föräldrarna försökte inte se min funktionshinder och vi talade aldrig hemma om att jag hade polio. Jag umgick med barn och ungdomar utan funktionshinder. Som tonårig kom jag till Sverige och mycket snabb kunde jag acceptera min funktionhinder och forma min identitet . Just nu håller ja på att skriva en bok (intervju bok) om kurdiska barn och ungdomar med funktionshinder om deras identitet, möjlighet och erkännandet av sitt funktionshinder. En del fortfarande inte kan acceptera sin funktionshinder. Till och finns familjer som vägrar att se barnens funktionshinder och tro att det finns möjlighet att dessa barn botas med tiden. Det finns problem i vissa kulturer när man utgår ifrån funktionshindret som guds straff eller guds gåva. Detta gör att dessa barn och ungdomar har ingen förebilder för att skapa o forma sina identiteter. Och därför ibland föraktet för sin eget funktionshinder kan vara mycket synligt. I sig detta förakt kan finnas även bland svenskar med funktionshinder med. Det andra problemet med invandrarbarn med funktionshinder är att dessa barn är inte bara minoritet i relations till majoritetssamhället utan de är även minoritet i minoriteten också. Detta gör att diskrimineringen och utanförskapet bli dubbelt så stor i den svenska samhället. Därför blir kansk ännu svårare att forma och skapa ett stabilit identitet som han eller hon kan vara stolt över.
Jätteintressant! Glöm inte att anlägga ett genusperspektiv på det du skriver. Det är annorlunda att ha ett funktionshinder som man än som kvinna och det gäller ju i alla kulturer.
Ja visst har man sin identitet som funktionshindrad men man får inte glömma att man är pojke/flicka, man/kvinna först. Man får inte gå upp i detta helt och totalt "Jag är den funktionshindrade Olle" och det finns inget annat.
Detta ämne ligger mig väldigt varmt om hjärtat... Hur hjälper man ett barn som har ett fh att bli en självständig och stark individ? Alltså, hur kan man som förälder underlätta?
Att träffa vuxna med samma funktionshinder tror jag är viktigt, att få en bild av hur livet fungerar som vuxen och att "även jag" kan leva svensson-liv (om det är det man vill)!
Men vad gör man när barnet bara vägrar träffa andra med fh? Sån var jag som liten...
Jag kan förstå att man inte vill umgås med andra funktionshindrade barn, men tror du inte det är lite annorlunda att träffa en _vuxen_ med funktionhinder? Inte som att leka med en funktionshindrad kompis, utan snarare som att se sig själv i framtiden... Förstår du hur jag tänker? Som barn var jag inte heller intresserad av att leka med andra funktionhindrade, men jag hade nog gärna velat träffa en person med samma diagnos som var vuxen och hade man, barn, villa - Volvo - voffsing och hela köret!
Det beror kanhända på att man så hjärtans gärna vill vara vanlig med vanliga kompisar....men i vilken ålder är barnet? i mitt fall blev funktioshindrade intressanta när jag 11,12 år då började mitt liv som mer självständig indevid.
Man låter det komma av sig själv. För mig kom det i tonåren och blev då stundtals riktigt jobbigt eftersom jag först behövde hitta min identitet utanför mitt funktionshinder och sen hitta mig själv som individ. Jag liksom du umgicks inte heller med andra med fh, förutom 1 vecka på sommaren när min förening anordnade läger. Men hemma kände jag mig mer handikappad om jag umgicks med andra handikappade. Jag var den enda på min skola och det fick mig att känna mig väldigt speciell. Jag hade aldrig problem med mobbning eller så. Jag minns när det började en annan tjej i rullstol på skolan när jag gick i sexan...jag kände mig svartsjuk då eftersom jag inte längre var den enda i stol.
Jag hade det likadant, ingen att "konkurrera" med. Tror att man lättare ses som en av alla då. Är det klasser med många funktionshindrade så behöver inte icke funktionshindrade ta kontakt, de tror nog att de vill umgås med varandra och ingen lär känna varandra utanför klassrummen. Att sen lite kompisansvar läggs på alla tror jag är bra, typ kör mig till matten eller vad det kan handla om. Jag hade sådan tur som fick uppleva det här på 70 talet eftersom det då var populärt med RH klasser,(de stackars handikappade skulle slippa bli mobbade, var dåtidens tanke) Jag vägrade och hade nög en av Sveriges första elevassistenter, han fick jobba på slöjden och gymnastiken och när vi skulle gå och simma. Jag hade en funktionshindrad vän och henne träffade jag när jag var 19 år, fortfarande har jag ingen nära vän med funktionshinder men naturligtvis många bekanta och idag skulle det inte vara något problem, men jag har nog lite haft Ninnies tankesätt ang. män, det blir jobbigt om man är två med funktionshinder, så tanken har inte varit där, fördelen är att man dels ser hur ickefunktionshindrade lever, att det ibland måste gå undan och att vi som funktionshindrade måste ta hänsyn till deras behov likaväl som de måste ta hänsyn till våra. En gammal barndomskompis glömde jämt bort att jag hade ett funktionshinder och brukade släppa dörren i huvudet på mig och min rullator, eller gå ner för en trappa fortfarande pratande med mig medan jag stod kvar där uppe och skrattade åt henne.
Jag har aldrig känt mig så handikappad som när jag gick på folkhögskola där det fanns andra funktionshindrade! Helt plötsligt var jag inte Anna, utan "en av DOM"!
Till Ninnie & gänget - jag skriver det här för det är här det blev fel: Hur gör man gör att citera delar av ett inlägg utan att min text hamnar inne i citatrutan?? Det finns ju ingen slut-tag på citatet! Eller??
Joo, finns citat-tag och slutcitat-tag (den med / i).... Däremellan kan du trixa som du vill.
Har också gått där som bekant och kan bara instämma. Ädelfors är den enda skola jag gått på där jag aktivt segregerats från icke funktionshindrade. jag har aldrig varit i bättre fysisk form efter ett år med sjukgymnastik fleragånger i veckan men aldrig mått sämre psykiskt heller.
Man kan säga NEJ till sjukgymnastik! (om det var det som gjorde dig psykiskt sämre)
Ninnie - jag tycker du har en poäng här (också)! När jag var liten var jag på flera läger för funktionshindrade - för att habiliteringen och min mor lyckades övertala mig. I själva verket gillade jag det inte alls. Avskyr tanken att bara för att man råkar sitta i rullstol eller ha något annat funktionshinder gemensamt så ska man älska att umgås med varandra! Det är ju lika dumt som att påstå att alla som har blå ögon trivs ihop och har utbyte av varandra... Visst tror jag att läger och liknande kan vara bra och givande, men om barnet i fråga inte vill blir det nog inte bra. För mig blev konsekvensen i stället att jag mer eller mindre tydligt tog avstånd från allt som hade med habiliteringen och/eller funktionshindrade som grupp att göra. Det är först nu - som vuxen - som jag börjat tycka att det kan vara intressant att träffa och diskutera med andra som har funktionshinder, för nu kan jag själv VÄLJA att göra eller inte göra det. Som barn har jag nog satt stort värde på att mina föräldrar varit noga med att visa att jag "duger som jag är". De har stöttat mig i mina intressen, även om mina intresen kanske ibland varit lite "udda" ijämförelse med andra jämnårigas. Kort sagt: jag har fått vara den jag är, och det tror jag har stärkt mig. Jag har aldrig blivit utsatt för mobbing eller liknande kränkande behandling från jämnåriga. Jag har i och för sig inte haft så mycket kontakt med jämnåriga som liten, utan har hittat umgänge på andra håll, men jag har trivts med det och inte känt att jag saknat något.
Cuslon... Din historia är nästan identisk med min! Mina föräldrar har jobbat oerhört hårt för att stärka mig...
Nej det var utanförskap ochden aktiva segregationen på skolan som gjorde att jag mådde sämre.
Du jag önskar att jag kunde svara på det. Man kanske får ge föräldrarna frågan. - Hur skall er son/dotter klara sej när ni inte längre orkar eller finns? Ända möjligheten för ert barn att utvecklas är ju om han/hon får en changs att utvecklas och lära sej. Att göra själv!!! Redigerat 2006-05-23 21:44
Att inte passa upp och lägga tillrätta. Barn utan funktionshinder gör misstag eftersom inte föräldrarna är med hela tiden, som förälder till funktionshindrat barn får man låtsas att man inte ser när det blir bråk i sandlådan osv. Man måste få uppleva alla känslor som man normalt upplever i samband med kompis kontakter - svek, ilska, sorg. Man ska vara uppmärksam på sitt beteende som förälder, inte kolla så allt går bra.
I första hand genom att acceptera barnets funktionshinder och inte göra allt för att dölja barnet eller sjukdomen/skadan. Att se barnet som vilket normalt barn som helst.
Jag tror man måste vara lyhörd förbarnets behov och ta det iden takt barnet/ungdomen själv väljer. För tids nog så kommer barnet/ungdomen fram till sina egna åsikter, om saker och då gör man som förälder bäst i att acceptera och respektera sitt vuxna barns åsikter! Det är ju naturligtvis då optimalt om föräldern har inlevese-förmåga och förståelse för sitt vuxna barn
Hej! Min dotter är 4 år & funktionshindrad. Har från dag 1 accepterat hennes funktionshinder & hjälpmedel. Har alltid sagt att hennes rullstol är hennes ben... nu kan hon ju gå lite grann men är ändå väldigt beroende av sin rullstol! Har försökt lära henne att man kan göra saker själv fastän man sitter i rullen. Visst finns det dagar när man vill vara i närheten hela tiden & hjälpa henne, men jag försöker att inte vara alltför överbeskyddande! Hon kan bli väldigt ledsen när hon leker med andra barn eftersom de är snabbare än henne & springer fortare... men då är ju hon snabbare än dom när hon sitter i rullstolen Jag vet föräldrar som inte låter sina friska barn leka med Sofia för att hon sitter i rullstol & sondmatas, det tycker jag är så fel... för trots sitt funktionshinder & sin sjukdom så är hon ju inte smittsam! Jag tror att det bästa man kan göra som förälder är att först & främst acceptera för sig själv att barnet är annorlunda. Sen få omgivningen att acceptera! Man måste låta barnet hitta på egna lösningar hur h*n ska klara saker. Sofia har suttit i rullstol sen 1 års ålder & nu klarar hon det mesta som icke rullstolsburna barn klarar... Det är många som har frågat mig ifall jag inte är ledsen över att Sofia sitter i rullstol... men det är jag inte utan jag ser hennes rullstol som en tillgång... den är ju hennes ben när hon har "sämre" dagar! Kram Helena
Stor kram till en fantastisk mamma. Att föräldrar inte låter sina barn leka med din dotter beror på okunskap och rädsla. Deras barn kommer troligen att bli lika inkränkta och inga människor din dotter behöver umgås med.
Alltså vilken tid lever vi i egentligen? Är det 2006 du pratar om här ??? Menar du att föräldrar tar bort sina barn från leken med din dotter? Och det där med släkten låter ju oxå helt sanslöst, men är det äldre släktingar så har de kanske en något annan inställning, men ändå...!!! Tur att din dotter har en bra och vettig mamma! /Katy - upprörd assistent till en liten tjej
*ryyyyser när jag tänker på din lilla tjej och vad som kan röra sig i hennes huvud* Tur, som sagt, att hon har en vettig mamma som verkar kunna ge henne en bra inställning och trygghet. Det måste vara oerhört jobbigt för alla runt din dotter att hon är sjuk och kommer att försvinna från er, men att förneka alltihop lär ju knappast ändra något. Men, men...alla har ju sina strategier för att handskas med jobbiga saker. Kanske gör dom så gott dom kan, även om det känns helt fel och måste vara jättejobbigt för er. Kramar till er! /Katy
Barn är ju jätttekänsliga så tycker inte alls att det är konstigt att hon känner av diskrimenringen som är idag speciellt inte om hon inte får leka med andra barn för deras föräldrar. Förklara gärna för henne om du inte redan har gjort det, att det finns sådana elaka människor och som inte förstår att alla människor är lika mycket värda som de själva är osv... Men visst är de skandal att en fyra åring ska behöva känna av detta, man trodde ju att folk skulle veta bättre än att göra så emot ett barn!
Jag blir så upprörd. Berätta för din lilla tjej hur många det finns som tycker om henne här. Krama henne från mig och mina barn och barnbarn. Jag ska verkligen se till att mitt barnbarn lär sig att acceptera andra barn precis som dom är.
Tror att det är viktigt att även barn med funktionshinder tillåts att misslyckas. Som förälder får man inte överbeskydda man gör barnet en ojänst, för när man ska ut i vuxenlivet så har man inte en chans anser jag. Ta bara detta med att skaffa en partner, det är ju "svårt" för många som inte har funktionshinder, har man alltid blivt beskyddad från att misslyckas hur kan man då som tonåring/vuxen klara detta som funktionshindrad. Har hört att vuxna med enbart fysiska funktionshinder inte sköter sin ekonomi själva, helt horribelt! Att ge barn med funktionshinder massor av självförtroende är nog det jag tycker är så.. viktgt för det behöver de sen som vuxna. Inga enkla svar på denna fråga men en så otroligt viktig fråga
Detta är så oerhört viktigt!!!! Jag tycker att man märker en stor skillnad på vilka som orkar tampas bra med livet, på hur deras föräldrar bemött dem som barn. Så detta kan man inte nog understryka. Problemet är ju hur man når föräldrar som inte tycker som "vi", och de är ju tyvärr gansla många. Mer stöd på rätt sätt till nyblivna föräldrar till barn med funktionshinder och en allmänt förändrad syn på människor med funktionshinder i samhället.
Vad gör man när föräldrarna inte accepterar att man är vuxen och inte vill släppa taget utan att samhället tar över? Problemet är också att samhället inte vill hjälpa mig att bryta kontakten.
Men Munken, på sätt och vis så hjälper ju kommunen dej. Dom säger indirekt att, om du nu verkligen är så vuxen så skall du väl kunna genomföra både flytt och ta mer ansvar för dej själv utan att skylla ifrån dej och skylla på din morsa?
Personlig assistans kan jag inte få. Jag syftar 1 på att olikamyndigheter, habilitering, kommun, LSS-handläggare trotsmina uttryckligaönskemål inte är villiga att hjälpa mig att bryta kontakten med minaföräldrar 2 på att kommunen inte kan erbjuda hemtjänst och/ boendestöd som gör att både jag och mina föräldrar kan anse att deras hjälp inte behövs för att hålla rent.
Assistans kontra släkt situationen är ett problem som många har. Det är rent sagt skandal att samhället inte stödjer personer som vill slippa inblandning av föräldrar när man har fyllt arton. Det är ju förnedrande att behöva ta hjälp av sina släktingar som man försöker bryta sig loss ifrån, att man brytersig loss ifrån föräldrna är ju dessutom naturligt Det som inte blir naturligt med det hela är obalans i maktfördelningen mellan ungdom och förälder, föräldrarna måste ständigt ta det ansvar som egentligen samhället skulle ta över om man blir myndig och ungdomen hamnar i en minst sagt knepig sits eftersom att de är i behov av hjälpen assistans. "Föräldrarnas goda vilja" utnyttjas alldelles för ofta ibland Svergies kommuner och det drabbar den funktionshinshindrade individen.
Man skulle behövas lagstiftning som tvingade kommunerna att ta över ansvaret från föräldrar på 18 -årsdagen och skyddsbostäder mot överbeskyddande.
Nja, nånting måste ju göra för dom som bor hemma hos sina föräldrar trotts att dom är vuxna, för det är svårare för dom med olika funktionshinder att bryta sej loss och bli självständiga. Sen finns det ju dom som alltid måste ha förmyndare av olika slag, men det är ju inte så för alla, bara dom får en rimlig changs.
Jag umgicks med alla typer av människor när jag var mindre oavsett handikapp, utseende, bla bla bla. Mina föräldrar uppfostrade mig som en "vanlig" snorunge och det är jag glad för. Det är inte förns på senare dagar jag har hamnat i "särbehandlande grupper". Efter att ha bevittnat ett liv på "Gulan"(vissa vet vad jag pratar om) och sett vad vissa där har växt upp till att bli genom särbehandling, tycker jag det är viktigt att man inte "tvingar in" sitt barn i kretsar. Det var juh aldrig så att jag inte gick på sk "habiliterings träffar" och träffade andra människor i liknande situationer. Har träffat folk på sånna också. På ett sätt, iaf dom första 15 åren i mitt liv ville jag väl inte "bli förknippad" med mitt handikapp. Kan tänka mig att det var så för andra också? Oj vad ja svamlar...
låta barnet testa allt o puscha det o säga detta klarar du det kan ta lite längre tid eller kanske man får gjöra det på något annat sätt
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh