Funktionshinder.se logotyp.
Klicka för att komma till startsidan!
Anpassa utseendet på Funktionshinder.se. Fråga Fh:s panel. Se de senast publicerade texterna indelade i olika kategorier. Till forumet. Se de senaste medlemstexterna och information från administratörerna. Klottra på planket. Sök på Funktionshinder.se efter texter, medlemmar, länkar eller foruminlägg. Länkarkiv - Sök efter länkar till andra sajter.
Sponsra Funktionshinder.se. Kontakta oss som driver Funktionshinder.se. Hjälp / Vanliga frågor. Prylshoppen. utfyllnadsbild
 
fh sponsorer Besök Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) Besök Livihop Besök Atlas Assistans AB ledig sponsorplats
 
Familjeliv
Förälder med f.hinder (1291 inlägg)

Hoppa till första nya inlägget!

Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Hur bemöts 2:an av 1:an?
Av: Anonym[1] 2009-05-23 Kl 21:53
huvudinlägg

Funderar lite på hur ni har upplevt att ert första barn har reagerat på och bemött sitt småsyskon?

Hur har det reagerat/accepterat att ni kanske bara kunnat ha ett barn i taget, i knät?

Alla tankar och erfarenheter kring det är välkomna!

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Hur bemöts 2:an av 1:an?
Av: EvaYvonne 2009-05-24 Kl 11:15
 

Detta är nog väldigt olika från barn till barn.
När vårt andra barn kom till världen mötte vi faktiskt inte något problem med storasyskonet. Allt löste sig av sig själv. Vår äldste, Tobias, som då var 2,5 år, var med i allt rörande lillebror. Han satt bredvid när det var matdax och "hjälpte till" med blöjor och tvätt - ja allt. Precis som han var med om allt annat i hemmet t ex laga mat, städa, handla osv.
Sen vet jag att man kan möta problem men vi gjorde det inte. Vi "fick" ju både 3:an och 4:an - mötte inte där heller något problem rörande syskonavundsjuka.
Inte så att dom aldrig bråkat för det har dom! Men dom accepterade att där kom ett syskon som tog lite tid - bara dom fick vara delaktiga. Jätteglad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Honeysolros 2009-05-20 Kl 22:36
huvudinlägg

Idag var jag för första gången och hälsade på i dotterns förskola där hon ska börja till hösten. Jag hade med mig en "extern" ass (en förutom min man) eftersom vi inte visste hur skolan såg ut lokalmässigt.

När vi kom dit och presenterade oss, tittade lärarna BARA på assen, inte på mig, tilltalade inte ens mig, trots att min man pekade och sa att "detta är Emmis mamma". Tillslut blev jag helt ställd...

Jag är inte van att ha med mig utomstående assistenter när det gäller väldigt privata saker som skolgrejer, middagar, fester mm, när min man är med så tar han det.

Ni andra som behöver hjälp i dessa situationer, hur löser ni detta? Har ni varit med om liknande saker? Jag tyckte det var jobbigt att personalen inte fattade trots våra försök...

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Sunshine 2009-05-20 Kl 22:55
 

Höj rösten om du kan och säg ifrån på skarpen och ge dom samtidigt en lektion i bemötande.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Morticia 2009-05-20 Kl 23:16
 

Jobbiga fördomar.
Har inget tips eller så.

Jag har börjat ta med PA när min familj träffas. Eller ha PA här när de kommer. Jobbigt. Men jag måste det.

Jag blev tagen för att vara mina PA's barn på fritids. Barnen kom och gav mig lussebulle. Och vikarien utgick ifrån att jag var mamman. Sen när barnen ropar mamma till sin mamma så presenterade jag mig som PAs chef. För att inte röra till det för vik.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Ninnie 2009-05-21 Kl 09:41
 

Kan riktigt känna hur jobbig situationen var!!! Man är sårbar och utsatt som förälder.

Jag hade bett assistenten att ställa sig en bit bort (kanske t.o.m. högt och tydligt) och se ointresserad ut. Sen hade jag nog sagt nåt i stil med "Stopp, vänta lite.... Jag vill bara förtydliga att det här är min assistent, och jag är Emmis mamma!". Skulle inte vilja att min man klev in och tog det påpekandet...
Om det inte hjälpte skulle jag skriva ett brev till förskolan om det inträffade, efteråt.

Menar detta inte som kritik Honey, jag vet så väl hur ställd man kan bli!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: DodeN 2009-05-21 Kl 11:30
 

Ninnis tips är jättebra, tänkte på om din assistent uppfattade att det var en konstig situation också? När jag själv jobbade och behövde vara i den direkta närheten till brukaren så kunde jag vända mig om när folk pratade till mig och inte till den som det gällde. För att tydligt markera att jag inte "finnns" och det är inte jag som ska talas till.
Om man inte kan ställa sig längre bort så funkar det.

Sen kan det bli lättare om man tvingar de andra att komma ner till sin nivå, sitter själv i stol nu och har upplevt många läkare och liknande som talar till min sambo istället för till mig och när det står upp och jag sitter så är det svårare att ryta till och ta plats. Om man då kan prata där även din man eller den som följer med sätter sig ner så hamnar ni på samma nivå och då kan de tala till er utan att det blir nivåskillnader.

Bäst är om man kan få den man talar till att sätta sig ner också, det är ett väl använt knep när man ska visa att man har kontroll att man står över den man talar till, för som sagt är det mycket svårare att hävda sig om den andra är högre upp än en själv.

Fick lära mig det på en ledarskapsutbildning innan jag blev sjuk, att om jag ska skulle ha allvarliga samtal eller tillrättavisa någon som var jobbig så skulle jag se till att denne satte sig ner så jag kunde stå, då hade jag fördelen. Jag är kort och en lång kille som står nära, då har man inte den fördelen längre.

Mycket är psykologi, men det är svårt att i många situationer att få folk att förstå och tala till en själv som villken medmänniska som hellst. Men det är en ny situation med att ha assistans för dig i dessa situationer så det är bara att försöka hitta sätt som fungerar för dig. Du kanske kan prata med dina assistenter och förklara hur du känner det, då kan dem hjälpa till att som ninni skriver se otroligt ointresserade ut.

Dem gör det säkert utan att tänka, så om du upplyser dem om hur du uppfattar det och hur du vill ha det så blir det nog en ändring.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Moon 2009-05-21 Kl 11:30
 

Ninnie hade bra råd. det är nog det enda sättet att hantera situationen. Se till att assistenten håller sig undan så långt det går, tala hela tiden själv med personalen. Ställ en rak fråga och undra vad problemet är. Kontakta ansvariga på förskolan och prata med henne/honom.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: G-man 2009-05-21 Kl 16:48
 

Förslag:

Om möjligt, gå/rulla in först du, sen assistent och så får karln snubbla in sist. Sen tar du initiativ till å presentera de övriga. Då borde poletten falla ner ganska snabbt hos personalen.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Moon 2009-05-21 Kl 18:59
 

G-man skrev:
Förslag:

Om möjligt, gå/rulla in först du, sen assistent och så får karln snubbla in sist. Sen tar du initiativ till å presentera de övriga. Då borde poletten falla ner ganska snabbt hos personalen.


Möjligt att det är OK men varför mannen sist? Varför dela ett par? det ger väl också lite konstiga vibbar?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Honeysolros 2009-05-21 Kl 17:37
 

Tack för era tips! Jag var ensam med Emmi inne på samlingen. Ingen ass och ingen pappa/man. Det första jag gjorde var att svara på frågan om "vad jag hade gjort" (barn är lätta att ha att göra med). Det var när jag kom ut som detta hände med att de tittade på min assistent. Jag blev verkligen helt ställd! I vanliga fall brukar jag säga typ att " det här är min assistent", men jag tappade helt allting för jag skämdes såå...Kände mig helt kränkt och dessutom arg för att assen bara stod och svarade på deras frågor om hennes privatliv (Gotland är litet, så alla känner alla typ) istället för att följa mina direktiv. Jag sa till henne att "nu får du gå härifrån" och det gjorde hon, men markerade inte för sina bekanta att hon var på jobbet. Jag pratade med henne om detta och det visade sig att hon inte vågade säga ifrån, för hon kände sig dum då. Jag sa att hon får prata med dem på sin fritid...

Som sagt så har jag aldrig varit i en sådan situation tidigare, men jag har lärt mig....Ni som behöver hjälp, hur står/sitter/ går/ beter sig era assar i liknade situationer? Jag antar att de inte börjar diskutera sina privata angelägenheter? Ska tillägga att denna assen annars är kanon och att detta aldrig hänt tidigare, hon vet annars sin roll, typ när jag har kompisar hemma och när jag jobbar.

Redigerat 2009-05-21 17:39


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Moon 2009-05-21 Kl 18:57
 

Jag tar inte assen med mig på sådana träffar, utan det är jag och min man. Eller om inte han är med, lämnar jag assen låååångt borta. Skulle de hamna i en sådan situation att någon vänder sig till dem (när man handlar elle så) brukar de se illa berörda ut och bara hänvisa till mig. Har de träffat vänner har de hälsat och så har vi gått vidare. Förbered dina assar vid liknande tillfälllen, inför varje gång. Berätta hur fel det kan gå, hur du kände dig och hur du vill att de skall uppföra sig.

Mycket är ju att förekomma och att vara förberedd. Börja alltid att tala, bryt av om samtalet går fel. ha tänkt igenom olika kommentarer. Låt mannen alltid supporta och kommer du av dig, låt honom gå in med en kraftig markering. Är du mentalt förberedd brukar inte sådana här saker hända - de händer alltid när man är trött, lite lessen och helt oförberedd.

Det är jävligt (lägg märke till svordomen!!!) att alltid behöva stålsätta sig och vara beredd på att saker kan hända. Men man får göra så vid de tillfällen som man kan ana att det kan gå fel.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Ninnie 2009-05-21 Kl 19:20
 

Moon skrev:
Mycket är ju att förekomma och att vara förberedd.


Håller absolut med... Förbereder alltid mina assistenter så mycket som möjligt. I situationen som trådstarten beskriver hade jag nog, vis av erfarenhet, markerat otroligt tydligt. Och mina assar hade nog aldrig tagit plats från mig... Men det har krävts mycket hårt jobb för att komma dit.

Mina assistenter utvärderar ofta... "Jag tyckte den här situationen blev svår, hur hade du velat att jag gjorde?" Det gillar jag!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Jessma 2009-05-21 Kl 19:13
 

Hmm... jag bor ju i Stockholm, så det händer inte så ofta att vi stöter på någon som känner mina assar på sådana inrättningar. Ute på stan händer det väl men då är det bara ett snabbt "hej, kul att se dig, jag ringer..."

Men, mina assar gör samma sak som tex Ninnies, och markerar kroppsligt att de inte är i fokus (om jag nu inte säger åt dem att de får ta hand om nåt). Skulle personen ändå envisas att prata med assen så brukar de säga nåt i stil med "jag vet inte" och titta frågande på mig...


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Honeysolros 2009-05-22 Kl 22:26
 

Eftersom jag inte är van att ha assen så nära mig i situationer som den jag beskrivit, så blev inte förberedelsen lika bra som den brukar. Det är viktigt att vara tydlig, och att utvärdera är något jag alltid gör. Har bestämt tillsammans med den aktuella assen att vi ska diskutera förhållningssätt på nästa möte, då det ju inte är sista gången vi är i skolan.

Tack så mycket för råd och stöd!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Mr_B 2009-05-23 Kl 15:01
 

Samma sak händer när jag ute med min bror.
men jag låter inte det att hända på vis sät
Eller gör så här
erm,
IM THE MOTHER. NOT the one thats stands in the back side...på svenska aså :P
jag gör så^^ och det har hjälpt fler gånger..


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Solrosensassistans.s 2009-07-07 Kl 12:45
 

I dessa sammanhangen är det jätte viktigt som förälder att vara tydlig mot personalen och kanske på ett vänligt sätt beskriva hur de ska förhålla sig. Detta blir ofta ännu viktigare när barnet börjar i skolan så att lärarna vet exempelvis vad som är lärarens uppgift och vad som är assistentens uppgift. Så att det inte blir att assistenten blir pedagogen som i slutändan sitter och undervisar barnet själv. Stå på dig och förberedelse inför möten med dagis/skola är alltid bra.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: _Anna_ Elisabeth 2009-07-07 Kl 16:02
 

Solrosensassistans.s skrev:
Detta blir ofta ännu viktigare när barnet börjar i skolan så att lärarna vet exempelvis vad som är lärarens uppgift och vad som är assistentens uppgift.

Vad är det för gojja du pratar om??
Vem har ens påstått att det är barnet som har assistans - det är ju föräldern!!

Solrosensassistans.s skrev:
Så att det inte blir att assistenten blir pedagogen som i slutändan sitter och undervisar barnet själv.

Det finns väl ingen som helst risk att mammas assistent kommer till skolan och börjar undervisa! Förvånad smiley Så korkat att ens formulera tanken.

Det finns faktiskt funkionshindrade föräldrar med assistans, vidga din värld lite. Eller läs inläggen ordentligt. Osäker smiley

// A E
*lack på idioter som tar allting för givet, utan att l ä s a* Arg smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Moon 2009-07-07 Kl 16:53
 

_Anna_ Elisabeth skrev:
Vad är det för gojja du pratar om??
Vem har ens påstått att det är barnet som har assistans - det är ju föräldern!!


Underbart! Är det inte bara så typiskt ..... "nu ger vi lite goda råd till de som behöver ...." kan bara hålla med AE


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Solrosensassistans.s 2009-07-07 Kl 20:58
 

Jag ber om ursäkt! Jag har sjuka barn hemma som gjorde att jag inte läste igenom allas inlägg utan utgick från det första inlägget.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: _Anna_ Elisabeth 2009-07-07 Kl 22:41
 

Solrosensassistans.s skrev:
jag inte läste igenom allas inlägg utan utgick från det första inlägget

...som handlar om en mamma med assistans.

Som sagt.
Gärna engagemang, men på rätt nivå och i rätt sammanhang. Nu blev det fel, fel. Och fel igen.
L - ä - s - a.
Svara.

// A E


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: De pratade inte med mig...
Av: Ninnie 2009-10-12 Kl 13:17
 

Honey, hur har det funkat nu? Är bemötandet bättre?

På vår sons förskola kan man bara häpna över det fantastiska bemötandet av mig. De är SÅ himla bra! Ja-smiley, med tummen upp


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Regler för dagis?
Av: Ejje 2009-04-16 Kl 22:19
huvudinlägg

Det är nu dags för våran lilla att börja på dagis. När hon var riktigt liten hade FK omprövning av beviljade ass-timmar och min fru fick utökade timmar för att kunna klara av barnet. Personen från FK som vi talade med sade att när barnet blir större kommer timmarna att reduceras igen, "Vi är ingen ersättning för kommunal barnomsorg" sade hon med bister min... Nu talade jag med kommunens ansvariga för barnomsorg och hon sade att "Max 15 timmar per vecka barnomsorg får man när en förälder är hemma".

Detta är just nu inget problem, men det kan vara bra att veta vid nästa omprövning av ass-timmar. Om man pga funktionshinder inte ensam kan ta hand om barnet, kan man då få mera än de 15 timmarna barnomsorg, eller skall assistanstimmarna räcka till detta?

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Regler för dagis?
Av: DodeN 2009-04-16 Kl 22:29
 

När jag jobbade på en förskola för 4 år sedan så kunde man få utökade timmar för barnen om det var bra för barnet. Det handlade om barnet själv hade funktionshinder, om ett syskon hade det eller en förälder. Fanns även barn som hade det lite tufft hemma som också kunde få utökade tider när de var 15 timmars-barn.

Då kollade man med områdeschefen och denne beslutade om det gick att få extratid eller inte. Så mitt råd är att ni kontaktar områdeschefen om ni har en plats och frågar hur de ser på saken. Är som vanligt att man troligen behöver hitta rätt person och tjata lite.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Regler för dagis?
Av: Lotten_ 2009-04-20 Kl 19:41
 

Som Doden säger så kan man få utökad tid. Men ni måste ju tänka igenom hur ni bär er åt när barnet blir sjukt t.ex.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Regler för dagis?
Av: Tess_1978 2009-05-17 Kl 18:47
 

Hejsan.
Jag har två barn. Ena 5år och det andra snart 9månader. 5åringen har jag på förskola. Vi pratade med rektorn förskolan angående min situation.

Och när man är långtidssjukskriven samt "sjukpensionär" har man "rätt" att ha barnet hela datarna på förskola. Oftast vet inte förskolepersonalen om detta, utan det är hos rektorerna man "ansöker" om despens.

Det anses inte vara "15-timmars barn" när man är långtidssjukskriven eller är "fd. sjukpensionär"... Då det inte är samma sak som att vara arbetsför och arbetslös.
15-timmars barn gäller när man är arbetslös eller är hemma och är föräldraledig med lillasyskon till barnets som är på förskolan.

Ang. om barnet blir sjukt osv så kan man lösa det med som i mitt fall pappan (den ej funktionshindrade) får vara hemma för vård av sjukt barn.

I mitt fall har pappan varit hemma och tagit hela föräldraledigheten. Från första dagen då dottern föddes. Då jag anses inte klara av det, då jag har tidbegränsad sjukersättning (ej är arbetsför)......
Den andra förälderna har rätt att ta ur vård av barn osv fast den andra föräldern är hemma (om denne föräldern ej är arbetsför.... )

Fy vad jag snurra till det. Svårt att förklara. Är det något du undrar över så skicka ett personligt medelande.

Mvh Tess


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Regler för dagis?
Av: Ejje 2009-05-17 Kl 22:46
 

Tess_1978 skrev:
Det anses inte vara "15-timmars barn" när man är långtidssjukskriven eller är "fd. sjukpensionär"


Tack för svaret!

Intressant. Du har inte assistenter eller hur? Det blir ju lite olika förutsättningar. Just nu räcker 15 timmar per vecka bra. Problemet kanske uppstår när assistanstimmarna omprövas och timmar dras in på grund av att barnet förväntas vara på förskola. I så fall är dottern alltså inget 15-timmarsbarn, utan FK kan hävda att hon skall vara på förskolan mera? Problem uppstår alltså när barnet blir sjukt, man kan ju inte hävda att maken skall vara hemma varje gång och barnets sjukdom kan ju inte schemaläggas för assistenterna.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Regler för dagis?
Av: Tess_1978 2009-05-18 Kl 09:54
 

Jodå jag har personlig assistans. Varje dag...

FK har rätt att kräva att barnet skall vara längre dagar på förskolan.

Men så kan det ju vara så att de gör olika bedömningar på olika Fk runt om i landet....

Och FK kan även kräva att andra föräldern skall vara den som vårdar vid sjuks barn....
Vård av sjukt barn kan även tas av andra än vårdnadshavarna. Som tex mormor, farmor osv....

De har rätt att göra det Men som sagt så gör olika FK olika bedömningar.....


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Regler för dagis?
Av: Lotten_ 2009-05-20 Kl 22:24
 

De kan kräva att du är hemma med barnet varje gång det är sjukt. Vi gjorde tidigare så att jag vabbade de dagar jag hade ass och han de andra. Det funkade väl ok (det blir ju lite oflexibelt om man har t.ex. viktiga möten en viss dag).


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Regler för dagis?
Av: Mammatillemil07 2009-09-05 Kl 16:08
 

Jag hade samma diskution när ja satt min son på dagis nej man har inte rätt att sätta barnet på dagis bara för att man har ett funktionshinder... och behöver hjälp.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Regler för dagis?
Av: Suz75 2009-09-07 Kl 14:49
 

Känner att jag vill svara på din fråga. Jaghar en tös som har FH och hon började dagis ca 30 h i veckan. Vi påtalade att oavsett om vi föräldrar är lediga eller har semester för ngt speciellt eller är sjuka så behöver hon sin stimuli fr andra barn så därför behöver on gå på dagis oavsett om vi är lediga el ej. Hon fick tillåtelse och går idag ca 37 h i veckan o hon trivs bra med de andra barnen för hon behöver det. Så det finns regler men det finns undantag oxå..

Lycka till


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Regler för dagis?
Av: Ninnie 2009-09-07 Kl 19:40
 

Håller med Suz. Man kan även hävda (helst skriftligt) att man kanske inte har ork/möjlighet att stimulera barnet om det inte får gå på förskola. Typ, svårt att vara ute i oväder, otillgängliga lekplatser osv.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Regler för dagis?
Av: Ninnie 2009-10-12 Kl 13:15
 

Hur har det gått, Ejje?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Fler som är gravida?
Av: Wildamamman 2009-04-15 Kl 19:47
huvudinlägg

Hej på er!

Finns det fler som är gravida här nu? Det hade varit kul att prata lite om bemötandet, assistans, hjälpmedel, mödravården och allt annat som har med graviditeten att göra. Även om ev. syskon..

Jag har en dotter på 4 år som ska bli storasyster i juli/augusti.

Välkomna att skriva här!! Ja-smiley, med tummen upp

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Fler som är gravida?
Av: Esmeralda 2009-04-26 Kl 18:36
 

Ja! Jag är gravid! Ska på ultraljud den 7 maj! Jag har aldrig varit gravid förut. Det känns spännande och lite overkligt. Är det verkligen nå´t?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Fler som är gravida?
Av: Wildamamman 2009-04-26 Kl 19:13
 

Esmeralda skrev:
Ja! Jag är gravid! Ska på ultraljud den 7 maj! Jag har aldrig varit gravid förut. Det känns spännande och lite overkligt. Är det verkligen nå´t?


Hej!
GRATTIS till graviditeten!! Ros

Hur långt gången är du? Vart bor du? Hur gammal är du?

Ja, det är verkligen en upplevelse att vara gravid! Speciellt när det är första gången.. Hur menar du med om det verkligen är nått?

Ha det gott och lycka till!!

PS. Du får skriva i gästboken eller mail om du hellre vill det. DS.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Fler som är gravida?
Av: Esmeralda 2009-04-26 Kl 22:06
 

Jo, det syns ju inget på magen än. Då känns det lite overkligt. Det blir mer verkligt när jag har sett den lilla larven på Ultra-TV:n Glad smiley Jag är 30 år.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Fler som är gravida?
Av: Anonym[1] 2009-05-03 Kl 11:04
 

Hur har ni upplevt bemötandet på MVC/Spec-MVC?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: när föräldrarna har interlekuella
Av: Vattendroppen 2009-03-13 Kl 17:38
huvudinlägg

Jag tar upp en ny tanke här. Det är så att jag läser Neuropsykiatri på halvtid nu. Vi hadde en föreläsare som prata om fuktionsnedsätningar o sexualitet senast. Ett ämne som det är kusligt tyst runt och ganska abubelakt att prata om.
Han sa bland annat 3 saker som jag tyckte var viktiga o det var. Alla har rätt till sina egna mistag. Alla har rätt till barn. Mycket personal brukar säga väck inte den björn som sover och då brukar han svara att den björnen är vaken för läng sedan.

Men om man har en gravare interlekuelt funktionsnedsätning eller en NPF. Är det okej att ha barn då?
Om man inte kan ta hand om sig själv o inte förstår var man brister. Kan man då ta hand om ett barn?

Berätta om ni har egna erferenheter. Både som fälälder eller som barn.

Jag är medveten om att detta kan tolkas som elakt. Men det är ärlig. Jag undrar värkligen?!

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: när föräldrarna har interlekuella
Av: Moon 2009-03-13 Kl 23:28
 

Vad anser du själv?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: när föräldrarna har interlekuella
Av: Anonym[1] 2009-03-14 Kl 02:10
 

Vattendroppen skrev:
Men om man har en gravare interlekuelt funktionsnedsätning eller en NPF. Är det okej att ha barn då?



Att ha en grav intelektuell funktionsnedsättning är en sak.
Att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är något helt annat.
Att människor med NPF per automatik inte skulle klara av att vara föräldrar är befängt. Ungefär lika befängt som att säga att dyslektiker inte klarar av att vara föräldrar.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: när föräldrarna har interlekuella
Av: Moon 2009-03-14 Kl 09:11
 

Jag håller med och reagerade på detta också men var för trött för att utveckla det igår.

Vattendroppen: Är det skolan som formulerar sin frågeställning så klumpigt eller är det du själv? Är det skolan så är det rent förfärligt och är det du så får du väl se till att sortera ut begreppen innan du kommer så långt att du formulerar frågorna i ditt arbete.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: när föräldrarna har interlekuella
Av: KarinSch 2009-03-14 Kl 11:54
 

Lite förenklat tycker jag inte att någon diagnos ska kunna säga om man kan bli en bra förälder eller inte.
Självfallet ska man kunna ta hand om barnet och ge det allt ett barn behöver både fysiskt, psykiskt och socialt men det kan många med de funktionshinder du nämner, lika många kan det inte. Det finns med en massa olämpliga föräldrar utan någon diagnos ute i världen som barn far illa hos.
Så jag tycker inte att man ska diskutera just diagnoser i samband med lämplighet fom förälder eftersom det kan förstöra mycket för lämpliga förldrar som är diagnosbärare och samtidigt glömmer samhället att se andra olämpligheter.
T.ex. mamman som hade epilepsi, man omhändertar et barn som föräldrarna kan ta hand om och som är älskat, men ingen hade reagerat om hon inte berättat om sin diagnos och bett om viss hjälp. Det ska inte vara farligt att be om hjälp bara för att man har något funktionshinder och själva diagnosen får aldrig användas som ett argument.
Däremot ska barn som far illa få hjälp omgående oavsett om föräldern har ett funktionashinder eller ej.
Kan tillägga att min dotter med ADHD skulle bli en fantastisk mamma, finns nog ingen mer kärleksfull och tålmodig och strukurerad än hon, däremot skulle hon ev. få problem med läxläsning med barnet men sånt går att lösa.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: när föräldrarna har interlekuella
Av: Vattendroppen 2009-04-05 Kl 22:40
 

Nu ska vi se om det går att räta ut alla frågeteken o alla arga miner. Om det nu är det jag vill? Jag tror att det är ljust de tankarna ni har skrivigt jag vill ha. Det går inte att säga att det faktum att man har ett funktionshinder skulle göra en till sämre förälder. Det fins personer som inte ha någon form av funktionsnedsätning som inte alls är bra föräldrar.

Men endå. Det var en i klassen som jobbar innom socialtjänsten och har träffat på föräldrar med interlekuella funktionsnedsätningar och sett hur illa det kann gå. En sida att rekommendera är http://www.pipping.se/

Jag kunde gort min fråga tydligare. Jag vet att variationen av neuropsykiatriska funktionsnedsätningar kan vara väldigt stor. Dyslexi är ju också en form av neuropsykiatri och det skulle vara helt sjuk att säga att man inte skulle vara en bra förälder för att man hadde dyslexi (Har själv dyslexi). Men en del med neuropsykiatriska diagnoser har bist i att känna empati, låg inpulskontroll, dåligt tålamod och det är helt klart sådant som kan göra att det blir svårt att vara förälder. Men det kanske inte behöver göra det svårt? Vet man hur man fungerar och kan hantera sig själv behöver det ju inte vara svårt. Eller?

Snälla skriv mera.

Redigerat 2009-04-05 22:52


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Ninnie 2009-02-20 Kl 16:50
huvudinlägg

Trogna läsare här vet att jag varit bekymrad över att jag inte kunnat vara tillräckligt nära min son, rent fysiskt.
NU har det vänt... Han är 13 månader, står men går inte.

Häromdagen började han med att kliva upp på mina fotplattor för att pussa mig, nu står han där jätteofta. Lägger huvudet i mitt knä, gosar in sig mot mitt bröst osv.

En annan, plötslig, förändring är att han frivilligt kommer till mig för tröst. Innan har assistenterna lyft upp honom, men han ålade sig mest runt och ville bort trots att han var ledsen (= AJ i mammahjärtat!). Nu kryper han fram till mig, eller stirrar på mig när han blir förbaskad på nåt.

Ville bara skriva av mig lite, det känns så underbart! Hjärta

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Sunshine 2009-02-20 Kl 18:33
 

Ninnie skrev:
Trogna läsare här vet att jag varit bekymrad över att jag inte kunnat vara tillräckligt nära min son, rent fysiskt.
NU har det vänt... Han är 13 månader, står men går inte.

Häromdagen började han med att kliva upp på mina fotplattor för att pussa mig, nu står han där jätteofta. Lägger huvudet i mitt knä, gosar in sig mot mitt bröst osv.

En annan, plötslig, förändring är att han frivilligt kommer till mig för tröst. Innan har assistenterna lyft upp honom, men han ålade sig mest runt och ville bort trots att han var ledsen (= AJ i mammahjärtat!). Nu kryper han fram till mig, eller stirrar på mig när han blir förbaskad på nåt.

Ville bara skriva av mig lite, det känns så underbart! Hjärta


Jo, så e det, plötsligt så händer det Hjärta


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Foa 2009-02-20 Kl 18:54
 

Jag är en trogen läsare och det var en trevlig läsning denna gång Ninnie.. hoppas det fortsätter i samma stil framöver och du får fler underbara tillfällen tillsammans med honom.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: KarinSch 2009-02-20 Kl 23:28
 

Ninnie skrev:
Trogna läsare här vet att jag varit bekymrad över att jag inte kunnat vara tillräckligt nära min son, rent fysiskt.
NU har det vänt... Han är 13 månader, står men går inte.

Häromdagen började han med att kliva upp på mina fotplattor för att pussa mig, nu står han där jätteofta. Lägger huvudet i mitt knä, gosar in sig mot mitt bröst osv.

En annan, plötslig, förändring är att han frivilligt kommer till mig för tröst. Innan har assistenterna lyft upp honom, men han ålade sig mest runt och ville bort trots att han var ledsen (= AJ i mammahjärtat!). Nu kryper han fram till mig, eller stirrar på mig när han blir förbaskad på nåt.

Ville bara skriva av mig lite, det känns så underbart! Hjärta


Jag sa ju det, gumman. Du är den enda mamman i världen för Liam. Glad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Jessma 2009-02-21 Kl 16:11
 

Glad smiley

Har inte så mycket att säga mer än att jag är så glad för er skull.

Puss på er båda!! Hjärta


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Lise 2009-02-22 Kl 08:38
 

Hej!

kan bara instämma i alla föregående talares inlägg! Passa på att njuta nu av ett antal underbara år med mycket närkontakt, de går fortare än vad man tror! Alldeles för snart är älsklingen i tonåren och då får man binda fast dem igen för att få en kram Blinkande smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Madlar 2009-02-23 Kl 16:07
 

Var inte orolig. Ungarnas behov av närhet går i vågor. Ibland är de så klängiga att man kan bli tokig för att nästa period vägra att kela. Det spelar ingen roll att du inte kan kasta din son i taket eller krypa runt på golvet bland Legobitar. Det som verkligen räknas är att vara närvarande. Hjärta


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Mamma 2009-02-27 Kl 14:04
 

Hörru....
Jag om någon vet vad du betyder för Liam. Hans ögon när han tittar på dig, och hans leende.
Ofta är det bara du som duger. (lite avis )
Du vet vad jag menar och tycker. Du och Stefan är bara bäst.
Kramar mormor Maggan


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Lika 2009-03-04 Kl 10:13
 

mys mys mys.....härligt att läsa...Glad smiley

Jag är ju inte alls i din situation på nåt vis men jag kan ...tänka mig hur det kan kännas.....

Jag hamnade på sjukhus när min son va...3 veckor tror jag.....fick pumpa hem mjölk och pappan gav i hemmet. När det inte gick pumpa mer fick han ersättning. Han va 3-4 månader när jag va hemma igen och det kändes...konstigt.....MEN gissa vilka som sitter ihop sen dess....Glad smiley Hjärta


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Lotten_ 2009-03-05 Kl 22:07
 

Härligt Glad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: När upplevde ni närhet?
Av: Jorm 2009-03-09 Kl 02:40
 

Lilla Ninni Tror du inte att han fattar och farstar
{Spanskt tangentbord}
Din lilla grabb har huvut pa skaft och fattar precist och han bara alskar dig, sa hejdlost och rakt som bara ett barn. Var radd om det.
Jag har tre
Yngste nu 21 och alla lika underbara, Du har ett liv i karlek och fortoende framfor dig. Ha det bra och lycka till.
Jorm


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: AS!
Av: CyberMamman 2009-02-13 Kl 16:13
huvudinlägg

Jag har AS!
Finns det flera forrum som har AS? Så är jag väldigt intresserad av att får komma kontakt med dom forrummen. Har ni några länkar som jag kan får av er?

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: AS!
Av: Vejron 2009-02-13 Kl 17:39
 

CyberMamman skrev:
Jag har AS!
Finns det flera forrum som har AS? Så är jag väldigt intresserad av att får komma kontakt med dom forrummen. Har ni några länkar som jag kan får av er?


Kolla längst upp till höger, under "Länkar" - där kan det finnas nåt.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: AS!
Av: DodeN 2009-02-13 Kl 17:39
 

http://www.attention-riks.org/ är ett forum som kanske passar dig bättre. Där finns personer med AS, ADHD och liknande funtkionshinder. Här är ju lite mer allmänt och mest om rörelsehinder, vet inte om det är mer AS-inriktat du är ute efter.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: AS!
Av: CyberMamman 2009-02-13 Kl 21:20
 

Neuropsykiatrisk är det lika med AS?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: AS!
Av: Vejron 2009-02-13 Kl 21:33
 

AS är en typ av av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: AS!
Av: Mizhou 2009-02-14 Kl 03:41
 

Vejron skrev:
AS är en typ av av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.


Ja, det stämmer. AS är en diagnos som går under NPF. Andra exempel är ADHD, dyslexi, Tourettes syndrom, OCD, infantil autism (Kanners syndrom) med flera.

CyberMamman: Vad är det förresten för fel på detta forum? Det finns ju en del folk med NPF här också. Jag kan nog besvara de flesta av dina frågor, om du har sådana. Men du kanske bara vill ha kontakt med andra med AS mer allmänt, och inte bara för att ställa frågor.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: AS!
Av: CyberMamman 2009-02-14 Kl 12:34
 

Mizhou skrev:
Ja, det stämmer. AS är en diagnos som går under NPF. Andra exempel är ADHD, dyslexi, Tourettes syndrom, OCD, infantil autism (Kanners syndrom) med flera.

CyberMamman: Vad är det förresten för fel på detta forum? Det finns ju en del folk med NPF här också. Jag kan nog besvara de flesta av dina frågor, om du har sådana. Men du kanske bara vill ha kontakt med andra med AS mer allmänt, och inte bara för att ställa frågor.


Det är väl inget fel på detta forrum. Jag vill gärna har kontakt med alla här.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: AS!
Av: _Anna_ Elisabeth 2009-02-14 Kl 14:03
 

CyberMamman skrev:
Det är väl inget fel på detta forrum. Jag vill gärna har kontakt med alla här.

Vad man dock ska har i bakhuvudet är ett detta inte är en kontaktsajt per definition, utan mer en webbplats för kunskapsutbyte. Visst finns det medlemmar som är här för att skapa nya relationer, men många av oss är INTE intresserade av att skaffa nya kompisar/partners eller liknande.

// A E


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: AS!
Av: DodeN 2009-02-14 Kl 14:15
 

Man ska också minnas att det ibland kan vara väldigt jobbigt för personer med NPF, tex. as och adhd på nya ställen för man kan ha svårt att känna in stämningen, man biter ifrån och tar allt som personliga påhopp och ibland behöver andra forum där man kan få mer hjälp och stöd i samspelet mellan medlemar.

Jag älskar det här forumet men på just den punkten så är inte det här forumet så bra. Men så är det ju. Sen som sagt så är det kanske mer kunskapsutbyte än skaffa vänner och prata skit-forum.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: AS!
Av: Vejron 2009-02-14 Kl 19:25
 

DodeN skrev:
Man ska också minnas att det ibland kan vara väldigt jobbigt för personer med NPF, tex. as och adhd på nya ställen för man kan ha svårt att känna in stämningen, man biter ifrån och tar allt som personliga påhopp och ibland behöver andra forum där man kan få mer hjälp och stöd i samspelet mellan medlemar.

Jag älskar det här forumet men på just den punkten så är inte det här forumet så bra. Men så är det ju. Sen som sagt så är det kanske mer kunskapsutbyte än skaffa vänner och prata skit-forum.


Jag tycker att det är jättebra att du påminner oss alla om de svårigheter en person med NPF kan ha. Jag själv har en nära släkting med AS men man tänker inte alltid på hur det kan vara och vad som kan orsaka problem.

Det är dessutom dubbelt svårt på ett internetforum, eftersom det skrivna ordet är svårt att nyansera och det kan ibland verka hårdare än det är.

Skriver man ett inlägg med Caps Lock på så behöver ju inte det automatiskt betyda att man "skriker" och är otrevlig.

Jag tycker alla ska få ha sin plats här på forumet och jag personligen lär mig mycket av personer som inte är precis som jag själv är. Ja-smiley, med tummen upp


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: AS!
Av: Mizhou 2009-02-15 Kl 02:56
 

DodeN skrev:
Jag älskar det här forumet men på just den punkten så är inte det här forumet så bra. Men så är det ju. Sen som sagt så är det kanske mer kunskapsutbyte än skaffa vänner och prata skit-forum.


Visst är det så att alla här inte kan en massa om AS, men jag har aldrig känt mig påhoppad eller kränkt här. Jag känner mig respekterad på det här forumet, och jag försöker också respektera alla andra som har andra typer av funktionshinder.

Jag tycker att detta är ett mycket bra forum för kunskapsutbyte, och jag läser en del om andra funktionshinder också, för att lära mig mer. Dock prioriterar jag frågor som rör de typer av funktionshinder jag själv har.

Jag kan förstå att en del ibland kan känna sig kränkta, men då är det ju bra om vi kan reda ut det. En del väljer att posta anonymt, men det kanske vore bättre att tala om varför man känner sig kränkt, istället för att vara anonym eller anmäla till moderator.

De som kränkt har förmodligen inte gjort det med flit, utan det beror mer på okunskap, och då är det bra om de personerna blir upplysta om vad de skrivit, som någon kände sig kränkt av.

Om det finns någon här med AS eller andra diagnoser inom NPF, som känt sig kränkta, och inte vill skriva själva vad de känt sig kränkta av, så skicka gärna ett internmail till mig, så ska jag hjälpa er att förklara för de andra.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Ninnie 2009-01-22 Kl 20:55
huvudinlägg

Nu kommer en fundering från mig igen... Har en livlig ettårig liten kille som heter Liam, och jag själv är muskelsjuk och väldigt svag. Kan inte sitta på golvet t ex.

Ibland känner jag mig otillräcklig i fråga om att leka aktivt och främja hans utveckling. Vi leker tittut, jag pratar jättemycket med honom, vi gosar och kelar... Men jag kan inte peka på kroppsdelar, ha honom i famnen och titta i böcker samtidigt, klappa händerna och fötterna, visa hur man trycker på hans leksaker, bygga klossar. Osv osv.

Ja, jag har assistans men jag är livrädd att han ska uppfatta assistenterna som roliga lekkompisar. Och är de i samma rum, även om de försöker vara osynliga, så ger han dem mycket uppmärksamhet. Han är för liten för att fatta, ännu... Illamående smiley Och det funkar heller inte att Liams pappa gör allt det roliga...

Problemet är ju förstås övergående, om ett halvår kan han sitta hos mig och förstår mer vad jag säger. Av erfarenhet med syskonbarn vet jag att jag kan leka jättebra med barn med hjälp av röst och fantasi och lekfullhet.

Men jag är såååå frustrerad att jag kanske hämmar hans utveckling. Och så är jag antagligen ganska nojig också. Haha. Osäker smiley

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Sunshine 2009-01-22 Kl 21:22
 

Jag tror inte du behöver vara nojig, han blir ju trotts allt socialt tränad på detta viset. Grejen är ju att du skall vara i närheten även om assistenterna leker med honom och du säger. - Titta nu kommer bilen, eller nu låter det pip i fågeln, osv, när assen pekar putter och trycker på pip grejer.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Moon 2009-01-22 Kl 22:45
 

Ninnie skrev:
...
Men jag är såååå frustrerad att jag kanske hämmar hans utveckling. ..


Öh, näää ... tror inte det.

Skulle det spela roll om han så assarna som roliga lekkompisar, egentligen? Mina assar har gjort saker med Lille K som jag inte kunnat göra och han har varit upp över öronen förälskad i de roliga tjejerna men vad gör det? Vad spelar det för roll om man är lite trist ibland man är ju mamma och bäst ändå.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Ninnie 2009-01-23 Kl 17:18
 

Moon skrev:
Öh, näää ... tror inte det.

Skulle det spela roll om han så assarna som roliga lekkompisar, egentligen? Mina assar har gjort saker med Lille K som jag inte kunnat göra och han har varit upp över öronen förälskad i de roliga tjejerna men vad gör det? Vad spelar det för roll om man är lite trist ibland man är ju mamma och bäst ändå.


Hmm. Alltså jag kommer nog att resonera som du när Liam är större och jag kan förklara.
"Mamma vill jättegärna åka rutschkana med dig, men eftersom inte det går så får du åka med X så väntar jag här på dig!"
Typ.
Nu skulle det kännas som ett jätteproblem om han lattjade med assistenterna, och dessutom kanske hans "lekkamrat" bara försvinner en dag. Nee, ingen bra lösning för mig/oss.

Men!

Vissa dagar känner jag som när jag startade den här tråden. Idag är en annan dag, och jag tänker att det viktigaste är att jag finns vid hans sida och att han hör min röst och ser mig. Det beror så mycket på hur jag själv känner mig.

Fasen vad sårbar man är som förälder - alla dessa känslor är helt nya för mig! Så jag inser att det kanske allra mest handlar om mig och mina funderingar, snarare än att Liam tar skada... Hjärta


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Moon 2009-01-23 Kl 18:31
 

Ninnie skrev:
... Så jag inser att det kanske allra mest handlar om mig och mina funderingar, snarare än att Liam tar skada... Hjärta


Skulle tro att det är våra egna skapade spöken som skrämmer oss. Det är trots allt du som är mamma och den viktigaste personen i hans liv just nu och för många år framöver. Så länge du bara finns där och är delaktig så räcker det.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: KarinSch 2009-01-23 Kl 18:56
 

Ninnie, du skadar inte honom. För honom är du mamma, den enda mamman han känner till och är medveten om, Den enda som kan ge just mamma trygghet. Han kommer att hitta människor som gungar honom, gör kullerbytter med honom och som släpar runt honom i skogen så han kan klättra i träd, oavsett hur kul han har det med andra kommer du att vara mamman som finns där och delar hans upplevelser, men du måste våga lita på hans känslor för dig. Låt assistenterna vara lekkamrater, det gör inget om de försvinner, kompisar gör det ibland och man får nya, det klarar barn, de vet skilllnad.
Mina ungar har aldrig blivit upplyfta i rutchkanan eller gungan av mig, jag har aldrig varit med dem och badat i sjöar osv, det var massor jag inte kunde göra men det viktigaste för mig var att mina ungar inte skulle missa något som andra barn fick göra. Nu fanns ju inte assistenter men det fanns kompisar och andra barns mammor som snällt tog med mina ut i sjöar och upp i berg. Det fanns hemtjänsttanter som ställde upp under de perioder som jag hade sådana i hemmet.
Låt du honom leka med assistenterna, han kommer inte att ta skada av att de busar med honom, han kommer troligen att bli ledsen när favoritassistenten slutar men det går över. Sen får du väl ha en massa knäppa ljud för dig när de leker så han känner att du är med och har roligt tillsammans med honom och assistenten.
Tror det är mycket svårare för en liten unge att förstå att assistenter ser ut som alla andra människor men man får inte busa med dem eller prata med dem.
När vi passar Johannes läser ibland assistenterna saga för honom när jag har svårt att få luft, han hämtar boken och ber dem läsa och det skulle vara mycket konstigt om jag då säger att idag får xxx inte läsa för dig utan det ska farmor göra, han visar ju vem han vill ska läsa och för honom är assistenterna några människor som är här och som man kan använda till saker som man som barn tycker att vuxna ska användas till. Om han däremot fått en tillsägelse så ska ju inte assistenterna ta hans parti utan i det fallet nonchalera honom.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Ninnie 2009-01-23 Kl 19:02
 

Ni sätter igång helt nya tankebanor... Spännande!

Alla föräldrar med fh som jag pratat med i verkligheten säger precis tvärtom - låt inte barnet ha mer kontakt med assisterna än absolut nödvändigt.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Jessma 2009-01-23 Kl 19:27
 

Hmm... måste vara skitsvårt det där. Men, det finns ju många ett-åringar på dagis. De spenderar mer tid med dagisfröknarna än med sin mamma. Ändå är mamma alltid mamma...

Sen undrar jag, funkar det på något sätt att assarna hjälper dig att hålla i boken eller leksaken eller vad det nu kan vara? Alltså, att du håller den men ändå inte liksom... öh... fattar nån? Jag inbillar mig att jag skulle försöka nåt sånt.

Och... om du struntar i vad alla säger, vad tycker du rent intuitivt.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Ninnie 2009-01-23 Kl 19:33
 

Jessma du är klok som alltid. Blinkande smiley

Assarna kan hålla i boken (t ex) men när de sitter intill så stirrar han bara på dem. Och... Kanske det beror på att de ignorerar (fel ord, men ni fattar) honom ganska mycket. Usch vilken avvägning.

Intuitivt? Jag vill kunna krypa runt och visa och busa och leka och gosa och... Och... Innan jag fick barn har jag aldrig nånsin önskat bort mitt funktionshinder, faktiskt, men nu gör jag det ibland. Lite läskigt!

Så intuitivt/realistiskt så vill jag inte att de ska vara lekkompisar, men jag kanske ändå borde ta hjälp av dem mera.

En tanke är att jag kanske, lite omedvetet, är rädd att omgivningen ska tänka "titta han föredrar assistenten framför sin stackars mamma" om man är ute nånstans.

Skadad och ärrad av adoptionsutredningshelvetet? Jag? Oh nej... Gråtande smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Jessma 2009-01-23 Kl 19:45
 

Han undrar nog vilka konstiga varelser de där är. De ser ju ut som riktiga människor, låter som riktigt människor... men... de verkar ju inte bete sig som såna. "Varför vill de inte prata med mig? Vad gör jag för fel?!"

Jag gissar att om de är lite mer som vanligt, så blir han mindre intresserad. "Jaha, de är lika som alla andra... jaja, då vill jag hellre till mamma".

Hobbybarnpsykologen jessma spekulerar... Blinkande smiley

Men... din känsla av sorg kan jag förstå... det räcker med att ha ett barn i närheten för att jag ska känna otillräcklighet... Ledsen smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Moon 2009-01-24 Kl 12:25
 

Ninnie skrev:
Ni sätter igång helt nya tankebanor... Spännande!

Alla föräldrar med fh som jag pratat med i verkligheten säger precis tvärtom - låt inte barnet ha mer kontakt med assisterna än absolut nödvändigt.


Man skall ju såklart göra vad som känns bäst för sig själv och är detta rätt sätt så blir det bäst.

Själv är jag mer inne på Karins linje: "Tror det är mycket svårare för en liten unge att förstå att assistenter ser ut som alla andra människor men man får inte busa med dem eller prata med dem." Att man skall använda assistenterna till det lek och bus man tyvärr inte själv kan. Jag tror också att det finns risk för att skapa en lite konstig bild av andra människor om inte assarna är med på ett naturligt sätt. Annars är det nog mer för sin egen skull man gör det och inte för barnets.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Ninnie 2009-01-24 Kl 15:10
 

Ibland är jag så jäkla glad att den här siten (och alltså ni medlemmar då) finns. Att man kan få bolla tankar och idéer är ovärderligt!

Jag har klurat hela natten och ska testa lite nya grejor, efter att ha pratat med Stefan (som också blev jätteförvånad över era svar). Tack! Ros

(Och spåna gärna vidare...)


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Moon 2009-01-24 Kl 15:54
 

Ninnie skrev:
...En tanke är att jag kanske, lite omedvetet, är rädd att omgivningen ska tänka "titta han föredrar assistenten framför sin stackars mamma" om man är ute nånstans.
...


Det kommer alltid att finnas några som är övertygade om att det är så men puckon kan man inte ta hänsyn till.

En av de få gånger som jag blivit förolämpad som mamma, var när Lille K var halvåret och jag och en assistent var och handlade. En fd lärare till assistenten rusade fram till henne och hälsade, pratae lite och fickfram ngt i stil med: "Det är bra att han (lille K) har dig etc etc..." Assen och jag bara stelnade till och jag började med "Hörrudu, vad är det du säger ...." kvinnan måste insett vad hon sagt och att det verkligen hade gått fel och hon fullkomligen rusade iväg som den kompletta tok hon var.

Klart att man minns detta, det var mkt obehagligt. Min ass också som var fruktansvärt upprörd åt mina vägnar. Men man kan ju inte låta sådana människors åsikter och värderingar betyda ngt. Det var ju hon som gjorde bort sig totalt inte jag eller min gulliga ass.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Tommy69 2009-01-27 Kl 16:58
 

Nu kommer ett manligt inlägg Jätteglad smiley

Jag tror att som mamma vare sej man har ett funktionshinder eller inte så kommer man att känna sej otillräcklig, men som funktionshindrad så kan man känna sej mer sårbar för vad andra tycker och tänker om vad man kan och inte kan göra med/för barnen. Min sambo sliter med liknande tankar om hur det blir när tvillingarna föds. Vad folk skall tycka och tänka om henne som mamma. Jag tror att det kvittar vad ni som kvinnor/mödrar tänker, för hos ungarna är ni ALLTID bäst, vackrast, snällast och deras mamma. Dom kommer alltid att älska er för den ni är Blinkande smiley

Redigerat 2009-01-27 17:00

Redigerat 2009-01-27 17:01


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Ninnie 2009-01-27 Kl 19:36
 

Tommy69 skrev:
Jag tror att som mamma vare sej man har ett funktionshinder eller inte så kommer man att känna sej otillräcklig, men som funktionshindrad så kan man känna sej mer sårbar för vad andra tycker och tänker om vad man kan och inte kan göra med/för barnen. Min sambo sliter med liknande tankar om hur det blir när tvillingarna föds. Vad folk skall tycka och tänka om henne som mamma. Jag tror att det kvittar vad ni som kvinnor/mödrar tänker, för hos ungarna är ni ALLTID bäst, vackrast, snällast och deras mamma. Dom kommer alltid att älska er för den ni är Blinkande smiley


Oerhört klokt skrivet...

Faktum är att jag pratade med en av mina bästa vänner igår via MSN. Hon har en flicka som är jämngammal med min Liam.
Min vän, som inte har någon funktionsnedsättning, läste den här tråden. Sen sa hon:

"Men det där känner ju alla föräldrar, alltså det har ju egentligen inget med din rullstol att göra. Är man inte orolig för det ena så är man orolig för det andra eller tredje. Oron att inte räcka till har vi alla, med funktionsnedsättning eller utan."

Troligen har hon/ni helt rätt!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Vejron 2009-01-27 Kl 21:16
 

Ninnie skrev:
Oerhört klokt skrivet...

Faktum är att jag pratade med en av mina bästa vänner igår via MSN. Hon har en flicka som är jämngammal med min Liam.
Min vän, som inte har någon funktionsnedsättning, läste den här tråden. Sen sa hon:

"Men det där känner ju alla föräldrar, alltså det har ju egentligen inget med din rullstol att göra. Är man inte orolig för det ena så är man orolig för det andra eller tredje. Oron att inte räcka till har vi alla, med funktionsnedsättning eller utan."

Troligen har hon/ni helt rätt!


Inte för det egentligen hör till just denna kategorin, men att använda funktionshindret som "alibi" för vissa känslor(mycket ofta otillräcklighet) är vi nog många, både med och utan barn, som kan skriva under på.

Jag är fullständigt säker på att Liam aldrig kunde fått en bättre mamma! Ros


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Lise 2009-01-28 Kl 11:41
 

Håller med Vejron! Är också fullständigt övertygad om att Liam har världens bästa mamma! Nu är mina barn visserligen 18 och 20 år gamla, men jag känner mig fortfarande otillräcklig på många olika sätt. När de var små så nojade jag över att jag inte kunde sitta på golvet och leka, inte bära osv.. sedan när de blev äldre så var det andra saker. MEN... som flera här har påpekat, det här är något nästan alla föräldrar känner igen sig i, funktionshindrade eller inte... Tyvärr har jag också stött på föräldrar som aldrig ifrågasätter sitt föräldraskap och jag lovar att det finns desto mer att ifrågasätta där! Enligt min erfarenhet är tid och massor av kärlek det bästa man kan ge sitt barn under uppväxten.

En jättekram till alla funktionshindrade mammor och pappor som vågar/vill/försöker få barn!!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Leka/busa med ettåring
Av: Lotten_ 2009-01-31 Kl 23:06
 

Hej Ninnie. Jag har två barn (en på 2,5 år och en på 10 mån). Och får nog instämma med de andra. Låt assarna vara med i leken. Mina assar har en "kompisrelation" med mina barn, inte till den grad så de känns som barnpassare men stora tjejen kommer t.ex. in i deras rum och pratar med dem, visar grejer o.s.v. och är vi ute får de gunga dem o.s.v. Min inställning är att jag vill att barnen ska ha mänskliga relationer till assarna (som ju är människor). Det ska däremot finnas en tydlig skillnad mellan assarna och "riktiga" vänner eller släkt (inga kramar o.s.v.). Båda mina barn vet en tydlig skillnad mellan mamma och ass, men visst i en period viile t.ex. stora tjejen att assen skulle 'blåsa' när hon slagit sig men det gick över... Risken du tar när du tar bort assarnas resurser så mycket är ju att din son kommer bli extremt pappig... Jag har bytt assar en hel del men det funkar, de vänjer sig. Inget barn är så framåt med nya vuxna som min stora dotter. Men jag ville bara säga hur vi har det för detta oroade ju mig väldigt i början, men det har gått så bra... Glad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Mika 2008-12-27 Kl 15:54
huvudinlägg

Jag och min tjej som också har ett funktionshinder har läst i era inlägg här på forumet och ni skriver bara om praktiska bekymmer. De borde inte vara så stora problem egentligen utan problemet är mer av känslomässig karaktär. Hur ni blir bemötta och hur ni orkar ta hand om ett barn och samtidigt ha ett funktionshinder. Det måste ju vara oerhört krävande av er som föräldrar och personer. Vi skulle gärna vilja läsa om just det.

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Hur orkar ni?
Av: EvaYvonne 2008-12-27 Kl 16:47
 

Om det fungerar rent praktiskt - så är det nog inte svårare för oss med ett handikapp att skaffa barn.
Jag har - vad jag vet - aldrig blivit ifrågasatt som förälder beroende på att jag är handikappad.
Barn kan såå mycket mer än man någonsin tror. Dom lär sig att så gör min mamma/pappa och tycker att det dom gör är helt normalt. Vilket det ju också är - bara det att vi nog gör saker lite annorlunda mot vad fysiskt friska föräldrar gör. Och ingen har ju sagt att vårt sätt att utföra saker på är fel!
Jag har kanske missuppfattat dig och i så fall rätta mig så ska jag försöka ge dig ett svar sett från min sida, med mitt handikapp, mina förutsättningar och mina barn.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Moon 2008-12-27 Kl 17:20
 

Mika skrev:
Jag och min tjej som också har ett funktionshinder har läst i era inlägg här på forumet och ni skriver bara om praktiska bekymmer. De borde inte vara så stora problem egentligen utan problemet är mer av känslomässig karaktär. Hur ni blir bemötta och hur ni orkar ta hand om ett barn och samtidigt ha ett funktionshinder. Det måste ju vara oerhört krävande av er som föräldrar och personer. Vi skulle gärna vilja läsa om just det.


Jag förstår inte riktigt din fråga (och din rubrik). Praktiska probem är viktiga att lösa när en eller båda föräldrarna har et funktionshinder, så det är ganska självklart att olika lösningar diskuteras här på forumet. Men även bemötande har diskuterats här, du får bläddra bland inläggen. Vilka känslomässiga problem är det som du tänker på?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Mika 2008-12-28 Kl 21:50
 

Har man själv ett funktionshinder, så kräver det mer tid för sig själv. Typ klä på sig, äta ja.. det som gör en funktionshinndrad. Det tar ju energi att ha ett funnktionshinder. Har man dessutom ett barn som kräver uppmärksamhet-som de gör-så behöver man som förälder dubbelt så mycket energi för att ge barnet uppmärksamhet. Hur orkar ni? Är ni med på vår fråga?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Jorm 2008-12-28 Kl 22:14
 

Kan inte annat säga att mina barn var ett välkommet avbrott i verkligheten, jobbigt javisst och dessutom ger det så mycket tillbaka, fortfarande efter 24 från den förste räknat.

Sedan att det är personer som "tycker", uppriktigt det struntade jag då och fortfarande i.
Allt kräver tid och är det så att den fattas så gå upp tidigare och i säng efter det att barnen har somnat, bara för att du är"vuxen" finns det inget som säger att du måste sitta uppe på nätterna, och tid för sig själv finns det alltid att sätta in i små raster då barnen sover middag eller så.

Jag förstår faktiskt inte riktigt din problemställning.

Att klä och vårda sig tar för mig som är ½ förlamad ca 3 timmar och det fann jag utan problem tid till.
(dessutom tid till ett heltidsarbete)

Det är frågan om, vart man lägger sina prioriteringar och fokus.

Jorm


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Moon 2008-12-28 Kl 23:27
 

Mika skrev:
Har man själv ett funktionshinder, så kräver det mer tid för sig själv. Typ klä på sig, äta ja.. det som gör en funktionshinndrad. Det tar ju energi att ha ett funnktionshinder. Har man dessutom ett barn som kräver uppmärksamhet-som de gör-så behöver man som förälder dubbelt så mycket energi för att ge barnet uppmärksamhet. Hur orkar ni? Är ni med på vår fråga?


Tar ens funktionshinder så mkt energi och tid så skall man nog välja att inte skaffa barn. För visst tar barn tid och energi och har man inte det så .... det finns ju många människor som av olika anledningar väljer att inte ha barn och denna anledning är ju så god som någon.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: KarinSch 2008-12-28 Kl 23:39
 

Mika skrev:
Har man själv ett funktionshinder, så kräver det mer tid för sig själv. Typ klä på sig, äta ja.. det som gör en funktionshinndrad. Det tar ju energi att ha ett funnktionshinder. Har man dessutom ett barn som kräver uppmärksamhet-som de gör-så behöver man som förälder dubbelt så mycket energi för att ge barnet uppmärksamhet. Hur orkar ni? Är ni med på vår fråga?


Man prioriterar, under några år får man kanske välja bort saker som tv, datorer, arbeta mindre för att klara både sig själv och barnaskötsel och så får man vara effektiv när man planerar och gör saker. Är inget problem med barn om man verkligen vill ha dem, känner man att det är jobbigt ska man nog låta bli att skaffa dem.
Men alla föräldrar måste prioritera annorlunda när de får barn så det har egentligen inte heller med funktionshindret att göra.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Anonym[1] 2008-12-30 Kl 02:55
 

Mika skrev:
Har man själv ett funktionshinder, så kräver det mer tid för sig själv. Typ klä på sig, äta ja.. det som gör en funktionshinndrad. Det tar ju energi att ha ett funnktionshinder. Har man dessutom ett barn som kräver uppmärksamhet-som de gör-så behöver man som förälder dubbelt så mycket energi för att ge barnet uppmärksamhet. Hur orkar ni? Är ni med på vår fråga?



Hur viktigt är det för dig att skaffa barn?
Jag tror att motivationen spelar en stor roll.
Om man riktigt riktigt gärna vill ha barn,
så löser sig allting.
Är man tveksam och tycker det verkar krångligt,
så kanske man ska låta bli.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Lian 2009-01-22 Kl 20:40
 

Mika skrev:
Har man själv ett funktionshinder, så kräver det mer tid för sig själv. Typ klä på sig, äta ja.. det som gör en funktionshinndrad. Det tar ju energi att ha ett funnktionshinder. Har man dessutom ett barn som kräver uppmärksamhet-som de gör-så behöver man som förälder dubbelt så mycket energi för att ge barnet uppmärksamhet. Hur orkar ni? Är ni med på vår fråga?


Det är barnen som gör att man orkar.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Ninnie 2009-01-22 Kl 20:45
 

Lian skrev:
Det är barnen som gör att man orkar.


Perfekt sammanfattning! Så känner jag också... Min lilla kille gör att jag skulle orka vad som helst.

Konkret exempel:
Stefan (sonens pappa) var bortrest några dagar i somras. Jag fick 39,5 graders feber och mådde dåligt. I vilken annan situation som helst så hade jag inte ens orkat sitta upp. Men Liams behov kommer alltid i första rummet och därför orkade jag hålla ihop och ta hand om honom. Utan att blinka... Kalla det instinkt eller vad ni vill...


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Hur orkar ni?
Av: KarinSch 2008-12-27 Kl 19:37
 

Några känslomässiga problem med att ha barn har jag aldrig haft som har med mitt funktionshinder att göra, bara de vanliga som alla föräldrar har, man oroar sig för sina barn och ev. om de skulle bli mobbade för sin förälders funktionshinder. Nu hände det aldrig och jag har heller inte upplevt att jag blivit bemött på annat sätt än andra föräldrar, snarare har föräldraskapet tagit bort bilden av mig som funktionshindrad i andras ögon och man slipper daltet som annars är vanligt.
Problemen är till 90% praktiska, inte känslomässiga.
Och visst är det krävande att ha barn men det är det för alla föräldrar, ansvarsfullt och svårt ibland men ändå det största och underbaraste i livet.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Honeysolros 2008-12-28 Kl 15:57
 

Håller med om att problemen är mestadels praktiska, men för min del har känslan av att folkeventuellt ska tycka att jag är en sämre förälder som är jobbig, i alla fall med mitt första barn, då jag var lite osäker på mig själv. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv som förälder. Oftast har inte jag heller blivit ifrågasatt, men det har hänt.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Esmeralda 2008-12-29 Kl 20:21
 

Nu har jag inte barn, men jag kan tänka mig att man måste prioritera annorlunda när man har det. Redan nu prioriterar jag, som muskelsvag, vilka saker jag vill lägga energi på. När man får barn föreställer jag mig att man har mer att tänka på och dessutom ett barn att ta ansvar för. Det gör att jag skulle lägga mindre energi på att detaljinstruera assistenten i hushållsarbetet, för att ha tillräckligt med energi för mitt barn. Jag vill vara där för det till max, men samtidigt må bra själv. Det är där frågan ligger. Hur klarar ni det?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Ninnie 2009-01-02 Kl 09:27
 

Esmeralda skrev:
Nu har jag inte barn, men jag kan tänka mig att man måste prioritera annorlunda när man har det. Redan nu prioriterar jag, som muskelsvag, vilka saker jag vill lägga energi på. När man får barn föreställer jag mig att man har mer att tänka på och dessutom ett barn att ta ansvar för. Det gör att jag skulle lägga mindre energi på att detaljinstruera assistenten i hushållsarbetet, för att ha tillräckligt med energi för mitt barn. Jag vill vara där för det till max, men samtidigt må bra själv. Det är där frågan ligger. Hur klarar ni det?


Skulle vilja svara långt men eftersom jag är i Thailand så får det bli kort.
För min del så har det handlat mycket om att prioritera och disponera energin på ett bättre sätt än innan vi fick barn. Jag har skalat bort en del saker i vardagen som kanske egentligen inte är så viktiga men som ändå tog energi.
Man kan inte ens föreställa sig hur mycket energi man också får av sitt barn. Det finns många saker som jag aldrig trodde att jag skulle orka eller klara av, men när det handlar om ens barn så finns det inte mycket som verkligen inte går.

Som några andra har skrivit så ska man inte glömma att det är obeskrivligt energikrävande att ha barn och är man inte beredd på det så ska man kanske inte heller skaffa några. För egen del så tror jag att kärleken till sitt barn i nästan alla fall övervinner de svårigheter som kan finnas.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Esmeralda 2009-01-09 Kl 22:17
 

Ninnie, kan du ge några exempel på situationer när du prioriterar annorlunda jämfört med innan du fick barn? Hur prioriterar du nu?

Med vänlig hälsning
Esmeralda

Redigerat 2009-01-09 22:26


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: MissIndependent 2009-01-09 Kl 23:23
 

Ninnie skrev:
Skulle vilja svara långt men eftersom jag är i Thailand så får det bli kort.
För min del så har det handlat mycket om att prioritera och disponera energin på ett bättre sätt än innan vi fick barn. Jag har skalat bort en del saker i vardagen som kanske egentligen inte är så viktiga men som ändå tog energi.
Man kan inte ens föreställa sig hur mycket energi man också får av sitt barn. Det finns många saker som jag aldrig trodde att jag skulle orka eller klara av, men när det handlar om ens barn så finns det inte mycket som verkligen inte går.

Som några andra har skrivit så ska man inte glömma att det är obeskrivligt energikrävande att ha barn och är man inte beredd på det så ska man kanske inte heller skaffa några. För egen del så tror jag att kärleken till sitt barn i nästan alla fall övervinner de svårigheter som kan finnas.


Jag kunde inte ha sagt detta bättre själv! Nu har jag visserligen inte barn, men jag köpte en hundvalp förra året och det tar också en jävla massa energi, och visset finns det mycket praktiska problem. Ett exempel är när vi är ute, och jag släpper henne lös därför att jag vet att hon älskar det men jag tappar ofta henne ur fokus därrför att jag inte har full syn och det kan göra mig lite stressad. Men jag vet ju hur mycket hon älskar att springa lös och jag blir så lycklig av att se henne kuta runt som en skottspole med tungan ute och svansen i vädret. Man får så otroligt mycket tillbaka och de visar sådan otrolig livsgädje och gör såna tokiga och roliga saker så gud vad man skrattar!!!

Ja okej, jag vet att detta inlägg handlar om barn, men det är ju samma princip, vovven är ju som mitt barn och många "problem" är desamma. Jag förstår absolut hur trådskaparen tänker!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Ninnie 2009-01-12 Kl 15:18
 

Esmeralda skrev:
Ninnie, kan du ge några exempel på situationer när du prioriterar annorlunda jämfört med innan du fick barn? Hur prioriterar du nu?


Trött och jetlagad gör jag ett försök... Blinkande smiley

När det gäller assistansen så har jag inte lika stor järnkoll på allt innan. Jag har en lista på saker som de får sköta utan min inblandning, för att slippa tjata.
Jag städar mer sällan och låter assistenterna göra mer utan min "övervakning".
Jag köper mer helfabrikat i matväg.
Jag tar inte på mig lika mycket i fråga om att hjälpa andra med ditten och datten, hundvaktande och jobbande t ex.

Och inte minst rent fysiskt... Jag äter med plastbestick och använder sugrör oftare. Jag får inte ångest av att erkänna att jag behöver vila en timme då och då vissa dagar, vilket jag fick innan.

När det gäller vänner så prioriterar jag hårt. Energibovar aktar jag mig noga för...


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Anonym[1] 2008-12-30 Kl 02:58
 

Mika skrev:
Jag och min tjej som också har ett funktionshinder har läst i era inlägg här på forumet och ni skriver bara om praktiska bekymmer.



Vilken typ av funktionshinder har din tjej?
Kompletterar ni varandra när det kommer till svårigheter,
eller har ni samma typ av funktionshinder?


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Anonym[2] 2009-01-01 Kl 13:01
 

Anonym skrev:
Kompletterar ni varandra när det kommer till svårigheter,
eller har ni samma typ av funktionshinder?


Haha, vilket roligt inlägg... Tänk att oftast som det kommer nya inlägg i debatten så ska det svaras ironiskt... Varför inte bara fråga din första fråga? Tilläggs frågan är totalt onödig och indikerar enbart en vilja att nedgöra ts.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Anonym[1] 2009-01-02 Kl 12:07
 

Anonym skrev:
Haha, vilket roligt inlägg... Tänk att oftast som det kommer nya inlägg i debatten så ska det svaras ironiskt... Varför inte bara fråga din första fråga? Tilläggs frågan är totalt onödig och indikerar enbart en vilja att nedgöra ts.



Det finns inget som helst roligt med mitt inlägg.
Inte heller något ironiskt.
Inte heller är jag ute efter att "göra ned" trådskaparen.

Vem avgör vad som är onödigt att skriva?
Behåll dina feltolkningar för dig själv.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: MissIndependent 2009-01-17 Kl 13:32
 

Den här frågan är väl allt annat än onödig? Jag förstår precis hur frågeställaren menar, eftersom hurvida parterna kan komplettera varandras fysiska svagheter är mycket viktigt! Det som inte ena föräldern kan fixa kan ju kanske då den andra göra, vilket t ex innebär att föräldrarna känner att barnet får mer närhet till dem, och inte ständigt måste ha en tredje part (assistent) med hela tiden, eller att assen måste göra allting.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Mika 2009-01-19 Kl 18:03
 

Jag läser med intresse. Miss Indenpent närmar sig frågans kärna. Sen hade Ninnie ett klokt svar också. Det där med funktionshider och barn kräver nog mycket av en. Såklart är det en prioriteringsfråga, men till vilket pris? Ja det beror väl på den egna viljan - som allt annat.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Ninnie 2009-01-19 Kl 18:22
 

Mika skrev:
Jag läser med intresse. Miss Indenpent närmar sig frågans kärna. Sen hade Ninnie ett klokt svar också. Det där med funktionshider och barn kräver nog mycket av en. Såklart är det en prioriteringsfråga, men till vilket pris? Ja det beror väl på den egna viljan - som allt annat.


Vilja, absolut... Och det är ju ett beslut som inte går att ångra i all evighet. Så - man ska börja fundera i tid!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Mika 2009-01-20 Kl 22:59
 

Fundera? hmm... det är det enda jag gör. Glad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Hur orkar ni?
Av: Ninnie 2009-01-21 Kl 11:38
 

Mika skrev:
Fundera? hmm... det är det enda jag gör. Glad smiley


Och det tror jag är bra! Alltför många blir med barn "hipp som happ" och sen var det kanske inte så genomtänkt. Illa!

Grejen är att du inte bara funderar - du tar hjälp av oss med erfarenheter. Det är att vara ansvarsfull anser jag!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp



Skriv ut denna trådSkriv ut denna tråd   Tipsa en vän om denna trådTipsa en vän om denna tråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Ninnie 2008-12-11 Kl 23:03
huvudinlägg

Min kille är nu 11 månader och väldans livlig. Känner att vi hamnar i en "mellanperiod". Han är för stor för att kunna ligga i min famn, men för liten för att sitta själv i min famn. Jag kan inte ligga ensam i sängen med honom eftersom han kryper omkring och ställer sig upp.

Känns svårt ibland att få närheten. som vi båda behöver med varandra. Bärsele funkar inte alls, han är stark och sprattlig. Assistenterna håller honom så att vi kan gosa, men då blir de också en distraktion (även om de försöker vara så osynliga som möjligt).

Äsch, jag vet inte vad jag ville... Kanske bara skriva av mig. Snart är han så stor att han kan sitta hos mig, och ta sig upp själv. Så problemet är ju övergående...

 
Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på huvudinlägg
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Honeysolros 2008-12-12 Kl 08:06
 

Det är jobbigt,även om det är övergående. Finns det inget sätt för honom att sitta i din famn? Det är är svårt förstås om du inte orkar hålla honom.

Har du provat att sätta ett lyftbälte runt dig och honom? Det hade jag på vår stora tjej.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Jorm 2008-12-13 Kl 20:04
 

Jag tog en stor sjal och band runt mig den där tiden då de var stora att sitta i selen och för små för att vara försiktiga. Naturligtvis måste de vara för sig själva och "hitta världen" men ändå komma upp i famn ibland.

Nu är jag litet storvuxen så att det fungerade som en vilstol i mitt knä med sjalen knuten över axeln, den här perioden varade bara i ett par tre månader innan de lärt sig att ställa sig så jag kunde hjälpa dem upp i knäet.

Det kommer fler perioder med speciallösningar vartefter det kommer fler barn, alla lika kul.
hadet gott och förtrösta inte
J


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Ninnie 2008-12-13 Kl 20:17
 

Saken är att jag skulle tippa om jag hade honom i sjal eller med bälte. Men, men, vi löser det!


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Jorm 2008-12-13 Kl 22:54
 

Då kan jag rekommendera ett tillfälligt bälte runt dig och stolen, sånt körde jag livligt med när barnen var små.

Så pass att de trodde att man skulle ha säkerhetsbälte i manuell rullstol och i bil!

Många tillfälliga och obekväma men "lustiga" lösningar blir det under"spring o dra perioden"
lycka till
j


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Christian 2008-12-15 Kl 22:12
 

hantel på fotbågen och bärsjal slår man inte runt och man får närhet


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Morticia 2008-12-15 Kl 22:16
 

Christian skrev:
hantel på fotbågen och bärsjal slår man inte runt och man får närhet


Det är inte stolen som tippar. Det är Ninnie som tippar...


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: JoJo 2008-12-16 Kl 14:56
 

Ja hade ett långt o lite brett bälte som gick runt både mig, lill*n o stolen. På så vis satt vi alla tre fast. Sen va de ju en del tjatande/vädjande "-sitt still!!" Blinkande smiley
Oftast räckte det att köra m stolen så satt de som ljus. Stanna o stå still var aldrig poppis


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Jessma 2008-12-17 Kl 19:31
 

Jag tänker mig också ett typ av dubbelbälte som går runt både Liam, och dig och rullstolen...


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Ninnie 2008-12-17 Kl 20:05
 

Jessma skrev:
Jag tänker mig också ett typ av dubbelbälte som går runt både Liam, och dig och rullstolen...


Känns som en mycket bra tanke, men det får nog dröja ett par månader innan det skulle funka. Haha. Han är ganska galen emellanåt. Jätteglad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Sunshine 2008-12-17 Kl 20:13
 

Ninnie skrev:
Känns som en mycket bra tanke, men det får nog dröja ett par månader innan det skulle funka. Haha. Han är ganska galen emellanåt. Jätteglad smiley


eftersom ni pratar om bälte här nu och små barn. Så bör ju du Ninnie, först ha ett runt dej och stolens rygg, sen ett för dej och Liam, dvs, liams bälte skall INTE gå runt stolsryggen, för då kläms han av dej om du far fram.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Ninnie 2008-12-17 Kl 20:15
 

Sunshine skrev:
eftersom ni pratar om bälte här nu och små barn. Så bör ju du Ninnie, först ha ett runt dej och stolens rygg, sen ett för dej och Liam, dvs, liams bälte skall INTE gå runt stolsryggen, för då kläms han av dej om du far fram.


Precis, men det finns nån slags dubbelbälte som man kan ha. Ska prata med min braiga AT om det. Glad smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Sunshine 2008-12-17 Kl 20:31
 

Ninnie skrev:
Precis, men det finns nån slags dubbelbälte som man kan ha. Ska prata med min braiga AT om det. Glad smiley


Det låter ju bra Blinkande smiley


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


Svar på undertråd
Ämne: Närhet till livlig unge...
Av: Jorm 2008-12-18 Kl 00:37
 

Jag tog ett gammalt rullbälte på skroten och satte ihop det till ett längre bälte med hane och hona i var sin ände. Fördelen var att det var snabbt att knäppa av sig och att det var bekvämt (nåja så bekvämt det nu kan bli) slapp i alla fall att ramla ur stolen.

Bland min äldste grabbs första minnen (nu 24) är att han står och motar bort folk som trodde att det gick att rycka upp mig från marken.

Jag har sett liknande fast smalare bälten inom demensvården.


Svara

 

Klicka här för att anmäla detta inläggBlankstegRapportera detta inlägg


 

Till sidans topp

Till sida nr: 1 2 3 4 5 6 [7] 8 9 10 11 12 13 14 15
Visa trådindex

Forumkategorier, rubriklogo

fh sponsorer Besök Atlas Assistans AB Besök Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA) ledig sponsorplats
 

© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se
Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh