På bara en vecka ökade mitt assistansbehov jättemycket pga svaghet. Jag behöver assistans med många fler saker än innan. Har otroligt svårt att förhålla mig till detta... Dels ska jag "finna balans" i mitt eget sinne, sen vara en god arbetsledare till PA som hux flux har en ny arbetssituation. Knepigt både känslomässigt och paktiskt. Två av dem har dessutom jobbat här i 10 år, så snacka om omställning...
Inte lätt... och svårt att veta och förbereda... men, en ass som kan hantera detta är en mycket bra ass. Så mycket kan jag väl säga.
Måste vara jättejobbigt, jag tycker att det är jobbigt att behöva mer hjälp men då ändras inte mitt behov på en v utan kanske mer på typ 1 år dvs mer tid att förberda o bearbeta
Till sidans topp
Jag börjar nu känna att min ena assistent som jobbat här i några år, börjar bli en belastning. När folk som jag skall besöka frågar om just h*n skall med, eller om jag inte kan få med någon annan. Jag blir besvärad av detta. Visst kan jag sparka honom,men det är inte läge för det nu.
Varför tror du att de frågar så? Vad hos assistenten gör att folk inte gillar honom?
Mmm... kan du inte prata m ass om det. Att när du träffar folk så måste han vara mer si eller så...
H*n har svårt att öppna upp sej och vara tillmötesgående bland människor h*n inte känner. Plus att han fortfarande har svårt för att prata svenska trotts att h*n faktiskt kan mer nu än för 2 år sedan. En släng av aspergers eller nått kan jag tänka mej att h*n har, men min morbror som har speciellt svårt för honom, har ju också problem, han fattar ju inte vilket helvete det är att hitta bra assistenter och hur det faktiskt är att alltid vara beroende av andra människor.
I såna fall kanske du ska förklara för dina bekanta att när du är där så är det inte ass som ska vara öppen etc. Utan det är du... assen ska ju vara dina armar o ben...
*skattar* Om det är lite kyligt och jag behöver få igång min blodcirkulation läser jag på forumet pa.com. Nu har de en superintelligent diskussion om anhöriga skall få vara arbetsledare, det kan ju gå ut över assistenterna. http://www.personligassistent.com/forum/showthread.php?p=47996#post47996 Redigerat 2007-04-12 16:54
Ja... den sajten sätter fart på det mesta... En del anhöriga är nog olämpliga som AL. T ex föräldrar som inte låter sina vuxna barn flytta hemifrån etc etc. Eller som faktiskt utnyttjar assarna till max. Jag har dock bara stött på det omvända. Föräldrar som gör allt för sina fh barn och deras individualitet, eller som tar assarnas jobb "bara för att..." Någon regel går alltså inte att ha, enligt min mening... Personligen skulle jag inte vilja ha en anhörig som AL. De är mina anhöriga, punkt. Min mamma skulle också bli helt frustrerad över assarna...
Diskutera pa.com kan jag göra vid ett annat tillfälle men just den här frågan anser jag mycket relevant. Ett faktum är att det ÄR mycket pengar i omlopp när det gäller personlig assistans och har en familj med ett minderårigt barn varit assistenter under många år och när barnet sen är myndigt plötsligt inte ska vara assistent längre och därmed heller inte få in de där slantarna extra som man har hunnit vänja sig vid genom åren, så är jag helt övertygad om att det kan medföra problem. Sen är det oerhört svårt för någon annan att bestämma vem som ska vara assistent, arbetsledare eller medarbetsledare....men ett problem att skratta bort tycker jag inte att det är.
Om det är en anhörig som man litar på tycker även jag att det är det bästa, min gubbe är ju biträdande arbetsledare, och underlättar jättemycket för mig. Men det fins även anhöriga som inte är så lämpliga, som ser till sitt bästa (tyvärr) och även de som anser sig veta vad som är brukarens bästa men som inte ser riktigt klart pga att de är just anhöriga, t. ex. föräldrar som inte låter barn växa upp. Men sen ska aldrig en assistent vara arbetsledare, de ska dels vara utbytbara utan att brukarens liv krånglas till, de har inte alltid rätt synsätt, de kan omöjligtvis känna svårt funktionshindrades vilja och önskan och framförallt, de måste alltid ta parti för sina arbetskolleger och det blir inte bra.
Jag tycker inte en anhörig ska vara arbetsledare. Ser de till personalens bästa i arbetsmiljö eller de vill att den anhöriga ska ha det bästa? Jag har träffat assistenter där de anhöriga varit al och olyckan varit framme, ingen arbetsskade anmälan och ingen annan hjälp utan man ser till barnet/anhörigas bästa. Ska nu en anhörig vara al skall denna personen ha en utbildning i bla arbetsmiljöfrågor. Ingela
Poängen är att de ska se till brukarens bästa, det är arbetsgivarens sak att se till att personalen har de rättigheter som finns, inte arbetsledaren. Förutom i de fall där brukaren själv är arbetsledare och då är det sällsynt att man har en arbetsledare till, då är man det själv och har ev bara en som hjälper till med adm.
Jag har faktiskt två av mina assistenter som arbetsledare, och det funkar bra. De har lite olika ansvar, en fixar med schema och timrapporter och den andra håller kontakten med ass-företaget och är också den som jag spyr galla till när jag bara hatar situationen. Denna andra person känner mig mycket väl, nästan bättre än mina anhöriga. Hon driver mig även till att tänka till, förklara för henne så hon förstår, vilket gör att alla beslut blir mer genomtänkta. Men ingen gör nåt utan att fråga mig om det är ok. Är någon sjuk fixar de en vikarie, och när de är gjort informeras jag. De vet vilka personer jag föredrar, men oftast är det bara nån som kan så det spelar ingen roll. Jo assistenter ska vara utbytbara, och just schema och sånt är rätt lätt att lära upp nån ny. Den andras roll är i princip omöjlig att ersätta, men jag tror å andra sidan att hon alltid kommer vara en del i mitt liv på ett eller annat sätt. Knepig roll... ja... men därför är de två... de har olika fokus och kan säga åt varandra att skärpa till sig.
ibland när man läser dina inlägg Pinglan så undrar jag om Personlig assistans i ditt tänkande är till för assistenternas bästa , har haft en assistent som klagade till det bolag jag annlitar att när jag var på semester på Teneriffa så gick jag och la mig när det börja bli kul. hon tyckte att ja förstörde hela resan på det sättet hon hade tid till 23 och ja ville lägga mig vid 21-21,30 så hon klaga på att det var den semsta resan hon varit på... Ja kunde bara beklaga att jag var me
Jag är inte hur dum som helst.... om nu assistent följer med på din semester så är det ju för din skull. men kunde hon inte gå ut själv när hon slutat då... när du la dig?? Ingela
Syftade på Gittan.s tidigare assistent. Det var väl iofs ganska uppenbart. Redigerat 2007-04-27 16:25
Assistenter slutar oftast inte för att man går och lägger sig, de har ev. jour men det betyder inte att man kan gå och roa sig.
Kan man säga att mässan är obligatorisk för assar att gå på vare sej dom jobbar den dagen eller inte? Jag vill att båda mina nuvarande skall gå, men jag vet ju inte om jag kan kräva det. Plus att den som inte egentligen är schema lagd då skall få betalt för den tiden dom är där och förkorvrar sej.
Om du kan motivera det som en utbildning för dem för att kunna använda i sitt arbete hos dig kan väl utbildningsdagen vara obligatorisk. Utbildningstiden ska de ju ha lön för då och eventuella inträden betalda. Förutsatt att du kan meddela schemaändringen i rättan tid.
Om PA går på mässan, så ser denna på assistansen ur sitt perspektiv, upptäcker massor av bra grejer som underlättar assistansen på ett sätt, som jag brukare knappast ens reflekterar över, då jag har svårt att se PA perspektivet, förra årets mässa var så bra att min PA var med då denna hittade massor av bra grejer som underlättar assistansen, som även gav resultat i kvalitetssäkring av assistansen!
sätt det som utbildning.. perfekt med alla möjliga rullstolar ,el-moppar och annat kul att prova o kolla på. Skall själv dit med alla mina 7 assar. alla skall prova minst en rullstol och en El-stol har vi bestämt det är dessutom fri entré. iaf om du skriver ut entrékort på internet http://www.levafungera.se/
En fråga till de som arbetar på de ställen där brukaren själv tar hela arbetsledaransvaret (t ex STIL, finns säkert fler). Hur gör ni om brukaren väldigt hastigt inte kan arbetsleda på ett tag? Tar mig själv som exempel: Förra veckan blev min pappa väldigt svårt sjuk. Detta kvällen innan jag och 4 assistenter skulle till Tenerife i 4 veckor. Jag var tvungen att ställa in resan i sista sekund, för han svävar verkligen mellan liv och död (fortfarande alltså...). En stor oro och sorg slog mig, och jag visste knappt vad jag hette. Jag hade aldrig klarat att snabbt fixa ett schema här hemma, avboka resor och hotell där borta, informera alla timvik som skulle vara kvar hemma, informera ass-bolaget etc etc... Det gjorde mina två underbara assar, tillika arbetsledare, L och T... och jag kan koncentrera mig på vad som är viktigt för mig nu. Hur skulle ni ha hanterat det??
Hos oss kan man ringa jourtelefonen så tar vi över eller utser en av assistenterna till garantiperson så länge det behövs. Skickar dig en stor kram också.
Hemsk situation att hamna i. Då ska man verkligen inte behöva tänka på praktiska grejer. Stor Kram. Redigerat 2007-03-20 22:03
Just nu har jag bara en assistent, förutom sambon som jobbar helger, och jag vet att om jag skulle hamna i den situationen du är i, så skulle hon vara självgående. Skulle jag ha fler anställda så hade jag sett till att just denna assistenten tillfälligt kunde bli med-arbetsledare tills jag kände mig redo att ta allt praktiskt igen. Jag hoppas verkligen din pappa blir bättre - det är min största fasa i livet och jag har dig verkligen i mina tankar!
Det är din situation ja... men jag har 10 ass... hur hade STIL löst det? De har ingen jour mig veterligen... Kl var 05.00 när jag fattade hur allvarligt det var. Kl 06.00 skulle vi lämnat lägenheten... Mest nyfiken... om det öht finns beredskap för sånt här..
Sant att STIL inte har någon jour. Det jag förutsätter är att man får lov att utse en medarbetsledare som tar i arbetsledarskapet när man själv inte orkar.
Mitt koop har oxå en jour tel, de hade tagit det. Bamsekram
Jag är arbetsledare på min arbetsplatts men jag her en representant på företaget som har det yttersta ansvaret för så väl mig som mina pa! Om något inträffar eller om jag bara behöver hjälp i min arbetsledar roll ringer jag på jour numret och hon tar över rubb och stubb tillsvidare eller bara hjälper mig reda ut situationen jag behöver hjälp med!
jag blev ycket hastgt o svårt sjuk för ca 1,5 år sedan,med sängbundenhet i ett år och var totalt öförmögenatt fungera då jag inte en skund eprata. Assistenterna slog larm till mitt kooperativ med en gång för att få hjälp,men de sket i det. vi ringd edå kommunen,de brydde sig inet heller. ringd etillbaka till kooperativet,då VDn o få rtillsvar att de kaninet hjälpa oss med ngt eftersom jag ä dne som har ,edicinska ansvaret. nu handlade det -inte-om det,utan om assistenternas arbetssituati0n o dne ångest de upplevde att komma till arbetet på morgonen o inet vet aom jag levde,natttjänstgöring ,hjälp med praktiska saker runt assistansen osv. Det slutad eme dtat jag fick be en elevs mamma ,som är akutsj sköterska gå in o hon skälld eut dem efter noter,riktigt ordentligt o efter det så tog alla instanser mer eller mindre ansvar för sin del. hon är nu anställd för tat sköta utbildningar,hoppa in som assistent o ffa vara medicinskt stöd för assistenterna,samt putta på där dte behövs. jag förlorade all tillit till mitt kooperativ o det förstärktes än mer nu i höstas då de gjord een jätteblunder som jag fick sota rejält för privat. funderra fortfarand epå var man kan anmäla detta,ingen har bett om ursäkt,inget steg har tagits tillatt förbättra saker o ting o jag är -livrädd-att det skall hända sådant här en gång till.
jag jobbar numera som arbetsledare hos en tjej som har assistans hos MejDej kooperativet, vi har oxå jourtelefon vi kan ringa om det behövs
Hur mycket tycker ni att man ska förvarna assistenterna vad som kommer att ske under dagen? -Inget, go with the flow liksom. -Det som är helt bestämmt, t ex då och då ska jag till läkaren. -Det som man funderar över men inte är helt säker på. Redigerat 2007-02-23 20:19
Det som är verkligen bestämt säger jag i förväg, typ läkarbesök, sjukgymnastik osv. Likaså kurser eller sådant som kräver lite vårdad klädsel, annars blir det som det blir om jag inte har något bestämt, kan typ ha tänkt städa men ändra och åka och shoppa.
Bara förvarna då det är sånt som är inbokat eftersom det innefattar andra än mej själv, men även då jag åker bort och det kan förväntas att dagen blir längre än vanligt.
Viktiga saker såsom möten och läkarbesök förvarnar jag alltid om. När det gäller möten talar jag alltid om hur länge de håller på. Läkarbesöken kan ju bli lite svårare beroende vad som ska göras
Det jag vet eller saker som jag funderar på att göra säger jag, men samtidigt vet de genom arbetsbeskrivningen de skrev på vid anställning att jag kan ändra mig också och vilja göra annat än det jag först sagt.
... eller mittemellan? Hur resonerar ni? Jag är rädd för social uttömning och har därför de flesta av mina assistenter som fysisk hjälp, och är inte särskilt social med dem. Jag vet att detta är en stor, men nog så viktig fråga!
Mitt svar får nog bli mitt e mellan....
Mittimellan är bäst. Som jag skrev i en annan tråd så tar det för mkt kraft när man har "för roligt" med assarna. Ens eget sociala liv kommer i kläm. Men man måste ju trivas med dem och kunna bubbla lite om ditt och datt för man kan ju inte gå som två tysta skuggor tillsammans. Men det är skönt med en ass som tyst drar sig tillbaka med en bok eller handarbete och som kan dyka upp när man behöver dem och är trevliga att snacka med.
Begreppet "att vara social" är ju oerhört vitt begrepp och betyder antagligen olika saker för olika personer. För mig är det viktigt att jag har något att prata med min assistent om, som inte nödvändigtvis behöver vara arbetsrelaterat. För mig är det just nu viktigt att ha någon som är i något sånär nära ålder, inte för att vi måste tycka samma men för att man på så sätt har en förståelse och resonemang som är något sånär lika - detta stämmer inte alltid dock; magkänslan går alltid först.
Diskuterar just nu denna fråga med en av mina assistenter. Henne kan jag träffa på fritiden, likaså med en annan assistent. Båda har jobbat i flera år. Och med båda kan jag har riktigt kul med. Och det är as-skönt när de jobbar. Men, det funkar ju inte hela tiden, och med de andra har jag en mer strikt relation. Däremot pratar jag gärna om ditt och datt när man ändå gör nåt, t ex städar. Och det är ibland lika skönt när de jobbar. Men det är ju en fin balansgång det där. Det som är svårt är om man har dubbelassistans, med en strikt ass o en kompis ass... Kan känna mig sååå taskig mot den strikta assen...
Mina assistenter är alltid i assistentrummet när jag inte aktivt behöver dem. De får inte sitta i soffan, köket eller nån annanstans. Jag kan småprata, men vill att de ska ha så lite insyn i mitt liv som möjligt. Självklart är "att vara social" ett stort begrepp. Svårt att komma på nåt bättre, dock.
Hur gör du när du behöver småhjälp kontinuerligt... säg att lyfta glaset när du äter. Plingar du en gång i minuten eller låter du dem vara kvar?
En grej jag ska börja med är förresten att säga på följande sätt om jag vill att mina assistenter ska vara så lite i vägen som möjligt är "Jag ska...". Vill jag göra nåt där de är lite mer som kompisar tex en fika ska jag säga "Ska vi...?".
Ord har onekligen stor betydelse... Sånt är jag vaksam på vid intervjuer också.
Mitt förhållningssätt till assistenterna förändrades drastiskt när jag träffade min sambo. Innan så var jag mer som kompis med dom, vi åt ofta ihop, fikade ihop osv.... Men lever man i en relation så kan man inte ha det så. Tyvärr så fattade inte vissa assar detta....
Så killen ville att de skulle sitta med? Det är ju egentligen lite sjukt att det ska vara så stor skillnad. För jag tror liksom inte att inte enbart beror på oss. Assistenterna drar sig liksom automatiskt undan mer (med vissa undantag dårå) om det är nån mer i huset, och säkert speciellt om man bor med nån.
Mina assar är oxå alltid i assrummet när jag ej behöver dom. Äter där, fikar där etc....
Om vi är själva ”umgås” jag gärna med assistenterna både vid bordet och vid andra aktiviteter. Det tycker jag bara är trevligt, att få lite utbyte av varandra. Tigande tystnad är bara besvärande. En del privata saker som inte är av för djup karaktär kan också vara trevligt att få ta del av så att man kan rådfråga och bolla med varandra. En del saker kan vara nödvändiga att veta som kan förklara tillfälliga ageranden hos assistenten. Vid ”ensamma” måltider är det trevligt om man planerar så att vi äter samtidigt. Vill jag vara för mig själv säger jag till. Får jag däremot gäster/matgäster förbereder assistenten dukning och måltiden så att jag sedan klarar mig själv. Assistenten frågar om denne ska göra något mer innan den sedan går undan och inväntar nya instruktioner eller tills jag behöver hjälp igen. Är jag borta hos någon får de heller inte vara aktiva med mig utan sitter i ett annat rum och tex läser
Själv föredrar jag att säga till när jag behöver hjälp eller tycker det är ok med sällskap. Lättare att be någon komma eller stanna istället för att gå.
Jag försöker att vara så lite social som jag kan, men har nog en bra balans som det känns som nu. Lite småprat när man typ lagar middag är helt ok men vill inte veta allt om deras privat liv/bekymmer osv o vill inte heller prata för mkt privat med dem om mig o roger
Som sagt lite småprat när man lagar mat och är ute är helt ok, mina äter oftast middag med oss också, dels för att det är enklast och tidsbesparande men även för att då är vi sociala en stund och det känns lagom mycket. Har vi däremot gäster eller fest är de inte med.
Mina assister vet oftast själva när dom ska gå in i ass rummet och när dom måste vara "synliga". Vissa dagar måste dom mer än andra kunna läsa av mitt kroppspråk och då måste dom hela tiden se mig. Är det en sån dag som dom måste vara "synliga" ska dom vara det men inte "höras". Sitter jag tex med min sambo/vänner, ska dom bara kolla av läget sen sätta sig i ass rummet för då vill jag vara ensam. Har assistenter som vill vara sociala med mina vänner/anhöriga men det är bara ok om jag sagt innan besöket att dom får vara det. Detta kanske inte passade in här, jag vet inte.
jag vill inte att pa ska var kompis med mina anhöriga eller kompisar jag vill behålla mitt privat liv för mig själv, pa är pa o inget annat
Jag ser nog mina PA som arbetskamrater. Man gör ett jobb tillsammans, professionellt, lite halvdistansierat och lagom intimt. Men det är väl så med oss i Sverige, lagom är bäst.
Puh, har genomlidit tre anställningsintervjuer denna vecka. Ska ha en PA på 60%. Som tur är så blev det en enkel match att välja person... Nu hoppas jag bara att hon tar jobbet när hon ser schemat. Annars börjar karusellen om igen... Vad har ni andra för "intervju-taktik"?
Kör numer så många jag hinner under samma dag. 5 brukar vara lagom. Är också på neutral mark. Det kommer så mycket konstigt folk, som jag inte vill ha hem till mig.
Mm, ska jag ha fler så kommer jag köra många på en och samma dag. Detta blev splittrat...
Mmm... Det blir svårt att minnas mellan dagarna annars. Dessutom tar det på krafterna tycker jag, och jag är hellre helt slut en kväll än trött flera.
Jag pallar max 2 på samma kväll... Strategi? Nja det är oftast magkänsla som styr.
Jag kör som jessma, tar in 5-6 per dag på neutral mark. Jättelätt att man tröttnar annars och tar första bästa, eller att man inte kan jämföra dem för att det förflutit för lång tid emellan.
Jag har nog ingen bra strategi alls märker jag när jag läser vad ni andra har skrivit Jag brukar dra mig in i det längsta innan jag söker nya, jag tycker det är så jobbigt och tar så himla mycket på krafterna! Jag brukar ha en åt gången, kvällstid så att sambon kan vara med och så är det hemma hos oss. Flera stycken har det kännts bra med, de har fått anställning, men har slutat innan de har börjat eller efter ett pass, eftersom de fått sitt drömjobb som de bara måste tacka ja till....så är karusellen igång igen...Just nu har jag satsat alla kort på en assistent och det är också lite vanskligt om hon blir sjuk men jag har backup(just nu i alla fall) så jag håller andan och tar en dag i taget typ.
Innan har jag alltid haft intervju hemma hos mig men nästa gång tänker jag ha den på koopertivet, känns inte bra längre att så många människor har varit o vänt i mitt hem.... Orkar max 2 st / dag, blir helt färdig efter detta! Försöker alltid in in det längsta att slippa anställa nya då det tar så mkt tid o kraft att lära upp, kommer att ha ett gravvik ledigt till hösten men hoppas att min tim vik kan ta det!
Efter utgallring har jag en första intervju i telefon och kallar dem jag tycker verkar OK. Är ganska tuff i telefonen med det just jag tycker är viktigt - inställningen till jobbet - och gallrar hårt där. Sedan kallar jag två - max tre per tillfälle. Mer än två är svårt att orka med. Min man är alltid med som support och kaffebryggare. Det är också viktigt att min son får tycka till. Jag har en intervjumall som jag går efter för att inte glömma något. Ger tydlig information och trycker än en gång på det jag tycker är viktigt. Ställer öppna frågor så det får tänka till och formulera sig. Intervjuerna tar ca en timme och man känner ganska snart om det är en tänkbar person att anställa eller inte. Det är viktigt att de kommer i tid till intervjun eller får ha en jädra bra ursäkt om de är sena. Kollar hur det ser ur - kläder, hygien, social kompetens, har deras betyg och intyg framme som de får berätta om, tar referenser som jag sedan ringer. Jag tycker att jag haft tur. På snart elva år har jag haft tre bottennapp och då har jag alla gångerna kännt mig stressad och pressad att anställa och tagit någon jag inte har trott på egentligen.
Och jag ska för första gången på tre år anställa en ny, kommer att ha intervjuer på kanslit, tillsammans med maken (är viktigt att även hab accepterar och kan leva med att ha dem i huset) Har med färdig mall med frågor (tack Jessma), mycket allmänna sådana, typ hur skulle du göra om........ eller vad är din inställning till............ Inte så mycket om mig vid detta första tillfälle, träffar 4-5 st åt gången. Sållar efter 1. magkänsla 2. inställning och beteende 3. referenser. Och tycker som de flesta andra att det tar så otroligt mycket energi och blir helt slut efter en sådan dag.
Jag var ganska strukturerad, hade tänkt igenom tydliga kriterier innan. Fick bra vibbar av en ansökan - och det är faktiskt den tjejen jag vill ha även efter intervjun. Hon svarade bra på i princip alla frågor, tyckte både jag och Stefan. Introduktion väntar, så får man väl se om magkänslan var att lita på...
Jag ska skriva ett referensbrev till en av mina extra-assistenter. Men vad tusan skriver man? Några tips?
Det man som vilken arbetgivare som helst är intresserad av är om de kommer i tid och om de har god närvaro och är ärliga och pålitliga. Annars gör man som Vejron skriver. skriv först tydligt vem bet berör men p-nummer, tiden han/hon arbetat hos dig, vad assjobbet innebär och vad i övrigt som krävs och i nästa stycke hur hon/han levt upp till det.
Vilket är ert dummaste misstag i er arbetsledarroll, och hur löste ni det?
Att låta en ass jobba kvar i många år för att jag var för feg för att säga upp henne. Hon jobbade i 6 år... När jag sa upp henne blev det en jättekonflikt och än idag (2 år senare) pratar hon inte med mig.
Att inte lita på min magkänsla och att stressa i anställningssituationen. Det är en miss som jag gjort några gånger när det blivit akut att anställa en ny assistent, tillgången har varit dålig och jag kännt mig stressad ch pressad att anställa någon jag inte verkligen trott på. Tre gånger, det är de gångerna som det gått fel, drog jag dessutom på att avsluta anställningen. Men det gick ingen längre tid alls men det var kämpiga veckor och månader. Så att inte känna sig stressad och om man inte hittar någon - ha is i magen, vänta och gör en ny omgång med annons och intervjuer även om det blir sura miner från assbolaget och andra. Hur jag löste det: 1. Hon var en total toka visade det sig. Avslutade sjäkv anställningen med dunder och brak. En massa beskyllningar och möten. Det var jobbigt men här fick man bita ihop och vara tuff. 2. Misstänkte stöld. Samlade på mig bevis men hon förkom mig och avslutade själv anställningen. 3. Bad assen gå på stubben. Inte taktiskt alls och det blev jobbigt efteråt med noll stöd från assbolaget. Likadant här, var tvungen att vara stentuff. Redigerat 2007-01-10 16:35
Hade ett bekymmer ang arb uppgiften att köra min bil, anställde en pa som skulle...... ta körkort lovade hon men inget hände. Lät detta hålla på i ca 2,5 år, vågade/orakde inte ta i det. Mitt koop som jag sen gick med i fick ta i det o då fanns inget annat än avskd. Då var jag även arb giv , är nu "bara" arb led
Att inte våga ta strid med pa som inte utfört sitt jobb. Det hela slutade med ett möte som spårade ur och slutade med uppsägning från min sida.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh