Som rubriken lyder är alltså mitt problem hur jag får assistenterna att läsa arbetsbeskrivningen och framförallt inte bara läsa den likt en roman utan verkligen ta till sig vad som står och reflektera över vad detta verkligen innebär.
Hejsan! Jag har en arbetsbeskrivning hos mig, som är till för mina assistenter. Vi brukar kalla den för "familje- manualen". Vi har även en vad vi kallar för "mini utbildning" med nyanställda assistenter under bredvidgången/ introduktionen. Denna "utbildning" håller min arbetsledare i, som även jobbar som assistent hos mig i. (Jag som skrivit ihop vad jag vill skall tas upp. Men hon som framför). Vi har utbilningen för att: Jag har några "ovanliga" diagnoser och då är det viktigt att alla vet hur funktionshindret fungerar. Och jag tycker det är jobbigt att själv ta upp det gång på gång när/om det kommer nya. Efter "mini utbildningen" frågar arbetsledaren olika frågor. Utifrån vad hon berättat under utbildningen samt vad den nya assistenten har fått läsa i arbetsbeskrivningen. Och detta har gett kanon resultat! Hoppas mitt svar kan hjälpa dig något.... Mvh Tess
Till sidans topp
Men jobbar på ett nyinköpt hus, ute med kompisar osv, hur knäckt och oförmögen att arbeta är man då?
cirka 27
Jag svarade på hur pass arbetsoförmögen man är...
Utbrändhet kan nog bero på ens privatliv i minst lika stor utsträckning som arbetet. Är assistenter i 20-30 års-åldern skulle jag nog säga att det är rätt troligt... Vi ska ju ha en ordentlig utbildning, vara beresta, träna flera gånger i veckan, göra karriär, skaffa barn, ha ett rikt socialt liv och gärna göra ideella saker... Tror vi i alla fall... Inte konstigt man blir utbränd...
Långt men bra, jag påpekade för henne att jag kände att hon var på väg in i en depretion, och jag tycker att hon skulle gått till läkare redan då. Men hon har inte för vana att ta vad jag säger på allvar, inte ens jobbet här faktiskt, jag frågade om hon ville ha extra ledigt inför flytten till det nya och första huset, men det sa hon att dom inte hade råd med. Hon har inte kontaktat mej en enda gång under denna tiden.
Det är tråkigt, när vi brukare, eller kollegor, eller närstående, ser och försöker uppmärksamma, den breröda, på t ex oro för deras hälsa, fysisk som psykisk. Problemet som jag kan minnas det, är att man som drabbad, inte vill erkänna att man har problem, att man själv inte inser det, och/eller att man själv tror att man fixar det ändå. Det fungerar tyvärr inte så, det slutar oftast i sjukskrivningar i varierande tidslängd. Så jag förstår dig, i att inte känna sig lyssnad på, när du påtalat din oro i tid, och att inte få veta assistentens status idag, det försätter dig naturligtvis i en otrygg sits, eller hur?! Jag kan bara hoppas att assistenten själv får så mycket insikt, att ni får en givande dialog, som kan ge dig svar på framtida lösningar. / Allt gott// Sandra
Ja, visst är det en otryggtillvaro man lever. Strulit som bara den har det varit, en assistent slutade sin anställning för att han skulle flytta, den andra blev långtidssjukskriven.
Jag vill veta om det är rätt eller fel om jag ber min assistent hjälpa mig att tvätta fönster? Hade jag kunnat hade jag gjort det själv men pga mitt funktionshinder kan jag ju inte själv men min fråga är ju egentligen om det finns saker jag inte får be assistenten göra. Tacksam för snabba svar.
Det är ju självklart att assistenten ska tvätta dina fönster, har han/hon vägrat att göra det Det?
Nej, assistenten har inte vägrat, jag har inte bett om det än. Jag ville bara fråga här om det är okej att be assistent utföra detta.
Om du bor på 22 våningen och vill att assistenten ska klänga på utsidan av fasaden för att tvätta dina fönster så kan det bli tal om farlig arbetsmiljö, men annars så är det det lugnt.
Hej självklart ska du putsa dina fönster genom dina assistenter det du måste tänka på är att du inte utsätter dem för ngn form av fara, själv har jag ett enplanshus så mina ass kan absolut göra detta, då jag anser att jag själv hade gjort detta om jag kunnat
Jag är anhörig till en person som använder en liten privat assistansfirma. Med jämna mellarum vill firman upprätta anteckningar om brukaren, som ska finnas i en pärm i bostaden. Enligt firman ska anteckningarna vara ett stöd för ny och extra personal. Assarna uppmanas skriva ner sina kommentarer och där står t.ex: "När Kalle vaknar vill han gå på toa" Lättaste sättet att klä Kalle är att..." Kalle har i dag träffat sin bror och känner sig glad" "Kalles fru är mycket dominerande..." Brukaren i fråga är inte förständshandikappad och har inga kognitiva svårigheter som gör det svårt att tala om vilken hjälp han behöver. Får man skriva sådana här anteckningar och vad är syftet med dem? Naturligtvis kan man behöva en arbetsbeskriving, men detta tycker jag är att gå över gränsen...
Det där var det värsta jag har hört! Det låter ju helt skruvat att assistansbolaget kräver att assistenterna antecknar allt om brukaren! Det påminner mig om hemtjänsten, de har ju häften de skriver i. Och dessutom att brukaren du beskriver inte har några svårigheter att tala om vad han behöver för hjälp! Vart tog tystnadsplikten vägen, förresten...?
Man var har människors kraft att säga NEJ, tagit vägen? Varför ifrågasätter man inte en sådan sak från början? Varför låter man det ske? Smaka på ordet NEJ, det ligger mycket bra i munnen!! Den firman jag anlitar, låter jag finnas någonstans i bakgrundn och låter dem betala ut löner, sköta sådant en arbetsgivare skall sköta, fixa kurser .... något annat får och skall de inte göra. Och inte anser jag mig vara wild and crazy för detta. De som vill ha mer service får naturligvis det men inte utan eget önskmål. Det finns väl ingen anledning i världen att en frisk persons liv skall kommenteras i en bok ...? Vad är detta för firma?
jag hade aldrig accepterat detta jag har en arb beskrivning m den har jag själv skrivit säg ifrån o ta bort detta från assistenterna
OM det ska skrivas arbetsbeskrivning så är det personen själv som ska skriva den och då för att slippa tjata om saker för assistenerna. Ass bolaget har ingenting med att göra hur han vill leva sitt liv, och så länge han kan kommunicera själv är det bara för assistenterna att lyssna. Han har all rätt i världen att ändra på sina rutiner varje dag om han skulle ha lust. Hur hans fru behandlar honom är inte assistenternas sak, är hon däremot stygg och dominerande mot dem får de i första hand prata med honom och om det inte hjälper med bolaget som har ansvar för arbetsmiljön. Vill han inte ha någon bok så är det bara att riva den och förbjuda assistenterna att skriva något.
anteckningar för stöd till ny personal är väl bra men än bättre är att de får en riktig introducering & är människan de jobbar hos inte ens svår att kommunicera med kan jag inte se ett behov av en 'vägledning' som är utformad som en sladdertidning - ''fru är mycket dominerande'' ja det var det värsta!
Håller med övriga här. Det är nog en sned tolkning av dokumentationsskyldigheten som vi har. Grundvitsen med den skyldigheten (om inte Kalle behöver läsa själv vad han gjorde igår, inte kan förmedla sig o.s.v.) är att dokumentera om det skett några konstigheter i assistenternas arbete. De ska utföra en tjänst för en person som oftast är i underläge av något slag. Ibland kan det behövas att dokumentera t.ex. "Jag brände vid Kalles mat idag, så han blev arg och slog handen i bordet så handen är svullen nu." Eller "färdtjänsten var försenad, så Kalle skippade sjukgymnastiken, för vi hade ändå kommit försent." Alltså assistenten är skyldig att hjälpa Kalle med vissa saker, när detta inte utförts så kan dokumentationen fria assistenten, så att det inte är denne som inte fullgjort sina skyldigheter mot Kalle. (Kalle själv är ju fri att göra hur han vill, men då står det där att han valde, att det inte var ass som slarvade/glömde.) Så har jag fattat dokumentationsskyldigheten. Bara relevanta och viktiga saker ska skrivas. Inte som TS beskriver. Sätt stopp för det, i synnerhet när mannen kan prata för sig själv! Redigerat 2009-05-25 22:42 Redigerat 2009-05-25 22:43
Ibland är det så underbart när assistansen flyter på och man kan göra vad man vill, hur man vill, när man vill... Jag har en assistent som fungerar så! När hon jobbar så blir jag aldrig sinkad och jag kan vara så effektiv som jag är (eller hade varit utan mitt fh). Hon är observant, snabb, lätt att ha och göra med. Det är ju alltid en balansgång att göra saker på eget initiativ som PA utan att köra över "brukaren", men det har aldrig varit nåt problem. Tjaa... Vad skönt att inte bara gnälla över assistansen för en gångs skull!
Fan vad nice. Är det en ny asse eller har hon jobbat länge?
Hon har jobbat ganska länge så det är inte under "smek-halvåret"...
Tycker ni att det är bra att man har makeansvar när det gäller assistans? Självklart när det gäller, hemmet, barnen och sådant, men när det gäller den man är gift med? Min man är rätt utbränd o har nog svårt med sitt jobb, heltid för familjen måste ha en inkomst. Jsag är sjukpenionerad på livstid . Menar inte att det är bra, log åt uttrycket. I alla fall så när jag inte har assistenter så får jag bara ligga o hjälp med det allra allra nödvändigaste. Nu har jag fått mer tid, vilket är jätte bra! Jag får sovande jour så kan maken få sova på veckorna i alla fall. Vet ej hur mkt. det räcker till. Har ju ej hela dygnet. Nu bloggar jag, på http://www.rullstolsmorsan.blogspot.com/ och skrev om detta med makeansvar. Jag vill inte vara någons börda, till ngn som inte orkar det (har hjälpt mig nästan varje natt i 6,5 år + jobbat, var sjukaskriven för utbrändhet för flera år sen halvtid men efter ett halvår sa försäkringsläkaren stopp, för kommunen hänvisade mkt. till min man, när jag inte fick så mkt. hemtjänst, och han kunde inte bli utbränd pga. mig för då gällde det ju mig, o då kunde inte det höra ihop. Så dem är bara make som blir berörd om det är till kommunens eller försäkringskassans fördel.) I bloggen skrev jag om att jag inte gillar att vara min majkes ansvar. Livet kommer att bli bättre nu, men jag vill kunna vara självständig o inte ha hjälp av ngn som klagar o inte vill. Jag vill bara vara hans fru. Om han tex. tar han om barnen, tex. vid nattning, så har jag ju ingen hjälp då och ofta somnar han av utmattning, även sittandes, och jag ringer o ringer internt o till mobil o skriker o dunkar i väggen ibland (vilket jag gör illa mig på) men nu fick jag denna kommentar: Anonym sa... Det är väl klart att ens partner hjälper till , eller anser du att du ska ha assistans 24 timmar om dygnet ? Jag blir lite mörkrädd , det finns så många föräldrar/make/maka som får ta mycket tyngre ansvar för sina anhöriga med respiratorer/sugning , sondmatning , medicineringar etc. Du kan ju noppa ögonbryn , färga ögonfransar ,spela gitarr hero . ! Var rädd om dig !Kram Bettan Mitt svar: Hej! Vad menar du? Jag behöver hjälp med allt jag ska göra och har jag inte assistans så liggern jag bara och kan inget göra. Skriv ut ditt namn om du ska gå till personangrepp på ngn. du inte känner eller inte ha alla fakta. Jag lämnar inte ut mig helt och hållet och gör "jag" ngt. så kan det lika gärna vara ass. som hjälper mig. Jag noppade inte själv. Känns kränkande att ens behöva förklara mig. Du sårade mig verkligen. Tänker du inte på att det är en människa du kritiserar, utan att ens känna mig, och utan att stå för det du vräker ur dig för då hade du inte varit anonym. Så du tycker att jag ska bara ligga 6 h. per dag då jag är utan hjälp. Min man orkar inte hjälpa mig varje natt som nu är, o när han är ensam med mig o två barn så får jag bara ligga o bli sämre o sämre, o hjälp med det allra allra nödvändigaste som att gå på toa. Men jag ska inte behöva lämna ut ngt. mer om mig själv. Om du inte visste det så är ens assistenter ens armasr o ben, o hjälper en med det man inte klarar själv. Jag KAn inte heller spela Guitar hero utan att skada mig om du läst. Jag har åkt på en rejäl överansträngning, där jag först inte kunde anv. armarna/ alls. Men jag försöker ändå ibland för att det är roligt. Men måste ta det lugnare nu. Har träffat sjukgymnast. Och du, säg inte kram efter du sågat en person du inte känner. __________________________ Någon som förstår hur det känns, eller tycker ni som den personen? Och måste jag lägga ut hela mitt privatliv på bloggen o förklara hur mkt. ass. hjälper mig? Jag försöker skriva så lite som möjligt om dem. Så vissa saker kan jag inte skriva utan att lämna ut ngn. o då låter jag bli. Jag blev jätte ledsen. Kram på er o tack för att ni finns! http://rullstolsmorsan.blogspot.com/
Vi brottas också med det där. När jag blev sjuk så klarade jag av det mesta själv ändå men jag blir sämre och sämre hela tiden. Min sambo har aspergers och hade förut svår epilepsi, nu är den behandlad och under kontroll. Men så fort vi försökt få hjälp så har det hetat att det är så sött att vi kan kompensera varandra. Han kan rent fysiskt hjälpa mig med toabesök och dusch medans jag fick hjälpa honom att organisera så han kunde hjälpa till att städa. Jag satt uppe många nätter när han krampade, tillslut så låg jag och stortjöt när han fick epilepsianfall för skakningarna i sängen orsakade mig smärta och jag kunde inte sätta mig upp eller ändra ställning själv. Men det tyckte man var sött... Jag kan acceptera att det ligger i mitt ansvar att ibland hjälpa honom under anfall, men som det var en period när han testade medicin att jag hade jour dygnet runt, han krampade då 6 gånger/dygn, stora anfall med medvetslöshet, det tycker jag inte ska vara mitt ansvar. När man har sin make/maka som är sjuk själv i erat fall utbränd då tycker jag att samhället ska hjälpa till lite mer, på samma sätt som om man bor själv. Detta att bränna ut den anhörige har jag aldrig förstått. Nu när jag behöver en hel del hjälp så resonerar sambon att han gärna hjälper mig lite då och då men om det blir så igen att jag behöver mycket hjälp med hygien, dvs. daglig hjälp så vill han inte göra det. För då tycker han och jag att vi passerar gränsen för vad som är hans ansvar. Att bära bricka, dela mat emellanåt hjälpa till att resa sig, bära in muggar det tycker vi är helt ok. Men han ska inte vara min assistent i de lite mer personliga sakerna.
Hej! Nu måste han ju hjälps mig med dushning, gå på toa o allt. Det hon skrev att jag klara, det var ju assistenten som gjorde på mig, inte jag, men jag tycker att jag har rätt att säga jag, eftersom ass. är mina armar o ben o en förlängning av mig. Sen gör jag oftsa mer än jag klarar o får ligga minst en dag pga. det. Men det tar jag för att få känna att jag lever. Sen ser inte folk på mig hur jag mår för jag är väldigt bra på att dölja smärtan osv. O på bloggen lägger jag så klart inte ut kort på mig när jag är jätte dålig. Känns så kränkade när ngn. säger så där. Då förstår du mig hur jag känner gissar jag. Vilket snabbt svar förresten! Min man lärde känna mig när jag var självständig, kunde gå, arbeta osv. så han accepterar nog inte läget riktigt o är för trött helt enkelt. O att gå på jobbet är lite vila, miljöombyte, eftersom det är ass. hemma känner han sig obekväm.Om anhöriga ska vara assistenter tycker jag att dem ska vilja det o ha valt det själv o få lön för det, så slipper man känna sig som en börda. Maila mig gärna eller skriv till mig privat om du vill prata mer. Stor kram/Marie
Det finns visst en fras som heter "i nöd och lust". Rättigheten till assistans har funnits sedan 1993, frasen här ovan har funnits i ... några tusen år. Att lova att finnas där för varandra i nöd och lust är rent byråkratiskt sett ett sätt att skriva ett avtal med varandra, men det detta avtal är inte vilket avtal som helst. Det är tänkt att vara en livstidsförsäkring. Innan vi hade det allmänna sociala skyddsnät vi har idag i Sverige så fanns det bara ett skydd för individen och det var familjen. Betänker man detta så inser man att frasen "i nöd och lust" förr innebar så enormt mycket mer än det gör idag i vårt "slit och släng-samhälle". En stor anledning till att hälften av äktenskapen i dag slutar i skilmässa är utan tvekan det nya skyddsnät som samhället har byggt upp. Vårt behov av våra familjemedlemmar (och deras inkomst) har minskat och då är helt plötsligt skilsmässor ett enklare steg att ta i många fall. Visst, nu råkar vi i Sverige ha en lag som ger oss rätt till assistans, men friställer det oss samtidigt från att ta ansvar för våra familjemedlemmar? Jag hävdar att både du och "bettan" har rätt. Du har rätt till assistans och självbestämmanderätt, men du är samtidigt din makes ansvar. Samtidigt så är ju han dock självklart även ditt ansvar! Hur ni väljer att lösa denna situation är ert val, er rättighet och skyldighet. Jag har flera års erfarenhet som anhörigvårdare. Såväl avlönat som oavlönat. Lönen anser jag dock bara vara en bonus. Jag skulle gjort/kommer att göra samma sak oavsett om jag fick/får lön eller ej. Anser inte att jag hade/har en rätt att säga nej. Har dock aldrig gjort det mot min vilja. Det sociala skyddsnätet är en nymodighet med några få generationer på nacken. Familjen är ett begrepp som har hundratusentals generationer på nacken! Samhället har, historiskt sett, fallit sönder många gånger. Vad som alltid hållit människosläktet över vattenytan är dock familjebanden. Så kommer det att förbli. Ett ödmjukt men samtidigt allvarligt och enkelt tips jag kan ge dig angående bloggande. Ta bort möjligheten för läsare att ge kommentarer om du mår dåligt av att läsa dem. Gör detta av ren självbevarelsedrift. Det är onödigt att må dåligt i onödan. Lycka till ! Redigerat 2009-04-02 00:52
men vart går gränsen för vad som är den andras ansvar? Den situation vi står inför nu är att min sambo tvekar till att ta ev. jobb han är erbjuden. För då kommer jag tvingas vara ensam hemma 10-15timmar/dygn. Jag klarar av det när jag har bra perioder och vi kan förbereda genom att handla mat som jag kan värma på. Men att ha det så 5-7 dagar/vecka under en lång period skulle inte fungera. Ska han då jobba så länge och sen komma hem och sköta hushållet och mig, där går min gräns för vad som är nöd och lust. Om vi istället flyttar isär så skulle man tvigas att ge mig stöd men nu anser man att han ska stanna hemma utan lön och jobba så mycket. Jag pluggade en period när hans anfall var som värst, hade några timmars sömn/dygn. Då sket sig studierna totalt, sen slutade han visserligen med medicinen och jag kunde plugga igen. Men ändå, hur mycket ska man tvingas avstå för "nöd och lust"? Jag har inte lovat honom något sådant vi bor bara ihop, om vi hade varit vänner som bodde ihop skulle det gällt samma sak då?
DodeN, Jag hoppas att din fråga var filosofisk. Det enda svar jag kan ge är att jag vet att jag inte kan besvara din fråga. Jag citerar mig själv: "Hur ni väljer att lösa denna situation är ert val, er rättighet och skyldighet."
jupp den var filosofisk, för inte ens de som jobbar med detta kan ju svara. Har fått olika besked varje gång men som sagt tycker man det är sött att vi kan komplettera varandra, att det då under en tid betydde att jag inte kunde gå på toaletten de gånger sambon krampade och sen inte vaknade upp igen tyckte man var acceptabelt.
Det är ju det man inte har, ngt. val. Och i dem fall min man tex. blir sjuk, då kan det bli väldigt mkt. problem. Han ar tex. haft ryggskott eller magsjuka o försökt lyfta mig (som är väldigt tung) ur sängen, o det går inte alltid. Det jag menar är att man kan inte som utbränd, vilket man blir om man ska vara igång dygnet runt utan avlastning. Men han kan alltså inte vara sjukskriven o måste fungera trots utbrändhet vilket gör att jag får ligga på samma sida dygnet runt med korta toabesök o så, o försöka få barnen att klara sig, 6 o 8 år då han inte räcker till. Är det bättre att han förlorar jobbet o vi förlorar hus o hem o börjar leva på socialbidrag? Jobbet har ju reagerat förr när han vrit hemma mkt. Jag är undersköterska/skötare o vet hur jobbet det kan vara o man behöver få sova ibland också, man kan inte fungera dygnet runt. Ang. kommenmtarer så får folk kommenntera vilket är bra o man kan tycka olika. Har haft många hemsidor o några nätverk när jag var friskare. Vet hur viktigt det är när man skriver på nätet för att folk inte ser ens ansiktsuttryck, o ve att man måste hålla sig till nettikett o aldrig gå till personangrepp, o är man inte anonym så står man i alla fall för det man sagt. Man måste tänka sig för lite
Ja, det står inte att om man inte är frisk ska "leva" den andres liv. O det blir ju så att om han ska hjälpa mig med allt inte hinner med barnen. Är det ok? Dem måste komma först. Menar nu till Döden, håller med det du skrev. Många familjer kraschar när man inte orkar. O man orkar inte vara det där mentala stödet som det är tänkt i ett äktenskap, eller om man är sambo. Jag hade behövt hans stöd när jag blev handikappad när jag var gravid o när vi fick vårt andra barn. Men så klart blev det jobbigt för honom dels med allt praktiskt o fysiskt men även mentalt att se hur den man älskar förändras
kul... sista meningen alltså... gillar också denna: "jag har bestämt oss *fniss*
''Tycker ni att det är bra att man har makeansvar när det gäller assistans? Självklart när det gäller, hemmet, barnen och sådant, men när det gäller den man är gift med?'' jag tycker att det är rätt att man har make/maka-ansvar. & att det absolut gäller den man är gift med, vem annars?
det jag menar är så klart inte att man ställer upp o gör vissa saker för varandra osv.eller delad ekonomi, men när det gäller att vara uppe varje natt så man inte kan sköta sitt eget jobb och/eller blir utbränd så att man inte klarar av allt man borde eller som jag menar nu, att det går ut över barnen, och att vara upp i migg jämt, o hjälpa mig med allt, o dessutom mot både hans o min vilja. Jag hade gärna sertt han som assistent om han hade velat o orkat. Men det funkar inte så bra när man har heltidsjobb +rätt små barn o hus som måste skötas osv. Hoppas ni förstår, jag vill inte vara någons börda o belastning för jag är en person som vill vara självständig o klara mig. Jag vill absolut inte ha assistenter här jämt, men ibland har man inget val. Det är jätte bra att jag fått beviljat sovande jour, sdet kommer att innebära att min man kan börja få sova på natten. Jag är jätte glad för mina timmar, stör mig meast på uttrycket makeansvar när det gäller att hjälpa mig med allt så att jag kan fungera. Vet ej om jag kan förklara. Nu har hon uttalat sig ännu mera kränkande, som om hon kände mig o visste hur jag är, jag skriver ju av mig för att kunna oerka med man barn o hem o att vara glad. Mina dikter är nog lite svarta men då är jag som person på riktigt IRL desto gladare o skrattar ofta, o sätter familjen före mig, hon skriver ngt om att många med funktionshinder o värk är ego... läs på http://www.blogspot/rullstolsmorsan.com kram
har svarat ovan. Vill gärna at folk kommenterar, men tar för givet att folk håller sig till netiketten o ej går till perasonangrepp o det anonymt, utan att ta ansvar. Man kan skriva lite mer försiktigt o tänka på att man inte har alla fakta kanske, o tänka på att skriven text lätt missuppfattas, då man ej ser folks ansiktsuttryck o anv. sig av smiley o så när det behövs. Förstår ni vad jag menar? Så folk får gärna kommentera. Men jag tänker ändra så man inte är anonym.
Det här med "äktamakeansvar" är jättesvårt, även i "friska" relationer. Vem har inte hört talas om vård av frisk partner i hemmet? Förr eller senare så hamnar alla relationer i en situation där någon av parterna måste ta ett större ansvar än den andre, om inte annat inför ålderdomen. Eftersom de flesta av oss som skriver i det här forumet har ganska svåra funktionshinder, så är så klart det här en brännande fråga. Men jag tror inte att det går att dra en generell gräns här, utan det måste avgöras från fall till fall. I min familj har vi löst ganska mycket genom att jag sköter logistiken, vilket kan vara en nog så stor uppgift i en familj med tonåringar. Detta gör också att jag kan känna mig mer "jämlik" med övriga familjemedlemmar som sköter allt praktiskt. Men som sagt, det här är nog en fråga som måste avgöras från fall till fall. Det är ju inte meningen att ens partner inte skall kunna jobba eller bli utbränd?
Marre, jag kan förstå att du blir sårad... Det är lätt att säga att man ska älska i nöd och lust och ta hand om varandra. Men det kan också handla om ens integritet som partner och förälder. Att ständigt vara "behövande" och inte kunna bidra i familjen kan göra att man känner sig otroligt värdelös och utsatt. För mig är det skillnad på att behöva hjälp och att behöva assistans. Min man har betalt för att assistera mig i vardagen, men jag vill inte alltid behöva hans hjälp. Han kan hjälpa mig med datorproblem eller med att laga tvättmaskinen - men inte med intimhygien. Där vill jag att han assisterar mig. Om jag ligger hemma och är förkyld får han gärna serva mig med te och chokladpraliner (vilket han, teoretiskt, även hade gjort om vi varit ett par utan assistansbehov), men jag vill inte vara beroende av honom i mina fysiska tillkortakommanden. Kanske är jag jätteluddig? Min poäng är svår att förtydliga.
På något sätt så finns det också en skillnad mellan att ha ett medfött funktionshinder och förvärva en skada senare i livet, vilket kanske inte riktigt kommer fram i den här debatten. Vi som har ett medfött/tidigt förvärvat funktionshinder har ju ofta assistans i stor utsträckning och har ju anpassat vårat liv efter detta. Om ett par år arbetar jag som jurist och för enkelhetens skull kan vi säga att min make gör det samma. Att göra gällande makes assistansansvar skulle för min del innebära att jag och min (just nu hypotetiska) make tvingas sluta jobba, en av oss eller kanske båda två. Är det något man ska behöva räkna med? Ska man på andra dejten säga "bli inte kär i mig, för om vi flyttar ihop eller gifter oss kommer du få ge upp din yrkeskarriär och istället arbeta som min oavlönade assistent"? Om någon av makarna behöver hjälp när de väl är gifta förstår jag att man gör allt för att ställa upp för varandra. (Men även här ska samhället naturligtvis ställa upp, när det inte går) Vi som går in i ett förhållande med ett funktionshinder kan däremot inte ha detta som ett gigantiskt minus...
... och som vanligt är Beckys kommentar klok.
Jag förstår precis. När vi är ensam en hel helg så blir vi båda så låsta vid hemmet och jag är så beroende av honom fast jag inte vill. Vi har ingen handikappanpassad bil som fungerar längre så vi kan väldigt sällan hitta på ngt. roligt hela familjen heller. Och med två barn på 6 och 8 så är det ju inte bara jag som måste komma fört direkt. Pga. utbrändhet ser han heller inte vad som ska göras så jag måste påminna o vara spindeln i nätet både där o när det gäller assistansen, vilket blir för mkt. Och när han ska duscha mig så vill han ju inte utan klagar, vilket blir jobbigt för mig med, han vill bara vara min man. Självklart ställer han upp på saker, men det blir för mkt. Han somnar bara han sätter sig, och när han är uppe o nattar barn så somnar han ofta och jag har ingen hjälp alls för toabesök eller ngt. o får ligga mest hur många timmar som helat, eller sitta för mkt. o det blir kaos. Nu har jag blivit beviljad sovande jour o mer timmar. Helt ok att man hjälps åt med saker men jag vill inte vara utan hjälp eller tjata på att han ska hjälps mig, han behövs ju för praktiska saker hemma och med barnen o jag vill ju att han ska orka finnas till som min man o inte assistent. Han är för utbränd för att fungera som assistent med, har nog med sitt eget jobb. Hoppas ni förstår vad jag menar. Jag vill inte vara någons ansvar så dem inte kan göra ngt annat än att finnas till för mig för det funkar ej barnen behöver komma först bl.a. Tack för ditt fina svar. *kram*
Nu har det hänt ännu en assistent kommer att bli långtidssjukskriven, jag är redan igång med att ersätta en som slutar nu den 25 april, den sjukskrivna har inte varit tillbaka så länge från sin mamma ledighet, hoppades så att det skulle vara lugnt med rekryteringarna ett tag nu, men icke. Vart kan jag vända mej när jag får ett sammanbrott? Inte kan jag sjukskriva mej inte!!!
Kanske läge att byta då? Det är ju sånt man pröjsar för!
Ass-bolag har ingenting å göra med att en brukare får ett sammanbrott, såvida man inte får assistans som en konsekvens av sammanbrottet förståss. Assistansbolaget ska adminisrera assistansen på ett sådant sätt att det inte är en belastning för brukaren. Blir det en belastning så skäll på bolaget, alternativt byt bolag. Om man som brukare känner att ett "sammanbrott är på väg" så är det samma regler som för alla andra i samhället. Vänd dig till sjukvården. Assistansberättigade har det ju på den punkten faktiskt bättre (tryggare) än de "friska" eftersom assistansbolag enlig Lex Sarah har en anmälningsplikt om de anställda konstaterar att brukaren far illa av vissa orsaker. Vanliga "friska" har inte det skyddsnätet. Det är ingen som enligt lag måste värna en assistents mentala allmäntillstånd (om tillståndet huvudsakligen påverkas av faktorer utanför arbetet). I teorin så har ju en mentalt frisk brukare ingen som helst skyldighet att anmäla om de ser att en assistent är på väg att ta livet av sig, men vore situationen den omvända så måste assistenten värna brukaren. Så även om din sits onekligen inte är önskvärd Sunshine så betänk att det skulle kunna vara värre. Som jag brukar säga: - En sann optimist inser att det kan alltid bli värre.
Förstår dig så väl så! Har ju också haft det väldigt struligt. Jag har stöd av en assistansrådgivare.
hur får jag tag på en assistansrådgivare? Jag tycker även att man borde kunna "straffa" assistenter som satt brukaren i en dum sits, t e x inte dyker upp längre osv... sånt händer.
Absolut,men jag tänkte närmare på någon svartlistning eller så, i usa hade man kunnat stämma en anställd. jag vet ett litet företag där det tog lång tid att lära upp en personal, efter någon månad eller två så orkade personen inte längre jobba och struntade helt plötsligt i att komma, för den hade massa andra jobb samtidigt, vilket är något som borde tänkts på från början. Han blev stämd.
Jag vet inte säkert men vad jag har förstått så finns det svarta listor som cirkulerar hos ass-firmorna på de assistenter som har gjort bort sig ordentligt. Man skriver ju inte heller ett betyg åt en person som misskött sig. Men annars kan man nog inte göra så mycket om de inte har brutit mot ngn lag.
Jag har en assistent som jag måste säga till i minsta detalj vad assistenten ska göra. Assistenten har jobbat hos mig såpass länge att rutinerna borde ha fastnat men dom gör inte det. Vad ska jag göra och hur? Tacksam för hjälp.
Ta en diskution och fråga varför det är så här, varför hon/han inte "kommer ihåg" är det ett rent ointresse, lathet, ohörsamhet, eller i värsta fall ett missbruk med i bilden (inte helt ovanligt tyvärr). Det kan ju också vara en neurologisk situation han/hon kan inte komma ihåg. Då kan man ju ifrågasätta varför vederbörande överhuvudtaget sökte sej till detta jobbet och varför vederbörande jobbar kvar under en längre tid trotts att h*n borde förstått att det inte fungerar.
Har haft samma problem. Jag har haft personalmöte om att dem måste lära sig rutinerna o arbeta självständigt. Alla som jonbbat har i mycket litat på att jag alltid säger vad dem ska göra. Efter många krismöten fick jag säga upp en personal som jag tycker om men där det blivit värre o värre o rutinerna inte funkade och den personen inte hörde vad jag sa. Kom fram till att jag måste prioritera mig själv framför assistenterna. Var ett mkt. tufft beslut. Lycka till!
Kan det inte vara så att vissa assistenter jobbar efter mottot att "säger inte du till så gör jag inget"... Typ att han/hon inte automatiskt diskar om det ligger disk, för att du kanske inte vill diska just då...? Att det är din vilja som styr vad som ska göras, assistenten gör ju saker "genom dig" så att säga... Eller tänker jag helt fel nu?
Hos mig är det så att jag talar om att så här är rutinerna och det här vill jag att du gör självständigt, som tex. har jag ätit så diskar du o torkar bordet, lägg i tvätt i tvättmaskinen när det behövs osv. Sen säger jag massor också, men lägger ner ett hårt arbete så att dem vet vad jag vill och hur jag vill ha det. I ett fall så har personen inte ens gjort saker när jag sagt att nu vill jag att du gör det här och jag har fått tjata, och det tar så mkt. onödig kraft.
Nämen kom igen nu... så svårt kan det väl inte vara! I alla hushåll är det ju så, fh eller ej, att de flesta saker återkommer dag efter dag, som matlagning, disk, tvätt, sopor osv. Det är väl självklart att man tar hand om det med eller utan uppmaning! Det tycker jag hör till vanligt folkvett, liksom att städa undan efter sig tills nästa ass kommer, jag skulle skämmas att behöva bli påmind/uppmanad att göra det... och skulle nog bli lite kränkt också om min brukare skulle påpeka så självklara saker.
Jag har märkt att man inte kan ngt. för givet. Jag har listor på olika ställen och dem har några blad med typ regler, eller snarare skrivet hur jag vill ha det o inte, sådant jag upplevt men som borde varasjälvklart, men även annat. Tex. när familj äter får du äta i ass.rummet, eller är jag på toa o du väntar utanför så betrakta dörren som låst, gå inte in förrän jag ber dig, o måste du prata så prata genom dörren. Även om att dem tex. inte ska kolla på posten när dem tar in den. Inte fråga privata frågor, o en massa annat. Dem brukar tycka att det är jätte bra att det står så tydligt. Nu går det inte att beskriva så kort. Sen har jag gjort listor med rutiner, och går igenom det mkt. också både enskilt och på arbetsplatsträffar/personalmöten. Vill ngn. ha hjälp av mig, tex. genom att maila och prata, eller få tips hur mina listor ser ut, så maila mig! Jag hjälper gärna till om jag har tid. Jag vill gärna mig av andra med. Alla har det olika men man kan lära sig mkt. av andras erfarenheter. Hoppas att det går bra för dig! Du som skrev tråden! Ja, även ni andra med så klart! Kram!
Nu under några veckor framöver är jag iväg ett antal tim per dag. Där jag är då kan inte mina ass sitta med mig i samma rum utan får sitta på annan bestämd plats och bara komma då jag behöver hjälp av ass. Detta kan innebära långa tider för ass att bara sitta ibland. Är det ok att göra så eller måste man prata med FK? Tacksam för hjälp om vad som är rätt och fel.
Det händer ju ofta att assistenten inte kan sitta med överallt - vem vill förresten det? Så varför skulle det inte kunna funka för dig?
Ett mycket kort svar: Självklart är det ok. Och inte något som assistenten kan ha åsikter om. Däremot bör du berätta det för dem så de kam ta med sig sysselsättning som böcker, korsord, stickning eller vad de nu gillar.
Vill bara pepåka att det finns likheter mellan den här tråden och denna: http://www.funktionshinder.se/index.php?Zm9yY2Vfc2lkYT1abTl5ZFcwdWNHaHdQMW96U2pGalNFRTVXVk5hZVUxVU1IaE5WR050WVROU2JsQlVSVFE9 Att "förpassa" assen till ett rum i någorlunda anslutning till där du befinner dig är dock alltid ok.
Precis! Tack för den länken
självklart ska du kunna ha ass i ett annat rum o bara höra av dig när du behöver hjälpen
Jag vilar flera ggr per dygn. Ofta gör assistenten klart något, hänger upp tvätten etc. Skulle jag vara upp när allt görs är det mycket som aldrig skulle gå att göra. Jag och min kropp är för trött för att sitta och titta på. När jag inte behöver assistenten, som vid möte etc så får den läsa, skicka läsa sms, slumra, det är upp till den som jobbar. Jag har rätt mycket böcker så det finns att läsa. Sen får de gärna vila. Jag har inte en TV än. Måste isolera en dörr först så jag kan sova fast de tittar på tv.
Anonym 2 (eller egentligen är det här en kometar till assistenterna) Om man som ass vill titta på tv men det inte är lämpligt att det låter kan man använda hörlurar, om man är i behov av att assistenten kan höra om man ropar, så textas många program, en del för att de är utlänska o andra via text-tv. Om man ser ett tv-program med text går det ju bra att stänga av ljudet.
Ursäkta, men de måste inte prata i telefon. Tänk på dina behov först. Köp en trådlös dörrklocka på Clas Olsson eller liknande, då har du en dosa stor som en tändsticksask med en knapp att trycka på som ringer i mottagardosan hos assistenten. Enkelt och kostar inte mycket Mina PA gör en del via delegering utan att jag är med, ingen har tyckt att detta är fel.
Hur många månader tycker ni det är ok att det tar för en assistent att komma in i arbetet hos er? Jag har en assistent som varit hos mig några månader nu men fortfarande inte klarar utföra något på egen hand. Jag måste arbetsleda in i minsta detalj hela tiden och det känns så jobbigt. Jag funderar nu på om jag har för bråttom att dömma. Hur lång tid ska det få ta? Kan lägga till att jag har en utförlig arbetsbeskrivning till mina assistenter.
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh