Anser ni att det finns särskilt laddade ord? Just för att man har funktionshinder/assistans? För mig är vård ett sånt ord, att vårda och ta hand om... Jag ogillar också uttrycket mata, i stället för att hjälpa någon att äta. *funderar* Sen är det ju detta med att tycka synd om, som hamnar i en egen klass...
Håller helt med dig.... vård får jag, förhoppningsvis, på sjukhus när jag är sjuk.
Ett dåligt ordval behöver dock inte betyda en mindre förståelse för en sak. Det handlar väl snarare om vilken känsla en person förmedlar?
Ibland, men inte alltid. Och jag tycker det är skitjobbigt att vara så himla inkännande jämt.
I allt större utsträckning går jag på talesättet att: Så som man säger - så tänker man. Som om man säger mata... Då passiviserar man den man assisterar. Man själv gör nåt, inte den som äter.... Sen finns det undantag... Människor som enbart uttrycker sig klumpigt utan att egentligen tänka "fel". Men bara ibland orkar jag bemöta det.
Att hjälpa - är ett uttryck vissa assistenter har. De hjälper sin brukare att leva ett normalt liv. Det är ett knepigt uttryck, dels för att det faktiskt är sant men samtidigt blir det ett vårduttryck och de assistera ju oss med det vi vill för att kunna leva. Att hjälpa någon låter som om de ser till att vi får uppleva saker och får mat på bordet helt utan eget ansvar. Att hjälpa är för mig något man gör frivilligt och utan betalning, inte ett arbete som utförs mot lön. Att vårda känns också totalt fel, som sagt, vård får man vid sjukdom på någon vårdinrättning men samtidigt finns ordet i samband med egenvård utförd av assistenter. Jag tror att vi själva måste vara tydliga med vad vi anser vara korrekt och få våra egna assistenter att förstå varför det är så viktigt, då kan de i sin tur föra ut rätt ord i resten av deras bekantskapskrets och som ringar på vattnet sprids det ut hur det bör vara. (hoppas jag)
Varför inte använda ordet arbetsledare? Det gör vi i alla fall där jag har min assistans
Jag brukar säga "hjulbent" när jag pratar om rullstolstrafik.
Haklapp! Det ersätter jag med förkläde. Hjälpa säger jag däremot ibland, eftersom det är mer informellt och mindre högtravande än assistera. Den jag är hos väljer det ordet.
Visst finns det ord jag inte gillar och då är det min plikt att tala om detta. Annars kan jag inte kräva att det ska bli förändring. Tänk när min danspartner en gång blev kallad vårdare inför tusentals åskådare. Vi skulle ha en dansuppvisning när Sven-Ingvars skulle spela sin årliga spelning på Sandgrundsudden i Karlstad för en massa år sedan, när Bengt Alsterlind klämde ur sig dett "vårdare". Hjälp vad fel det blev och arg blev jag. Jag har varken ledsagare eller assistans och även om jag haft det skulle ordet "Vårdare" varit kasst. Han fick höra vad jag tyckte om detta efter spelningen. Hoppas han lärde sig något. Ord är viktiga!
Ungefär som när vi var med i Outsiders, och min make Stefan var: 1. Min skötare... 2. ... Som jag också är gift med. Då blir man varse att man aldrig ska släppa igenom ett inslag med sig själv utan att ha sett det.
Snäll "skötare" du har, inte många sådana som gifter sig med sina vårdtagare men han tyckte väl synd om dig förståss. Samma med Lenas snälle vårdare som dansade med henne, så himla gulligt att det finns en massa snälla uppoffrande människor som låter oss få komma ut ibland, tom. få känna på hur det är att vara gift. IRONI!!!!! Hur f-n tänker folk egentligen, känns som om vi inte skulle ha något egenvärde, jag förutsätter att min man älskar mig som den jag är, med fel och brister likaväl som jag älskar honom precis som han är. Om vi dansar gör vi väl det för att vi vill det tillsammans inte ska det kännas som om han är en ängel för det.
Jaa jag håller med dig... Har ett annat uttryck som jag för höra så många gånger att det är lätt för mig som har hörapparat (som tur är ) att bara stänga av den. Vad jag tänker på är frasen" Man märker inte att du har ett handikapp för du är så duktig".. Vaddå nedvärderande... så här funkar jag och de allra flesta tror jag, när man har ett funktionshinder så ställer liksom kroppens signaler om sig och man får nästan som ett "sjätte sinne" som kompenserar den andra förlusten... Jag är Tigern, antingen gillar man mig som jag är och bortser från mitt lilla unika komplex elelr så inte.. Enklare än så kan det inte bli.. Men sen så är det ju så också att alla har vi våra skavanker , dvs vi har ju mer eller mindre bra och dåliga dagar
Anledningen att jag kommit in i brukarens liv är på grund av att han har ett funktionshinder. Men arbetet går ut på att stärka och bevara det friska.
Själv tycker jag uttrycket "Oj - (men du som är) så ung!" är rätt uttjatat vid det här laget när jag nämner min reumatism. Jag menar - jag är snart 37 - och det här fenomenet tycks vara något som kommer sitta i tills man är runt 60 eller över. Vet inte hur man skall bli av med det heller. När jag nämner att jag ändå är 36 så brukar motkommentaren bli något i stil med "Ja, men det är väl inte någon ålder". Man undrar vad som är "någon ålder" *S* De flesta brukar dock blir som fågelholkar när man berättar att det finns juvenil artrit (barnreumatism). :P Eller så kommer de med motkommentaren "Oj - det visste jag inte". Och det sista var ju rätt självklart - tycker jag - när de tycker jag är ung. *S* Jaja, jag vet, det är inte lätt med okunskap alla gånger, men vissa dagar orkar man inte (hela tiden) förklara sig.
Bergman och Terinon; Skulle det vara något knepigt om folk skulle bryta ihop för att de hamnade i rullstol? Det är väl ganska naturligt att man går igenom en kris då men det viktiga är ju att ta sig ur krisen. Jag tycker också att humor är viktigt och det kan avdramatisera för både en själv och andra. Jag kan dock se det viktigt att också kunna vara alvarlig och våga prata om det svåra ibland. Dvs att vara en positiv människa är inte det samma som att alltid vara skojfrisk.
Är det inte så att innan folk hamnat i en rullstol så är det något väldigt skrämmande. Alla är rädda för att bli funktionshindrade, även jag, det hemskaste jag kan tänka mig är att bli blind, men jag vet också att om det händer så överlever jag det med och jag kommer att kunna skratta igen och ha lika kul som jag kan nu. Det vet jag för jag har redan upplevt hur det är att hamna i rullstol och trodde aldrig jag skulle få ett bra liv igen. Det fick jag, tom. bättrew än de sista åren utan rullstol. Men människor som inte upplevt något sådant tror att all livsglädje försvinner och att livet tar slut, eftersom de återigen tror att vi inte har något liv utanför vårt funktionshinder. Klart man har jobbiga stunder, men det har väl alla, det är bara skälen som skiljer.
Faktiskt, jag måste svara nej på den frågan. Jag menar, vad är ett ord egentligen? En "oskriven lag" eller bara ett ord? OK, vissa "benämningar" kan diskuteras länge och väl. Att se eempelvis Ninnie som en "stackars liten flicka" är förvisso ganska rätt, i den mening att hon/du ofta har svåra problem med exempelvis samhällets anpassningar i exempelvis tåg, busar etc. Men, att just kalla henne/dig för "stackars lilla flicka som ETT ORD är rent av förkastligt. Nu ber jag er att vara medvetna om att jag inte alls är lika "känslokall" som vissa ansåg mig at vara i en tidigare tråd. Jag kan mycket väl använda "hårda ordval" då och då, men det är absolut inte min mening. Forumet är väl till för att alla ska spegla sig själv, som person? I annat fall avbryter jag mitt medlemskap snarast möjligt. (Om jag inte blir utkastad först)
Till sidans topp
© Copyright 1999-2025 Funktionshinder.se Läs Fh:s regler | Kontakta Administratörerna för Fh | Om cookies på Fh
