Jag och min familj hamnade i Brasilien av en slump mer eller mindre. Det kändes som ett bra alternativ när vi (eller i synnerhet jag) behövde sol och värme i december.
Flygresan var lång, tolv timmar med direktflyg på ditresan. Jag hade fasat för detta, i synnerhet med tanke på flygplanstoaletternas storlek. Men det gick bra, behövde inte gå på muggen utan använde knip-musklerna.
På hemresan var det mellanlandning i Las Palmas. På den flygplatsen låg handikapptoaletten två trappor upp – utan hiss. Världsklass! Tur att man hade starka karlar med sig…
Nåja, väl framme slog värmen emot oss trots att det var sen kväll. Bussresan till hotellet var en mardrömsfärd utan dess like. Diverse djur och en unge vid vägkanten höll på att stryka med. Allt gick dock bra, och väl framme vid vår bungalow somnade vi som stenar alla fyra.
Första dagen kollade vi omgivningarna. Vi bodde i ett eget litet hus, ingen lyx men gott och väl det som man behöver. Pool fanns också på området. Vi blev oerhört fascinerade av alla djur som fanns i närheten. Små ödlor var våra husdjur, de hjälpte till att hålla kackerlackorna borta. I träden vid poolen bodde små apor och en större Varan kom ibland till poolen och drack vatten. Exotiskt så det förslår!
Byn Pipa ligger utanför Natal, längst österut i Brasilien. Det första som slog oss var att det inte alls var exploaterat, Pipa hade ännu inte blivit ett turistställe. Detta medförde dock att nästan ingen pratade engelska. Portugisiska var det som gällde, uteslutande. Ofta i kombination med kroppsspråket då. Turligt nog (skicklighet kanske?) så pratar jag portugisiska och min familj klarade sig därför utan större hinder. Det faktum att bara jag i min familj är portugisisktalande ledde till en hel del förrvirring… Folket där hade sällan eller aldrig sett en rullstol, så jag väckte mycket uppmärksamhet. Att jag sedan var den enda som pratade på restauranter, och beställde åt alla, gjorde inte saken lättare. Pipa är så litet att folket kände igen mig efter bara några dagar, så då var det problemet löst.
Kullersten
Det jobbigaste var nog att hela byn är belagd med kullersten. Inte så fina och jämna stenar som i Sverige, så här var det att köra på rullstolens bakhjul som gällde. Att köra själv hade i princip varit omöjligt. Dock hade elrullstol fungerat ganska bra. På nästan alla ställen var det bara ett enda trappsteg, sällan flera.
När jag ändå är inne på tillgängligheten kan det sägas, att om man använder rullstol kan det vara en god idé att ta med ett rep. Detta kan fästas i framkant på rullstolen så kan någon gå före och dra. Praktiskt i såväl kullerstensbelagda backar som på stranden.
Internet, jodå!
I Pipa, där mobiltelefoner inte fungerade och där man knappt lärt sig att lägga asfalt fanns två Internetcaféer. Till vår stora förvåning! Då uppkopplingen inte var av samma kvalitet som vi är vana vid gick det trögt, men var ändå ett klart bättre alternativ än att ringa hem till sina nära och kära. Åtskilliga timmar spenderades där, är man Internetberoende så är man!
Bad funkade
ag har inte badat i havet på många år, delvis är det oftast för kallt men också vågor ställer till bekymmer. I Brasilien är tidvattnet mycket påtagligt, vissa tider är det inget vatten alls och andra tider väldigt högt. Det gick därför alldeles utmärkt att bada, det var bara att passa på när vattnet var lagom högt. Varmt var det också, svalkade inte ens. Dryga 30 grader gissningsvis.
Upplevelserna det centrala
Efter några dagar i Pipa blev vi lite rastlösa och kände att vi ville se mer av omgivningarna. Vi talade då med hotellägaren, som gav oss namnet på en man som anordnade turer med beach-buggy (mindre jeepar för fyra personer). Denne man, Marco, var en av de få vi träffade som pratade bra engelska. Vi frågade om möjligheterna för mig, och förklarade min situation.
- Säg vad du behöver, så fixar jag det! Sa Marco och log vänligt.
Och det gjorde han. Sätet bredvid föraren monterades bort för att min rullstol skulle få plats. Mamma och jag satt i baksätet och Marco körde vår Beach-buggy. Pappa och min bror åkte med en annan chaufför.
Så bar det av… Marco hade specialtillstånd att köra på stranden, så i full fart åkte vi längs med vattnet. P.g.a. tidigare nämnda tidvatten blev vi snart översköljda av en våg, men det var bara härligt i hettan.
Efter en stund svängde vi av, upp för branta backar och över stock och sten. In i skogen, ut igen och genom öken. Vi kastades mellan olika naturupplevelser, den ena mer fascinerande än den andra.
Ibland tog vägen slut och vi fick åka flotte över till andra sidan. Dessa stakades fram för hand av unga pojkar, med bil och allt på.
- High technology boats! Sa Marco och skrattade.
Marco hade sagt att vi kan stanna när som helst, bara säg till. Inga tider att passa, vår vilja var så att säga hans lag. Skön stil, ingen stress utan upplevelserna i centrum! När det var dags för lunch stannade vi vid en restaurant och Marco beställde mat till oss. I Pipa med omnejd äts nästan uteslutande skaldjur och fisk. Fantastiskt gott, och billigt förstås.
Efter lunch tog han så med oss till världens största träd. Ett cashew-träd, stort som en fotbollsplan. Vad detta
innebär är svårt att föreställa sig, men jag kan intyga att det såg häftigt ut!
Cashew ja, vad de flesta inte vet är att de Cashewnötter vi äter hemma växer på frukter. Själva frukten ser ut som en paprika till storlek och form, och längst ut på varje sådan finns en (bara en) nöt. Dessa sålde barnen på stranden i små påsar för en Real (fyra kronor). Jag kommer garanterat aldrig mer klaga på att de är dyra här hemma.
Vi åkte med Marco i två hela dagar, och vi fick se fantastiskt mycket!
Frukt
För mig som är intresserad av naturmedicin och även av att veta vad man bör äta och inte, var Brasilien ett himmelrike. Det fanns hundratals frukter, och samtliga hade sig egen funktion och var bra för något speciellt. Dyra frukter (ofta uppiggande som används i energidrycker här hemma) åt vi färska till frukost. Juicer av alla slag kostade just ingenting. Vi har nog aldrig levt så nyttigt som då!
Sammanfattningsvis kan jag säga att Brasilien är så nära paradiset jag tror man kan komma. Tyvärr lär nog ställen som Pipa exploateras snabbt och bli alltmer inriktade på turism. Då skulle charmen delvis försvinna och Pipa bli ett turistmål i mängden.
Skulle jag berätta ens hälften av alla upplevelser från Brasilien skulle denna reseskildring bli väldigt lång.
