Vad får det kosta?

Jag blir rädd. Denna överensstämmande inställning gör mig rädd. Det blir ingen debatt i frågan. Att massmedia inte vill ta upp diskussionen om personlig assistans beror på att ämnet inte är lika sexigt som skattefrågan eller invandrarpolitiken, trots att personlig assistans kostar också skattebetalarna.

Men det pågår ändå en debatt kring kostnader och pengar. Försäkringskassan bad mig att precisera hur ofta och hur länge jag sitter och skiter. Indragna timmar och minuter sparar tusenlappar till staten.

Personlig assistans är dyrt för samhället. Så hur ska det vara? Är Sverige ett humant samhälle? Eller har egoismen tagit kontrollen?
Personlig assistans handlar inte om välgörenhet, trots att politikerna håller på att vrida personlig assistans till något fint och behjärtansvärt!

Jag blir rädd. Jag vill inte känna tacksamhetsskuld för att jag lever. Oftast blir jag ändå reducerad till ett objekt. Assistenten får blida blickar av folk på stan.
Min dotter har en medfödd muskelsjukdom. Hon är i stort behov av personlig assistans och jag som pappa behöver assistans i att ge henne tillsynen men kärleken kan jag ge själv. Assistenterna ger tillsynen, men de kan aldrig ersätta kärleken från en far.

Min sambo har också personlig assistans. När vi pratar med vår dotter, och när vi ska krama henne behöver vi assistans att ta upp henne i vårt knä. Det är då mycket viktigt med att samspelet mellan oss och våra assistenter fungerar.
Personlig assistans kan i vårt fall aldrig ses som något behjärtansvärt och fint! Vår föräldraroll skulle totalt vittra sönder. Vi skulle tvingas vara evigt tacksamma för att få fungera som vi vill.

Så min enkla fråga till partierna inför valet är: Hur vill ni ha det? Hur mycket får människovärdighet kosta?