funktionshinder.se logotyp

 

Olika handikapphistoriska bilder.
We are the Freaks.

Krönika av: Ante Blomberg
Publicerad: 2006-11-26

We Are the Freaks who walk among you
We Are the Creeps who lives in vain
We Are the Freaks who walk among you
We Are the Creeps in your brain…

Så lyder refrängen av Freddie Wadlings låt “We Are the Freaks” och visst är det så det är, om man tänker efter. Dels med tanke på hur människor runt omkring oss reagerar då vi vistas på gator och torg, i tunnelbanan, på bussen eller i köpcentrum. Folk stirrar, flyttar irriterat på sig, vågar knappt möta blicken eller uppmanar sina barn att inte stirra. Men också hur du ser på dig själv och andra människor.

Det hela bottnar i allas vår historia. Historia, säger du väl nu, det är ju så tråkigt med kungar, slag, årtal, krukskärvor och gamla trähus på Skansen. Klart man kan se det så men historia är framförallt allt som hänt dels innan du föddes och dels allt det som hänt i ditt liv fram till just nu. Det är även vad som hände dina föräldrar och deras föräldrar vilket bidrog till att ditt livs förutsättningar blev just de som de blev. Då kommer saken i annat ljus och blir mycket mer spännande och tilltalande, inte sant? Låt oss titta och tänka lite på historien.

Idag tar vi assistans, färdtjänst, hjälpmedelcentraler och parkeringsplatser för rörelsehindrade för något självklart. Men ser vi det hela i ett historiskt perspektiv så märker vi rätt snabbt att så har det inte varit speciellt länge. Människor med avvikande utseende och beteende har under lång tid endast setts som mindre vetande och att inte ha lika stort mänskligt värde. Jag menar, LSS lagen kom så sent som 1994 och det innebär att den bara funnits i 12 år.

Tänk bara på hur ordet Cp har använts. Av okunniga barn, knäppa och testande tonåringar, och inte minst av oss själva. 80- talets tuggummipoppande unga var inte på något vis vare sig sämre eller bättre än 70- talets långhåriga glin. Samhället i stort visade sig inte bättre på den punkten. Socialtjänstlagen inrättades först 1982, vilket ledde till att färdtjänsten först då blev obligatorisk för kommunerna och då ökade storleken och omfattningen av resorna. Under senare delen av 80- talet försvann den särpräglade barnhabiliteringen för rörelsehindrade barn och slogs ihop med habiliteringen för psykiskt handikappade till den idag nerbantade samordnade barnhabiliteringen.

Under samma årtionde dök en ny grupp upp som vände gamla värderingar uppochner, och ställde våra självbilder på huvudet. De hade uppsökande verksamhet av nyskadade och kallade sig för Rekryteringsgruppen. Peter Andersson, Jalle Jungnell och Gunnar Årlind samt de andra blev förebilder för en hel generation. Med de nya förebilderna och ”jag-kan-själv” idéerna följde en våg av rullstolsträningar, träningsläger och import och tillverkning av nyare lättare rullstolar. En av dem var Karsten Inde med sitt företag Marathon Produkter som tog in utländska märken som Stainless och Quickie samt de svenska klassikerna JPS och Spinner. Det första Stockholm maraton rullades och vanns av Åke Norsten. På den tiden föddes de första större kullarna där den ena föräldern var funktionshindrad. Samhällets syn var fortfarande väldigt ogillande och tveksamma till detta, för att inte tala om ifall båda föräldrarna hade ett funktionshinder. Det är bara drygt 20 år sedan.

Så sent som under mitten av 70- talet började de första funktionshindrade barnen gå integrerat i den normala kommunala skolan och de tillhör också den första generationen som inte bodde eller var inspärrade på särskilda hem för ”vanföra” barn. Ett exempel på dessa hem är Eugeniahemmet i Solna som 1971 övertogs av Karolinska sjukhuset, som fram till våra dagar bedrivit handikappforskning och rehabilitering.

Föreningen RBU startade under samma tid en förskola för rörelsehindrade barn i Stockholm med möjlighet till träning med sjukgymnastik hos den legendariska Eva Marizova och på de årliga läkarkontrollerna betraktades barnen fortfarande som objekt och smärtsamma operationer bestämdes lite på försök över både barn och deras föräldrars huvud. Detta är då endast 30 år sedan.

I den 40 åriga tillbakablicken på samhällets syn på funktionshindrade hamnar vi på 60- talet. 1963 hade vi färdtjänst i endast fyra av landets då 850 kommuner. Sedan kommer vi till Neurosedynskandalen och tragedin. Medlet som tillverkades av Astra på licens, gavs till gravida kvinnor mot illamående ledde till fosterskador, speciellt om det togs tidigt i graviditeten. I Sverige föddes 150 barn med svåra missbildningar, typiskt utan armar och ben, och i hela världen 5000-10000. Sveriges Radios medicinreporter Maj Ödman engagerade sig i frågan och visade TV- program som upprörde Sveriges befolkning. I december 1965 drogs rättegången mot Neurosedyn igång av bl.a. advokaten Henning Sjöström, med det ansvariga läkemedelsföretaget Astra som motpart. Medlet förbjöds i Sverige i december 1961.

Dr Per Uddén startade Permobil under detta annars ganska dystra årtionde. Själva namnet bildades helt enkelt genom att slå ihop Per och mobil rullstol. Genom att backa ytterliggare 13 år kan jag berätta att den första färdtjänsten kom till genom att Malmö brandkår organiserade transporter för rörelsehindrade i brandbussar 1947. Barnen på Eugeniahemmet levde nästan helt avskärmade från yttervärlden. Ett högt staket omgav också symboliskt hemmet. Kontakter med anhöriga begränsades, men många hade inte några anhöriga. Varje sovsal delades av 12-16 barn.

Innan vi avslutar denna närhistoria måste vi gå in på varifrån ”freakbilden” kommer. Allt som är annorlunda har alltid betraktats med både skepsis och skräckblandad förtjusning. Utan detta hade inte boken ”Ringaren av Notre Dame”, ”Freakshows” eller cirkusar där man visade upp onormala mänskliga varelser eller filmer som Frankensteins monster eller Tod Browning's "Freak" kommit till.

Så är det även idag. Titta bara på hur homofobin och rashatet fortfarande slår sina klor i oss. Vi kräver att alla andra ska vara och bete sig normalt och samtidigt vill vi kunna göra lite som vi själva vill. Detta krav skapade rasbiologiska institutet i Uppsala, som i sin iver att leta efter rasdugliga element under 30-40 talet använde sig av funktionshindrade, homosexuella, samer och romer till att prova mer eller mindre mänskliga tester. Till exempel hur länge en person klarade att vara i en bassäng med isblock innan man förlorade känseln eller medvetandet. Testpersonerna kom bl.a. från Eugenia.

Sverige, som då var världsledande på detta område, blev föregångsland till nazisternas tredje rike som bara i Hartheim och i Hadamar tog livet av och begravde 275 000 funktionshindrade och andra odugliga element.

Ja, den tiden är tack och lov förbi, men svarta skuggor kastas fortfarande över våra liv och de åtgärder som formar dem, om vi inte förstår vår historia och inte pratar om den. Man kan än idag fortfarande känna den olustiga känslan när man vistas i lokalerna på Eugeniahemmet.



Faktaruta:
Handikapphistoriska Föreningen:http://www.hhf.se/index.asp
Disability History Museum:http://www.disabilitymuseum.org/
Rekryteringsgruppen: http://www.rekryteringsgruppen.se/
RBU: http://www.rbu.se
Permobil: http://www.permobil.se
“We are the freaks” med Freddie Wadling finns med på Soundtracket till filmen “Tjenare kungen”.

Om Ante Blomberg:
Tvåbarnsfarsa med förflutet som punkare och anarkist. Intresserad av rockabillykulturen, drömtydning, tarot m.m.