Altanen.

De jävla makthavarna på kommun som håller i pengarna för riksfärdtjänst ska minska mina resor hit. Jag drar in sommaren i lungorna och hostar. Hur fan kan de bestämma att jag bara får åka hit en gång i månaden? Mina käkar spänns och jag biter mig i underläppen.

Hur många gånger har jag suttit på den här altanen? Få se, vi byggde när jag var tolv och nu är jag… Det bli ungefär trettiofem års gloende på samma skogsdunge. En spasms rycker i armen när en gräsklippare startar. Fan, irriterande med husen som har ploppat upp genom åren men dungen är kvar. Där bodde en gång Robin Hood. Ett garv kravlar sig upp ur strupen. Grannarna hade det inte lätt när jag satt här med mitt gröna, vilda hår och bergsprängaren på högsta volym. Kanske därför de tar ut sin hämnd nu med gräsklippare och fan vet vad de har för trädgårdsapparater.

Ett tag surrar min blick med en humla runt urnorna med pelargoner och penséer. Snart är farsan den äldste infödingen här när Folkes säljer. Konstigt med tidens gång och snart är allt slut. Vinden kämpar ett tag innan den får grepp i ett gammalt brunt höstlöv och skrapar det över altanen.

En del av mina kvinnor har varit här. De som det har varit något med förstås. Vilket år var det jag fick pollenchocken och höll på att dö? Tur att hon låg tätt intill och kände att jag slutade andas. Minns inte men jag satt väl här med min envishet den sommaren också. Konstigt att jag inte kan tänka mig att bo i den här ron? Det är min förbannade rastlöshet som behöver både Hornsgatans buller och det här gudomliga lugnet. Poeten i mig behöver båda för att kunna få luft och leva.

Det skramlar till från skjulet när farsan drar ut den gamla militärcykeln. Det är dags att kasta den nu. Han kommer aldrig att cykla mer. Om allt går som det ska har vi ändå över tio år kvar ihop. Jag viftar ilsket bort en fluga. Fattar de jävlarna att det är under min värdighet, att be honom komma och hämta mig. Fattar de jävlarna att jag vill vara man nog att ta mig hit själv?