Läste en recension av "
Mitt nakna jag” av Johan Nordansjö. Jag förstod och förstår att någon eller några människor skulle komma att uppfatta Johan så, vilket har lett till den hätska debatten om honom i handikappkretsars tidningar och i förbund. Att folk avskyr denne "gubbsjuke" man. Det gör då inte jag, av flera skäl. Ett av dem är att jag förstår varför Johan tänker så, och hur det blev så. Man måste sätta saker i rätt perspektiv och i rätt ljus. Man måste då även inse att människor tänkte annorlunda utifrån det perspektiv de hade i den tid de levde och att pådyvla de moderna åsikter som du som människa från 2000-talet har blir då fel. Självklart får du ha de åsikter du har men genom att skriva som du gör förnekar du att alla har rätt till sin åsikt. Och glöm inte att det finns lika mycket åsikter som det finns människor
Ja, för Johan är Max eller Max är Johan i grund och botten och hans känsla av otillräcklighet som man är hans privata. Det vet jag för jag känner till Johans historia. Han var t.o.m en förebild för mig under min tidiga pubertet, då vi gick på samma simträning och åkte på samma träningsläger med handikappklubbar och Rekryteringsgruppen. Johan var då en snäll och trevlig kille men också väldigt rolig. Detta trots att hans väldiga spasticitet och grova tal ledde till problem, där han ofta och då med ett oändligt tålamod fick upprepa ord, gång på gång. Hans tillflykt blev hans idrottsintresse där han slapp allt frågande och daltande. Där det var raka rör och där han kunde kämpa mot den mentala rävsax han kände sig sitta i, på lika villkor.
Tänk dig in i detta:
Du är såpass spastisk att folk nästan förutsätter att du är mentalt rubbad eller att du går på speed. Lägg sedan till grova talsvårigheter vilkea gör att du knappt kan göra dig förstådd. Lägg sedan ytterligare på att du många gånger blivit både kär och fysiskt attraherad, men att du tack vare de två första sakerna varken kunnat få fram det du känt eller att du förstått att det varit lönlöst eller dödfött att ens försöka.
Att du har sexuella behov kan de flesta människor förstå, och även fatta att man behöver göra något åt det lite då och då. Men vad händer när du inser att du behöver hjälp även med detta?
Jag menar du t.o.m. har problem att masturbera. Vad hade du gjort då? Vem kunde, vem var villig att hjälpa dig? Kan ens du be om assistans att bli rentorkad efter att du onanerat?
När du senare insett att grannlandet Danmark hade en lite mer liberal syn på saken, och att det är så att kommunen, eller staten bekostar prostitution åt dessa människor för de anser att alla har rätt att få utlopp av sitt sexuella behov. Ingen annan har varit villig att utföra detta
Du ser då ingen annat råd än att sätta dig på flyget och åka utomlands eftersom den svenska lagstiftningen förbjuder prostitution. Gjorde du fel genom att tänka så? Är du villig att hjälpa till att utföra detta åt någon? Var går din personliga gräns? Vem ska hjälpa den som behöver hjälp med detta? Ska dessa människor inte få någon hjälp? Är inte detta behov lika stor realitet som toalettbesök eller näringsbehovet?
Tänk att inte få vara kåt eller runka eller knulla när du vill. Att inte kunna utföra behovet. Dels på grund av fysisk omöjlighet, dels för att några trångsynta personer anser att man är äcklig eller mansgris. Men om du är kvinna då? Hur ska du bära dig åt då?
